onsdag 26 mars 2008

tänk va glad man kan bli för småsaker

Lever man ett halvt kaotiskt och halvt deprimerande liv så är det de små sakerna som kan muntra upp ibland. När det liksom inte finns några större glädjeämnen som får man leva på dessa.
Det kan va, som idag, detta:

1) Melotinen hjälpte, och Amir sov hela natten utan problem. Visserligen vaknade han vid halv ett som vanligt och la sig i vår säng, men han somnade om igen utan att krångla och böka och utan att tända några lampor!!!! Nu gav iofs även teralen igår kväll, men mycket mindre dos än vad han brukar få, det var mest bara för vanans skull. Vill ju helst att han ska slippa teralen öht eftersom den gör honom slö på dagen efter. Så idag ska vi prova utan att ge den och bara ge melatonin. Kan gå åt himmel eller helvete.
2) Jag lyckades installera routern utan att ringa kundtjänst! Va bara nån jäkla tangentkombination som jag glömt slå in som skulle aktivera trådlös funktion. Så nu kan även jag surfa på altanen! Inte för att det är väder till att göra det, men ändå. Är mest glad att det faktiskt funkade för en gångs skull.
3) Amir har sagt två ord idag.
Tänk att man kan bli så glad för det. Han är ju liksom tre år, många människor tycker väl att man är knäpp om man blir glad för att ens treåring kan säga nya ord. Men de som är insatta vet ju att Amir inte har sagt ett endaste ord på ca ett halvår, att han tiger som muren. Så när det helt plötsligt bubblar ur honom två ord på samma dag så blir man nästan gråtfärdig.
Det första kom på morgonen när vi skulle fixa oss i ordning och jag sa till honom "kom nu Amir så ska vi göra lite stajl i håret på dig", varpå han sprang till badrummet och sa "stajl!!".
Det andra var när vi var och handlade och han stod upp i kundvagnen och hela tiden skulle sätta sig på kassen (självscanning), och jag sa till honom att han inte får sitta där för då mosas maten. Och han såg mig rakt i ögonen och sa "neeej!" Trots trotset blev jag överlycklig.
4) Jag kommer va höggravid på sommaren.
Har helt plötsligt kommit på att det är något att va glad för.
Tänkte först när jag räknade lite att shit, va jobbigt att va höggravid på sommaren.
Men vid närmare eftertanke så är det hundra gånger bättre än att va det nu på vintern.
Kan ju bara föreställa mig scenariot när vi ska stressa iväg till dagis på morgonen och jag sitter ner på golvet med jättemage och täckjacka och ska försöka knöla på två trötta skrikiga ungar overall och vantar och mössor och hela köret. Och sen skulle jag nog inte komma upp från golvet heller. Tack då säger jag bara att när jag är som höggravidast så är det semester och inget dagis att ens stressa iväg till, och sen de dagarna som de ändå ska det så är det bara jacka och skor som ska på, om ens det.
Jag blev så himla glad när jag kom på det. Vad som helst som underlättar vardagen är ju ett glädjeämne.

I övrigt är det rätt skit.
Dom ringde från Amirs dagis och ville att jag skulle komma och hämta honom för han var så sjuk. Fattar ingenting, för han har ju precis blivit frisk, jag tycker han är frisk som en nötkärna. Okej lite snorig är han ju fortfarande men vilken unge är inte det. Nej men dom på dagis tyckte att det var bättre att han kom tillbaka när han var helt frisk eftersom sjukan bara går runt runt runt bland de fem barnen som går där. Kan man ju förstå iofs. Dom sa också att han hostade jättemycket och snorar jättemycket men sen jag hämtade honom har jag inte hört ett enda host och jag har inte torkat honom under näsan en enda gång. Känns rätt knäppt att ha honom här hemma då där han bara är uttråkad och inte får rutin på saker och ting. Men men.
Själv har jag bihåleinflammation så det vore ju skönast för mig att bara ligga på sängen men om Amir ska va hemma så går ju inte det. Frågade Muneer om han inte kunde vabba men det ska ju va för jävla typiskt att dom skulle hitta på nåt å göra i morgon på jobbet som tydligen var viktigt (installera nya maskiner eller nåt sånt var det, lyssnade inte så noga) så han kunde helst inte va ledig. Och för att han ändå ska va så himla mycket ledig hela våren, sommaren och sen i höst.
Blir lite putt, men vad ska man göra.

Nu ska jag mata barnet. Hej.

tisdag 25 mars 2008

hjälp vilken helg

Det blev ju en trevlig påsk må jag säga. Och Muneer har varit ledig i fem dagar och dom dagarna kom ju till väl användning.
I fredags kväll blev Amir så sjuk och hade så jättejobbigt med sin astma så vi var tvungna att åka in till barnakuten. Där säger dom att han har bronkit, vilket inte säger mig så mycket men Amir mådde skit och det sa rätt så mycket. Men han fick ingen medicin, för det skulle tydligen gå över av sig självt. Och jag blev förbannad för jag undrar hur jäkla svårt det ska va att få lite hostmedicin till ett barn egentligen?????????
Hela förra veckan nästan ringde jag runt till barnmottagning, vårdcentral och barnakut och babblade och försökte övertyga dom om att Amir hostade så att han inte kunde andas eller sova eller äta eller nånting, och jag undrade om man inte bara kunde få liiite hostmedicin?
Nej, för eftersom han har astma så ska det räcka att bara ge lite extra astmamedicin.
Nu är jag ju ingen läkare men jag fattar inte det resonemanget, han hostar väl inte för att han har astma, hostan blir iofs extra jobbig pga det men det är ju inte därför som han hostar?
Så när jag ringde barnmottagningen en 57e gång säkert och sa att hostan inte blir bättre av astmamedicinen så säger geniet på andra sidan att "jaha men då ska han nog ha lite hostmedicin då".
Men TACK SÅ HEMSKT MYCKET.
Åkte in till jourcentralen för att hämta men då säger puckoläkaren (största spånet jag träffat på länge) att vi ska ge extra astmamedicin. Och att man inte ger hostmedicin till så små barn.
Jag höll på att börja lipa men istället gav jag bara upp och tänkte att det är ju inte första gången som man ska bli överbevisad att nån ser mitt barns lidande mer än jag, så jag åkte bara hem.
Fattar för övrigt inte det resonemanget heller; "man ger inte hostmedicin till så små barn".
?????
Byt ut "host" till vilket ord som helst och man ser hur sjukt det är. Vaddå "man ger inte"???
Om barnet behöver det då? Om det måste ha medicin för att må bra, för att kunna äta och sova och i slutändan överleva, går man fortfarande runt och säger "man ger inte"????
Kommentarer överflödiga!!!!!!

Vi skulle tillbaka till sjukhuset igår om det inte hade blivit bättre, men det hade det så vi slapp åka. Amirs hosta försvann bara sådär huxflux och efter lite luskande kom någon sjuksköterska fram till att det kanske inte var bronkit han hade då utan krupp, eftersom hostan försvann och han blev så pass mycket bättre så snabbt, när vi gick ut. För vi var nämligen ute både på påskafton och påskdagen och det är tydligen allmänt känt att krupp försvinner om man går ut.

Ja inte sjutton vet jag. Jag vet bara att det var jobbigt.
Och Elias blev ju också smittad av den där dunderförkylningen och jag också.
Och samtidigt blev Muneer manisk och fick för sig att han skulle städa och fixa och städa och fixa hela helgen, jag tänkte bara att skit samma, låt han hållas, bara jag slipper göra annat än att ligga på soffan. Så Muneer tog hand om oss alla tre samtidigt som han tvättade, lagade mat, städade och dessutom fixade massa trasiga saker och på påskdagen fick han för sig att vi skulle möblera om också.

Det var dock ett himla bra beslut.
Elias har ju som bekant sovit som en kratta de senaste tre månaderna, vilket är för oss obegripligt eftersom han tidigare alltid har sovit hela natten utan att blinka.
Efter lite tänkande hit och dit såg vi ett mönster, nämligen att han började sova kasst i samma stund som vi möblerade om här hemma och han fick börja dela rum med Amir.
Så nu möblerade vi (eller rättare sagt Muneer) om igen och Elias fick eget rum och även Amir. Då blev det även massa möbler som vi inte visste var vi skulle göra av, så det blev till att möblera om i vardagsrummet också. Alltså hela lägenheten. Nu står det bara en ensam dator och vi undrar var den ska va. Kanske säljer den, vi har ju ändå en bärbar och släpar runt på.
Men jaja.
Nu har Elias helt plötsligen sovit två nätter, hela nätterna, utan att ge minsta lilla pip ifrån sig.
Vilket betyder att det med all säkerhet är så att han inte gillar att dela rum med någon för då kan han inte sova. Att han känner sig störd eller nåt. Förstår honom mycket väl, jag gillar inte heller att sova i samma rum som nån annan egentligen. Speciellt inte Muneer faktiskt. Han snarkar och ger ifrån sig massa konstiga ljud och pratar i sömnen. Påminner om min pappa som låter som en kaffebryggare när han sover. Usch.
Ja så det blev ju bra, men nu har vi inget gästrum och dessutom massa överblivna möbler som vi inte vet var vi ska göra av. Och att vi inte har ett gästrum är egentligen jättedumt och tråkigt, men å andra sidan, vad ska man göra, om man får välja mellan ett rum som står till förfogande för gäster som kommer kanske en gång om året eller att springa uppe hela natten med en galen unge som inte kan sova så föredrar jag att låta gästerna sova på soffan eller helt sonika sova nån annanstans. Den bittra sanningen men så är det för tillfället.
Skulle dock väldigt gärna vilja ha ett hus. Men det är ju typ att glömma så länge priserna häromkring är så sjukt höga.

Påskafton för övrigt tillbringade vi hemma hos min far. Två av mina bröder befann sig också där samt två halvbröder så det var ju trevligt, förutom att Amir var sjuk. Hade tänkt först att bara jag och Elias skulle åka men Muneer ville konstigt nog prompt följa med, och Amir var så pass bättre så vi chansade ändå. Sen låg han ändå i soffan och sov den mesta tiden (Amir alltså) så det var ju inte så stor skillnad mot att vara hemma.

Ja, så nu är det tillbaka till verkligheten och vardagen igen då. Barnen är på dagis och idag ska jag försöka plugga men det är ju en hypotetisk fråga. Sitter och försöker koppla in en trådlös router men som vanligt så funkar aldrig moderna maskinerier när jag köper dem utan att först behöva ringa massa kundtjänst och ställa in och omprogrammera och installera en massa grejer som inte står i bruksanvisningen. Det är ju så himla löjligt. På papperet så ser det så lätt ut.
Koppla in routern via LAN-kabel till ditt hemmabredband.
Skriv in lösenord och användarnamn.
Klart att surfa trådlöst!!!!
Och så är det bild på en gubbe som ser alldeles överlycklig ut och sitter nånstans ute i skogen framför en brasa med en laptop.
Fast så fort det är jag som förväntansfullt ska börja surfa på altanen så kommer det bara felmeddelanden och så måste jag konfigurera och avinstallera och sen är det helt plötsligt nåt jäkla minneskort som fattas så jag måste åka till Elgiganten och köpa ett, men då har dom inte exakt sådant hemma utan då måste jag ringa kundtjänst och så får de skicka direkt från leverantören och det tar 3-5 veckor innan jag får hem det.
Så är det alltid.
Så här har man inga förhoppningar längre.

Nej, om jag skulle göra lite nytta kanske.
Adjö.

torsdag 20 mars 2008

Denna ständiga oro

Barnen har blivit sjuka, men det var ju ingen överraskning precis. Amir har ju varit hängig och gnällig i flera dagar, tre eftermiddagar i rad har han bara gnällt och tjurat och sedan somnat halv sju. Och Elias fick feber i natt. Elias är dock ganska mysig när han är sjuk, han är så trött och slapp men fortsätter att prata och försöker busa, och det är så gulligt. Usch va hemsk mamma jag är som tycker att ett sjukt barn är gulligt.
Amir blir dock som en liten djävul när han är sjuk, och det kan man ju förstå, för han blir alltid sjuk med besked verkligen. Aldrig nånsin att han bara blir lite småsjuk, nej snoret ska rinna konstant och massa feber och hosta som aldrig vill sluta. Och så gnäller han och gnäller och gnäller. Men jag hade nog också gnällt om jag var i det tillståndet, så jag ska inte klandra honom. Han får ju det extra jobbigt när han är sjuk eftersom han har astma, så hans hosta är inte att leka med, blir till att ge astmamedicin stup i ett.
Jag sitter och funderar på vad den pojken inte ska drabbas av? Han har ju haft allting och kommer få allting. Tre år gammal och har redan haft sju öroninflammation, tredagarsfeber, scharlakansfeber, svinkoppor, den där konstiga hudinfektionen, RS-virus, luftrörsbronkit, halsfluss, influensa, och så astma som han har kroniskt och hans egen lilla autism. Eller vad det nu är.
Fel att säga att det är autism egentligen kanske när vi inte vet exakt, men varför är då alla så himla säkra på sin sak och varför får han då plats på en autism-avdelning på dagis?
Eller autism-avdelning är det ju inte egentligen kanske. Det är ju inte alla där som har diagnos. Men det är väl problem bara från det spektrumet som dom har.

Jag har länge funderat på vad det kan komma ifrån egentligen, hans handikapp. Det är ju för det mesta ärftligt, även om man också kan få det av en allvarlig infektion under graviditeten eller snarast efter förlossningen. Man kan också få det av akut syrebrist vid förlossningen.
Han var ju pytteliten när han föddes i och för sig, men när han var nyfödd hade han inga infektioner eller något sådant, största problemet då var bara att han var så liten och behövde mat jätteofta men inte fattade hur man skulle göra när man åt. Vad jag kan minnas hade han inte syrebrist under förlossningen heller. Navelsträngen runt halsen hade han, men om han fick akut syrebrist så borde jag väl veta om det.
Så vi antar att det är familiärt, och har då spånat en del i släkterna. Vi har kommit fram till att det kan komma från en viss sida av släkten där vissa personer har lite speciella egenheter men det är ju ingen som har nån diagnos, antagligen för att de är vuxna och när de var barn och ungdomar så var det ingen som brydde sig neuropsykriatiska sjukdomar utan man menade bara att "jaha, han/hon har lite problem och är lite egensinnig av sig".
Finns en person som har en diagnos iofs, men ingen vet hur den lyder. Skulle va mycket intressant att veta, men det lämnar jag till den personen att själv berätta, om h*n vill.

Fast det kan finnas andra förklaringar också.
Vi har nämligen just fått reda på (nja, det var väl kanske ingen nyhet för mig, men vi har nu fått det bekräftat från läkare) att Muneer visar starka ADHD-symtom och att han ska utredas av neuropsykriatiska teamet och ta reda på om han har det. Det är ju en sån där grej som måste göras, även fast man är rätt säker på sin sak. För det funkar ju inte så att bara en läkare kan säga rakt upp och ner "jaha, du har adhd", utan det måste utredas ordentligt innan man kan sätta diagnos. Däremot har han fått medicin som funkar på olika sätt, bland annat ges den medicinen vid ADHD, och att läkaren har skrivit ut den till honom säger ju en hel del. Många i Muneers familj har säkert också ADHD vad jag har märkt. Men där finns ju inga såna sjukdomar, eller rättare sagt man prioriterar väl inte sånt i Indien när man har svält och blodsjukdomar och aids och sånt att tänka på.
Sen har vi även epilepsi i släkten, på båda sidor. Vilket också är neuropsykriatiskt och ofta, men inte alltid, hänger ihop med autism.
Så tro fan att Amir skulle snappa upp alla gamla gener och få allting.
Fast ADHD har han nog inte i allafall. Kanske ADD isåfall. Nåt ska det ju va, annars är det ju inte Amir.

Jag verkar nog rätt negativ mot Amir har jag tänkt på. Hoppas det inte missförstås. Anledningen till att jag skriver så mycket om att han har så mycket problem och är så jobbig och hit och dit är ju faktiskt för att jag bryr mig. Jag tänker inte på mycket annat än honom. Jag vill hjälpa honom och se till att han får den hjälp och stöd han behöver. Jag är inte rädd för att stämpla honom eller sätta ett "namn" på honom och i och med det kanske bli offer för andras åsikter. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker och tänker och lever hellre med ett barn som har funktionshinder och som jag vet har det, istället för att bara förneka och tänka att allt är okej med honom och att han bara är lite annorlunda. Då gräver jag hellre fram allt som kan tänkas vara fel på honom och visar det och berättar om det hela tiden, för att folk ska förstå oss och för att han ska få den hjälp han behöver. Inte för att jag vill ha ett normalt barn som möjligt, jag skiter i om han varken har armar eller ben eller ögon, det handlar inte om det, det handlar om hans eget välmående. Ett barn som får hjälp och stöd mår bra. Ett barn som har föräldrar som vägrar inse sitt barns handikapp kommer hela livet bli felbehandlat och missförstått och i och med det kommer det inte må bra, och allt kommer bara gå utför. Ända sen Amir föddes så har jag vetat att det är nåt knas med honom och jag har alltid velat framföra det så mycket som möjligt, för att få möjligheten att bli förstådd och hjälpt, och för att Amir ska kunna leva ett så bra liv som möjligt från så tidigt som möjligt.
Det handlar inte alls om att jag bara vill klaga och tycka att allt är så himla jobbigt.
Det handlar bara om att jag är beredd och stark nog att erkänna att det är nåt fel med mitt barn men jag älskar honom ändå och gör allt för att det ska bli så bra som möjligt för honom trots det. Ju tidigare man märker och erkänner att något är tok desto bättre.
Jag vet föräldrar som har nekat i många många år att det ska vara något fel på deras barn, och sen när de väl fått veta att det är det så kan de inte ta in det. Resultatet blir då att barnet mår dåligt, får det jobbigt i skolan och att det hela tiden blir missförstått och felbehandlat av sina föräldrar och omgivningen. Så vill jag inte att det ska va. Jag kan ta sanningen, ju mer desto bättre, för jag bryr mig ändå inte på så vis att jag skulle bli besviken. Faktiskt så kan jag inte va lyckligare över Amir. Jag är oerhört lycklig över att ha fått honom, han är en enorm gåva och jag är så glad att just jag blivit utsedd till att va hans mamma. Han är i mina ögon perfekt trots sina brister. Jag tycker det är roligt, fascinerande och intressant att ha ett annorlunda barn. Jag tar mig gärna tid och energi till att ta hand om honom och hjälpa honom, allt som krävs gör jag, trots att det emellanåt är förbaskat jobbigt. Jag kan inte få ett bättre barn och han kan inte få en bättre mamma.
Så om nu någon skulle tro att jag tycker bättre om Elias bara för att han beter sig som ett vanligt barn kan sluta tro det nu.
Mina barn är olika och jag älskar dem båda, fast på olika sätt, på lika olika sätt som krävs för deras olikheter. Hmm, det var en konstig formulering, men jag visste inte hur jag skulle förklara.

Jag kunde inte sova igår kväll.
Muneer jobbade kväll och jag tänkte hela tiden på att någon skulle bryta sig in i lägenheten och döda barnen. Hela natten vaknade jag flera gånger av att jag drömde mardrömmar. Jag var livrädd. Jag är livrädd. Jag vill inte lämna barnen ur sikte. Jag vill helst hålla dem hela tiden och inte låta dem gå. Tänk om de skulle ryckas ifrån mig. Nu vill jag bara stanna inne i lägenheten resten av livet. Och jag ska hela tiden ha ögonen på barnen. Då kan inget hända. Måste låsa dörren också. Skaffa säkerhetslås. Tvinga hyresvärden att byta fönster till ett okrossbart glas. Vi har ju för sjutton marklägenhet... Så fort jag hör minsta lilla knarr eller duns i lägenheten så hoppar jag till av rädsla.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv att det ska hända nåt. Jag oroar mig ständigt. Tänk om nån bryter upp dörren. Tänk om någon krossar fönstret och tar sig in. Men vem skulle det va egentligen? Jag har inga ovänner. Jag är inte del i några intriger eller relationsdraman, jag har inga obetalda skulder till skumma personer. Vem skulle vilja oss något illa? Ingen egentligen, men sen tänker jag på alla konstiga pundare där ute som irrar omkring efter knark eller pengar. Galningar finns ju alltid. Psyk här har ju inte så gott rykte. De släpper ju ut icke-färdigbehandlade galningar. Har ju hänt förut här i närheten, en liten kille som blev offer för ett psycho.
Ska man gå runt hela livet och vara rädd och orolig? Jag vill kunna leva normalt.
Det var någon som sa att när man har fått barn så börjar man oroa sig och man slutar aldrig. Det börjar samma dag som man ser plusset på testet och slutar inte förrän man är död. Skitkul. Tänk om vi kunde leva i en vacker fredlig värld, då skulle man inte behöva oroa sig.
Är det inte galningar och mördare som jag oroar mig för så är det terrorattacker, krig eller naturkatastrofer. Kan fortfarande inte släppa en artikel som jag läste i samband med orkanen Katrina i USA, att det var någon som hade hittat ett bara några dagar gammalt spädbarn i vattnet. Hon levde fortfarande och de tog hand om henne. Men jag började tänka på mamman, som fött barnet mitt i all det kaoset och katastrofen. Fy så hemskt, och sen kunde hon inte skydda sitt barn. Såna saker sätter sig i hjärnan och jag kan inte släppa det.
Jag börjar tänka att det kommer någon naturkatastrof och all mat försvinner och vi kan inte äta nåt och sakta men säkert får vi se våra barn bli hungrigare och hungrigare.
Eller så smälls det en bomb nånstans när man är ute och går med barnvagnen. Blodiga människor och barn som skriker och en liten flicka som förtvivlat ropar på sin mamma.
Jag såg en bild i Aftonbladet för inte så länge sen, det var en bild på en kvinna i Irak som stod utanför sitt hus och höll sin son i famnen, han var kanske två år gammal. Medans en amerikansk soldat letade igen hennes hus. Det kanske var all välvilja från soldatens sida men jag började se ett skräckscenario framför mig som jag helst inte vill tänka på igen. Hur rädd mamman måste varit. Och pojken.
Rädsla. Oro. Skräck.
Hur gör man för att bli av med det?


Kom att tänka på det allra hemskaste jag varit med om i hela mitt liv, förutom när mamma dog.
Det var när vi var i Kashmir och vi skulle åka för att klippa Amirs hår, den där grejen dom gör som är typ som dop. Man rakar av håret på barnet och sen ska man egentligen väga det i silver och ge pengarna till fattiga, men Muneers mamma gjorde nån annan variant och strödde ut håret i sjön, efter att ha varit runt i en massa moskéer och bett.
Ja i allafall, vi var på väg till en moské för att göra den lilla festritual och blev stoppade av militären, som stoppar bilar emellanåt för att kolla igenom bilen och visitera alla män (inte kvinnorna konstigt nog, de kan tydligen inte va terrorister).
Det var jag, Muneer, Amir, Muneers brorsa, mamma, syster, en kompis och så frisören.
Männen blev ombedda att stiga ur bilen så det gjorde de. De satte igång och visitera dem och sedan tog de helt sonika Muneers bror i armarna och sa åt honom att följa med.
Jag vet inte varför, men sen började de tjafsa och jag har ingen aning om vad. Muneer sa att brorsan tydligen hade käftat emot, och då hade de blivit ännu mer angelägna om att ta med honom. Ja i allafall så blev Muneer arg och ville försvara sin bror såklart. Då tänkte de ta med Muneer istället men han började skrika och tjafsa som jag vet inte vad, jag tror att han säkert slog lite på soldaterna också, och då gav dom honom en stor käftsmäll. Muneers mamma och syster som tills dess hade suttit i bilen rusade ut för att avvärja bråket (kan låta fånigt men det är det faktiskt inte, eftersom de inte vill skada kvinnor så brukar de lugna ner sig om en kvinna lägger sig i), OCH Muneers syster bar fortfarande på Amir...
Jag blev helt galen när jag såg det, allt kaos och mitt i alltihop så viftade dom med k-pistar och skrek och hade sig, och Amir befann sig mitt i allt det. Jag bara störtade ut ur bilen och ryckte åt mig Amir och satte mig i bilen igen. Har aldrig varit så skraj i hela mitt liv. Jag bara skakade och grät och visste inte vad jag skulle ta mig till. Amir var ganska samlad vill jag minnas, han sa ingenting, gnällde lite kanske bara på grund av allt liv och tjut.
Sen kom en officer fram till mig och frågade om jag var från Europa, och jag visade då mitt pass och sa att jag var europeisk medborgare och att Muneer har "green card" i Europa och att vår son också är europeisk medborgare.
Då sa han okej, bad så hemskt mycket om ursäkt, knuffade in alla män och kvinnor i bilen igen och sa "ha en trevlig dag".
Ja, jättetrevlig blev ju den.
Här skulle vi ha fest och allt men istället var vi alla skakade och livrädda hela dagen.
Det var ju sånt som jag absolut inte ville skulle hända. Jag sa ju till Muneer innan vi åkte att om det händer nåt så ska jag aldrig förlåta honom. Han sa att vi hela tiden skulle vara hemma, förutom just denna dag när vi skulle ut och fixa det där med håret. Och tro fan att just den dagen så händer det nåt.
Efter det har jag sagt att jag åker inte till Kashmir igen för att jag blev så livrädd förra gången och jag trodde att jag skulle mista min man och min son på samma gång.
Men nu ska Muneer dit i maj och han och hans familj vill ju så gärna att jag och barnen ska följa med men usch, efter de här dagarna när jag varit så orolig av mig så känner jag bara ett stort NEJ TACK.
Men det är så himla tvåsidigt för jag vill faktiskt åka dit och vara med på hans brors bröllop och träffa hans familj. Hade vi inte haft barn så hade jag åkt direkt. Men nu känns det som att jag kommer va så orolig för deras skull så det kommer inte bli kul, hela resan kommer bli förstörd pga oro.
Hans pappa är militär och har sagt att han kan hämta oss iklädd uniform och allt, då finns det ingen som kan göra nånting (är ju oftast militären som hittar på dumheter, oftare än terroristerna faktiskt). Men då tänker jag mig att en terrorist kanske ser militärbilen och kastar en handgranat på oss.
Det finns inga garantier för nånting.
Senare idag när jag ska åka och handla påskgodis så kanske en full lastbilschaufför rammar mig så jag åker av vägen och dör.
Ska definitivt lämna barnen hemma.
Ja de är ju ändå sjuka så jag har ju inte precis några val.

Nu ska jag gå på toa.
Tack å hej.

tisdag 18 mars 2008

Vågar man be om hjälp??

Har idag pratat med specialpedagogen på Amirs dagis.
Vi hade diskuterat förut att vi är i så himla stort behov av avlastning av någon form, och hon skulle kolla upp om det fanns möjlighet till att få det även om man inte har diagnos. Har man diagnos så omfattas man ju av LSS, men det kanske kunde hjälpa även om man bara är under utredning, trodde hon.
Så idag sa hon att hon hade pratat med nån som hade hand om LSS, men de hade sagt nej först. Fast sen ändrade de sig och sa att det går ju visst att få avlastning, korttidsboende eller stödfamilj även om man inte har diagnos, fast då omfattas man istället av socialtjänstlagen.
Så specialpedagogen frågade då mig om jag ville att hon skulle fixa det och jag blev ju överlycklig och sa självklart!

Men sen tänkte jag till lite.
Socialtjänstlagen.....?
Socialen???
Hon menar dom som snor åt sig ungar som dom tycker att föräldrarna inte kan ta hand om?
Nej tack.
Det var i allafall min första tanke.
För om man ska visa att man har behov av avlastning så måste det göras en utredning, och då kommer dom få reda på allt skit som hänt och händer och tänk om dom då tycker vi är olämpliga föräldrar????
Man vet ju aldrig, socialen ska ju egentligen va till för att hjälpa men jag har läst allt för ofta nu att de hellre stjälper.
Jag vet ju hur många människor som hela tiden säger till mig och Muneer saker som "jag fattar inte hur ni ooooooorkar" och "ni är så starka!!!" och "hur mår ni egentligen, ni måste va sönderstressade???"
Och det stämmer ju!!
Vi går på knäna, båda två.
Vi mår verkligen skit, det kan jag säga rakt ut, och att Muneer gör det har ju bevisats genom att han legat inne på psyk och går på massa medicin mm. Jag har inte kommit så långt än så länge, för jag bara kämpar och kämpar, men Muneer säger till mig att jag verkligen måste söka hjälp snart för annars brister det en dag, och då får jag den där omtalade psykosen. Och då, om nån gång, tar soc våra barn.
Jag förstår själv inte hur jag orkar, jag undrar varje dag när jag ska falla ihop och dö. Varje morgon som jag pallar mig upp ur sängen är ett mirakel och att huset och hemmet och familjen inte faller samman är också ren tur.

Saken är ju den att om andra föräldrar har lika mycket att göra och ta itu med som vi har, så klarar de sig finfint utan att känna någon som helst stress eller depression, för de har sedan länge hjälp från alla håll och kanter. De har hela släkten, mor och farföräldrar samt miljoner vänner i samma stad som hjälper dem så fort de känner minsta lilla trötthetssymtom eller ställer upp på helgkvällar för att mamman och pappan ska kunna känna sig som ett gift par och gå på bio eller äta middag.
Men vi har ju inte de möjligheterna.
Ända sen Amir föddes har vi klarat oss helt och hållet själva, tillfällen då vi har haft barnvakt är mycket lätträknade, det har väl handlat om ett frisörbesök på tre år, ett enda viktigt möte eller ett enda läkarbesök. Vi har aldrig någonsin flytt vardagen och tagit in på hotell eller unnat oss själva någonting. När vi varit nära att bryta ihop på grund av att vi inte sovit en enda natt när Amir varit som värst så har vi aldrig haft någon som kommit hem till oss och tagit vaknätterna och låtit oss sova. När Muneer låg på sjukhus tog jag hand om barnen och allt här hemma i min egen ensamhet. När jag och barnen hade influensa och Muneer var ute och jobbade nånstans i Sverige med snickeri så var vi tvungna att ta oss till affären allihopa i 15 minusgrader eftersom det fattas mjölk. Eller till apoteket för att köpa medicin för all del. När vi ska på viktiga möten, läkarbesök och det ena och det andra så måste vi alltid släpa med barnen, vilken kondition de än är i. När jag hade prematura värkar och 40 graders feber när jag väntade Elias var jag tvungen att själv köra in till sjukhuset och samtidigt släpa med mig Amir och Muneer. Och när de sa att jag måste stanna kvar där fick jag svara "ja men jag måste skjutsa hem mannen och sonen först, sen kommer jag tillbaka". För att bara nämna några exempel.
Det kan låta skrytigt, javisst, men jag är faktiskt lite lite stolt över mig själv, samtidigt som jag tycker att allt är skit och helvete och bara för orättvist.
Det finns vissa personer som alltid har ställt upp och varit en hjälpande hand, när det väl har gällt. Det har inte hänt ofta men då vet jag att de finns där när det verkligen är något. Lyssnare har jag dock många fina runt omkring mig, så där är jag lyckligt lottad. Jag skulle så gärna vilja skriva namnen här men jag gör inte det av vissa anledningar. Men jag tror de personerna ändå vet vilka de är och jag känner otrolig uppskattning, det är så värdefullt.
Sen har jag tydligen ett litet problem också och det är att jag helst inte vill be om hjälp också. Jag vet inte varför, men jag har en liten känsla att jag vill inte begära och begära och begära saker och sen är jag rädd att jag inte kan ge något tillbaka. Och då kanske det blir så att personen i fråga som jag ber om hjälp känner att jag utnyttjar denne. Så vill jag inte att det ska vara. Bara jag ber om hjälp en enda gång, så känner jag mig dum på nåt vis. Sen vet jag inte om jag också har en liten stolthet inom mig som säger att har jag klarat mig så här långt så kan jag klara mig i fortsättningen också.

Och det är ju konstigt, nu visar det sig att Amir har problem och då helt plötsligt får man allt man pekar på. Men vill jag ha det då? Vill jag egentligen att socialen ska vara inblandade i våra liv? Absolut är det ju så att vi är aströtta och less på situationen och ibland känner vi ärligt att vi inte kan vara bra föräldrar för att vi bara är så trötta på allt och alla, det har hänt grejer här hemma som inte ska skrivas ner i en blogg kan jag säga, och det skulle inte hänt om vi hade så mycket hjälp och stöd och avlastning som vi verkligen behövts.
(tänk er inga skräckscenarion nu, illa är det inte)
Men ärligt talat så är jag faktiskt skiträdd att de ska tycka att vi omöjligt kan klara situationen och att dom tar barnen.
Jag vet faktiskt två riktiga fall där det har hänt.
Och nu är det ju dessutom så att många människor säger till oss att de inte förstår hur vi står ut, och då kan ju lika gärna socialen tänka de, och de har rätt att göra grejer.
Själv skulle jag bara vilja säga till mitt försvar att om jag har orkat så här länge så kan jag mycket väl orka hela livet och ingen annan ska tala om för mig vad jag orkar och inte orkar.
Jag känner som så att jag vill, in i det längsta, ta hand om mina egna barn själv. Det är väl bara bra föräldrar som tänker så? Varför är jag då rädd för det värsta?

Amir håller på och klänger på mig. Tjugo i sex och han är extremt trött och vill sova. Han får INTE sova. Om han somnar nu så slutar det med att antingen vaknar han halv tolv och är jättepigg, eller så vaknar han klockan fyra i morgon bitti och är redo för en ny dag. Hur sjutton ska jag få honom att vara uppe lite till? Han tycker ju liksom inte att nåt är kul. Elias gav jag en låda med duplo och den har han suttit med i en halvtimme nu. Så går det inte att göra med Amir. Det enda han tycker är kul är gungor och rutschkanor och när man sitter och sjunger. Ja, och så rita såklart. Fantasilekar och lek med föremål etc är absolut inte av intresse. Så det är lite svårt att sysselsätta honom med något meningsfullt ibland, och gör man inte det så sätter han sig bara i soffan och sjunker in i sen egna värld och börjar flumma. Och det är inte bra.
Läkaren hade i allafall skrivit ut Melatonin åt honom nu, men det tar väl en vecka innan den kommer så vi får prova.
Det ska ju va för jävla känsligt med sömnmedicin åt små barn. Har inte velat prata högt om det tidigare, men nu skiter jag i vad folk säger för vi vet ju faktiskt bäst själva vad han behöver och hur vår situation ser ut. Så tidigare har vi alltså provat Atarax och Theralen. Atarax var sockervatten och Theralen hjälpte bra ett tag, men nu har han kommit upp i så höga doser så läkaren vill inte att han tar det mer. Så då fixade alltså läkaren Melatonin, som funkar på ett helt annat vis.
Och det kan jag ju också säga förresten att Amirs läkare är den mest kompetenta jag nånsin träffat, blir imponerad varje gång jag pratar med honom. Det är en överläkare på Barnmottagningen. Han har förträfflig erfarenhet och vet verkligen vad han snackar om och är inte så himla blåst och naiv som vissa andra läkare är. Så om någon som han är villig att skriva ut "sömn"medicin så kan det ju verkligen inte vara nåt fel i det.
Folk som har kommentarer om det vill jag inte prata med. Är så trött på sånt nu.

Nu ska jag se vad jag kan hitta på. Ajö.




Tänd ett ljus för Arbogabarnen: http://www.gratefulness.org/candles/candles.cfm?l=sve&gi=barn

usch fan fy

Idag går mina tankar endast och enbart till denna familj.

Jag trodde verkligen att sånt bara hände på CSI och på film.
Själv kan jag inte titta på sånt när det kommer på TV eftersom jag bara tycker att det är så jävla hemskt. I filmer så brukar för det mesta barnen vara odödliga och det finns inte många regissörer som vill göra film där barn blir offer, eftersom de flesta normala människor tycker att det är så jäkla hemskt så att man kan bara inte göra film av det. I katastroffilmer överlever alltid barnen. Om en mördare kommer in i en familjs hus så skjuter han alltid mamman eller pappan men lämnar barnen oskadda i spjälsängen.
Det är så jävla äckligt och vidrigt och hemskt så det är inte ofta man ens ser det på film eller TV alltså.
Och så sitter man här i trygga Sverige och tror att här finns det inte många galningar (alla galningar bor ju i USA som vi alla vet) och om det finns så sitter de inne på dårhuset för länge sen. Ja det är ju inte ofta man läser om så vidriga saker i svenska nyheter.
Jag tror att jag inte är den ende som idag tänker:
Hur fan är man funtad i hjärnan om man går på små oskyldiga barn??????

Jag kan verkligen bara inte föreställa mig, ens i min vildaste fantasi, hur det skulle kännas att förlora sina barn. Och då kan jag inte ens föreställa mig det ens om det vore en "naturlig" död som tex en sjukdom. Men en olycka blir snäppet värre och det allra allra värsta, att nån jävla idiot kommer in och går på dem som man älskar mest av allt i hela världen och dem som man skulle göra allt för att skydda från det onda. Det är helt jävla galet, det finns liksom inte. Varför skulle man vilja skada dem? Jag kan verkligen inte begripa, och jag kan verkligen inte förstå, det är ju ens allra värsta mardröm, att någon kommer in och vill skada ens barn, och man bara står och ser på, eller man försöker skydda dem, men det går inte. Och jag tänker på hur rädda barnen måste ha varit! Mitt i kvällsritualerna, eller dom kanske redan sov, så stormar en galning in med kniv... Jag har sett mina egna barn rädda och när det händer så sitter bilden av det fast på min näthinna en lång tid efter. Barns rädsla är bland de mest hjärtskärande syner som finns enligt mig.
Jag skulle göra allt, allt, allt som stod i min makt för att slippa se mina barn skadas av nån dåre.
Men sen om någon idiot ändå gjorde det....... usch, fy, fan, jag kan inte ens tänka tanken.

Jag kan inte ens tänka tanken att de skulle försvinna ifrån mig genom en naturlig orsak. HUR tar man sig vidare? Det skulle nog inte gå. Allt skulle förfalla. Jag skulle säkert inte kunna leva.
Jag vet hur det känns att bli av med sin mamma.
Och det är inget annat än för jävligt och det känns som att hela jorden rasar samman och det känns som att man aldrig nånsin kommer bli normal igen, men ändå kan jag fortfarande säga att om jag skulle förlora något av mina barn så skulle det vara miljoner gånger värre. Dom är ju mina, bara mina ögonstenar, jag ska ta hand om dem och skydda dem hela livet, jag behöver dem och de behöver mig. För mig kommer de alltid att vara mina små pluttar även om de är vuxna och har skägg och brummande röst. För mig är de alltid oskyldiga små lamm som ingen får skada.
Det är väl det som är skillnaden antar jag, att man känner såna ansvars och beskyddarkänslor för sina barn men inte för sina föräldrar.

Jag bara hoppas att de små barnen slipper lida nu och att mamman och hennes sambo och resten av deras familj kommer få allt stöd och hjälp de kan få.
Och nu vore det väl på sin plats att säga att jag hoppas polisen hittar avskummet och skickar honom till det där otäcka stället på Kuba eller nåt, men det gör jag inte.
Jag hoppas att de hittar honom och att han får minst livstids fängelse, men framför allt så hoppas jag att han får vård och stöd han också så att han inte släpps efter 15 år och går ut och gör samma jävla sak igen. För det är ju så att fängelse hjälper ju för det mesta inte till nåt bättre, det är det bara vård som gör.
Hoppas bara inte att de gör en rättpsykriatisk undersökning och kommer fram till att "han var sjuk vid gärningstillfället men är frisk nu" och så får han villkorligt. Näää fy då måste det väl ändå vara nåt fel på rättsystemet. Eller vänta nu, det är det ju redan.
Det var en snubbe här i stan som dödade en 21årig tjej och fick 10 års fängelse trots att en rättspykriatisk undersökning hade visat sådär konstigt. Men dom hade väl granskat den och så, så det går nog att bura in dom ändå, om man verkligen vill.
Sen ska vi inte glömma att en dag var även den där galna mördaren en gullig 3åring som hade en mamma eller pappa som älskade han mest av allt i världen.
Eller? Kanske inte. Gullig kanske han var, men han kanske inte hade en så bra mamma och pappa. Då tror jag inte man gör såna saker mot barn senare i livet.
Kom att tänka på filmen Röd drake. Den är rätt bra. Se den.

Om man går över till annat (jag kommer nog inte kunna sova i natt, och usch, jag hoppas verkligen att fröknarna på dagis har ögonen med sig ute på gården så att dom ser om det kommer nån galning och vill ta barnen, så att dom inte bara står och dricker kaffe).
Amir somnade igår vid halv åtta... och vaknade... tro det eller ej, klockan sex!!!!
Han sov HELA NATTEN!!!!
Fattar inte hur det kunde hända. Visserligen hade han feber igår. Så han kanske var trött. Synd att han ska behöva va sjuk för att han ska kunna sova normalt, att han inte kan sova annars.
Ja och Elias utav alla människor sov också hela natten!
Han somnade faktiskt kvart över sju och sov också till sex!!!!
Han kanske kände att Amir inte var uppe och stökade så han väcktes inte för det.
Visserligen hörde jag nån gång vid halv fem att någon gnällde och skrek lite, men det var bara en minut eller nåt sen slutade det. Tack och lov.

När jag tänker efter så var det faktiskt så att igår så vaknade Elias klockan 06 och sen sov han endast 45 minuter middag och det kanske var därför som han va så trött. Jahapp då blir det samma sak idag!

Nu ska jag plugga! Tjohopp tjoho va kul! Inte!

måndag 17 mars 2008

Vad ska vi göra med detta barn???

Jag blir så trött.
Så trött.
Så trött.

Nu var det så här att natten till igår (söndag) sov Amir från klockan 19:30-01:00. Sen vaknade han. Sen var han vaken. Han behövde inte sova mer tyckte han. Han låg kvar i sängen och sjöng, babblade och gick hit och dit och sprattlade och hade sig. Lampan var ju tänd förstås, vi försökte släcka men nej nej. Så det var väl bara till att acceptera att han var vaken, fanns liksom inte mycket att göra åt det, han vägrade somna om.
På förmiddagen igår var han rätt okej och glad och sådär och var ute i trädgården och lekte, men vid tolvtiden började han tjuta. Och han tjöt och skrek och grinade och gnällde fram till klockan 16, då han somnade på soffan. Vi visste ju att det skulle bli så, men då visste vi ju även att om han sover sådär på eftermiddagen kan han inte somna på kvällen sen, så vi försökte förgäves att hålla honom vaken. Vi sa dessutom till Elias att han skulle väcka Amir och leka med honom, och han försökte också, han bankade och slog på honom och hoppade på honom men Amir bara grimaserade lite och vägrade vakna.
Vid femtiden tvingade vi upp honom för att han skulle äta. Men han ville ju inte äta för han ville sova. Så vid sex somnade han om igen och då tog vi på honom pyjamas och la honom i sängen.

Vilken jävla dygnsrytm va. Klart att han hade sovit färdigt då vid halv tre igen. Så då var han givetvis klarvaken hela natten igen och låg och babblade och sjöng och skrattade.
Till råga på allt så var Elias eländig även denna natt, så jag var uppe klockan 01, 02:30, 03, 04:30 och vid klockan 6 var båda två hur vakna som helst och ville vara uppe.
Så då var det ju bara att ta på dom kläder och låta dom va uppe då.
Jag gick dock och la mig igen.
Det var ju lite vanskligt.
Hade nämligen glömt att låsa ytterdörren.
Fattar inte hur det hade gått till, vi låser ALLTID.
Men, inte nu tydligen.
Så något av barnen öppnar dörren och bägge två ger sig ut i trapphuset klockan sju på morgonen och börjar väsnas. Kan ju tala om att varken jag eller Muneer hade nån aning om det.
(om någon undrar var fan Muneer höll hus så kan jag tala om att han ska jobba kvällskift denna vecka så det var mitt eget val att låta honom sova en sista natt, så han hade tagit medicin och var typ död)
Jag är bara överlycklig att dom inte kunde få upp ytterdörren och gå ut i snöyran (jaaa, sa jag inte att det snart skulle snöa igen eller?). Herregud, tänk hur det kunde ha slutat.
Men istället slutade det med att Amir satt på sin gunghäst ute i trapphuset och Elias hade stuckit upp till översta våningen och ville in i en av lägenheterna. Hjälp, jag undrar vad dom tänkte när en unge helt plötsligt står utanför deras dörr i pyjamas och smäller i brevinkastet. Jag vaknade av Elias skrik nånstans i fjärran och fick springa upp dit och hämta honom (även jag i pyjamas) och hoppades att ingen såg mig.
Nu väntar jag bara på soc.
Och jag ska nog sluta med att gå och lägga mig och slumra på morgonen och låta barnen "leka själva". Jag som tyckte att det var så bra att dom var så stora så dom kunde göra det utan att begära min närvaro, för då kunde jag ju somna om till typ åtta. Men det är nog slut med det.

Så vi har alltså fått två omöjliga ungar, en som vägrar sova och har konstiga tvångstankar och en som stormar fram som en ångvält och ser till så hela världen ser ut som Jerusalems förstöring vart han än går.
Tur att dom är söta, annars hade jag ALDRIG stått ut.

En annan sak som jag kom att tänka på;
Med ett barn förlorar man i genomsnitt tre timmars sömn varje natt (om barnet heter Amir så förlorar man ca 6 timmar, men vi bortser från det lite nu).
Med två barn förlorar man alltså i genomsnitt 6 timmars sömn varje natt.
Med tre barn förlorar man då 9 timmars sömn.
9 timmar är precis vad jag behöver. Jag klarar mig på 8 eller i värsta fall sju, men absolut inte mindre än 7.
Slutsatsen blir att när nästa barn kommer så slutar jag sova helt.
Jag blir galen och får en psykos och kommer grilla bebisen i ungnen. Kanske slänger jag in Amir och Elias där också. Och äter upp med bearnaisesås.
Men seriöst! Jag fattar verkligen inte hur det ska gå till!!!!! Man kan ju bara inte vara uppe dygnet runt, 365 dagar om året, det går inte. Och man kan ju inte heller sova på dagen för då är det ju faktiskt annat som ska fixas, och det är inte säkert att bebisen vill sova på dagen, och sen ska dom andra barnen hämtas från dagis klockan ett för kommunen skiter fullständigt i att jag kommer få en psykos på grund av sömnbrist för regler är ju regler. Och även om jag skulle få en stund över till att sova på dagen så ligger jag bara och tänker "nu måste jag sova, nu måste jag sova, nu vaknar han snart och vill amma så jag måste sova nu", och då kan man ju absolut inte sova.
Och Muneer jobbar ju för pengar måste man ju ha, okej han kan nog va pappaledig (med Elias) en månad i början iofs så det kan ju gå då, men efter det då? Då är han bara ledig på helger och då kan jag ju sova tre timmar på eftermiddagen på lördagar och söndagar, så då får jag sex timmar sömn i veckan i allafall. Räcker det för att slippa en psykos?

Jag vill inte ha detta barn, jag vet inte vad jag gett mig in i, det kommer ju bli min död. Hoppas verkligen att Amirs diagnos blir färdig tills dess så man kan hitta lite lösningar på saker och ting (vårdbidrag, avlastning i form av kortidsboende eller stödfamilj tex). Men jag läste nu i nån tidning att soc helt sonika bara tar barn ifrån föräldrar för att dom ber om hjälp, så då vågar man kanske inte be om hjälp, för tänk om dom då gör en utredning och när vi berättar att min mamma är död och jag är ett nervvrak och inte har nån utbildning eller jobb och att Muneer är manodepressiv och att ungen dessutom har autism så tycker dom säkert att vi är högst olämpliga föräldrar och så tar dom alla tre. Jag har minsann läst att det går till så. Det var ju nån pappa som hade epilepsi (ja epilepsi, det har ju kanske Muneer också, och adhd) som ville ha lite stöd och då tog dom ungen ifrån honom.
Men jag kan ju ändå garantera att mina barn lider ju inte av detta, det är ju bara jag som gör. Aldrig i livet att dom ska få lida.
Men att jag själv lider kanske räcker för att dom ska ta barnen?
När jag var liten så brukade jag och brorsan busringa. En gång var det en tant som blev skitförbannad och sa att hon skulle ringa polisen. Då blev jag jätterädd för då satte den andra brorsan igång ett skådespel där han visade att soc kom och tog mig och den andra brodern för att mamma och pappa bevisligen inte kan uppfostra oss. Sen dess har jag varit livrädd för att soc ska ta mina barn. Jag vågar inte ens bli arg på barnen i affären, och om jag ändå blir det och det är nån kärring som glor lite så tänker jag direkt "hjälp, ring inte soc".
Tänk då på natten när Amir skriker i högan sky så det hörs in till alla grannar. Efter tillräckligt många sådana nätter tror dom nog att vi ägnar oss åt misshandel eller nåt och så ringer soc på dörren.
Ja det är mycket man kan oroa sig för som förälder minsann.

Nu är dom på dagis i allafall. Det var första dagen som vi åkte direkt till Regnbågen med Amir. Dagispersonalen hade gjort en bok med bilder och grejer som jag ska läsa varje morgon för honom så att han fattar att vi ska dit. Det gick riktigt bra, han kände nog igen sig och främst av allt så blev han överlycklig när han kom in och såg rutschkanan. Hoppas det håller i sig och att han inte börjar undra varför han inte ska till gamla dagiset, men jag tror faktiskt inte att han tänker på det och kommer ihåg det på så vis. Han lever ju efter vanor och rutiner, och när han märker att det inte är en rutin längre att åka till gamla dagiset utan istället till Regnbågen så accepterar han det helt tvärt. Det är ju faktiskt rätt positivt, hade det varit ett "normalt" barn så kanske det hade blivit trots och skrik och "JAG VILL TILL MITT GAMLA DAGIS!!!!!" hela morgonen. Så ibland måste jag säga att det faktiskt nästan är lite smidigt med autism.

Nu ska jag betala räkningar. Livets plåga. Blä.

söndag 16 mars 2008

sommar och sol

Vad det är skönt när man bara kan slänga på barnen ett par överdragsbyxor och en fleecetröja och skicka ut dom i trädgården där dom får göra precis vad dom vill. Och under tiden som dom är där ute så kan jag också göra precis vad jag vill. Det är en positiv sak med sommaren. Fast iofs är det inte sommar nu utan bara vår, men det räcker. Men det dröjer nog inte länge innan det börjar snöa igen så man får ju ta vara på stunderna.
Annars tror jag att sommaren i år kommer bli ganska äcklig med stor ful mage och svett som rinner och begränsad rörlighet. Vet ej hur jag ska bringa in pengar i hushållet i sommar heller, antingen så får jag väl försöka hitta ett temporärt jobb, eller så ska jag fortsätta plugga (sommarkurs, juridik har jag faktiskt sökt till, samt kriminologi), eller så får jag ta ut föräldraledighet i förskott. Jobba låter inte trevligt. Jag är en mycket lat person. Eller rättare sagt jag tror att jobba är roligt, bara man jobbar med nåt som är av betydelse eller nåt som man har planerat. Att stå på donken och steka hamburgare hör inte dit. För ett par år sen bestämde jag mig för att nästa gång jag jobbar ska det va med nåt som verkligen är kul och givande. Har inte kommit på vad det jobbet kan vara ännu. Vi får väl se. Japp, jag är bortskämd, men jag står i allafall för det.

Min melodifestivalkväll blev inte så trevlig igår som jag hade hoppats. Men det kunde man ju förstå. Amir somnade fint och snällt iofs men Elias vägrade sova, även fast han varit uppe sen sju och bara sovit en halvtimme däremellan. Resultatet av detta blev att han var övertrött och somnade inte förrän nio, så halva programmet blev förstört.
Vad gäller Perrellis vinst så kan jag ju bara säga att jag visste det, det var ju ganska självklart. Inte så spännande med andra ord. Tycker dock som sagt var att det är löjligt att vi försöker med att skicka samma som har vunnit en annan gång, det är ju ganska genomskinligt och Europa kommer tycka vi är desperata och i slutändan kommer Irlands kalkon att vinna istället, för det är sånt som går hem nu. Jag föreslår att vi nästa år skickar en rappande dalahäst, så vinner vi säkert.

Har för övrigt varit uppe hela natten med Elias som hade ont i magen eller nåt. Muneer i sin tur har varit uppe med Amir som har fått den underbara vanan att vakna, gå runt och tända alla lampor och sedan ligga och sjunga i sängen hela natten. Släcker man lamporna blir det ramaskri. Så det är lika bra att ha dom tända och samtidigt försöka få honom att inse att det inte är dag fastän lamporna är tända. Men det går ju som det går. Jag vete sjutton hur vi ska få bukt med det, just nu har han varit vaken sen klockan halv fyra och då kommer han ju garanterat somna på sin jäkla gunghäst nån gång i eftermiddag och sen inte kunna sova förrän elva i kväll.
Att bara vara stenhård på att han inte får tända är helt uteslutet, sånt funkar inte med honom. I morse hade en lampa gått sönder och gick således alltså inte att tända. Då skrek han i en halvtimme minst och det gick verkligen inte att avleda honom. Det är ju det som är problemet med honom, han har ju liksom ett repetivt beteende så om han börjar med nåt så slutar han aldrig, speciellt inte när han börjar skrika och går in i sig själv så pass att han inte märker att världen omkring honom existerar. Men sen kom han nog på att han var hungrig, för när han såg att vi åt frukost slutade han tvärt och satte i sig tre mackor på raken. Konstig unge.

För övrigt kan jag tala om att jag har börjat känna små sparkar i min mage. Mestadels på kvällen. Jahapp då blir det alltså en kvällsmänniska till. Fattas bara det.

Nu ska jag fixa kaffe och glass åt min hårt arbetande man. Han gillar dock inte glass för att det är så kallt, så man måste alltid mikra den först. Vojvoj.

Adjö.


P.S. Alla borde läsa lite på www.autismforum.se . Allt som man kan läsa där är lika med Amir från A till Ö.

lördag 15 mars 2008

jaha då blev det visst noll istället




Såg nu precis att Kathy Bates inte ens är ful.



Så nu finns det alltså inga fula kvinnliga skådespelare alls.

kvinnlighet

Livet är rätt skönt för tillfället och jag behöver inte stressa och ha mig för barnen är ute i trädgården och leker i det fina vädret och Muneer bygger nåt på altanen så va sjutton ska jag irra omkring för då. Då är det bättre att jag sitter kvar vid datorn och mögglar istället och skriver ner lite mer tankar som jag fick i huvet igår kväll när jag läste på Familjeliv.

Det handlade om kvninlighet, det var nån som hade funderingar på vad som var kvinnligt och vad som var okvinnligt. De flesta i tråden tyckte att det var kvinnligt att hålla på med make up och shoppa och fnittra typ. Någon yttrade att vara kvinnlig är detsamma som att inte ta så mycket plats. Man får inte heller prata högt eller ljudligt och tycka för mycket om saker och ting om man ska vara kvinnlig. Man ska också gilla heminredning, matlagning och barn. Och att ta hand om sitt utseende förstås.

Vad är jag då? Ja då är jag nog en man. Men å andra sidan så vet jag att jag är en kvinna eftersom jag såg det senast i morse i duschen. Är man kvinna så borde man ju också vara kvinnlig tycker jag, dessa påhitt om att man ska gilla make up och shopping för att vara kvinnlig är ju nutidstrams, ta hit en kvinna från stenåldern och ta en titt på henne och du skulle nog inte tycka att hon var så kvinnlig. Tvärtom skulle säkert tycka att hon är alldeles för manlig och ruffig och gruffig och rakar sig inte under armarna eller tar hand om sitt hår. Men likförbannat är hon kvinna och på den tiden så tyckte säkert de flesta män att hon var jättesexig. Ett stort bevis på att dessa nutidsideal bara är nåt som vi hittat på med våra egna hjärnor och absolut inte har nåt med kvinnlighet att göra.

Någon i tråden sa; Okvinnligt är världens knäppaste ord. Det finns bollar i alla storlekar och färger och material men de är alla bollar, inte fan säger man att nån boll är obollig.
Det tycker jag var mycket klokt.

Det enda som jag skulle kunna tycka är riktigt kvinnligt är sådant som män helt enkelt inte kan göra. Och det är föda barn. Det har direkt koppling till könet och kan därför kallas för kvinnligt. Men att shoppa är ju knappast något som medföljer som en extra kromoson eller gen eller nåt bara för att man har en snippa (enda riktiga namnet på det kvinnliga könsorganet by the way, och det har kommit fram NU, efter 3000 år ungefär). Vissa människor är helt fast i tanken att kvinnor har en extra gen som gör att man gillar att ta hand om sig själv. Då saknar jag den genen i så fall. Då är jag inte en kvinna. Då är jag en amöba. Shit.

Muneer däremot menar att jag börjar bli lite mer kvinnlig nu för tiden. När han menar det brukar jag skrika lite på honom. Jag tycker som bekant inte om detta ordet. Vad han menar är att jag helt plötsligt köpt massa krämer för många hundralappar och helt plötsligt börjar boka tid hos frisören för att klippa mig. Men det gör jag då rakt inte för att jag ska vara mer "kvinnlig". Jag gör det för att jag börjar inse att jag blir fulare och fulare ju mer åren går och jag vill gärna blockera det. Innan kände jag mig ung och pigg och då tyckte jag att det var okej att va lite manhaftig men nu när jag ser mig själv i spegeln så tänker jag bara "jäklar! fantastiskt att jag fortfarande är gift". Speciellt när man tar en tur på A6 och ser dessa superfräscha och vackra kvinnor överallt, och så går jag där med mysbyxor och stripigt hår och finnar på näsan.

Jag har ju alltid varit ful, det är jag ju medveten om. Fattar inte hur jag kunde ärva det fulaste från mammas och pappas sida, när det finns så många snygga grejer. När jag var i min ungdom brukade jag sminka mig rätt mycket och hålla på och sådär, men när jag träffade Muneer så slutade jag. Han tyckte nämligen att jag var sötare utan smink. Jag som tidigare trodde att det var en vandringssägen att det finns män som säger så. Men det sa han alltså och i samma stund började jag skita i mitt hår och hud och när jag födde barn och började ha mig så försvann min kvinnogen nånstans i bakgrunden. Men nu har den alltså tittat fram igen när jag börjat inse att jag fortfarande är ful.

Min mamma brydde sig inte heller så mycket om utseenden och såna där grejer. Första gången som jag såg henne sminka sig var väl första gången som jag gjorde det, alltså när hon var typ 45. Hon började väl också få en kvinnokris och fatta att hon var ful? Tycker det är fjantigt. Har man skippat smink hela livet så behöver man väl inte börja när man är 45?
Iallafall så sa min mor till mig när jag var typ 10 år att jag inte skulle bry mig om såna där grejer som utseende och sånt, för det gjorde kvinnan till ett svagare kön än vad hon var. En kvinna som är vacker och går runt och sminkar sig hela tiden får ingen respekt, alla tror att hon är puttiputti och inte har nåt bakom pannbenen eftersom hon bevisligen bara bryr sig om sitt utseende. Hon sa att en kvinna som inte är vacker måste man lyssna på. Och då förstår man att hon är smart och har nåt att säga. Men en kvinna som är vacker är bara vacker. Det är ingen som vill lyssna på henne för alla vill bara titta på henne istället. Mamma tyckte att jag skulle försöka framhäva mitt intellekt istället för mitt utseende. Dessutom måste hon även tillägga saker som alla föräldrar måste säga till sina barn "du är såååååå söt som du är". Klart att hon tycker det.
Men jag läste FRIDA varje vecka och fick inbankat i skallen att vi måste vara fina och söta för det är bara det vi har. Kvinnor har liksom ingen hjärna så istället måste vi gå runt och fnittra och spela på sex. Japp, det stod så. Inte rakt upp och ner, men om man läste mellan raderna så kunde man se det. Och det sitter jag som 10-åring och läser och tar till mig och tror helt allvarligt på. Fy fan säger jag bara.

Sen om vi ska spä vidare på det här tramset så ska jag försöka räkna upp ett antal fula kvinnliga skådespelare.
1) Kahty Bates.
2) -----
där tog det slut.
Kathy Bates är dessutom förbaskat duktig. Hade hon inte varit det så hade hon nog sålt mattor idag.
Jag kan även räkna upp ett antal fula manliga skådespelare.
1) Anthony Hopkins
2) Nicholas Cage
3) John Malkovich
4) Steve Buscemi
5) John Travolta
6) alla dom där tjocka som är med i populära sitcoms, Seinfeld, Kungen av Queens, den där med han Drew och ja man kan ju räkna upp hur många som helst
7) Jeff Goldblum
8) Hur länge ska jag fortsätta?
Har säkert glömt nån självklar i allafall.
De flesta manliga skådespelare är ju faktiskt fula, är nog lättare att räkna upp dom riktigt snygga.
Johnny Depp, Jude Law, och så han som dog. Vad hette han nu. Jaja.

De flesta kvinnliga skådespelare är alltså assnygga men helt totalt obegåvade dessutom. Det verkar som att de är med i filmen bara för att vara snygga, för att vara hjältens flickvän eller fru eller nåt som blir kidnappad, eller för all del bara sitter hemma och läser en bok i en gungstol och väntar på att hennes älskade ska komma hem, fast han egentligen knullar runt ute i världen. Vet inte många jättebegåvade vackra kvinnliga skådespelare egentligen. Ska nog fundera vidare på det där. Det är ju mycket lättare att hitta begåvade manliga skådespelare.

Japp, detta är en mansvärld, men det visste vi ju redan.
Därför är jag så otroligt glad att jag har två pojkar och kommer få en till. Ja det är klart att det är en kille i magen. Jag kan inte göra tjejer. Det vet jag. Men jag är inte det minsta besviken för det, faktiskt tycker jag att det skulle va skitkul att ha tre killar. Skulle bli så bekymrad och orolig över min eventuella dotter, och bara känna mig ledsen över den stackars flickan som blivit född i denna värld där hon för evigt får vara det andra könet. Sånt behöver jag inte oroa mig över för pojkarna. Den ena av dem vet ju inte ens om att han är kille, och de andra kommer säkert bli bög. För det blir man om man är snygg har jag hört, och Elias är ju snygg så vad kan man vänta sig.

Nähä. Juice var det ja.

bara sådär


Ord Elias säger 15/3 -08 (ej i kronologisk ordning)


Skriver ner dom bara för min egen skull, bara för att jag ska kunna skriva ner dom nånstans. Hans babybok är så himla dålig. Så det är inte för att skryta som jag skriver dom om nån nu trodde det.

mamma
pappa
titta
där
att = katt
anka
Anki (hans gosedjursanka som heter Anki)
ato = traktor
äpple
mimi = Amir
pipi = Pingu
tata (hejdå på kashmiri)
momo = mormor
kaka
ajaj (med betydelsen att så får man inte göra)
aaaj (med betydelsen att det gör ont)
akta
bomma = blomma
näää
eeej = hej
ajå = hejdå
oj!!!
obba (puss på kashmiri)
gugga = gunga
äta
ebis = bebis
iaa = häst
bada
bil
ackack = tack tack


Kände mig bara så sentimental för att jag upptäckte att Elias har ett större ordförråd än vad Amir någonsin haft. Så jag ville bara skriva ner ord kvickt som attan innan dom försvinner och det visar sig att Elias också har autism. Det skulle ju va jävla typiskt.
Fast det skulle nog förvåna oss, Elias är ju inte på nåt sätt som Amir. Men egentligen skulle det bara va vår typiska otur om han också var det. Är riktigt nervös för det just nu. Kan nog inte slappna av förrän han är runt två år... sex månader dit.

Köpte den där hopphästen förresten igår. Det blev ju lite olustig situation eftersom när jag efter mycket krux och krångel hade lyckats blåsa upp det där jäkla djuret med en skitdålig fotbollspump så ville Elias inte alls använda det. Han bara tittade på det och sen sparkade han omkull det. Sen snodde han Amirs gunghäst istället. Tack för den.
Men sen blev det andra bullar för sen kom pappa hem och det första Elias gjorde var att ta honom i handen och visa vad han hade fått, och sen började han hoppa och ha sig och hoppade hela kvällen och sen slocknade han vid sju. Vilken underbar uppfinning, ska nog skriva till tillverkaren och tacka ödmjukast.

Vidare vaknade dom både vid sex i morse och det var ju trevligt som vanligt, men jag tycker det va skitbra för då kan dom somna tidigt i kväll så jag kan kolla på melodifestivalen i fred. Sa till Muneer att jag tyckte att han kunde gå ut och ta en öl eller nåt med nån kompis så jag får va själv. Eller så går jag in till grannen. Det är en dag om året som verkligen är helig TV-tittarkväll och det är finalen på Melodifestivalen, den får inte på något sätt förstöras.

Näpp, nu ska jag åka och handla juice.
Må väl.







Heja Rongedal!

fredag 14 mars 2008

nu kokar det i grytan

Jag borde egentligen plugga, har hur mycket som helst att ta i kapp men jag förmår mig bara inte. Det är så tråkigt och jag känner mig bara så omotiverad. Vet inte alls varför jag pluggar egentligen. Tror att det beror på att jag inte orkar jobba med nåt meningslöst som ändå inte ger nåt så då tänkte jag väl att jag skulle börja mitt liv så snart som möjligt och börja plugga till nåt jag vill bli istället. Problemet är ju bara att jag inte vet vad jag vill bli. Känner mig lite utanför i klassen eftersom alla andra är så himla motiverade och vet precis vad de ska göra med sin utbildning sen när de är klara. När folk frågar mig vad jag planerar så vet jag bara inte vad jag ska svara. Jag är bara ett enda stort flum.

Vet ju egentligen vad jag skulle vilja bli men jag tror inte det är möjligt. Har alltid velat bli jurist egentligen men det är ju bara massa problem på vägen dit.
1) hur sjutton ska man komma in på skolan?
2) hur sjutton ska man klara av skolan sen, när man har tre ungar varav en har seriösa problem, och en karl som är deprimerad av och till?
3) hur sjutton ska man klara av jobbet sen? Det är ju otroligt krävande och tar massa tid. Och jag vet inte om det är värt det. Det finns inget jobb i världen som jag skulle försumma min familj för.

Som det ser ut nu så verkar det som att jag blir hemmafru hela livet. Hej hopp. Jag behövs liksom här hemma för alla känns det som. Jag får ta min egen bit när alla andra mår bra kanske? Jag är ju trots allt den i familjen som är stabilast och starkast och då blir det ju automatiskt jag som måste hålla pelarna på plats om man säger så. Sen när dessa pelare är starka nog att stå upp själva så kanske jag kan släppa dem och börja mitt eget liv.
Min egen mor gjorde ju det tills hon var 40 år så varför skulle inte jag kunna göra det?
Det blev ju faktiskt jättebra resultat av hennes arbete (ja se på mig och mina syskon, vi är ju alla förträffliga människor, höhö). Så sådant ska man egentligen inte nervärdera.

Jaja. Hade så mycket tankar som jag måste få ur mig först, sen kanske jag kan plugga lite ändå. Fast jag är himla sugen på att åka och köpa en hopphäst till Elias och en nattkräm. Har lite shoppingbegär känner jag. Igår när jag hämtade Elias på dagis så vägrade han åka hem, det händer rätt ofta just nu, och jag tycker det är så kul. Han var i full färd med att hoppa på en sån där hopphäst och han skrattade och skrek så han kiknade och herregud vad jag älskar det skrattet. Han är verkligen en solstråle, man blir alltid alltid alltid glad av att se honom. Så då kände jag bara direkt att en sån där hopphäst måste jag köpa. Har sett dem på Babyproffsen för 149 spänn och det är ju ingen fet summa precis så det blir nog en sådan.

Hämtade Amir igår också på Regnbågen för första gången, då hade han varit där hela dagen. Han hade också varit på ypperligt humör sa dom. Dom sa att han skrattar och ler och pratar för sig själv hela tiden. Han hade till och med suttit med och ätit alldeles snällt, två mackor, två apelsiner och en tallrik makaroner hade han ätit och jag blev jättechockad när jag hörde det! Inte nog med det, när vi kom hem vräkte han dessutom i sig 3 små yogurt (såna där burkar) och två mackor till mellanmål.
Det är ovanligt, otroligt ovanligt, därav min chock. Han har alltid varit pytteliten i maten. Så när han äter sådär mycket så måste det ju betyda att han är glad och mår bra, så det är klart man tycker det är roligt.
Fick också ögonkontakt med honom flera gånger igår. Det är inte klokt vad den ungen kan hypnotisera en om man bara lyckas få ögonkontakt. Han har verkligen världens djupaste ögon, man bara drunkar och vill inte sluta titta. Och det känns som han ser rakt in i själen. Synd att han inte vill göra det så ofta.

Ja och så var det ju så att igår tittade vi på gamla inspelade videofilmer från när Amir var 1 år till ungefär 1,5. Vi ville studera honom och hans förändring liksom för att se om vi kunde se när det egentligen började gå utför.
När vi började titta var vi i Kashmir och han var världens gladaste ettåring som gick runt och vinkade till alla och sa "tata!!!" (hejdå på kashmiri) och pratade amiriska. Senare såg vi film från sommaren när han var 1 år och några månader och då babblade han också en massa, nonsensspråk såklart, och han tittade på oss och var väl hyffsat kontaktbar tycker jag.
Sen föddes Elias och det var så gulligt att se när vi hade filmat när Amir satt bredvid när Elias låg i babysittern och han satt och pussade på honom hela tiden och sa "obba!" (puss på kashmiri).

SEN var det helt plötsligt en film från Eid, i november 2006, där Amir var 1 år och 8 månader. Där var han helt tyst. Han sa inte ett ljud och tittade bara konstigt omkring sig hela tiden. Muneer försökte få kontakt med honom men han lyssnade inte och svarade inte. Så där såg vi tydligt att det var där det verkligen började gå utför....

Varför varför varför??? Det är ju helt knäppt. Att han kunde vända bara sådär. Som sagt så har han alltid varit speciell och udda och sådär men han hade i allafall ett litet ordförråd och såg oss i ögonen och sådär. Men sen helt plötsligt så verkade det som att han fick en insikt eller nåt och ville inte bry sig längre. Sen har det bara blivit värre och värre för varje dag och ju äldre han har blivit.
Har läst att man börjar se de riktiga symtomen på autism när barnet är ca 1,5 år, att det är inte så ofta man kan se det tidigare än så. Och det kan verka som att barnet är helt normalt ända till denna åldern och då börjar barnet liksom gå bakåt i utvecklingen istället och när det är ca 3-4 år är autism helt utvecklad och det är då man brukar kunna ställa en diagnos. Det är inte så ofta man gör det tidigare eftersom man tänker att barnet också kan ha någon form av depression eller en period då det helt enkelt inte vill prata eller bry sig om omvärlden. Men då brukar det ändå gå över hyffsat snabbt och inte hålla på så länge. Inte så länge som det gjort med Amir nu.

Det är ju tramsigt vad många "ursäkter" man fått höra hela tiden för hans konstiga beteende.
Han är tvåspråkig har det ofta hetat. Ja trespråkig till och med. Sen har han inte gått på dagis, och då blir man inte så livlig. Sen är det ju också så att vissa barn är helt enkelt enstöringar och gillar inte liv och rörelse. Så det är ju helt naturligt att ett barn inte säger ett ljud när det är tre år. Ja och så kan han ju ha en depression också, vi har ju precis flyttat (bara ett år sen??) och det har hänt så mycket i familjen. Är du säker på att han inte bara är svartsjuk på Elias?
Suck. Det ena efter det andra. Okej att folk vill vara snälla och försöka få bort min oro men varför är det så svårt att förstå att jag som mamma är den som märker om det är något fel först av alla och om jag ser att nåt är knas så är det oftast det? Jag är inte hysterisk eller hypokondriker eller har negativ inställning eller något sådant. Jag har bara haft en magkänsla. Och dessutom så träffar jag ju min son varje dag, klart som fan att jag kan se om nåt är tok, om inte jag kan det, vem skulle göra det annars? Vilka är dessa människor som är rätt att ifrågasätta mina observationer och säger att nej du har fel, så kan det inte vara, det går nog över. Är inte det till att förlöjliga vad jag ser och upplever varje dag?

Jag längtar faktiskt tills diagnosen kommer så jag har nåt att vifta med och säga att så här är det faktiskt, och det är ett helt läkarteam som kommit fram till det och den utredningen som dom gör innan dom ställer diagnos är inte att leka med.
Va skönt det kommer bli. När folk undrar varför han är så konstig så kan jag bara säga "han har autism, punkt". Då har jag liksom nåt att skylla på, då är det inte bara jag och Muneer som är dåliga föräldrar som ger honom för lite uppmärksamhet eller är dåliga på att lära honom språk eller ger honom dålig mat eller kan inte se till så att han sover ordentligt på natten. För då är det nåt medfött och det är inte vårt fel. Halleluja.

Nä. Nog om det, jag blir bara arg.
Jag var lite ful och laddade hem One republics skiva. Den är ju jättebra! Gud va kul att hitta lite ny musik som är bra. Det var länge sen.
Ja sen är det ju melodifestivalen i morgon och enligt mig så är det faktiskt så bra låtar och artister nästan allihop så nästan vem som helst får vinna för mig. Utom Christer Sjögren eller Frida, tror det bara var dom två som ej är okej.
Rongedal är asbra (gillar falsetten, är ju mycket Mika-känsla på dom och dessutom lite The Ark-touch faktiskt vid sidan om och det är ju bara positivt), Sanna Nielsens låt är fantastiskt vacker och Charlotte Perelli är proffsigast. Så dessa tre håller jag nog mest på. Men det är ju ganska uppenbart att Perelli kommer vinna. Tyvärr egentligen, jag tycker det är trist när Sveriges artister liksom börjar ta slut och vi skickar samma igen... "ja nu var det ju ett tag sen vi vann så då kan vi ju skicka den som vann förra gången, då vinner vi säkert igen". Tror att Europa tycker vi är ganska fåniga då.


Nej. Hejdå.

onsdag 12 mars 2008

preimärinlägg och bakgrund

”Pojken i glaskulan” heter en Beck-film som jag såg för hur länge sen som helst. Den handlar om ett mord som Beck ska lösa (som vanligt), men det knepiga med mordet är att det är en autistisk pojke som har begått det. Lite svårt då kanske.
Det var den filmen jag tänkte på när jag skulle fundera ut namnet på min blogg.
Eller va sjutton, blogg och blogg, det är egentligen en dagbok och den existerar egentligen bara för min egen skull. Jag kom till en punkt i livet då jag kände att nu blir det för mycket, nu svämmar det snart över och jag måste ventilera det på nåt vis. Jag har alltid älskat att skriva av mig, så därför kändes det som ett närmare alternativ än att gå till nån psykolog eller nåt sånt. Bestämde mig alltså för att börja skriva dagbok, och vid närmare research fick jag höra att många var intresserade av att läsa den, så då resulterade det i en blogg istället.
Så där har vi historien bakom det.


Den andra historien handlar alltså om min son. Eller rättare sagt vår son, min och Muneers. Muneer som de flesta vet, jag träffade på en semesterresa i Indien. Det är en annan historia i sig som inte är speciellt intressant längre, men jag kanske återkommer till den emellanåt.
Vår son heter Amir och han föddes den 8e mars 2005. Vi har en annan son också som heter Elias, och vi har även en tredje filur på jäsning i ugnen. Denne kommer ut i slutet av augusti eller början av september.
Livet handlar mest om Amir egentligen och har gjort ända sen jag såg plusset på Clearblue-testet. Elias är en underbart fantastisk kille, men han är så mycket som alla andra barn så han hänger liksom bara på. Amir däremot är speciell, han är nåt extra. Han är vår pojke i glaskulan.


Den första gången jag kände att Amir skulle vara något helt annorlunda var när jag var gravid med honom i sjunde månaden och min mamma helt plötsligt dog av en blodpropp.
Helt plötsligt fick jag ett så mycket starkare band till Amir än vad jag haft under hela graviditeten. Jag vet inte varför det blev så, men jag fick sån otrolig kontakt med honom på nåt vis, fast han fortfarande var inne i magen. Det var som att jag delade allting han gjorde och kände, och han delade även mina känslor. Det blev jag och Amir helt enkelt, om det nu inte skulle varit det innan. Han blev anledningen till att jag levde och kunde gå vidare i den oerhörda smärta som la sig över min vardag från den stund jag fick veta att mamma gått bort.
Nu var Amir inte längre bara vår lyckoamulett, som hade gjort så att Muneer fick stanna i Sverige, nu var han även den som tillförde mig styrka och livslust varje dag. Varje dag när jag vaknade på morgonen och frågade mig själv hur jag skulle orka igenom dagen, så fick jag ett svar från magen som sa ”du gör det för min skull, glöm inte det”.

I två månader kämpade jag och kämpade för att hålla hoppet uppe, gick igenom begravning och minnesstund, allting som medföljer en närståendes död, jul och nyår, fester och högtider utan henne, alla människors medlidande. Allting gjorde jag för min ofödde sons skull.
Alla sa till mig ”oooh vad du är stark”. Jag visste inte vad jag skulle svara på den frågan. Var jag det verkligen? Var jag det, eller var det bara ett skådespel? Det kändes något ironiskt att höra det vart jag än kom och vem jag än träffade, när jag själv visste att jag egentligen inte var så stark utan bara kämpade mer än vad någon kunde förstå.


I två månader gick jag regelbundet till läkaren för att kolla upp mig. Jag gjorde extra ultraljud som egentligen inte var nödvändiga. Hela tiden var jag tvungen att lyssna på hjärtljuden, för jag kände att det var något som inte var som det skulle med honom där inne. Levde han?? Jadå, han lever, fick jag till svar hela tiden. ”Men det är något som är fel med honom”, sa jag, ”kan ni inte kolla vad det är, han är inte som han ska va”.
Då fick jag bara höra att jag hade en negativ inställning eftersom jag just gått igenom en stor förlust så kunde jag bara inte vara positiv och tänka att det här också skulle gå bra. Sen fick jag medicin mot värkarna och skulle gå till en psykolog. Psykologen var trams, jag gick dit bara två gånger.


Sen kom Amir ut den 8e mars 2005. Tio dagar för tidigt. Det första vi såg när han kom upp på magen var att han var extremt liten. Jaha! Där satt den. Han är undernärd! Min moderkaka har inte funkat. Inte så konstigt. Kroppen har fullt upp med annat.
Det var min förklaring, men läkaren sa bara att han var ett SGA-barn och man vet inte varför vissa barn blir så.
Äsch, tänkte jag bara. Jag och Muneer satt och tittade på det lilla barnet som sov. Han är ju speciell, han är ju inte som alla andra, det har jag vetat länge nu, sa jag och Muneer bara höll med. Han kände också det på sig, redan då.


Sen började det. Amir ville inte äta. Samtidigt så måste han äta jättemycket eftersom han är så liten. Och han var ju hungrig, fast han fattade inte riktigt hur man skulle göra, eller nåt. Vi var tvungna att flaskmata honom vid sidan av amningen för att han skulle gå upp i vikt.
Amir bara åt och skrek. Sova fanns inte på världskartan. När han inte åt så skulle vi gå runt runt runt och bära på honom. Då var han tyst. Satte vi oss ner i soffan eller om vi fick för oss att vi skulle gå på promenad med vagnen i det hyffsat vackra ”vår”vädret så började han gallskrika och en av oss fick dra vagnen och den andra fick bära honom istället. Bärselen blev vår favoritpryl.
Sen blev han sjuk. Om och om igen. Han fick RS-virus, öroninflammationer och halsinfektioner. Hela tiden. När han var sju veckor gammal fick han dessutom en jättekonstig hudinfektion på blöjområdet som fick behandlas med antibiotika och morfin och vi fick ligga inne på sjukhus i tio dagar. Alla hudspecialister samlades för att titta på den konstiga infektionen men ingen kunde luska ut vad det var för något, och de vet fortfarande inte! Idag har han stora konstiga ärr efter sjukdomen.


När han växte och blev lite större och började se sig omkring och röra på sig blev han otroligt charmig. Alla som träffade honom förundrades över hans charm. Han var så glad och go och mysig hela tiden och hade aldrig långt ifrån ett leende. Men påpekas bör att han fortfarande var otroligt krävande, han ville aldrig vara stilla och ville aldrig vara tyst, han var ofta sjuk och han sov aldrig mer än 90 minuter i streck, inte ens på natten. Andra människor kunde bara inte förstå vad vi menade när vi sa att han gick oss på nerverna!! Men jag och Muneer var fortfarande ense om att den lille killen var nåt särskilt och något extra och han kommer ta mycket kraft från oss hela livet, samtidigt som han kommer ge oss mycket tillbaka. Vi visste ännu bara inte hur och vad det var, det var bara något som vi inte kunde sätta fingret på.


När han närmade sig 1,5 år ungefär började vi förstå. Eller runt ett år kanske det var. Vi var på besök i Indien och när vi kom hem därifrån började Amir förändras drastiskt. När alla hans jämnåriga började prata och intressera sig för omvärlden, för människor och för andra barn, höll sig Amir för sig själv för det mesta. Och han var tyst. När han ville, jag upprepar, när han verkligen VILLE , så kunde han vara social och pratig, men dessa tillfällen var väl utvalda. För det mesta ägnade han sig åt lite lugnare lekar (vilket han aldrig gjort förut, tidigare hade han varit överallt utom på golven) som pussel och böcker. Vi borde vara tacksamma för att vi har en så lugn och stillsam kille, fick vi höra. Jovisst, det var ju smidigt. Man behöver ju inte så ofta oroa sig över att finvasen ska åka i golvet eller liknande saker. Men det var ju något skumt med hans beteende, han var ju inte som alla andra barn helt enkelt. Han ville inte prata, mer än några enstaka ord, och han lyssnade inte på oss, han tog inte kontakt med oss eller ville fånga vår uppmärksamhet, och när han gjorde något rackartyg så brydde han sig inte ett skit om att vi sa till honom. Han var i sin egna lilla värld helt enkelt och där verkade han trivas.


När jag kom till BVC var jag orolig och berättade att Amir nästan inte pratade nånting och inte brydde sig om kommunikation. BVC skrattade då bort min oro och sa att eftersom han är på väg att bli tvåspråkig så tar det säkert längre tid för honom att börja prata. ”Men det är ju inte bara talet”, sa jag, ”det är ju hela hans beteende, han är ju så sluten, han är alltid själv och bryr sig inte om omvärlden, alla andra barn är ju så livliga och pratglada och sociala men inte han”.
Alla barn är olika, sa BVC-tanten då. Amir är nog en ensamvarg.

Jag försökte lugna ner mig, men det var svårt. Under tiden hann Elias födas och med honom kändes allting så naturligt, från att han kom ut till skrivande stund, så har han varit så ”normal”. Det kändes inte alls som med Amir och när vi märkte det så fick vi också fler misstankar bekräftade om att det var något fel på Amir.
Det var när Amir var ca 2,5 år och han började på dagis, och det lilla ordförråd som han faktiskt hade försvann helt, samtidigt som han blev mer sluten och fick konstiga maner och idéer som han bara måste göra (typ tvångstankar), som jag tänkte att nu skiter jag i vad BVC säger för nu måste vi ha hjälp.
Jag tog med Amir till Barnmottagningen och fick träffa en överläkare. Det tog inte en halvtimme innan han förstod exakt vad det handlade om och skrev en remiss till Team Autism.


Och här är vi nu idag.
Ett halvår senare och mycket har skett. Amir har fyllt tre år. Vi har varit på Team Autism på Habiliteringen och fått veta att utredningen ska sätta igång på allvar i höst, eftersom det är så långa köer och Amir är så liten fortfarande. På Team Autism säger de dock att allting pekar käpprätt åt autism, att man kan se det för att Amir ger såna tydliga signaler så det behövs knappt en utredning för att se att han har autism. Men, regler är ju regler och för att få en diagnos måste det först vara en utredning och denna utredning är jättenoggrann och komplicerad, och dessutom kö till nu då.
Men vi står dock inte utan hjälp ändå, tack och lov.
Vi hade den rena TUREN att få våra barn placerade på ett helt underbart dagis med underbar personal som redan från början förstått att Amir har speciella behov. En specialpedagog har varit inblandad sen start och nästan omedelbart fick han en resurs som var med honom hela tiden och hjälpte honom.
Men det har inte riktigt räckt ändå. Specialpedagogen, som är väldigt insatt och har besökt Amir flera gånger i veckan, har insett att Amir behöver mer än vad han kan få på det vanliga dagiset. Därför fixade hon en plats på en specialavdelning på ett annat dagis (samma rektorsområde dock). Vi har varit där och kollat och pratat mycket med personal och andra inblandade och det verkar nästan för bra för att va sant, så vi tackade ja till platsen. Det är en pytteliten avdelning med bara 5 barn men med minst 5 personal, där alla har specialutbildning och de har speciella program och lärometoder. Allting kommer alltid ske på Amirs villkor och utefter hans behov och vad han klarar av.


Överskolningen började i måndags, då har en pedagog från gamla dagiset följt med Amir till Regnbågen som det heter, och varit där med honom en timme och sen utökat tiden varje dag. Det har gått utöver förväntningarna tack och lov!
Jag blev lite rädd att det skulle bli ett trauma för Amir, som är så otroligt rutinbunden. Han måste nämligen veta exakt vart han ska och vad han ska göra hela tiden, annars går han runt i ett virrvarr hela tiden och sluter sig själv ännu mer och i värsta fall blir rosenrasande och får utbrott. När han började på dagis i höstas tog det tre veckor för honom att skolas in, eftersom han var så ledsen och nere hela tiden. Men så fort specialpedagogen sattes in så gick det jättebra.
Nu har all personal på Regnbågen däremot väldigt bra erfarenhet av sådana barn som Amir och vet precis hur de ska tackla honom och hantera situationen för att han ska må bra och för att dagen på dagis ska funka. Och det går som sagt var jättebra.



Annars är Amir faktiskt ett underbart barn. Jag låter säkert jättenegativ i vad jag skriver och det verkar säkert som att jag tycker att allt är pest och skit och att han är världens jobbigaste, men det är inte sant.
Sanningen är egentligen den att han är urmysig. Han är otroligt charmig fortfarande, han är för det mesta väldigt glad, och han blir väldigt sällan arg eller får utbrott. Bara man gör så som man alltid har gjort och vad han är van vid och förväntar sig och vill så är han på ett strålande humör. Det är när saker blir fel enligt honom som han kan bli förbannad. Men det är ju förståeligt. Dessutom nöjer han sig med ganska lite, han kräver inte mycket i sysselsättning eller lek. Leker gör han ju inte alls, inte fantasilekar i alla fall. Hans favoritsysselsättning är att rita. Han skulle rita hela dagarna om han fick och hade möjlighet till det. Annars älskar han att gunga på gungor av alla de slag, hemma har han en gunghäst som livet vore fruktansvärt utan. Rutschkanor är också en favorit. Amir älskar att busa med vuxna, dock inte med barn. När man slänger honom upp och ner i luften eller kittlar honom eller leker kittel-ramsor så skrattar han så att han kiknar och man får jättebra ögonkontakt med honom på så vis och kan nästan kommunicera med honom.
Sen får vi ju inte glömma musiken… Ända sen han låg i magen har han älskat musik, speciellt pappas musiksmak, tyvärr (techno och sånt blipblop). När han var mindre hoppade han runt och dansade till musiken, nu ställer han sig hellre i soffan eller i en säng och hoppar upp och ner i takt till musiken, eller så sätter han sig ner och bara lyssnar. Han är väldigt musikalisk själv också, det räcker att man sjunger en sång för honom en gång så kan han sjunga samma sång efteråt! Med rätt ord och allting. Det är konstigt, prata vill han inte göra men så fort man sätter en melodi på orden så bubblar dom ut!
Till exempel kom han hem en dag från dagis och sjöng ”ja må han leva”. Jag tänkte då direkt att det var ett barn som hade fyllt år på dagis och nästa dag frågade jag om det var så. Pedagogerna sa då att senaste gången någon fyllde var för två månader sen. Och ingen har fyllt år hemma heller. Då har alltså den sången suttit så länge i hans huvud och helt plötsligt bubblar det ut.
Såna saker kan man imponeras av väldigt mycket.
Jag vill ju inte påstå att Amir verkar ointelligent eller så bara för att han är lite sluten och tyst av sig. Jag tror han är mer medveten än vad man märker, fast han har helt enkelt inte intresse till att bry sig om människor. Men det betyder inte att han inte lägger märke till saker. Han tänker nog efter en hel del och han verkar rätt logisk på så vis. Så det kan nog bli nåt av honom också :-)

Så denna bloggen kommer alltså mest att handla om Amir. Fast iofs om rätt mycket andra saker också. Mamma bland annat.
Just nu är det så mycket som händer och kretsar kring Amir och så mycket annat i vårt liv, så någonstans måste det komma ut. Och en form av bearbetning kan ju vara att skriva om det. Vår vardag är speciell kan jag bara säga och mitt liv är speciellt. Det har det varit ända sen jag träffade Muneer. Allting har vänts upp och ner och skakats om och ryckts hit och dit på så kort tid och det har hänt så mycket och händer fortfarande så mycket så jag hinner inte med själv. Ibland känns det som att livet bara passerar och saker bara händer och jag står bredvid och skriker ”VÄNTA PÅ MIG!!!!!”.

Det är för jävligt kan jag ju bara säga, men man måste ju kämpa lite också. Jag har kämpat för min son sen han låg i magen och jag kommer aldrig sluta kämpa, inte för honom och inte för nånting eller någon annan. Livet är en kamp helt enkelt och den ska jag vinna! Fan ta den som säger nåt annat!