fredag 14 mars 2008

nu kokar det i grytan

Jag borde egentligen plugga, har hur mycket som helst att ta i kapp men jag förmår mig bara inte. Det är så tråkigt och jag känner mig bara så omotiverad. Vet inte alls varför jag pluggar egentligen. Tror att det beror på att jag inte orkar jobba med nåt meningslöst som ändå inte ger nåt så då tänkte jag väl att jag skulle börja mitt liv så snart som möjligt och börja plugga till nåt jag vill bli istället. Problemet är ju bara att jag inte vet vad jag vill bli. Känner mig lite utanför i klassen eftersom alla andra är så himla motiverade och vet precis vad de ska göra med sin utbildning sen när de är klara. När folk frågar mig vad jag planerar så vet jag bara inte vad jag ska svara. Jag är bara ett enda stort flum.

Vet ju egentligen vad jag skulle vilja bli men jag tror inte det är möjligt. Har alltid velat bli jurist egentligen men det är ju bara massa problem på vägen dit.
1) hur sjutton ska man komma in på skolan?
2) hur sjutton ska man klara av skolan sen, när man har tre ungar varav en har seriösa problem, och en karl som är deprimerad av och till?
3) hur sjutton ska man klara av jobbet sen? Det är ju otroligt krävande och tar massa tid. Och jag vet inte om det är värt det. Det finns inget jobb i världen som jag skulle försumma min familj för.

Som det ser ut nu så verkar det som att jag blir hemmafru hela livet. Hej hopp. Jag behövs liksom här hemma för alla känns det som. Jag får ta min egen bit när alla andra mår bra kanske? Jag är ju trots allt den i familjen som är stabilast och starkast och då blir det ju automatiskt jag som måste hålla pelarna på plats om man säger så. Sen när dessa pelare är starka nog att stå upp själva så kanske jag kan släppa dem och börja mitt eget liv.
Min egen mor gjorde ju det tills hon var 40 år så varför skulle inte jag kunna göra det?
Det blev ju faktiskt jättebra resultat av hennes arbete (ja se på mig och mina syskon, vi är ju alla förträffliga människor, höhö). Så sådant ska man egentligen inte nervärdera.

Jaja. Hade så mycket tankar som jag måste få ur mig först, sen kanske jag kan plugga lite ändå. Fast jag är himla sugen på att åka och köpa en hopphäst till Elias och en nattkräm. Har lite shoppingbegär känner jag. Igår när jag hämtade Elias på dagis så vägrade han åka hem, det händer rätt ofta just nu, och jag tycker det är så kul. Han var i full färd med att hoppa på en sån där hopphäst och han skrattade och skrek så han kiknade och herregud vad jag älskar det skrattet. Han är verkligen en solstråle, man blir alltid alltid alltid glad av att se honom. Så då kände jag bara direkt att en sån där hopphäst måste jag köpa. Har sett dem på Babyproffsen för 149 spänn och det är ju ingen fet summa precis så det blir nog en sådan.

Hämtade Amir igår också på Regnbågen för första gången, då hade han varit där hela dagen. Han hade också varit på ypperligt humör sa dom. Dom sa att han skrattar och ler och pratar för sig själv hela tiden. Han hade till och med suttit med och ätit alldeles snällt, två mackor, två apelsiner och en tallrik makaroner hade han ätit och jag blev jättechockad när jag hörde det! Inte nog med det, när vi kom hem vräkte han dessutom i sig 3 små yogurt (såna där burkar) och två mackor till mellanmål.
Det är ovanligt, otroligt ovanligt, därav min chock. Han har alltid varit pytteliten i maten. Så när han äter sådär mycket så måste det ju betyda att han är glad och mår bra, så det är klart man tycker det är roligt.
Fick också ögonkontakt med honom flera gånger igår. Det är inte klokt vad den ungen kan hypnotisera en om man bara lyckas få ögonkontakt. Han har verkligen världens djupaste ögon, man bara drunkar och vill inte sluta titta. Och det känns som han ser rakt in i själen. Synd att han inte vill göra det så ofta.

Ja och så var det ju så att igår tittade vi på gamla inspelade videofilmer från när Amir var 1 år till ungefär 1,5. Vi ville studera honom och hans förändring liksom för att se om vi kunde se när det egentligen började gå utför.
När vi började titta var vi i Kashmir och han var världens gladaste ettåring som gick runt och vinkade till alla och sa "tata!!!" (hejdå på kashmiri) och pratade amiriska. Senare såg vi film från sommaren när han var 1 år och några månader och då babblade han också en massa, nonsensspråk såklart, och han tittade på oss och var väl hyffsat kontaktbar tycker jag.
Sen föddes Elias och det var så gulligt att se när vi hade filmat när Amir satt bredvid när Elias låg i babysittern och han satt och pussade på honom hela tiden och sa "obba!" (puss på kashmiri).

SEN var det helt plötsligt en film från Eid, i november 2006, där Amir var 1 år och 8 månader. Där var han helt tyst. Han sa inte ett ljud och tittade bara konstigt omkring sig hela tiden. Muneer försökte få kontakt med honom men han lyssnade inte och svarade inte. Så där såg vi tydligt att det var där det verkligen började gå utför....

Varför varför varför??? Det är ju helt knäppt. Att han kunde vända bara sådär. Som sagt så har han alltid varit speciell och udda och sådär men han hade i allafall ett litet ordförråd och såg oss i ögonen och sådär. Men sen helt plötsligt så verkade det som att han fick en insikt eller nåt och ville inte bry sig längre. Sen har det bara blivit värre och värre för varje dag och ju äldre han har blivit.
Har läst att man börjar se de riktiga symtomen på autism när barnet är ca 1,5 år, att det är inte så ofta man kan se det tidigare än så. Och det kan verka som att barnet är helt normalt ända till denna åldern och då börjar barnet liksom gå bakåt i utvecklingen istället och när det är ca 3-4 år är autism helt utvecklad och det är då man brukar kunna ställa en diagnos. Det är inte så ofta man gör det tidigare eftersom man tänker att barnet också kan ha någon form av depression eller en period då det helt enkelt inte vill prata eller bry sig om omvärlden. Men då brukar det ändå gå över hyffsat snabbt och inte hålla på så länge. Inte så länge som det gjort med Amir nu.

Det är ju tramsigt vad många "ursäkter" man fått höra hela tiden för hans konstiga beteende.
Han är tvåspråkig har det ofta hetat. Ja trespråkig till och med. Sen har han inte gått på dagis, och då blir man inte så livlig. Sen är det ju också så att vissa barn är helt enkelt enstöringar och gillar inte liv och rörelse. Så det är ju helt naturligt att ett barn inte säger ett ljud när det är tre år. Ja och så kan han ju ha en depression också, vi har ju precis flyttat (bara ett år sen??) och det har hänt så mycket i familjen. Är du säker på att han inte bara är svartsjuk på Elias?
Suck. Det ena efter det andra. Okej att folk vill vara snälla och försöka få bort min oro men varför är det så svårt att förstå att jag som mamma är den som märker om det är något fel först av alla och om jag ser att nåt är knas så är det oftast det? Jag är inte hysterisk eller hypokondriker eller har negativ inställning eller något sådant. Jag har bara haft en magkänsla. Och dessutom så träffar jag ju min son varje dag, klart som fan att jag kan se om nåt är tok, om inte jag kan det, vem skulle göra det annars? Vilka är dessa människor som är rätt att ifrågasätta mina observationer och säger att nej du har fel, så kan det inte vara, det går nog över. Är inte det till att förlöjliga vad jag ser och upplever varje dag?

Jag längtar faktiskt tills diagnosen kommer så jag har nåt att vifta med och säga att så här är det faktiskt, och det är ett helt läkarteam som kommit fram till det och den utredningen som dom gör innan dom ställer diagnos är inte att leka med.
Va skönt det kommer bli. När folk undrar varför han är så konstig så kan jag bara säga "han har autism, punkt". Då har jag liksom nåt att skylla på, då är det inte bara jag och Muneer som är dåliga föräldrar som ger honom för lite uppmärksamhet eller är dåliga på att lära honom språk eller ger honom dålig mat eller kan inte se till så att han sover ordentligt på natten. För då är det nåt medfött och det är inte vårt fel. Halleluja.

Nä. Nog om det, jag blir bara arg.
Jag var lite ful och laddade hem One republics skiva. Den är ju jättebra! Gud va kul att hitta lite ny musik som är bra. Det var länge sen.
Ja sen är det ju melodifestivalen i morgon och enligt mig så är det faktiskt så bra låtar och artister nästan allihop så nästan vem som helst får vinna för mig. Utom Christer Sjögren eller Frida, tror det bara var dom två som ej är okej.
Rongedal är asbra (gillar falsetten, är ju mycket Mika-känsla på dom och dessutom lite The Ark-touch faktiskt vid sidan om och det är ju bara positivt), Sanna Nielsens låt är fantastiskt vacker och Charlotte Perelli är proffsigast. Så dessa tre håller jag nog mest på. Men det är ju ganska uppenbart att Perelli kommer vinna. Tyvärr egentligen, jag tycker det är trist när Sveriges artister liksom börjar ta slut och vi skickar samma igen... "ja nu var det ju ett tag sen vi vann så då kan vi ju skicka den som vann förra gången, då vinner vi säkert igen". Tror att Europa tycker vi är ganska fåniga då.


Nej. Hejdå.

Inga kommentarer: