måndag 17 mars 2008

Vad ska vi göra med detta barn???

Jag blir så trött.
Så trött.
Så trött.

Nu var det så här att natten till igår (söndag) sov Amir från klockan 19:30-01:00. Sen vaknade han. Sen var han vaken. Han behövde inte sova mer tyckte han. Han låg kvar i sängen och sjöng, babblade och gick hit och dit och sprattlade och hade sig. Lampan var ju tänd förstås, vi försökte släcka men nej nej. Så det var väl bara till att acceptera att han var vaken, fanns liksom inte mycket att göra åt det, han vägrade somna om.
På förmiddagen igår var han rätt okej och glad och sådär och var ute i trädgården och lekte, men vid tolvtiden började han tjuta. Och han tjöt och skrek och grinade och gnällde fram till klockan 16, då han somnade på soffan. Vi visste ju att det skulle bli så, men då visste vi ju även att om han sover sådär på eftermiddagen kan han inte somna på kvällen sen, så vi försökte förgäves att hålla honom vaken. Vi sa dessutom till Elias att han skulle väcka Amir och leka med honom, och han försökte också, han bankade och slog på honom och hoppade på honom men Amir bara grimaserade lite och vägrade vakna.
Vid femtiden tvingade vi upp honom för att han skulle äta. Men han ville ju inte äta för han ville sova. Så vid sex somnade han om igen och då tog vi på honom pyjamas och la honom i sängen.

Vilken jävla dygnsrytm va. Klart att han hade sovit färdigt då vid halv tre igen. Så då var han givetvis klarvaken hela natten igen och låg och babblade och sjöng och skrattade.
Till råga på allt så var Elias eländig även denna natt, så jag var uppe klockan 01, 02:30, 03, 04:30 och vid klockan 6 var båda två hur vakna som helst och ville vara uppe.
Så då var det ju bara att ta på dom kläder och låta dom va uppe då.
Jag gick dock och la mig igen.
Det var ju lite vanskligt.
Hade nämligen glömt att låsa ytterdörren.
Fattar inte hur det hade gått till, vi låser ALLTID.
Men, inte nu tydligen.
Så något av barnen öppnar dörren och bägge två ger sig ut i trapphuset klockan sju på morgonen och börjar väsnas. Kan ju tala om att varken jag eller Muneer hade nån aning om det.
(om någon undrar var fan Muneer höll hus så kan jag tala om att han ska jobba kvällskift denna vecka så det var mitt eget val att låta honom sova en sista natt, så han hade tagit medicin och var typ död)
Jag är bara överlycklig att dom inte kunde få upp ytterdörren och gå ut i snöyran (jaaa, sa jag inte att det snart skulle snöa igen eller?). Herregud, tänk hur det kunde ha slutat.
Men istället slutade det med att Amir satt på sin gunghäst ute i trapphuset och Elias hade stuckit upp till översta våningen och ville in i en av lägenheterna. Hjälp, jag undrar vad dom tänkte när en unge helt plötsligt står utanför deras dörr i pyjamas och smäller i brevinkastet. Jag vaknade av Elias skrik nånstans i fjärran och fick springa upp dit och hämta honom (även jag i pyjamas) och hoppades att ingen såg mig.
Nu väntar jag bara på soc.
Och jag ska nog sluta med att gå och lägga mig och slumra på morgonen och låta barnen "leka själva". Jag som tyckte att det var så bra att dom var så stora så dom kunde göra det utan att begära min närvaro, för då kunde jag ju somna om till typ åtta. Men det är nog slut med det.

Så vi har alltså fått två omöjliga ungar, en som vägrar sova och har konstiga tvångstankar och en som stormar fram som en ångvält och ser till så hela världen ser ut som Jerusalems förstöring vart han än går.
Tur att dom är söta, annars hade jag ALDRIG stått ut.

En annan sak som jag kom att tänka på;
Med ett barn förlorar man i genomsnitt tre timmars sömn varje natt (om barnet heter Amir så förlorar man ca 6 timmar, men vi bortser från det lite nu).
Med två barn förlorar man alltså i genomsnitt 6 timmars sömn varje natt.
Med tre barn förlorar man då 9 timmars sömn.
9 timmar är precis vad jag behöver. Jag klarar mig på 8 eller i värsta fall sju, men absolut inte mindre än 7.
Slutsatsen blir att när nästa barn kommer så slutar jag sova helt.
Jag blir galen och får en psykos och kommer grilla bebisen i ungnen. Kanske slänger jag in Amir och Elias där också. Och äter upp med bearnaisesås.
Men seriöst! Jag fattar verkligen inte hur det ska gå till!!!!! Man kan ju bara inte vara uppe dygnet runt, 365 dagar om året, det går inte. Och man kan ju inte heller sova på dagen för då är det ju faktiskt annat som ska fixas, och det är inte säkert att bebisen vill sova på dagen, och sen ska dom andra barnen hämtas från dagis klockan ett för kommunen skiter fullständigt i att jag kommer få en psykos på grund av sömnbrist för regler är ju regler. Och även om jag skulle få en stund över till att sova på dagen så ligger jag bara och tänker "nu måste jag sova, nu måste jag sova, nu vaknar han snart och vill amma så jag måste sova nu", och då kan man ju absolut inte sova.
Och Muneer jobbar ju för pengar måste man ju ha, okej han kan nog va pappaledig (med Elias) en månad i början iofs så det kan ju gå då, men efter det då? Då är han bara ledig på helger och då kan jag ju sova tre timmar på eftermiddagen på lördagar och söndagar, så då får jag sex timmar sömn i veckan i allafall. Räcker det för att slippa en psykos?

Jag vill inte ha detta barn, jag vet inte vad jag gett mig in i, det kommer ju bli min död. Hoppas verkligen att Amirs diagnos blir färdig tills dess så man kan hitta lite lösningar på saker och ting (vårdbidrag, avlastning i form av kortidsboende eller stödfamilj tex). Men jag läste nu i nån tidning att soc helt sonika bara tar barn ifrån föräldrar för att dom ber om hjälp, så då vågar man kanske inte be om hjälp, för tänk om dom då gör en utredning och när vi berättar att min mamma är död och jag är ett nervvrak och inte har nån utbildning eller jobb och att Muneer är manodepressiv och att ungen dessutom har autism så tycker dom säkert att vi är högst olämpliga föräldrar och så tar dom alla tre. Jag har minsann läst att det går till så. Det var ju nån pappa som hade epilepsi (ja epilepsi, det har ju kanske Muneer också, och adhd) som ville ha lite stöd och då tog dom ungen ifrån honom.
Men jag kan ju ändå garantera att mina barn lider ju inte av detta, det är ju bara jag som gör. Aldrig i livet att dom ska få lida.
Men att jag själv lider kanske räcker för att dom ska ta barnen?
När jag var liten så brukade jag och brorsan busringa. En gång var det en tant som blev skitförbannad och sa att hon skulle ringa polisen. Då blev jag jätterädd för då satte den andra brorsan igång ett skådespel där han visade att soc kom och tog mig och den andra brodern för att mamma och pappa bevisligen inte kan uppfostra oss. Sen dess har jag varit livrädd för att soc ska ta mina barn. Jag vågar inte ens bli arg på barnen i affären, och om jag ändå blir det och det är nån kärring som glor lite så tänker jag direkt "hjälp, ring inte soc".
Tänk då på natten när Amir skriker i högan sky så det hörs in till alla grannar. Efter tillräckligt många sådana nätter tror dom nog att vi ägnar oss åt misshandel eller nåt och så ringer soc på dörren.
Ja det är mycket man kan oroa sig för som förälder minsann.

Nu är dom på dagis i allafall. Det var första dagen som vi åkte direkt till Regnbågen med Amir. Dagispersonalen hade gjort en bok med bilder och grejer som jag ska läsa varje morgon för honom så att han fattar att vi ska dit. Det gick riktigt bra, han kände nog igen sig och främst av allt så blev han överlycklig när han kom in och såg rutschkanan. Hoppas det håller i sig och att han inte börjar undra varför han inte ska till gamla dagiset, men jag tror faktiskt inte att han tänker på det och kommer ihåg det på så vis. Han lever ju efter vanor och rutiner, och när han märker att det inte är en rutin längre att åka till gamla dagiset utan istället till Regnbågen så accepterar han det helt tvärt. Det är ju faktiskt rätt positivt, hade det varit ett "normalt" barn så kanske det hade blivit trots och skrik och "JAG VILL TILL MITT GAMLA DAGIS!!!!!" hela morgonen. Så ibland måste jag säga att det faktiskt nästan är lite smidigt med autism.

Nu ska jag betala räkningar. Livets plåga. Blä.

Inga kommentarer: