tisdag 18 mars 2008

Vågar man be om hjälp??

Har idag pratat med specialpedagogen på Amirs dagis.
Vi hade diskuterat förut att vi är i så himla stort behov av avlastning av någon form, och hon skulle kolla upp om det fanns möjlighet till att få det även om man inte har diagnos. Har man diagnos så omfattas man ju av LSS, men det kanske kunde hjälpa även om man bara är under utredning, trodde hon.
Så idag sa hon att hon hade pratat med nån som hade hand om LSS, men de hade sagt nej först. Fast sen ändrade de sig och sa att det går ju visst att få avlastning, korttidsboende eller stödfamilj även om man inte har diagnos, fast då omfattas man istället av socialtjänstlagen.
Så specialpedagogen frågade då mig om jag ville att hon skulle fixa det och jag blev ju överlycklig och sa självklart!

Men sen tänkte jag till lite.
Socialtjänstlagen.....?
Socialen???
Hon menar dom som snor åt sig ungar som dom tycker att föräldrarna inte kan ta hand om?
Nej tack.
Det var i allafall min första tanke.
För om man ska visa att man har behov av avlastning så måste det göras en utredning, och då kommer dom få reda på allt skit som hänt och händer och tänk om dom då tycker vi är olämpliga föräldrar????
Man vet ju aldrig, socialen ska ju egentligen va till för att hjälpa men jag har läst allt för ofta nu att de hellre stjälper.
Jag vet ju hur många människor som hela tiden säger till mig och Muneer saker som "jag fattar inte hur ni ooooooorkar" och "ni är så starka!!!" och "hur mår ni egentligen, ni måste va sönderstressade???"
Och det stämmer ju!!
Vi går på knäna, båda två.
Vi mår verkligen skit, det kan jag säga rakt ut, och att Muneer gör det har ju bevisats genom att han legat inne på psyk och går på massa medicin mm. Jag har inte kommit så långt än så länge, för jag bara kämpar och kämpar, men Muneer säger till mig att jag verkligen måste söka hjälp snart för annars brister det en dag, och då får jag den där omtalade psykosen. Och då, om nån gång, tar soc våra barn.
Jag förstår själv inte hur jag orkar, jag undrar varje dag när jag ska falla ihop och dö. Varje morgon som jag pallar mig upp ur sängen är ett mirakel och att huset och hemmet och familjen inte faller samman är också ren tur.

Saken är ju den att om andra föräldrar har lika mycket att göra och ta itu med som vi har, så klarar de sig finfint utan att känna någon som helst stress eller depression, för de har sedan länge hjälp från alla håll och kanter. De har hela släkten, mor och farföräldrar samt miljoner vänner i samma stad som hjälper dem så fort de känner minsta lilla trötthetssymtom eller ställer upp på helgkvällar för att mamman och pappan ska kunna känna sig som ett gift par och gå på bio eller äta middag.
Men vi har ju inte de möjligheterna.
Ända sen Amir föddes har vi klarat oss helt och hållet själva, tillfällen då vi har haft barnvakt är mycket lätträknade, det har väl handlat om ett frisörbesök på tre år, ett enda viktigt möte eller ett enda läkarbesök. Vi har aldrig någonsin flytt vardagen och tagit in på hotell eller unnat oss själva någonting. När vi varit nära att bryta ihop på grund av att vi inte sovit en enda natt när Amir varit som värst så har vi aldrig haft någon som kommit hem till oss och tagit vaknätterna och låtit oss sova. När Muneer låg på sjukhus tog jag hand om barnen och allt här hemma i min egen ensamhet. När jag och barnen hade influensa och Muneer var ute och jobbade nånstans i Sverige med snickeri så var vi tvungna att ta oss till affären allihopa i 15 minusgrader eftersom det fattas mjölk. Eller till apoteket för att köpa medicin för all del. När vi ska på viktiga möten, läkarbesök och det ena och det andra så måste vi alltid släpa med barnen, vilken kondition de än är i. När jag hade prematura värkar och 40 graders feber när jag väntade Elias var jag tvungen att själv köra in till sjukhuset och samtidigt släpa med mig Amir och Muneer. Och när de sa att jag måste stanna kvar där fick jag svara "ja men jag måste skjutsa hem mannen och sonen först, sen kommer jag tillbaka". För att bara nämna några exempel.
Det kan låta skrytigt, javisst, men jag är faktiskt lite lite stolt över mig själv, samtidigt som jag tycker att allt är skit och helvete och bara för orättvist.
Det finns vissa personer som alltid har ställt upp och varit en hjälpande hand, när det väl har gällt. Det har inte hänt ofta men då vet jag att de finns där när det verkligen är något. Lyssnare har jag dock många fina runt omkring mig, så där är jag lyckligt lottad. Jag skulle så gärna vilja skriva namnen här men jag gör inte det av vissa anledningar. Men jag tror de personerna ändå vet vilka de är och jag känner otrolig uppskattning, det är så värdefullt.
Sen har jag tydligen ett litet problem också och det är att jag helst inte vill be om hjälp också. Jag vet inte varför, men jag har en liten känsla att jag vill inte begära och begära och begära saker och sen är jag rädd att jag inte kan ge något tillbaka. Och då kanske det blir så att personen i fråga som jag ber om hjälp känner att jag utnyttjar denne. Så vill jag inte att det ska vara. Bara jag ber om hjälp en enda gång, så känner jag mig dum på nåt vis. Sen vet jag inte om jag också har en liten stolthet inom mig som säger att har jag klarat mig så här långt så kan jag klara mig i fortsättningen också.

Och det är ju konstigt, nu visar det sig att Amir har problem och då helt plötsligt får man allt man pekar på. Men vill jag ha det då? Vill jag egentligen att socialen ska vara inblandade i våra liv? Absolut är det ju så att vi är aströtta och less på situationen och ibland känner vi ärligt att vi inte kan vara bra föräldrar för att vi bara är så trötta på allt och alla, det har hänt grejer här hemma som inte ska skrivas ner i en blogg kan jag säga, och det skulle inte hänt om vi hade så mycket hjälp och stöd och avlastning som vi verkligen behövts.
(tänk er inga skräckscenarion nu, illa är det inte)
Men ärligt talat så är jag faktiskt skiträdd att de ska tycka att vi omöjligt kan klara situationen och att dom tar barnen.
Jag vet faktiskt två riktiga fall där det har hänt.
Och nu är det ju dessutom så att många människor säger till oss att de inte förstår hur vi står ut, och då kan ju lika gärna socialen tänka de, och de har rätt att göra grejer.
Själv skulle jag bara vilja säga till mitt försvar att om jag har orkat så här länge så kan jag mycket väl orka hela livet och ingen annan ska tala om för mig vad jag orkar och inte orkar.
Jag känner som så att jag vill, in i det längsta, ta hand om mina egna barn själv. Det är väl bara bra föräldrar som tänker så? Varför är jag då rädd för det värsta?

Amir håller på och klänger på mig. Tjugo i sex och han är extremt trött och vill sova. Han får INTE sova. Om han somnar nu så slutar det med att antingen vaknar han halv tolv och är jättepigg, eller så vaknar han klockan fyra i morgon bitti och är redo för en ny dag. Hur sjutton ska jag få honom att vara uppe lite till? Han tycker ju liksom inte att nåt är kul. Elias gav jag en låda med duplo och den har han suttit med i en halvtimme nu. Så går det inte att göra med Amir. Det enda han tycker är kul är gungor och rutschkanor och när man sitter och sjunger. Ja, och så rita såklart. Fantasilekar och lek med föremål etc är absolut inte av intresse. Så det är lite svårt att sysselsätta honom med något meningsfullt ibland, och gör man inte det så sätter han sig bara i soffan och sjunker in i sen egna värld och börjar flumma. Och det är inte bra.
Läkaren hade i allafall skrivit ut Melatonin åt honom nu, men det tar väl en vecka innan den kommer så vi får prova.
Det ska ju va för jävla känsligt med sömnmedicin åt små barn. Har inte velat prata högt om det tidigare, men nu skiter jag i vad folk säger för vi vet ju faktiskt bäst själva vad han behöver och hur vår situation ser ut. Så tidigare har vi alltså provat Atarax och Theralen. Atarax var sockervatten och Theralen hjälpte bra ett tag, men nu har han kommit upp i så höga doser så läkaren vill inte att han tar det mer. Så då fixade alltså läkaren Melatonin, som funkar på ett helt annat vis.
Och det kan jag ju också säga förresten att Amirs läkare är den mest kompetenta jag nånsin träffat, blir imponerad varje gång jag pratar med honom. Det är en överläkare på Barnmottagningen. Han har förträfflig erfarenhet och vet verkligen vad han snackar om och är inte så himla blåst och naiv som vissa andra läkare är. Så om någon som han är villig att skriva ut "sömn"medicin så kan det ju verkligen inte vara nåt fel i det.
Folk som har kommentarer om det vill jag inte prata med. Är så trött på sånt nu.

Nu ska jag se vad jag kan hitta på. Ajö.




Tänd ett ljus för Arbogabarnen: http://www.gratefulness.org/candles/candles.cfm?l=sve&gi=barn

Inga kommentarer: