måndag 7 april 2008

sömnrapport

Tänkte bara rapportera att jag tror att vi äntligen funnit en lösning på Amirs sömnproblem.
Lösningen heter 8 droppar theralen och en kapsel melatonin. Med det sover han nästan perfekt. Han lägger sig i vår säng nån gång mitt på natten men det är sånt man kan leva med, eftersom han sover vidare alldeles lugnt och inte stör oss. Jag tror inte att det kan bli bättre än så i allafall. Man kan ju inte helt begära att han ska sova hela natten i sin egen säng. Han är ju bara 3 år. Jag gick fortfarande till min mammas och pappas säng när jag var 8-10 år ibland. Sånt gör ju barn. Jag borde va glad för det. Nu är ju Amir visserligen speciell så det är ju inte säkert att han blir en trotsig tonåring men om han skulle bli det och skrika saker till oss som "dra åt helvete morsan" så kommer jag nog då vara glad att han faktiskt ville sova i vår säng så länge.
Det sägs ju att man ska ta vara på tiden man har.
Det kommer bli trångt med en bebis där i sängen också iofs, men, vi har gjort det innan så vi fixar nog det igen. Förresten så kanske bebisen vill sova i egen säng, det vet man ju aldrig. (haha, drömma kan man ju alltid).

Kan också meddela att jag nu börjar plågas av graviditeten. Ischiasnerven gör sig påmind samt sammandragningar som gör att jag blir pissnödig och även foglossningen börjar kännas av på natten. Och så ska jag ha det hela sommaren.
Äsch. Man kan ju faktiskt ha det värre. Jag borde lära mig att sluta gnälla så jävla mycket jämt.

helg och så

I fredags var jag på ultraljud!!
Det var ju välbehövligt, kändes som att jag behövde fatta vad som egentligen pågår i min mage, har ju inte fattat det förrän typ nu, och då ska jag ändå va i vecka 19. Men eftersom jag inte känt några symtom osv och eftersom jag blev gravid mot alla odds så har det mest känts som ett skämt som inte är roligt. Har inte varit på en enda kontroll på mvc heller, dom har det tydligen så här, för jag vill minnas att när jag väntade Amir och Elias så hade jag redan varit på 3-4 kontroller när det va dags för ultraljud. Men inte en enda nu alltså. Har varit lite orolig ibland att barnet inte ska leva eller att det inte finns där över huvud taget eftersom jag som sagt var inte känt så mycket symtom. Lite småsparkar har jag känt den senaste tiden men det kan ju liksom bara vara bubblor i magen också. Så när bebisen uppenbarade sig på skärmen så blev allt helt plötsligt självklart; jajamen, den ligger där inne och den lever! Sov som en stock visserligen och det verkar den göra för det mesta, den för inte så mycket liv av sig som Amir och Elias gjorde. Det tackar jag för. Peppar peppar.
Jag blev framflyttad från 2 september till 6 september vilket inte låter helt orimligt, till skillnad från förra gången när jag blev framflyttad två veckor och det var som att jag bara ville skratta dom rakt upp i ansiktet, jag vet ju för sjutton själv när barnet kommer komma ut, jag känner ju min egen kropp, och visst kom ju Elias också två veckor för tidigt. Den här bebisen kommer komma 31 augusti eller möjligtvis 1 september enligt min teori. Men som sagt helt orimligt låter det inte med 6e heller. Vi får väl se. Bara den kommer ut så är jag glad. Bra mådde den också och det är ju huvudsaken. Men man vill ju knappast att magen ska sprängas heller. Men jag har ju som sagt var aldrig gått över tiden innan så då gör jag väl inte det nu heller, säger statistiken.
Jag är rätt bra på att bli gravid, va gravid och föda barn. Det är nog en talang som jag har som jag tackar ödmjukast för. Då är det i allafall en sak som funkar som det ska och utan problem. Jag mådde visserligen skit när jag väntade Elias men det berodde säkert på att Amir var så krävande där hemma och Muneer jobbade så fruktansvärt mycket. Men sen när han kom ut så var det ju bara plopp och sen dess har han ju bara varit underbar. Man brukar ju säga att man får vad man förtjänar. Jag har fått för mig, genom att titta på andra, att har man haft en helvetisk graviditet eller förlossning så blir barnet oftast ett mönsterbarn och om man är bortskämd med en jättelätt graviditet eller förlossning så blir barnet krävande. Det har i allafall stämt på mig och på ett par människor jag träffat. Säger ingenting om resten av världens kvinnor iofs. Bara mina dumma tankar.

Nej, nu var det slutsnackat med strunt.
Jag funderar på om Amir verkligen är så rutinbunden som andra autistiska barn verkar va.
Tydligen är inte alla det men många.
Jag håller på att forska lite i det där och det är ju ofta så att autistiska barn måste ha hjälp av scheman och bilder dels för att förstå vad som händer och kommer att hända under dagen, och dels för att uppmuntra till kommunikation, om de inte förstår när man pratar med dem så förstår de i allafall bilderna. Jag har också fått höra att det är av största vikt att hela tiden förbereda barnet så att de vet vad som händer, speciellt om man ska bryta vardagsmönstret och hitta på något annorlunda en dag. Gör man inte det (förbereder ordentligt alltså) eller i värsta fall, även om man gör det, så visar barnet sitt missnöje i rutinbytet med att få ett besvärligt beteende, som kan vara i princip vad som helst. Det har vi märkt på Amir. När han inte vet vad som händer, när han går runt i ett virrvarr och vi bara för honom hit och dit utan att vara tydliga i vad som kommer att hända så accepterar han det visserligen till en början, men senare får han ett besvärligt beteende i form av tjuuuuuuuuuuuuuuut och raseriutbrott i flera timmar eller bara gråt. Detta märkte de även på dagis och därför använder de sig nu alltså mycket av bilder och scheman och de säger att han är mycket gladare och mer samarbetsvillig.
Så långt är jag med.
MEN jag har märkt den senaste tiden att jag tror inte att han är SÅ fasligt rutinbunden ändå, och då börjar jag ifrågasätta användandet av scheman. Ska man lära honom att ruta in vardagen och att han hela tiden ska följa scheman osv även om han kanske inte alltid behöver?
Det värsta är om vi får besök. Då blir Amir omöjlig. Han stänger av helt och blir totalisolerad och vill helst gå och gömma sig, eller så är han glad men då kommer utbrotten efteråt istället.
Men däremot har jag märkt att man kan ta med honom vart som helst, och bryta mönstret hur som helst annars. Han är inte så bestämd om vad som ska hända osv och att dagen ska se likadan ut varje dag. Till exempel om vi åker och handlar eller åker på en utflykt eller går ut helt oplanerat så är han helt okej med det.
I lördags var det nämligen så att min brorsa och hans fru hade gemensam 30årsfest och vi skulle åka fram och tillbaka till Göteborg för att va med på den. Vi ville åka hem samma dag eftersom vi inte ville utsätta Amir för traumat att först va med på en fest och sedan sova nån annanstans. Vi var beredda på ett världskaos när det för Amir skulle bli en så konstig dag, men det gick alldeles utmärkt!!!!!!!
I bilen hela vägen dit (3 timmar) satt han bara och tittade ut genom fönstret och sjöng för sig själv. Sen när vi kom till festen ville han visserligen inte äta, men det är en småsak. I stället hittade han ett lekrum där det var massa andra barn och där infann han sig och skrattade och skojade och hade jättekul ända tills vi skulle åka hem. Emellanåt var han ju tvungen att sitta med oss vid bordet bland alla andra människor men han verkade inte fara illa av det heller, han satt mest bara och tittade. Vad gäller barnen så tar han ju inte kontakt med dem, men han tycker att det är väldigt kul att titta på dem och vad de gör. Han skrattar så han kiknar och håller sig lite på avstånd, men kommer det någon och vill prata med honom eller leka MED honom så går han iväg.
Ja sen åkte vi hem och då somnade han utan krux i bilen och väl hemma la vi honom i sin säng och han sova hela natten.
Jag blev verkligen förvånad. Trodde ju att han skulle gå bärsärkagång. Och då hade vi alltså inte alls förberett honom innan på så vis som alla säger att man ska, genom att visa bilder och hålla på, det enda vi hade sagt var "nu ska vi åka bilen", och det förstår han. Sen när vi kom fram så blev han inte alls osäker eller rädd, utan vandrade bara rakt in i lokalen utan problem.

Detta och andra tillfällen när vi brytit vardagsmönstret drastiskt och det faktiskt har gått bra, har gjort mig tveksam till scheman osv. För tänk om han verkligen inte behöver men så blir han beroende av det ändå. Bilder kan jag tycka är bra iofs eftersom han inte har något språk, och han förstår ju inte alltid vad vi säger men om vi visar bilder så förstår han och kan så småningom lära sig orden också, så det är ju en helt annan sak. Men att börja leva ett jätteinrutat liv med strikta scheman och rutiner som är exakt samma varje dag bara för att de flesta autistiska mår bra av det? Amir mår säkert också bra av det, barn brukar ju må bra av rutiner oavsett vilket, men jag tycker ändå att steget till att bli en självständig människa är ju att försöka anpassa sig i en flexibel värld. I allafall om man har förutsättningar för det, och det verkar det ju som att Amir har.

Men däremot är Amir jättepetnoga med detaljer. Små små saker som ska vara precis samma annars blir han skitsur. Stora förändringar bryr han sig alltså inte om, men små!!!! Det kan handla om hur vi möblerar här hemma eller var han ska sitta när vi äter eller i vilken ordning han ska äta. När han väl har bestämt sig för att en sak ska va på ett speciellt sätt så kan inget ändra på det. Det verkar nästan som att han har nåt slags tvångssyndrom. På julen till exempel var det skitjobbigt, när jag hade lagt ut dukar på borden som inte brukade ha några dukar annars så var Amir framme där så fort han fick en chans och rev ner duken på golvet. Varför? För att det inte ska ligga någon duk på bordet förstås. Det har aldrig gjort det innan så det ska det inte göra nu heller. Över huvud taget så verkar han va allergisk mot saker på borden. Så fort det ligger något på ett bord, eller i soffan, så ska ha riva ner det. Soffan och bordet ska va tomma! Tycker han. Jag vet inte om det är en sån där knäpp rutinsak eller om det är en vanegrej han har fått för sig eller om det är en tvångstanke från hans sida. Likadant med att lampor ALLTID ska va tända. Släcker man så blir han galen. Dag och natt ska lampor va tända. Täcken och kuddar får inte ligga i sängen, de ska ner på golvet. Nu har han även fått för sig en ny grej, nämligen att riva ut två stycken cd-väskor som vi har i bokhyllan. Alltså såna där "böcker" som man lägger cdskivor i. Det står många sådana där, men två är blå och resten är svarta, och de blåa ska han ALLTID riva ner på golvet. Bara de blå! Jag fattar ingenting???????? Det är verkligen knäppa grejer han får för sig. Som tur är har Elias fattat att Amir gör fel när han gör så, så han brukar alltid ta upp väskorna och sätter upp dem i bokhyllan igen, sen klappar han händerna åt sig själv :-)

Jättelustiga saker som sagt var, som nog kan va minst lika irriterande som om han vore extremt rutinbunden vid vardagssaker. Små små saker som att sakta men säkert vända upp och ner på huset är ju för sjutton lika irriterande det. Amir har dessutom ett väldigt utpräglat repetivt beteende, när han har fått för sig att nåt är trevligt eller bekvämt etc så ska han göra samma sak om och om och om igen. Över huvud taget gillar han saker som upprepas. Det är väl därför som han gillar att gunga och åka kana osv, likadant när han sitter och ritar samma sak hela tiden. Han kan också sitta med sin keyboard och spela samma trudilutt hur länge som helst. Och då är det inte bara att ta ifrån honom keyboarden och säga att han inte får göra det, för då fattar han ingenting, han förstår inte förmaningar, för honom var det bara någon eller något som bröt hans repetiva beteende och då blir han ursinnig. Istället för man avleda honom mot något annat på ett smidigt vis. Då KAN det gå bra.
Men Elias är ju rätt duktig på att bryta Amirs repetitioner eller att över huvud taget störa honom i hans tvångsgrejer och då blir det ju hus och helvete som man kanske förstår.

Japp. På fredag åker vi till Lanzarote. Jag börjar få resfeber. Finns det risk för naturkatastrofer på Lanzarote? Terrorister? Jag har aldrig hört talas om någon terrorattack där. Men i Madrid var det väl nåt en gång? Men va sjutton skulle det va för terroristspån som fixar en attack på lilla Lanzarote. Dom kan ju lika gärna välja Gran Canaria i så fall, låter väl mer troligt eftersom det finns större städer där osv. Om jag var terrorist så skulle jag nog inte vända mig till såna tramsiga öar utan mer koncentrera mig på större städer där det finns mycket pengar och affärsmän och makt i omlopp. Som London, Paris, Köpenhamn, Rom. Eller Bryssel, javisst skulle jag välja Bryssel! Ingen tvekan om saken. Vad ger det att attackera en turistö egentligen. Fast det är klart, dom tycker väl det är bäst eftersom det framkallar mest ilska och sorg hos alla andra människor. Det är ju ingen som kan förstå varför man ska attackera en turistort, där det bara finns oskyldiga människor och barn, och just därför är ju det klockrent. Bryssel är ju ett så uppenbart terrormål så det är säkert omöjligt att genomföra ett dåd där ens, och ingen skulle väl egentligen förvånas om det hände, eftersom motivet är rätt självklart när man går på ett sånt ställe.
Finns det nån konstig motståndsrörelse eller gerilla eller nåt sånt i Spanien?
Tror jag måste researcha lite. Inte för att det egentligen spelar nån roll, biljetten är ju redan bokad och betald och om jag helt plötsligt fick reda på att det råder sharialagar på Lanzarote eller nåt sånt så skulle jag inte kunna avboka för det.
Har förresten köpt massor med fina sommarkläder till pojkarna. 7 byxor och 6 tröjor och en keps blev det till priset av 1400 spänn. På H&M. Jag tyckte det var ett jättebra pris när Muneer påpekade att det var dyrt. Trams. Om man skulle köpa nåt för 1400 i nån av hans snobbaffärer som han handlar i så skulle han bara få ett par byxor och en t-shirt för det. Så jag tycker minsann att det var billigt.
Hoppas det inte blir skitväder bara, har hört att det kan va lite ostabilt nu för tiden. Men då får man väl shoppa de dagarna som det är dåligt väder i såfall.
Gud va jag längtar. Ska bli så himla skönt.

Nu måste jag plugga. Hej.

onsdag 2 april 2008

korkade människor

Sitter nu och får en lugn stund för första gången på typ 48 timmar eller mer kanske. Har precis käkat frukost, det är nog den bästa stunden på dagen. Frukost är så himla gott. Speciellt om man får äta den i lugn och ro. Det får man ju inte så ofta men när man får det så är det ju ljuvligt.
Men det är rätt ointressant att veta och rätt tråkigt att skriva om så nog om det.

I allafall jag satt och åt frukost och läste en artikel på aftonbladet om nån tant som varit med på Titanic och nu hade hon dött. Grejen var den att hon under hela livet knipit käft om vad hon upplevt på Titanic, vet ej varför, kanske för att hon inte ville basunera ut sina traumatiska minnen eller för att hon ogillade publicitet eller vad vet jag. Vet bara att hon inte ville att nån skulle veta. Hon hade en liten skolåda med prylar från den tiden som antagligen få människor sett.
MEN nu när hon dör så är dom minsann där som gamar och ska sälja prylarna och hennes historia på auktion. 1,8 miljoner eller nåt räknade dom med.
Vilka är dom? Säkert giriga barnbarn eller nåt eller andra puckade människor som bara tänker på pengar. Dom hade säkert suktat efter den där skolådan hela livet och bara väntat på att gumman skulle dö så dom kunde sälja hennes kära ägodelar och skylta med hennes trauma vart de än kunde. Usch, usch, usch, det är så jag mår illa.
Fattar människor ingenting? Har dom ingen respekt för såväl levande som döda människors önskningar? Om hon inte ville snacka om saken när hon levde så vill hon väl fan inte att folk ska kasta sig över minnena som lejon på en zebra när hon är död heller. Respekt är nåt som fattas i dagens samhälle minsann. Hur ofta läser man inte om sånt här. Eller om ärvestrider för den delen. Som till exempel när den där författaren testamenterade hela sin förmögenhet till trädgårdsmästaren, och visst ska barnen börja tjafsa då. De hade säkert längtat efter skön kosing och inte tänkt det minsta på att vara bra barn till modern i första hand. Bevisligen tyckte författaren att barnen inte var värda pengarna, men att trädgårdsmästaren, som i åratal flåsat runt i hennes trädgård till en säkerligen liten lön, hellre skulle ha dom. Eloge!!!!
Önskar att människor kunde lära sig att va lite mer medmänskliga och respekterande istället för bara ego och pengakåta!!!!!

Fick mig att börja tänka på när mamma dog och hon var en erkänd dagboksskrivare. Hon hade skrivit dagbok varje dag från att hon var typ tio tills hon var 50. Det enda som karaktäriserade skrivandet förutom att hon skrev verkligen varje dag, var att ingen, ingen, ingen nånsin fick läsa. Det var inte alltid hon skrev hemligheter, sa hon till mig, men hon tyckte ändå att det var privat helt enkelt, hon ville inte att någon skulle läsa och därmed punkt. Vilket man ju respekterar. Det är ju bara småbarn som läser andras dagböcker, typ som när jag och brorsan läste den andra brorsans dagbok, men då var vi väl 10 och 7 år så det va ju bara busigt. Men vilken vuxen människa läser någon annans dagbok, det gör man ju bara inte, det är ju en dödssynd som dom säger i Vinterviken.
Japp, så så var det och när mamma dog fann vi då alltså 30 eller 40 fullskrivna dagböcker som vi nu undrade vad vi skulle göra med. Någon sa att det är typ lag på, eller om det var en oskriven lag, att man får inte läsa någons dagbok förrän 75 efter det skrevs, eller var det 75 år efter människans död. Så då sa vi ju att då kan vi ju inte läsa, det är ju förbjudet i vilket fall som helst. Men samtidigt kände vi att eftersom mamma var en bra författare och skrev med sådan glöd så ville vi spara böckerna till någon efterlevande som kanske kunde glädjas av det skrivna ordet. Så då bestämdes det (inofficiellt?) att äldsta brorsan skulle ta alla böcker och försegla dom på nåt vis och se till så de sparades och inte läsas förrän efter 75 år. Alla var okej med det.
Men sen funderade jag och dom andra brorsorna på att varför ska han ha dom, varför ska hans barnbarnsbarn få läsa det, och det är ju inte alls säkert att våra barnbarnsbarn har kontakt med dessa så de skulle ju inte få nån glädje av det då. Ensamrätt från deras sida alltså. Visserligen tänkte jag inte så mycket på det. Innerst inne tänkte jag bara på att hallå, mamma ville faktiskt inte att någon skulle läsa dagböckerna, de var heliga för henne och all förbannelse över den som läste dem. Men ingen verkade hålla med mig så jag knep.
Tills min far helt plötsligt berättade för en månad sen att han bränt och slängt alla dagböckerna.
Jag blev chockad först och sa "men vi skulle ju spara dem, de var ju klenoder!".
Men när han förklarade hur han tänkte, det vill säga på precis samma sätt som jag, så tyckte jag bara det var bra.
Man ska respektera folks önskningar, oavsett om de lever eller ej eller om det är 75 år senare och ingen nånsin träffat människan i fråga.
Dessa dagböcker var bara till för min mamma när hon ville skriva av sig, det var inte meningen att nån annan skulle läsa, och så ska det då förbli.
Var säkert samma tanke med Titanic-tantens prylar och brev, men vissa människor bryr sig ju bevisligen inte om andras sista viljor. Bevisligen.

Jag har sån jäkla huvudvärk, fick inte sova förrän klockan halv två i natt och gick upp halv sju. Vilket iofs är fem timmar, men det är på tok för lite för mig, och om det inte vore så att jag gick in och la mig i Amirs tomma säng så skulle jag inte få sova en sekund.
Jag gav Amir två melatonin igår eftersom en inte har hjälpt nåt vidare. Men det visade sig att två hjälpte ännu sämre. Motsatt effekt? Vet inte, har bokat telefontid hos läkaren, måste snacka med honom för det här går inte. Jag vill inte att han ska ha theralen och finns det inget annat som han kan få så går det ju inte att överleva.
Han somnade halv åtta igår och sov djupt till halv tio, men efter det var han vaken konstant hela natten. Säger Muneer. Jag la mig som sagt var i annat rum. Amir gick upp vid halv tio och började böka, böka och böka. Han verkar obekväm på nåt vis, kan inte hitta en bekväm ställning eller nåt. Sen när han inte gör det så skiter han i att sova och ligger och babblar och sjunger istället. Inte nåt trött över huvud taget!!!!!!!!!!!!
Vad är det för fel på ungen???????? Vad??? Vad???? Vad?????

I kväll ska jag prova att ge en melatonin och hälften theralen mot vad vi gett innan. De har ju olika effekt, fast jag iofs tvivlar på melatoninets effekt öht. Han kan lika gärna inte få nånting alls istället för att försöka truga ner den där jäkla kapseln på en treåring. Så kontentan är att det vore bäst att bara ge theralen, eftersom han då åtminstone sover sammanhängande, men som sagt, då blir han ju trött på dagen. Vilket han ju också blir om han inte sover alls på natten.
Jag blir galen.
Detta har varit problem sen dag ett! Största problemet definitivt. Herregud, jag skulle palla med allt med hans beteende och knäppa grejer bara han sov på natten!
När jag provade 5mm på Elias (eller rättare sagt, när vi la ner honom i hans egna säng och lämnade honom där) så trodde jag att det var en dröm. Han har inte heller sovit när han var spädbarn, men så fort vi började bestämt visa för honom att på natten sover man, i sin egen säng, utan att käka emellanåt och utan att vilja ha det ena och det andra, då fattade han det direkt och sov 12 timmar i streck. Det är ju så ett normalt barn funkar. Ett normalt barn behöver inte käka på natten, ett normalt barn kan skilja på natt och dag och ett normalt barn kan förstå att natten inte är farlig och man klarar sig själv och att det är bäst för barnet att sova djupt och länge för då blir dagen bra.
Men ett onormalt barn, som Amir, ser ingen skillnad på natt och dag, de är oroliga och kan inte varva ner, de är rädda och ängsliga och kan inte sova själva, de tror att natten är farlig (nattskräck), de drömmer ofta mardrömmar och framför allt om de vaknar och om något är annorlunda mot när de somnade, så blir de klarvakna och tror att de ska va vakna och börja leka. De verkar inte heller ha nån gräns när de fattar att tröttheten har övertaget och att de måste sova för att fungera, de vill helt enkelt inte sova, de gillar det inte, de kan inte, hur de än försöker när de faktiskt är trötta.
Sådan är Amir och har varit sen dag ett.
Det kommer nog aldrig bli bra.
Han kommer hela livet vara orolig och vilja sova i vår säng, sparkas, sjunga, skratta, hosta (han hostar alltid jättemycket på natten bara, varför???), prova tusen olika sovställningar, lägga sig på oss och under oss och stoppa in armarna mellan våra armar och nypa oss och killa oss och dra oss i håret och sen mitt i alltihop ställa sig upp, tända lampan och gå ut och läsa en bok. Och väcka bebisar som sover.
Jag tror jag dör.
Jag orkar inte.
VARFÖR KAN HAN INTE SOVA?????????????????????????????????

over and out.

tisdag 1 april 2008

jag har noll tid

Verkligen. Verkligen ingen tid alls har jag. Allt har blivit så himla stressigt på bara en vecka. Tiden bara rinner iväg och sen sitter jag och undrar hur fasen det kunde bli kväll igen så fort. Fattar ingenting. Hur jag ska hinna plugga är mitt livs mysterium just nu. Inte bara hur jag ska hinna utan även hur jag ska kunna, eftersom Elias har hittat ett nytt intresse, nämligen att sabotera datorn så ofta och så mycket som möjligt. Han har kommit på att man kan plocka loss alla tangenterna på tangentbordet. Så sen får jag och Muneer vackert tillbringa en timme eller två med att pilla dit dom igen med pincett. Och resultatet blir sedan att tangenterna blir tröga och nu kan man knappt skriva. Finns ju nåt som heter garanti också. Men jag orkar verkligen inte åka till Elgiganten och lämna in datorn och sen vänta fem veckor på att dom ska fixa lite tangenter, kan inte vara utan dator så länge, så då får det va.

Jaja. Amir har blivit hyper.
Har vi märkt efter att ha slutat med theralen och börjat med melatonin istället.
Theralen var egentligen bättre, eftersom han ändå sov mer sammanhängande när han fick det, men sen blev ju doserna så himla höga så i slutet gick han ju runt som en dimma på dagen och orkade aldrig ta tag i sig själv, så en sån medicin kan man ju inte ge honom.
Tyckte melatoninet var super i ett par dagar, men nu sover han inte sammanhängande längre utan istället vaknar han igen vid halv tio och börjar böka och går runt i lägenheten för att hitta en plats att sova på, och sen vaknar han massa gånger på natten. Men det positiva med melatonin är att han är sig själv på dagen och orkar va lite vaken.
Även om han nu alltså har blivit yper. Hyperaktiv. Precis som vi kommer ihåg honom när han var bebis. Aldrig på ett och samma ställe. Kutar hit och dit. Hoppar i soffan i tre timmar i sträck utan att bli trött. Tar varenda liten jäkla sak han får tag på och slänger iväg. Bankar på allt och alla. Det går inte att ha honom i ett möblerat rum!!!!!!!! Samtidigt är han helt okontaktbar och det känns som att ha världens mest ouppfostrade unge och att försöka säga till honom är bara hopplöst!!!!!! Hur sjutton ska man kunna uppfostra ett barn som inte bryr sig om tilltal, som är helt ointresserad av kommunikation?? Usch, jag kommer ju få skit vart jag än går sen och tar med honom, och kommer få höra att han är bortskämd och ouppfostrad, och så kommer folk tro att jag tex skyller på att han har adhd eller nåt för att kunna bortförklara min dåliga uppfostran.... hjälp hjälp hjälp.... Då ser jag hellre att han sluter sig i sin egen lilla värld och sitter på sin gunghäst dag ut och dag in och är helt apatisk, än att han ska va det värsta av båda sidor, dvs både hyperaktiv och okommunikativ........ vad gör man med en sån???

Men dagis är helt underbara. Speciellt specialpedagogen. Fattar inte hur vi för en gångs skull kan ha sån TUR och få kontakt med så underbara hjälpande människor. Nu ska hon se till att vi får en adhd-utredning också. Sen kan det ju också va så att autistiska barn även är hyperaktiva, men hon tyckte att det är lika bra att köra på stort när vi ändå är igång, ju fler konkreta svar desto bättre! Och det håller man ju med om!!!
På dagis så jobbar dom med bilder och scheman för att hjälpa Amir och för att få honom att förstå och va med på vad som händer. Det funkar jättebra säger dom, dom säger att han är mycket mer samarbetsvillig när dom gör så, att han blir gladare och nöjdare när dagen är uppstrukturerad än när han bara går runt i ett virrvarr och inte vet vad som ska hända och vad han ska göra. Dom har till och med sagt att man kan få hans ögonkontakt när dom pratar med honom! Dom är så fruktansvärt duktiga, jag vill också lära mig allt dom kan så att vi kan få en fungerande vardag här hemma också. Men jag antar att vi får gå på nån slags kurs på habiliteringen eller nåt snart, för vi måste ju också ha kunskap. Just nu präglas vardagen bara av oförståelse och bråk och skrik. Inte alls kul.

MEN i söndags var det så fint väder så vi åkte till stadsparken för att låta Amir springa av sin hyperaktivitet och för att Elias skulle få kolla på ankor. Vi tänkte att Amir är ju inte intresserad av ankor eller av att mata dom, har han aldrig varit förut i allafall, jämt när vi varit där så har han velat sitta i vagnen och tråka. Men nu i söndags ville han helt prompt komma ur vagnen och sen ställde han sig och kollade på ankorna jätteintresserat. Så vi provade att ge honom lite bröd. Vi trodde ju att han skulle stå helt handfallen och inte alls fatta vad han skulle göra så döm om vår förvåning när han faktiskt slängde brödet till ankorna!
Och sen fortsatte han med det en bra stund och var alldeles överförtjust, där stod han och Elias och turades om att kasta brödet och så skrattade dom i kapp och kollade på varandra, jag höll på att dö av rördhet. Eller vad det heter.



Vidare så åker vi till Lanzarote nästa fredag!!!!!
Hur det kommer gå med Amir vågar jag egentligen inte ens tänka på. Speciellt inte på flygplanet.
Men vi kände bara att USCH USCH USCH vilket hemskt tråkigt och deprimerande liv vi har, vi måste hitta på nåt kul. Speciellt eftersom Muneer ska åka iväg själv till Indien i maj och sen kommer bebis i augusti, man börjar ju undra när man nånsin kommer få en trevlig semester och en ledig stund.
Nja, ledig stund blir det nog inte visserligen, men jag kan garantera att barnen kommer va överförtjusta, i allafall Amir som ÄLSKAR att bada. Vi ska bo på ett Blue Village hotell som bara har familje och barnfaciliteter, många pooler, bra restaurang och bekvämlighet osv, det blir alldeles perfekt. Är inte alls ute efter nån slags äventyrssemester för att utforska och kolla bybefolkningar osv, nä nu vill jag bara va riktig Svensson a´la Sällskapsresan och ligga på stranden och låta barnen leka hela dagen och bli lite brun och sen äta gott på kvällen. Vete sjutton om vi ens kommer lämna hotellområdet. Tråkigt tycker vissa, jag också, men det beror ju på situationen. Reser man ensam eller med karln så är det ju ett måste att utforska och åka på utflykter men just nu är syftet bara att komma bort från verkligheten lite, få käket serverat och rummet städat, glada barn och lite solbränna.
Finns ju säkert många som undrar hur sjutton man kan ta med ett misstänkt autistiskt barn på semester då de är så bundna vid sina rutiner och vardagsmiljöer. Och jag kan hålla med på ett sätt, men samtidigt så är jag väldigt sträng med det faktum att även om Amir har ett handikapp så ska han inte få styra hela vårt liv och hela vår familj. För vi är ju en familj där alla har behov som måste tillgodoses, inte bara Amirs. Man kan inte sitta inne hela livet bara för hans skull, det tror jag inte ens är bra för han. Man ska va försiktig med att bryta rutiner och flänga runt med honom såklart, men samtidigt tror jag att det också kan va nyttigt att visa att andra platser och andra människor faktiskt inte är farliga.
Det blir ju en erfarenhet. Funkar det bra så vet vi det och kan fortsätta att åka på semester och göra dagsutflykter osv med viss begränsning såklart. Funkar det åt helvete så får man väl ta reda på vad som gick fel och ändra det tills nästa gång eller i värsta fall, om det är så att Amir är så strukturerad av sig så det helt enkelt inte går att ta med han nånstans utan att orsaka ett smärre helvete för honom, så får vi väl tyvärr sluta med det då. Det är väl så livet blir för oss.

Elias pratar som om han aldrig gjort nåt annat i hela sitt liv. Nu säger han så många ord så jag glömmer bort dom och kan inte skriva upp för det blir för många. Massa nya ord varje dag, han härmar allting vi säger. Häromdagen sa han en treordsmening och varje dag säger han tvåordsmeningar. Jag kan inte fatta att barn faktiskt kan prata så mycket, har aldrig hört det innan, eller självklart har jag ju hört det men inte med ett eget barn. Man blir så otroligt stolt. Han är så himla medveten också, han förstår verkligen allting man säger, lyder uppmaningar och förvarningar och är väldigt kommunikativ över huvud taget. Och ändå är han bara 1,5 år. Det är säkert en helt normal ålder för sådant, varken tidigt eller sent, men för mig som bara har sett en sen utveckling så känns det som Elias är nåt slags underbarn.
Hoppas bara han inte tappar det. Det vore nästan en ännu större förlust.

Nej, som sagt var har jag noll tid. Jag måste släppa ut barnen i trädgården eller nåt så jag kan laga tangentbordet och sen måste jag även laga mat. Mannen i huset jobbar kväll. Det är så jäkla tråkigt när han gör det. Känner mig som världens ensammaste. Borde ringa en vän. Men först var det tangentbordet och maten.
Tack å hej.