tisdag 1 april 2008

jag har noll tid

Verkligen. Verkligen ingen tid alls har jag. Allt har blivit så himla stressigt på bara en vecka. Tiden bara rinner iväg och sen sitter jag och undrar hur fasen det kunde bli kväll igen så fort. Fattar ingenting. Hur jag ska hinna plugga är mitt livs mysterium just nu. Inte bara hur jag ska hinna utan även hur jag ska kunna, eftersom Elias har hittat ett nytt intresse, nämligen att sabotera datorn så ofta och så mycket som möjligt. Han har kommit på att man kan plocka loss alla tangenterna på tangentbordet. Så sen får jag och Muneer vackert tillbringa en timme eller två med att pilla dit dom igen med pincett. Och resultatet blir sedan att tangenterna blir tröga och nu kan man knappt skriva. Finns ju nåt som heter garanti också. Men jag orkar verkligen inte åka till Elgiganten och lämna in datorn och sen vänta fem veckor på att dom ska fixa lite tangenter, kan inte vara utan dator så länge, så då får det va.

Jaja. Amir har blivit hyper.
Har vi märkt efter att ha slutat med theralen och börjat med melatonin istället.
Theralen var egentligen bättre, eftersom han ändå sov mer sammanhängande när han fick det, men sen blev ju doserna så himla höga så i slutet gick han ju runt som en dimma på dagen och orkade aldrig ta tag i sig själv, så en sån medicin kan man ju inte ge honom.
Tyckte melatoninet var super i ett par dagar, men nu sover han inte sammanhängande längre utan istället vaknar han igen vid halv tio och börjar böka och går runt i lägenheten för att hitta en plats att sova på, och sen vaknar han massa gånger på natten. Men det positiva med melatonin är att han är sig själv på dagen och orkar va lite vaken.
Även om han nu alltså har blivit yper. Hyperaktiv. Precis som vi kommer ihåg honom när han var bebis. Aldrig på ett och samma ställe. Kutar hit och dit. Hoppar i soffan i tre timmar i sträck utan att bli trött. Tar varenda liten jäkla sak han får tag på och slänger iväg. Bankar på allt och alla. Det går inte att ha honom i ett möblerat rum!!!!!!!! Samtidigt är han helt okontaktbar och det känns som att ha världens mest ouppfostrade unge och att försöka säga till honom är bara hopplöst!!!!!! Hur sjutton ska man kunna uppfostra ett barn som inte bryr sig om tilltal, som är helt ointresserad av kommunikation?? Usch, jag kommer ju få skit vart jag än går sen och tar med honom, och kommer få höra att han är bortskämd och ouppfostrad, och så kommer folk tro att jag tex skyller på att han har adhd eller nåt för att kunna bortförklara min dåliga uppfostran.... hjälp hjälp hjälp.... Då ser jag hellre att han sluter sig i sin egen lilla värld och sitter på sin gunghäst dag ut och dag in och är helt apatisk, än att han ska va det värsta av båda sidor, dvs både hyperaktiv och okommunikativ........ vad gör man med en sån???

Men dagis är helt underbara. Speciellt specialpedagogen. Fattar inte hur vi för en gångs skull kan ha sån TUR och få kontakt med så underbara hjälpande människor. Nu ska hon se till att vi får en adhd-utredning också. Sen kan det ju också va så att autistiska barn även är hyperaktiva, men hon tyckte att det är lika bra att köra på stort när vi ändå är igång, ju fler konkreta svar desto bättre! Och det håller man ju med om!!!
På dagis så jobbar dom med bilder och scheman för att hjälpa Amir och för att få honom att förstå och va med på vad som händer. Det funkar jättebra säger dom, dom säger att han är mycket mer samarbetsvillig när dom gör så, att han blir gladare och nöjdare när dagen är uppstrukturerad än när han bara går runt i ett virrvarr och inte vet vad som ska hända och vad han ska göra. Dom har till och med sagt att man kan få hans ögonkontakt när dom pratar med honom! Dom är så fruktansvärt duktiga, jag vill också lära mig allt dom kan så att vi kan få en fungerande vardag här hemma också. Men jag antar att vi får gå på nån slags kurs på habiliteringen eller nåt snart, för vi måste ju också ha kunskap. Just nu präglas vardagen bara av oförståelse och bråk och skrik. Inte alls kul.

MEN i söndags var det så fint väder så vi åkte till stadsparken för att låta Amir springa av sin hyperaktivitet och för att Elias skulle få kolla på ankor. Vi tänkte att Amir är ju inte intresserad av ankor eller av att mata dom, har han aldrig varit förut i allafall, jämt när vi varit där så har han velat sitta i vagnen och tråka. Men nu i söndags ville han helt prompt komma ur vagnen och sen ställde han sig och kollade på ankorna jätteintresserat. Så vi provade att ge honom lite bröd. Vi trodde ju att han skulle stå helt handfallen och inte alls fatta vad han skulle göra så döm om vår förvåning när han faktiskt slängde brödet till ankorna!
Och sen fortsatte han med det en bra stund och var alldeles överförtjust, där stod han och Elias och turades om att kasta brödet och så skrattade dom i kapp och kollade på varandra, jag höll på att dö av rördhet. Eller vad det heter.



Vidare så åker vi till Lanzarote nästa fredag!!!!!
Hur det kommer gå med Amir vågar jag egentligen inte ens tänka på. Speciellt inte på flygplanet.
Men vi kände bara att USCH USCH USCH vilket hemskt tråkigt och deprimerande liv vi har, vi måste hitta på nåt kul. Speciellt eftersom Muneer ska åka iväg själv till Indien i maj och sen kommer bebis i augusti, man börjar ju undra när man nånsin kommer få en trevlig semester och en ledig stund.
Nja, ledig stund blir det nog inte visserligen, men jag kan garantera att barnen kommer va överförtjusta, i allafall Amir som ÄLSKAR att bada. Vi ska bo på ett Blue Village hotell som bara har familje och barnfaciliteter, många pooler, bra restaurang och bekvämlighet osv, det blir alldeles perfekt. Är inte alls ute efter nån slags äventyrssemester för att utforska och kolla bybefolkningar osv, nä nu vill jag bara va riktig Svensson a´la Sällskapsresan och ligga på stranden och låta barnen leka hela dagen och bli lite brun och sen äta gott på kvällen. Vete sjutton om vi ens kommer lämna hotellområdet. Tråkigt tycker vissa, jag också, men det beror ju på situationen. Reser man ensam eller med karln så är det ju ett måste att utforska och åka på utflykter men just nu är syftet bara att komma bort från verkligheten lite, få käket serverat och rummet städat, glada barn och lite solbränna.
Finns ju säkert många som undrar hur sjutton man kan ta med ett misstänkt autistiskt barn på semester då de är så bundna vid sina rutiner och vardagsmiljöer. Och jag kan hålla med på ett sätt, men samtidigt så är jag väldigt sträng med det faktum att även om Amir har ett handikapp så ska han inte få styra hela vårt liv och hela vår familj. För vi är ju en familj där alla har behov som måste tillgodoses, inte bara Amirs. Man kan inte sitta inne hela livet bara för hans skull, det tror jag inte ens är bra för han. Man ska va försiktig med att bryta rutiner och flänga runt med honom såklart, men samtidigt tror jag att det också kan va nyttigt att visa att andra platser och andra människor faktiskt inte är farliga.
Det blir ju en erfarenhet. Funkar det bra så vet vi det och kan fortsätta att åka på semester och göra dagsutflykter osv med viss begränsning såklart. Funkar det åt helvete så får man väl ta reda på vad som gick fel och ändra det tills nästa gång eller i värsta fall, om det är så att Amir är så strukturerad av sig så det helt enkelt inte går att ta med han nånstans utan att orsaka ett smärre helvete för honom, så får vi väl tyvärr sluta med det då. Det är väl så livet blir för oss.

Elias pratar som om han aldrig gjort nåt annat i hela sitt liv. Nu säger han så många ord så jag glömmer bort dom och kan inte skriva upp för det blir för många. Massa nya ord varje dag, han härmar allting vi säger. Häromdagen sa han en treordsmening och varje dag säger han tvåordsmeningar. Jag kan inte fatta att barn faktiskt kan prata så mycket, har aldrig hört det innan, eller självklart har jag ju hört det men inte med ett eget barn. Man blir så otroligt stolt. Han är så himla medveten också, han förstår verkligen allting man säger, lyder uppmaningar och förvarningar och är väldigt kommunikativ över huvud taget. Och ändå är han bara 1,5 år. Det är säkert en helt normal ålder för sådant, varken tidigt eller sent, men för mig som bara har sett en sen utveckling så känns det som Elias är nåt slags underbarn.
Hoppas bara han inte tappar det. Det vore nästan en ännu större förlust.

Nej, som sagt var har jag noll tid. Jag måste släppa ut barnen i trädgården eller nåt så jag kan laga tangentbordet och sen måste jag även laga mat. Mannen i huset jobbar kväll. Det är så jäkla tråkigt när han gör det. Känner mig som världens ensammaste. Borde ringa en vän. Men först var det tangentbordet och maten.
Tack å hej.

Inga kommentarer: