onsdag 28 maj 2008

bebisvärden

Var ju hos barnmorskan i fredags, måste bara skriva upp värdena så jag inte glömmer dom. Tidigare har jag haft graviditetsdagbok men jag har inte någon sån nu så jag får väl tråka ut eventuella läsare med dessa fakta istället.
Blodtryck: 110/62
Bebis hjärtslag: 136
SF-mått: 26
Vikt: +7 kilo......
Övriga värden tog hon inte...
...Tänker bara på dessa 7 kilon.. det är vad jag gått upp sammanlagt med dom andra två...
Bläbläblä, men jag vet vad det beror på, det beror inte på att jag äter för mycket choklad utan för att jag rör mig inte ett skit. Jag orkar helt enkelt inte. Har jättemycket foglossning, ichias och får sammandragningar bara jag tar på mig en strumpa så den som har minsta lilla kommentar om att jag inte rör mig kan dra till nåt varmt ställe.
Till och med barnmorskan sa faktiskt att jag inte skulle röra mig en massa om jag inte orkade eller om jag hade ont, för det va kroppen som sa ifrån, och då kan det bli farligt. Sådeså.
Kan ju bli farligt att gå upp för mycket också, men jag tror helt enkelt inte att jag kommer göra det ändå, då bebisen redan har massa förråd att ta av.
Var vecka 25+5 som jag var där förresten.

Drömde att jag födde barn två veckor för tidigt. Alldeles perfekt. Fick inte reda på vad det var dock.

Tycker att bebisen kan komma ut nu faktiskt för jag orkar inte mer. Har fått ont i ryggen också. Vill att Muneer ska komma hem nu för jag orkar inte bära på saker.

Nu ska jag hämta Elias på dagis. Amir är sjuk. Alltid är det nåt. Suck.

tisdag 27 maj 2008

haha

Måste bara skriva detta för jag tycker det var lite gulligt.

En fluga hade irriterat mig jättelänge och jag bestämde mig för att ta död på den. Elias satt i sin stol och väntade på kvällsmaten, men jag måste bara döda flugan först. Så jag sprang runt i köket med en tidning i högsta hugg men dom är ju så kvicka dom där äcklena. Elias tyckte det var skitkul, han skrattade så han kiknade när flugan bara smet hela tiden, och så upprepade han hela tiden "flugan där!!!".
Sen small det helt plötsligt och flugan föll död ner på matbordet. Varpå Elias började stortjuta, pekade på den döda flugan och sa "flugaaaaaaan...."
-Jamen Elias, sa jag, jag dödade flugan för den var ju så jobbig. Nu är den död. Nu flyger den inte mer.
Han bara tittade på flugan och såg jätteledsen ut, sen sa han:
-Flugan aaaj.
-Ja det gjorde säkert ont på flugan när den dog.
-Flugan borta.
-Nej den är inte borta, den ligger ju här och är död, titta!
Jag plockade upp flugan och visade honom.
-Flugan usch, slänga den.
-Ja jag ska slänga den nu i soporna.
Sen gör jag det.
-Flugan usch borta!
-Ja, nu är den borta, så nu kan du äta din mat.
Men Elias kan inte äta nånting för han sitter hela tiden och tänker på flugan och ser jätteledsen ut. Eller jag vet ju inte om han tänker på det men det gör han säkert, för det riktigt syns hur han funderar och emellanåt säger han "flugan aj" och "flugan borta".

Tycker det var så gulligt att han blev så ledsen över att flugan dog. Han verkar va djurvän tydligen.
Själv tycker jag att flugor är djävulens påfund, speciellt när jag lagar mat.

Men nu måste jag bada Amir, ville bara skriva ner det där för jag ville komma ihåg det, är så kul att han pratar så mycket också och förstår så mycket så jag blir så stolt, haha.

Må väl.

söndag 25 maj 2008

mors jävla dag

Jag läste precis nånstans att det är mors dag idag.
Jaha...
Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna, är det ett kommersiellt jippo precis som allt annat eller är det behövligt med tanke på hur fantastisk en mamma (och pappa!) faktiskt är.
Idag känner jag mig nog mest deprimerad.
Tittade ut genom fönstret och såg att grannen hade hela släkten på besök. Det är en tant på typ 60, och hon hade alla barn och barnbarn där och dom satt ute i trädgården och åt pizza. Det såg ju trevligt ut och jag blev lite töntigt glad för hennes skull, att även den gamla surkärringen har en familj som älskar henne är ju fint.
Men jag själv, jag är mamma också, men mina barn är för små för att fatta och min man befinner sig på andra sidan jordklotet för att kunna uppvakta mig. Inte för att jag bryr mig egentligen. Det som jag nog mest bryr mig om är att jag vill kunna ringa till min egen mamma och gratta henne men det går inte.

Det var typ evigheter sen jag var vid graven, speciellt på mors dag, det var nog tre år sen. Jag tänkte att jag skulle ringa till nån som bor där i närheten och be dom gå till graven och sätta nåt, men det var alldeles försent. Jag kan bara hoppas att någon har hjärna nog att göra det ändå.

Jag har märkt att jag inte alls tänker mycket på mamma längre, det har bara blivit en så himla naturlig del av vardagen att hon är borta, så någon närmare eftertanke ger jag det inte. Det är egentligen tråkigt och dumt för jag vill tänka på henne och minnas henne hela tiden.
Häromveckan zappade jag framför TV:n och råkade se "Psalmtoppen" och det första jag tänkte på då var att det skulle mamma säkert kollat på och suttit och sjungit med. Och bara för det så drämde dom till med "amazing grace", som var mammas favoritpsalm. Och gravid som jag är så kunde jag inte låta bli att börja lipa. Muneer läste mina tankar direkt och sa "jaa det skulle hon gilla", utan att jag hade sagt nånting.
Annars så vet jag inte riktigt, om jag nu vill tänka på henne och sådär, vad jag ska tänka. Allt är redan tänkt. Så jäkla mycket som jag har gråtit och skrikit och frågat och undrat och tänkt och funderat och legat vaken hela natten, så nu är det väl tillslut över, nu finns det inget kvar längre, nu är det bara tomheten, för tomheten finns där hela tiden ändå. Trots att det är en naturlig del av vardagen så finns tomheten och sorgen där hela tiden ändå, men jag har lärt mig leva med den. Det bara är så helt enkelt.

Emellanåt blir jag förbannad och känner att jag skulle behöva henne, mer än någon annan och mer än någonsin. Men samtidigt så har jag redan varit så förbannad, så ofta och så mycket, så det finns liksom inte så mycket ilska kvar. Jag har väl accepterat den här jävla situationen nu, det finns inget jag kan göra åt det ändå, så varför vara arg egentligen. Det är bara så synd.
Elias har lärt sig säga mormor, före både morfar och farmor och farfar. Så fort han ser ett kort på henne så säger han "mormor!", men de övriga kan han inte, trots att vi försöker lära honom. Då blir jag extra ledsen för jag tänker, om han skulle få träffa henne, vad han skulle gilla henne!!! Nu får han nöja sig med att titta på kort, men gud va roligt det skulle va om han en dag fick se människan på kortet i verkligheten. Att mamma ser honom hela tiden vet jag, men det vore så kul att se hennes reaktion, och se dom leka tillsammans, och höra hennes kommentarer och komplimanger om barnen. Nu får jag bara sitta här och hoppas att hon är stolt och att hon tycker att barnen är duktiga, fast jag får aldrig höra henne säga det.

Min mamma var en förbaskat stark människa och framför allt en fantastisk mamma, och det har alltid varit och kommer alltid va mitt mål att va som henne. Det är inget som jag säger bara för att man ska hedra de döda liksom, utan jag menar det faktiskt. Familjen och barnen var det hon levde för och hon lyckades uppfostra fyra barn nästan på helt egen hand och med sin egen metod och vilja av stål. Jag vet också att hon har haft problem med oss barn som hon aldrig har nämnt men hon har hela tiden stått stark, hon har aldrig gett upp. Och det är min förhoppning också, att jag ska lyckas, att jag ska klara det här utan att ge upp, hur kämpigt det än är emellanåt.
Jag vill att hon ska va stolt och jag vill att hon ska känna att "det är rätta takter, det är min dotter det". Men framför allt så vet jag att hennes kämpande och viljestyrka lämnade så bra resultat efter sig på många sätt och vis, och det vill jag också åstadkomma.

Så om nu ingen kan och vill uppvakta mig idag så får jag väl uppvakta mig själv genom att äta glass eller nåt.
Ska nog tända ett ljus bredvid fotot på mamma. Och lyssna på Amazing grace.

God kväll.

skärp till er svenska folket

Fattar man inte efter åtta år att det här inte funkar.
Någon smart gubbe tänker "jaa, vi tar en botox-kärring eller en folkkär bög/pojkspoling och sticker till en låt av G:son så blir det succé", och svenska folket nappar på idén och ända fram tills finalen så snackas det om segervittring och favorittippad och blablabla.
Men sen står man ändå där i slutet med sin "måste kvala nästa år-placering" och undrar vad det var som hände?
Ja vad hände?
Det som händer är att hela Europa är jäkligt trötta på Sverige som alltid envisas med att köra samma stil, tråkigt, intetsägande, enformigt. Och om det inte har funkat ett par år, ja då tar vi fram den avlagda tanten som vann för ett tag sen och då vinner vi igen.
Kolla vilka det är som vinner! Det är inlevelsefulla personer med karisma och ovanliga låtar. Personliga artister och personlig musik helt enkelt, men inte alltför konstigt (ja förutom Lordi då, men jag vet inte vad det var som hände där).
Man kan inte vara för mainstreem och inte heller för udda för då blir det skit. Sverige är alltid för mainstreem. Vi håller fast vid den där mossiga idén om en riktig schlager och vägrar fatta att det är inte det som gäller längre.
The Ark är charmiga, personliga, väldigt icke-mainstreem och Ola Salo är en fantastisk låtskrivare, men de är ju alldeles för bra för ESC, det fattar väl vem som helst att dom kan man inte skicka, Europa är inte redo för dem. Carola och Perelli, herregud, kan vi inte bättre? För att inte tala om fjanten Martin Stenmarck.
Och varför lägger aldrig G:son och Ljunggren av med sitt skrivande? Varje gång de har med ett tiotal låtar så vinner de alltid. Och med det kommer vi alltid förlora i ESC.
Dags för lite nytänkande!!!!!

Jag hörde inte Rysslands bidrag för jag somnade klockan 22:15, men dom var tydligen sådär mysigt charmiga människor och inte lika stela som Perelli. Trodde jag skulle skämmas ihjäl i min soffa när jag tittade på henne. Jag kände bara "det här har jag sett förr", och det hade jag ju visserligen, men så tänkte säkert hela Europa. Hon kändes bara plastig och konstgjord, och fy fan så hon ser ut i ansiktet nu för tiden.
Jäklar om Rongedal skulle varit med, dom hade inte vunnit det tror jag inte, men där kan vi snacka show och inlevelse i allafall, något man kommer ihåg, inte som gamla anorexia-damen. Tror också att Sanna Nielsen hade klarat sig bra mycket längre, hon är söt, naturlig och har karisma och när hon sjunger den där låten så ryser man ju ända in till skelettet.

Nej, jag blir bara pissed.

Har nu inte skrivit i denna blogg på hundra år ungefär för att jag helt enkelt inte hunnit.
Jag är så TRÖTT.
Nu är jag tröttare än någonsin, för Muneer har stuckit till sin brorsas bröllop i Indien och jag är själv med två ungar och mage. När jag säger det så tänker säkert många "jävlar vilken typ som lämnar henne så" men jag var helt okej med det hela och propsade på att han skulle åka, han ville egentligen inte åka själv över huvud taget, men samtidigt tjatade ju hans familj så mycket på honom också. Att jag och barnen inte kan följa med dit i dessa tider är ju ganska självklart, jag vägrar befinna mig i ett politiskt oroligt u-land med denna mage och dessutom med en autistisk son. Elias skulle säkert älska det men jag tror inte att indiska bröllop är en bra miljö för Amir. Det är även alldeles för dyrt, pengar som vi inte har.

Det gick fantastiskt bra på Lanzarote för övrigt, nu var det ju ett tag sen vi var där men allting gick utöver förväntan, förutom att resan inleddes med magsjuka för Amirs del (började redan här hemma visserligen) och Elias skaffade sig öroninflammation på flyget ner. Så det kunde ju blivit bättre, men vi fick vad vi ville. Amir badade som en galning och hade inget alls emot miljö- och rutinförändringarna. Elias gillar inte vatten i vilket fall som helst så det gjorde inget att han inte fick bada, han lekte i sanden hela dagarna. Och jag och Muneer njöt bara av att slippa allt jäkla hushållsarbete, få maten serverad och lite sol på våra vintriga skinn.

Nu är jag trött dock. Jag hatar helger. Helger ska man ta igen sig och umgås med barnen är det meningen, men jag blir alldeles uppstressad och slut av helgerna. Amir funkar mycket bättre när han går på dagis och han får all stimulans och stöd som han behöver och som jag och Muneer ännu inte kan ge honom eftersom vi inte vet hur man gör. Elias är ju ett galet energiknippe så han har också det jättebra på dagis, så mycket underhållning som han kräver kan vi inte heller ge här hemma. Japp, jag vet, vi är dåliga föräldrar. Men ibland krävs det liksom mer än vad man har resurser till. Och det är egentligen då som kommunen ska rycka in med hjälpinsatser men så långt har vi inte kommit ännu.

I morgon är det tack och lov vardag igen. Får se hur jag ska klara mig igenom denna dagen. Det ska bli intressant. Tack och hej.