söndag 25 maj 2008

mors jävla dag

Jag läste precis nånstans att det är mors dag idag.
Jaha...
Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna, är det ett kommersiellt jippo precis som allt annat eller är det behövligt med tanke på hur fantastisk en mamma (och pappa!) faktiskt är.
Idag känner jag mig nog mest deprimerad.
Tittade ut genom fönstret och såg att grannen hade hela släkten på besök. Det är en tant på typ 60, och hon hade alla barn och barnbarn där och dom satt ute i trädgården och åt pizza. Det såg ju trevligt ut och jag blev lite töntigt glad för hennes skull, att även den gamla surkärringen har en familj som älskar henne är ju fint.
Men jag själv, jag är mamma också, men mina barn är för små för att fatta och min man befinner sig på andra sidan jordklotet för att kunna uppvakta mig. Inte för att jag bryr mig egentligen. Det som jag nog mest bryr mig om är att jag vill kunna ringa till min egen mamma och gratta henne men det går inte.

Det var typ evigheter sen jag var vid graven, speciellt på mors dag, det var nog tre år sen. Jag tänkte att jag skulle ringa till nån som bor där i närheten och be dom gå till graven och sätta nåt, men det var alldeles försent. Jag kan bara hoppas att någon har hjärna nog att göra det ändå.

Jag har märkt att jag inte alls tänker mycket på mamma längre, det har bara blivit en så himla naturlig del av vardagen att hon är borta, så någon närmare eftertanke ger jag det inte. Det är egentligen tråkigt och dumt för jag vill tänka på henne och minnas henne hela tiden.
Häromveckan zappade jag framför TV:n och råkade se "Psalmtoppen" och det första jag tänkte på då var att det skulle mamma säkert kollat på och suttit och sjungit med. Och bara för det så drämde dom till med "amazing grace", som var mammas favoritpsalm. Och gravid som jag är så kunde jag inte låta bli att börja lipa. Muneer läste mina tankar direkt och sa "jaa det skulle hon gilla", utan att jag hade sagt nånting.
Annars så vet jag inte riktigt, om jag nu vill tänka på henne och sådär, vad jag ska tänka. Allt är redan tänkt. Så jäkla mycket som jag har gråtit och skrikit och frågat och undrat och tänkt och funderat och legat vaken hela natten, så nu är det väl tillslut över, nu finns det inget kvar längre, nu är det bara tomheten, för tomheten finns där hela tiden ändå. Trots att det är en naturlig del av vardagen så finns tomheten och sorgen där hela tiden ändå, men jag har lärt mig leva med den. Det bara är så helt enkelt.

Emellanåt blir jag förbannad och känner att jag skulle behöva henne, mer än någon annan och mer än någonsin. Men samtidigt så har jag redan varit så förbannad, så ofta och så mycket, så det finns liksom inte så mycket ilska kvar. Jag har väl accepterat den här jävla situationen nu, det finns inget jag kan göra åt det ändå, så varför vara arg egentligen. Det är bara så synd.
Elias har lärt sig säga mormor, före både morfar och farmor och farfar. Så fort han ser ett kort på henne så säger han "mormor!", men de övriga kan han inte, trots att vi försöker lära honom. Då blir jag extra ledsen för jag tänker, om han skulle få träffa henne, vad han skulle gilla henne!!! Nu får han nöja sig med att titta på kort, men gud va roligt det skulle va om han en dag fick se människan på kortet i verkligheten. Att mamma ser honom hela tiden vet jag, men det vore så kul att se hennes reaktion, och se dom leka tillsammans, och höra hennes kommentarer och komplimanger om barnen. Nu får jag bara sitta här och hoppas att hon är stolt och att hon tycker att barnen är duktiga, fast jag får aldrig höra henne säga det.

Min mamma var en förbaskat stark människa och framför allt en fantastisk mamma, och det har alltid varit och kommer alltid va mitt mål att va som henne. Det är inget som jag säger bara för att man ska hedra de döda liksom, utan jag menar det faktiskt. Familjen och barnen var det hon levde för och hon lyckades uppfostra fyra barn nästan på helt egen hand och med sin egen metod och vilja av stål. Jag vet också att hon har haft problem med oss barn som hon aldrig har nämnt men hon har hela tiden stått stark, hon har aldrig gett upp. Och det är min förhoppning också, att jag ska lyckas, att jag ska klara det här utan att ge upp, hur kämpigt det än är emellanåt.
Jag vill att hon ska va stolt och jag vill att hon ska känna att "det är rätta takter, det är min dotter det". Men framför allt så vet jag att hennes kämpande och viljestyrka lämnade så bra resultat efter sig på många sätt och vis, och det vill jag också åstadkomma.

Så om nu ingen kan och vill uppvakta mig idag så får jag väl uppvakta mig själv genom att äta glass eller nåt.
Ska nog tända ett ljus bredvid fotot på mamma. Och lyssna på Amazing grace.

God kväll.

Inga kommentarer: