söndag 25 maj 2008

skärp till er svenska folket

Fattar man inte efter åtta år att det här inte funkar.
Någon smart gubbe tänker "jaa, vi tar en botox-kärring eller en folkkär bög/pojkspoling och sticker till en låt av G:son så blir det succé", och svenska folket nappar på idén och ända fram tills finalen så snackas det om segervittring och favorittippad och blablabla.
Men sen står man ändå där i slutet med sin "måste kvala nästa år-placering" och undrar vad det var som hände?
Ja vad hände?
Det som händer är att hela Europa är jäkligt trötta på Sverige som alltid envisas med att köra samma stil, tråkigt, intetsägande, enformigt. Och om det inte har funkat ett par år, ja då tar vi fram den avlagda tanten som vann för ett tag sen och då vinner vi igen.
Kolla vilka det är som vinner! Det är inlevelsefulla personer med karisma och ovanliga låtar. Personliga artister och personlig musik helt enkelt, men inte alltför konstigt (ja förutom Lordi då, men jag vet inte vad det var som hände där).
Man kan inte vara för mainstreem och inte heller för udda för då blir det skit. Sverige är alltid för mainstreem. Vi håller fast vid den där mossiga idén om en riktig schlager och vägrar fatta att det är inte det som gäller längre.
The Ark är charmiga, personliga, väldigt icke-mainstreem och Ola Salo är en fantastisk låtskrivare, men de är ju alldeles för bra för ESC, det fattar väl vem som helst att dom kan man inte skicka, Europa är inte redo för dem. Carola och Perelli, herregud, kan vi inte bättre? För att inte tala om fjanten Martin Stenmarck.
Och varför lägger aldrig G:son och Ljunggren av med sitt skrivande? Varje gång de har med ett tiotal låtar så vinner de alltid. Och med det kommer vi alltid förlora i ESC.
Dags för lite nytänkande!!!!!

Jag hörde inte Rysslands bidrag för jag somnade klockan 22:15, men dom var tydligen sådär mysigt charmiga människor och inte lika stela som Perelli. Trodde jag skulle skämmas ihjäl i min soffa när jag tittade på henne. Jag kände bara "det här har jag sett förr", och det hade jag ju visserligen, men så tänkte säkert hela Europa. Hon kändes bara plastig och konstgjord, och fy fan så hon ser ut i ansiktet nu för tiden.
Jäklar om Rongedal skulle varit med, dom hade inte vunnit det tror jag inte, men där kan vi snacka show och inlevelse i allafall, något man kommer ihåg, inte som gamla anorexia-damen. Tror också att Sanna Nielsen hade klarat sig bra mycket längre, hon är söt, naturlig och har karisma och när hon sjunger den där låten så ryser man ju ända in till skelettet.

Nej, jag blir bara pissed.

Har nu inte skrivit i denna blogg på hundra år ungefär för att jag helt enkelt inte hunnit.
Jag är så TRÖTT.
Nu är jag tröttare än någonsin, för Muneer har stuckit till sin brorsas bröllop i Indien och jag är själv med två ungar och mage. När jag säger det så tänker säkert många "jävlar vilken typ som lämnar henne så" men jag var helt okej med det hela och propsade på att han skulle åka, han ville egentligen inte åka själv över huvud taget, men samtidigt tjatade ju hans familj så mycket på honom också. Att jag och barnen inte kan följa med dit i dessa tider är ju ganska självklart, jag vägrar befinna mig i ett politiskt oroligt u-land med denna mage och dessutom med en autistisk son. Elias skulle säkert älska det men jag tror inte att indiska bröllop är en bra miljö för Amir. Det är även alldeles för dyrt, pengar som vi inte har.

Det gick fantastiskt bra på Lanzarote för övrigt, nu var det ju ett tag sen vi var där men allting gick utöver förväntan, förutom att resan inleddes med magsjuka för Amirs del (började redan här hemma visserligen) och Elias skaffade sig öroninflammation på flyget ner. Så det kunde ju blivit bättre, men vi fick vad vi ville. Amir badade som en galning och hade inget alls emot miljö- och rutinförändringarna. Elias gillar inte vatten i vilket fall som helst så det gjorde inget att han inte fick bada, han lekte i sanden hela dagarna. Och jag och Muneer njöt bara av att slippa allt jäkla hushållsarbete, få maten serverad och lite sol på våra vintriga skinn.

Nu är jag trött dock. Jag hatar helger. Helger ska man ta igen sig och umgås med barnen är det meningen, men jag blir alldeles uppstressad och slut av helgerna. Amir funkar mycket bättre när han går på dagis och han får all stimulans och stöd som han behöver och som jag och Muneer ännu inte kan ge honom eftersom vi inte vet hur man gör. Elias är ju ett galet energiknippe så han har också det jättebra på dagis, så mycket underhållning som han kräver kan vi inte heller ge här hemma. Japp, jag vet, vi är dåliga föräldrar. Men ibland krävs det liksom mer än vad man har resurser till. Och det är egentligen då som kommunen ska rycka in med hjälpinsatser men så långt har vi inte kommit ännu.

I morgon är det tack och lov vardag igen. Får se hur jag ska klara mig igenom denna dagen. Det ska bli intressant. Tack och hej.

Inga kommentarer: