onsdag 25 juni 2008

jag har fortfarande ingen tid

Jag fattar inte varför jag började skriva blogg, jag har ju aldrig tid till det. Blir ju typ ett inlägg i månaden. Men men, tanken var ju egentligen att jag skulle skriva av mina tankar, och har man ingen tid, då kanske man inte har tid till tankar heller, så då blir det ju inget att skriva av. Eller nåt.

Mannen i huset har i allafall kommit hem och jag trodde att det skulle bli lugnare så men där trodde jag fel. Tackom och lovom så blir det ju mindre jobb för mig med barnen och hushållet och sådär (eller rättare sagt, inget jobb alls, höhö), men karln är ju så himla stressad hela tiden så då blir jag med stressad. Nu har han fått för sig att han ska boa, fast det är ju ingen nyhet för han boar ju hela tiden ändå och har gjort det typ sen jag träffade honom. Men nu menar han att han måste boa extra för att bebisen kommer snart. Jag sa till honom att han får boa utan mig för jag orkar fan inte. Men visst visst, det går ju bra, bara det att han ska komma och ha mina kommentarer och åsikter hela tiden. Kan du komma och kolla på det här, var tycker du att vi ska ställa den, kan man ha det så här, ska vi slänga det här, blablabla. Försöker säga till honom att han får göra vad han vill för jag måste faktiskt plugga, men då säger han att om han gör som han vill så kommer jag ändå sen och klagar på vad han gjort. Och det kanske stämmer, heheh.

Vidare så har han också börjat ta halva dagarna pappaledigt så att jag aldrig behöver riskera att vara själv med barnen. Det har varit så snuskigt jobbigt med magen nu så jag orkar verkligen inte va själv med dom. Orkar inte åka och handla själv, orkar inte åka och hämta barnen på dagis, usch och fy. Magen är äckligt stor men ändå mindre än vad den var när jag väntade Elias så jag undrar hur sjutton jag kunde ta mig igenom den tiden. Vid närmare eftertanke så gjorde jag ju inte det, jag åkte ju in på sjukhus då och ungen kom två veckor för tidigt.
Men nu har i allafall barnmorskan sagt till mig att jag måste vila så mycket som möjligt för mina sammandragningar är inte att leka med, dom gör ont som f-n och kommer med jämna mellanrum hela dagen. Hon har sagt att jag borde ringa förlossningen men det vill jag inte. Vad ska hända där liksom, dom kommer att sätta ett ctg som inte kommer visa nånting eftersom värkarna alltid lugnar ner sig så fort jag får det där bandet på magen, sen kommer dom kolla om jag är öppen och när jag inte är det så kommer det bara låta "jahapp, du har väl en lättretad livmoder" och så får jag åka hem. Och så har jag blivit uppstressad i onödan och förlorat en halv dag i väntrummet. Så det är bättre att jag sitter här, tar det lugnt, ser på när mannen boar och diskar och lagar mat och dammsuger medans jag själv ligger som en soffpotatis, och helt enkelt vet själv att jag har en lättretad livmoder istället för att en läkare ska tala om det för mig.
Men några fler barn blir det inte.
Fast det sa vi för ett år sen också men se nu är vi här igen.
Sterilisering någon?
Nä, jag är ju bara 25 år, kanske vill ha fler barn sen.
Eller ja, jag vet att jag vill ha fler barn, fast verkligen inte nu, så jag undrar vad jag ska göra för att slippa det, för p-medel verkar inte ha nån bot på mig.
Nä nu blev det snuskigt, kan finnas släktingar som läser det här så det är bättre jag håller tyst.

Undrar vad vi ska hitta på i sommar. Jag önskar låna min farbrors sommarstuga så det kanske vi gör en vecka. Där kan Amir ha det bra också om det är fint väder. För annars vet jag fasen inte hur vi ska fixa att ha honom hemma tre veckor när dom stänger på dagis. Helgerna är hemska! Och det är bara två dagar... När folk är glada och upprymda över att helgen stundar så kollar dom konstigt på mig när jag säger "usch fy va jobbigt med helg nu". Kan inte hjälpa att jag tycker att måndagar är underbara och fredagar är hemska, måste vara den enda i världen som tycker det, eller händelsevis kanske andra föräldrar med autistiska barn kan hålla med mig.
Så semester i tre veckor är för mig inte semester. Jag kommer att dö. Eller i vilket fall som helst så kommer jag att vilja ha semester efter dessa tre veckor med motivering "jag vill ha semester för jag har haft semester".
Låter det konstigt? Försök att spendera 21 dagar såhär:

06:00 vakna på morgonen av att barnet slåss och sparkar på dig
06:10 tvingas gå upp ur sängen eftersom barnet har rivit ner vällingburken och det nu är välling över hela köket
06:15 fixa välling och ge detta till barnet
06:20 barnet skriker i högan sky för att han vill ha mer välling,väcker lillebror som egentligen inte alls sovit färdigt och därför är skitsur
fram till 07:00 ge flera flaskor välling tills barnet spyr, samtidigt försöka trösta lillebror
(mannen ligger vid det här laget och sover eftersom han varit uppe hela natten med en lillebror som har ont i magen eller nåt jag vet inte vad)
08:00 städa köket (det ligger vällingpulver, kaffepulver, halvätna kakor, krossade ägg, grytor och bestick överallt)
09:00 städa badrummet (vatten över hela badrummet eftersom barnet haft vattenlek)
10:00 ta emot utskällning av grannarna eftersom jag öppnat till trädgården och släppt ut barnen som tyckte det var kul att ta nåt verktyg eller nåt och framkalla ett monotomt, gnisslande ljud som väcker hela kvarteret
11:00 barnet har rivit ut varje bok i varje bokhylla och slängt på golvet. plocka upp dessa. bevittna hur barnet återigen tar ut böckerna. plocka upp dem igen. barnet tar ut dem igen. ger barnet en utskällning. barnet börjar skrika, lägger sig på golvet och bankar och slår i ca en timme.
12:00 lunch. ris överallt. kyckling på väggarna. korv i håret. städa.
13:00 barnet har nu tagit fram varje leksakslåda och i rivit ut innehållet ur dessa, så nu ligger det duplo, leksaksbilar, pussel, play-doh, tuschpennor, kritor, järnvägsräls, little-people-figurer, klossar, mjukdjur och övrigt allmänt krafs i hela lägenheten. medans lillebror lätt sysselsätter sig själv i två timmar med dessa saker som ligger på golvet så har storebror gett upp för länge sen, hämtat sin gunghäst och sitter nu och gungar och dreglar och sjunger nån enformig melodi mitt i hela röran. orka inte städa upp. ta istället en tupplur på soffan.
14:00 mannen menar att vi måste hitta på något med barnet eftersom han verkar extremt virrig när han inte har nån plan framför sig. gå därför till lekparken. dagen är räddad. barnet gungar i en timme, men vill sedan absolut inte gå hem. blir till att släpa barnet i ena armen eftersom han är totalt lealös och hela hans kropp slutat fungera. sätter man honom i vagnen går det förbi en förståndig duktig mamma som tittar och frågar sig varför ett så stort barn ska åka vagn, har han inte egna ben att gå med. nej tydligen inte, dom har ju slutat fungera.
Eftermiddagen fortlöper sedan i ett enda kaos som består av att städa, försöka hitta meningsfull aktivitet åt barnet som han inte accepterar, försöka få barnet att äta, plocka upp mat som han slängt på golvet, och sen skymtas ljusningen äntligen när det är dags för kvällsritualer.
Åååhh underbara kväll... Medicin, bada, välling, sen somna pladask på soffan. Förhoppningsvis somnar lillebror också hyffsat fort.

Skulle aldrig överleva dagen om jag inte visste att en mycket positiv sak med pojken är att han ALLTID slocknar klockan 19:00 utan bekymmer. Detta tack vare medicinen, annars har han somnat ca halv elva och dessutom varit vaken hela natten. Nu somnar han alltså klockan sju och det är min heliga stund på dagen (ja alltså de dagar som han är hemma, som helger och semester) när jag får sitta SJÄLV och känna att jag är människa medans han faktiskt sover.
Han är himla söt när han sover.
Annars går han mig på nerverna.
Men tydligen ska jag vara tacksam för att han ändå är så lätt att ha att göra med. Krävande men ändå inte krävande. Grejen är den att om han själv fick välja, så kunde han ta sin gunghäst och sätta sig på den och sitta och gunga hela dagen med enformiga ljud och ett och annat skratt emellanåt, och han skulle inte bry sig nånting. Man kan avbryta honom för tex lunch eller blöjbyte men sen går han tillbaka till hästen lika glad som förut och sitter där tills det är kväll. Likadant om det finns en gunga eller ruschkana i närheten, då gör han det hela dagen och inget annat. Om man sätter honom i vagnen och börjar gå, så sitter han där och gör ingenting, så man kan gå på jättelånga promenader utan problem, man kan till och med ta med honom och handla mat utan att behöva höra tjat om godis. Han bryr sig liksom inte och gör helt enkelt inte så mycket väsen av sig.
MEN om han inte har sin häst eller något av detta i närheten så blir han istället som galen och börjar vända huset upp och ner. Eller om man har bestämt sig för en dag att man ska vara en duktig pedagogisk mamma och strukturera upp dagen för hans bästa (för det ÄR egentligen hans bästa, dock väääääldigt jobbigt), då blir det kaos och protester. Han trivs med att ha en välstrukturerad dag, det märker man, men samtidigt är det fruktansvärt svårt att hitta lämpliga och bra aktiviteter till honom, för det tråkar ut honom. Han nöjer sig med det allra minsta och om man kommer med en avancerad idé som han ska göra så pallar han inte det mer än fem minuter. Koncentrationsproblem kanske? DET är jobbigt. Därför brukar vi inte göra så.
Mitt samvete säger egentligen att vi måste börja ta bilder och laminera dom och använda i hans vardag samt sätta upp scheman, men det tar emot väldigt mycket. HUR skulle ett sådant schema se ut liksom. Om vi skulle sätta aktiviteter där som han tycker är roligt så kan det bli gunghästen, bada, sandlådan. Slut. Om vi skulle sätta aktiviteter som borde vara bra för honom och lite variation, så skulle det bli minst 100 olika grejer eftersom han inte gör dessa saker mer än 5 minuter. Därför skiter jag i scheman för tillfället. Jag tycker det är trevligt om han är nöjd. Och jag kan ju alltid skylla på att jag inte vet hur jag ska göra för att habiliteringen inte kontaktat oss om den saken ännu.

Hur ska vi kunna hjälpa honom när vi inte vet hur?? Jag börjar känna mig orolig snart för det känns som att Amir växer och växer och ju mer tiden går desto svårare blir det att nå honom. Alla säger att det är jätteviktigt att sätta igång med insatser så tidigt som möjligt annars kan det bli försent. Men Amir är snart 3,5 år och jag tycker snart det känns försent. Tänk om vi får hjälpen så sent så det verkligen är försent? Och så säger alla viktiga människor "ja, han kunde haft potential till att lära sig prata med mera, om ni bara satt igång lite tidigare med insatserna".
Har tjatat och tjatat på hab att vi vill ha slutet på utredningen snart så vi kan få hjälp, och dom säger bara att det blir augusti, finns ingen möjlighet till tidigare.
Jaja, vad ska man göra.

Jag får fruktansvärt ont i magen av att sitta i denna ställningen för länge, så jag måste sluta. Muneer börjar boa och ha sig en massa nu igen och det ser ut som att han gör tokiga saker så jag måste säga stopp lite.
Vilket långt inlägg det blev. Hade visst en del i huvet.

Adjö.

torsdag 5 juni 2008

Vad var det jag sa!!!!

Sa jag inte att det skulle dyka upp nåt eller.
Nu har jag varit glad hela dagen idag för att Muneer äntligen kommer hem i morgon.
Men tro fan att när jag sitter i godan ro och glor på TV så ringer hans brorsa och berättar att Muneer försökt ringa men det funkar inte, och att hans flyg från Delhi tydligen är inställt!!!!!
Så istället för att komma hem i morgon bitti så kommer han ett helt dygn senare, på lördag istället.
Jag blir så arg, så arg.
Men när jag tänker efter så kanske det var bättre, om dom upptäckt nåt fel på planet eller nåt, att dom fixar det istället för att det störtar. Eller va sjutton det nu är för fel för att flighten är inställd.

Vad ska jag nu hitta på i morgon då, på självaste nationaldagen. Känner otroligt mycket för att shoppa nu bara för det (blir alltid shoppingsugen när jag är ledsen, vilket jag är ofta, vilket resulterar i mer shopping än vad jag har råd med, och det är inte bra... borde kanske söka hjälp eller nåt), men det är väl inget öppet i morgon. Så det blir väl bara till att sitta och glo. Hoppas det är fint väder i allafall så att barnen inte blir uttråkade, för då kan dom ju leka mycket i trädgården och bada och sådär. Dom blir ju extremt uttråkade inne i lägenheten. Åååå jag hoppas att Amir kommer va samarbetsvillig i morgon, han brukar ju annars ha väldigt lätt för att bli förbannad dom dagarna som han inte går på dagis. Och det är mitt fel. Men faktiskt inte mitt fel ändå eftersom jag kan ju inte rå för att jag inte kan allting om autism ännu, det är habiliteringens fel som inte vill utbilda mig än. Men snart kanske.

Nähä, jag ska minsann shoppa i morgon, en skrivare till datorn ska jag köpa, så jag kan börja fota och skriva ut bilder till Amir. Och så ska jag köpa ett Fisher-price lekhus till Elias (det va visst jätterea på sånt i en affär), samt kläder till barnen som dom ska ha på sig på brorsans student, och så måste jag köpa massa pärmar och register till mig själv för jag har massa papper att sortera. Så nu vet jag vad jag ska göra i morgon.

Tänk att jag visste det, att det skulle bli nåt fel. Jag var alldeles alldeles säker!! Va otäckt! Jag kanske är synsk!
Eller är det för att jag helt enkelt är van nu vid att ingenting i mitt liv sker problemfritt.

Nu blir det till att äta godis och sen sova för man vet aldrig hur natten blir. Suck.

onsdag 4 juni 2008

jag är otursförföljd

Det är ju bara att konstatera, att vad jag än gör i livet så ska det bara bli fel och problem. Inget kan gå smärtfritt eller smidigt. Det är inte meningen att vara så.

Nu till exempel åker Muneer iväg till Indien i tre veckor och jag är själv hemma med barnen och i ett tillstånd som gör att jag känner mig som muminmamman. Det kunde gå bra. Det kunde gå helt utan problem. Jag menar, det finns förutsättningar för det. Barnen är hyffsat snälla, det är dom faktiskt. Jag har snälla grannar som ställer upp om det händer nåt, jag har marklägenhet, egen bil och barnen går på dagis extra långa dagar när han är i Indien. Så vad kunde gå fel egentligen. Om jag måste fixa grejer med hemmet eller plugga eller storhandla, då gör jag det helt enkelt när barnen är på dagis. Sen kommer de hem, vi äter husmanskost (vi äter alltid indiskt annars, men jag kan inte laga det så nu blir det husmanskost) och leker lite och sen är det bedtime.

Men istället. Så ringer dom från dagis. "Elias har feber, du får hämta honom".
Jaha... han kommer hem, har lite lite feber, är feberfri på ett par timmar, men visst fan måste han va hemma en extra dag bara för att det måste va en feberfri dag innan dom får komma tillbaka. Sen dagen efter det så stänger Amirs dagis pga planering. Sen är det helg. Sen är det vecka igen och dags för dagis. Men då ringer dom från Amirs dagis och säger att Amir har feber. Så då är han hemma två dagar, sen är det Elias tur igen. Och mitt i alltihop, så går bilen sönder. GIVETVIS. Det blir till att ta med sig Amir (hans tur igen att va hemma och "sjuk") ner till verkstan och lämna in bilen och sen försöka vandra upp för den lååååånga uppförsbacken med vagnen som absolut inte vill dra åt samma håll som jag, och samtidigt får jag en sammandragning som varar i typ 20 minuter och jag dör nästan. Då hoppar jag på bussen istället och åker buss de sista hundra meterna. Busschauffören tyckte säkert att jag va en fjant men det skiter väl jag i. Ja sen ska bilen hämtas på eftermiddagen, och då har dom självklart passat på att ringa från dagis under tiden och säga att nu är Elias kletig i ögonen och om han då har ögoninflammation så är han bannad från dagis i minst en vecka.
Jag vill bara skrika och tjuta. Dubbelvagnen är i bilen, hur ska jag kunna hämta bilen med två ungar och bara en vagn? Jag SKULLE KUNNA gå, men då måste ett av barnen gå själv bredvid och det vill dom inte, och dessutom måste man gå genom ett skogsområde och det blir ju inte mindre bökigt än så.
Så då ringer jag på hos grannen och frågar om hon kan köra mig, men då kommer vi på att det finns ju inga barnstolar i hennes bil. Så då får vi fråga en annan granne om denne kan passa barnen medans hon kör mig ner till verkstan. Det går bra. Så sen får jag hem bilen.

Nämnde jag att nu när alltid något av barnen är hemma och dessutom antingen sjuka eller bara jävligt irriterande pga uttråkighet eller rutinbryt eller nåt annat skit, och bara skriker hela tiden eller är trotsiga, så kan jag inte fixa nånting hemma som ska fixas. Det blir ingen sömn, inget plugg, ingen vettig matlagning, absolut ingen städning så dammtussarna dansar runt sura mjölkpaket och torra makaroner, och sen drar Elias in halva trädgården i huset och jag orkar inte städa upp så nu har vi en sandlåda här inne också. Ja för att inte tala om alla soppåsar som ligger ute på altanen och väntar på att jag ska ta dom till sophuset, men det kan jag ju inte göra och lämna barnen själva inne i lägenheten (det är långt till sophuset), så istället kommer fåglar och katter och hackar sönder påsarna så det ligger gamla bananskal och rutten korv över hela altanen.

Och sen är jag så trött och förbannad på allt och alla så jag bestämmer mig för att åka och hälsa på min brorsa i Bohuslän. Det var ett trevligt intiativ. Barnen fick bada i pool och leka i sandlådan hela dagarna och jag slapp städa och laga mat. Men på väg hem därifrån hör jag att bilen börjar låta konstigt. Jag vill inte höra oljudet så jag höjer stereon jättemycket och förtränger. Skit skit skit.

Ja sen är jag hemma och jag tänker att nu måste barnen till dagis innan jag dör. Jag skickar dit dem även om de är sjuka, för så här kan jag inte ha det. Jag får väl helt enkelt torka ögonen så gott det går, proppa i dem alvedon och hoppas att personalen inte ser nåt. Men de ser visst, nu ser de att Amirs ögon börjar bli variga och även Elias var ju inte okej ännu. Så det blir till att hämta igen.
Nu lipar jag på kvällen. Vad kommer härnäst? Min rygg gör ont också och foglossningen är inte att leka med och jag får sammandragningar HELA tiden. I ett sånt här tillstånd ska en normal människa be om hjälp, men jag KAN bara inte. Vet inte varför, det tar emot nånstans. Även fast jag vet att grannarna mer än gärna hjälper till om jag ber dem, men jag tänker bara att snart är det okej igen och snart kommer Muneer hem och snart är det bra. Men en stund känner jag mig mycket mycket nära ett sammanbrott, men precis då somnar Amir och jag får sitta en stund för mig själv framför Desperate Housewives på tv och jag tror det behövdes.

Senare på natten vaknar Amir klockan tre. Och är vaken. Ända till morgonen. Glad i hågen, ligger och sparkar och fäktar med armarna och nyps och skrattar för sig själv och håller på. Jag försöker verkligen få honom att somna om, men det går bara inte. Tänker att han kanske är hungrig så jag går upp och gör välling och hoppas för allt i världen att Elias inte vaknar. Kollar om han har feber och tänker att om han har det så tänker jag fan köra honom till dagis ändå för idag (onsdag) SKA han dit, inget snack om saken. Men han har tack och lov ingen feber, fast sova kan han inte ändå. Så klockan sex ger jag upp och går upp istället.
Vidare kör jag dom båda till dagis och tänker att om telefonen ringer och det står "skyddat nr" så tänker jag fan inte svara, men sen gör jag det ändå.
"Hej, det är Malin från Amirs förskola", hör jag i andra änden och jag tänker bara FANFANFAN.
Men som tur är ville hon inte att jag ska komma och hämta Amir utan istället undrar hon om Amir inte ska sova middag eftersom han vaknade så tidigt i morse (natt), för det hade jag ju berättat. Och jo, det får han ju gärna göra då och jag är sååå lättad att hon inte ville nåt annat.
Sen går jag på nålar hela dagen och väntar på att nån ska ringa men det gör de inte...
Tack för det...

Så nu blev det som så att jag kände mig så otroligt glad och avslappnad av att för typ första gången på tre veckor vara själv, så jag åkte till Första Klass och köpte en vagn. Helt utan att Muneer var med. Men jag fick öppet köp en vecka på handpenningen, så han ska kunna komma och kolla på vagnen och säga sitt ändå. Det blev en Teutonia (Fun) faktiskt!
Jag känner mig riktigt snobbig som köper en Teutonia vagn när jag bara haft billiga märken innan. Nu är ju faktiskt Teutonia inte ens dyrt om man jämför med andra märken, men ja inte är det billigt. Ska inte tala om vad det kostade för jag känner mig inte så glad över att spendera de pengarna egentligen. Men däremot känner jag mig glad över att för första gången ha en snygg, smidig, lättkörd, säker, bra, lättviktig och trevlig vagn utan fula detaljer eller gnisslande chassi eller stora feta hjul som ser ut som en jeep och inte går att manövrera ordenligt. Jag har en mycket osmidig vardag så jag tänkte att en smidig vagn kan jag ju iallafall ha, och så inbillar jag mig att om jag har en fin och bra vagn så kanske jag går ut och går oftare. Muneer har tidigare påpekat att just denna vagn ser bögig ut, han gillar inte den nytänkande stilen utan tycker att vi ska ha en rejäl Emmaljunga, men jag menar då att för det mesta så är det inte han som ska baxa in vagnen i bilen eller kryssa i klädesaffärer eller kånka upp vagnen för trapphus, så jag tycker att jag borde ha sista ordet. Han får helt enkelt acceptera. Om han trots allt inte gillar den och typ vägrar att köra den så får vi väl kompromissa och ta en annan istället. Men jag hoppas att han fattar att det är det smidigaste alternativet och att jag för tillfället avgudar smidighet i alla dess former.
Så jag känner mig mycket nöjd över detta nu.

Nu ska ungarna till dagis i morgon och då hoppas jag att jag hinner storhandla, storstäda och bära ut sopor (blä) och eventuellt städa kylen och skafferierna (Muneer får inte se vad jag ätit, höhö). Sen ska vi hämta mannen på fredag. Han ska åka från Kashmir i morgon. Nu väntar jag bara på ytterligare problem, jag vet att det blir nåt. Antingen så låter dom där j-a fascisterna på flygplatsen i Kashmir honom inte flyga med planet på grund av okänd anledning. Eller så kommer han inte ens till flygplatsen eftersom en militär stoppar honom på vägen och säger att han är terrorist. Eller så kommer han med planet till Delhi, men då blir det problem i Delhi eftersom puckona på den flygplatsen alltid ska kommentera hans pass och påstå att det inte är han på kortet. Det förstår jag faktiskt för han ser verkligen ut som nån annan, men nu har han faktiskt ett svenskt uppehållstillstånd med foto där i och dessutom typ femtontusen stämplar från olika länder som visar att han inte blivit misstrodd förut. Så där kommer han få tjata i ca en halvtimme i allafall. Sen kanske planet störtar.
Men det jag tror mest på är att det där oljudet från bilen som jag inte vill lyssna på kommer orsaka problem så VI inte kommer iväg till Landvetter öht. Fast egentligen, det är en irriterande grej bara, han får ju ta bussen eller nåt istället då helt enkelt. Men typiskt att nåt skit ska inträffa, det är jag helt säker på.
För jag är helt klart otursförföljd, det är bekräftat nu. Har varit bekräftat x antal år redan, men nu är det så uppenbart. Och jag fattar inte varför, vad har jag gjort egentligen för att förtjäna alla himla problem, vem har jag nåt otalt med? Vem är det som hela tiden kastar förbannelser över mig? Eller är det Gud som hatar mig av nån anledning?
Jag skulle bra gärna vilja veta vad jag gör för fel, så jag kan ändra på mig och vidare få en lite lättare vardag.
Tack på förhand.

Nu ska jag sova för jag vet inte när jag får sova igen.