onsdag 25 juni 2008

jag har fortfarande ingen tid

Jag fattar inte varför jag började skriva blogg, jag har ju aldrig tid till det. Blir ju typ ett inlägg i månaden. Men men, tanken var ju egentligen att jag skulle skriva av mina tankar, och har man ingen tid, då kanske man inte har tid till tankar heller, så då blir det ju inget att skriva av. Eller nåt.

Mannen i huset har i allafall kommit hem och jag trodde att det skulle bli lugnare så men där trodde jag fel. Tackom och lovom så blir det ju mindre jobb för mig med barnen och hushållet och sådär (eller rättare sagt, inget jobb alls, höhö), men karln är ju så himla stressad hela tiden så då blir jag med stressad. Nu har han fått för sig att han ska boa, fast det är ju ingen nyhet för han boar ju hela tiden ändå och har gjort det typ sen jag träffade honom. Men nu menar han att han måste boa extra för att bebisen kommer snart. Jag sa till honom att han får boa utan mig för jag orkar fan inte. Men visst visst, det går ju bra, bara det att han ska komma och ha mina kommentarer och åsikter hela tiden. Kan du komma och kolla på det här, var tycker du att vi ska ställa den, kan man ha det så här, ska vi slänga det här, blablabla. Försöker säga till honom att han får göra vad han vill för jag måste faktiskt plugga, men då säger han att om han gör som han vill så kommer jag ändå sen och klagar på vad han gjort. Och det kanske stämmer, heheh.

Vidare så har han också börjat ta halva dagarna pappaledigt så att jag aldrig behöver riskera att vara själv med barnen. Det har varit så snuskigt jobbigt med magen nu så jag orkar verkligen inte va själv med dom. Orkar inte åka och handla själv, orkar inte åka och hämta barnen på dagis, usch och fy. Magen är äckligt stor men ändå mindre än vad den var när jag väntade Elias så jag undrar hur sjutton jag kunde ta mig igenom den tiden. Vid närmare eftertanke så gjorde jag ju inte det, jag åkte ju in på sjukhus då och ungen kom två veckor för tidigt.
Men nu har i allafall barnmorskan sagt till mig att jag måste vila så mycket som möjligt för mina sammandragningar är inte att leka med, dom gör ont som f-n och kommer med jämna mellanrum hela dagen. Hon har sagt att jag borde ringa förlossningen men det vill jag inte. Vad ska hända där liksom, dom kommer att sätta ett ctg som inte kommer visa nånting eftersom värkarna alltid lugnar ner sig så fort jag får det där bandet på magen, sen kommer dom kolla om jag är öppen och när jag inte är det så kommer det bara låta "jahapp, du har väl en lättretad livmoder" och så får jag åka hem. Och så har jag blivit uppstressad i onödan och förlorat en halv dag i väntrummet. Så det är bättre att jag sitter här, tar det lugnt, ser på när mannen boar och diskar och lagar mat och dammsuger medans jag själv ligger som en soffpotatis, och helt enkelt vet själv att jag har en lättretad livmoder istället för att en läkare ska tala om det för mig.
Men några fler barn blir det inte.
Fast det sa vi för ett år sen också men se nu är vi här igen.
Sterilisering någon?
Nä, jag är ju bara 25 år, kanske vill ha fler barn sen.
Eller ja, jag vet att jag vill ha fler barn, fast verkligen inte nu, så jag undrar vad jag ska göra för att slippa det, för p-medel verkar inte ha nån bot på mig.
Nä nu blev det snuskigt, kan finnas släktingar som läser det här så det är bättre jag håller tyst.

Undrar vad vi ska hitta på i sommar. Jag önskar låna min farbrors sommarstuga så det kanske vi gör en vecka. Där kan Amir ha det bra också om det är fint väder. För annars vet jag fasen inte hur vi ska fixa att ha honom hemma tre veckor när dom stänger på dagis. Helgerna är hemska! Och det är bara två dagar... När folk är glada och upprymda över att helgen stundar så kollar dom konstigt på mig när jag säger "usch fy va jobbigt med helg nu". Kan inte hjälpa att jag tycker att måndagar är underbara och fredagar är hemska, måste vara den enda i världen som tycker det, eller händelsevis kanske andra föräldrar med autistiska barn kan hålla med mig.
Så semester i tre veckor är för mig inte semester. Jag kommer att dö. Eller i vilket fall som helst så kommer jag att vilja ha semester efter dessa tre veckor med motivering "jag vill ha semester för jag har haft semester".
Låter det konstigt? Försök att spendera 21 dagar såhär:

06:00 vakna på morgonen av att barnet slåss och sparkar på dig
06:10 tvingas gå upp ur sängen eftersom barnet har rivit ner vällingburken och det nu är välling över hela köket
06:15 fixa välling och ge detta till barnet
06:20 barnet skriker i högan sky för att han vill ha mer välling,väcker lillebror som egentligen inte alls sovit färdigt och därför är skitsur
fram till 07:00 ge flera flaskor välling tills barnet spyr, samtidigt försöka trösta lillebror
(mannen ligger vid det här laget och sover eftersom han varit uppe hela natten med en lillebror som har ont i magen eller nåt jag vet inte vad)
08:00 städa köket (det ligger vällingpulver, kaffepulver, halvätna kakor, krossade ägg, grytor och bestick överallt)
09:00 städa badrummet (vatten över hela badrummet eftersom barnet haft vattenlek)
10:00 ta emot utskällning av grannarna eftersom jag öppnat till trädgården och släppt ut barnen som tyckte det var kul att ta nåt verktyg eller nåt och framkalla ett monotomt, gnisslande ljud som väcker hela kvarteret
11:00 barnet har rivit ut varje bok i varje bokhylla och slängt på golvet. plocka upp dessa. bevittna hur barnet återigen tar ut böckerna. plocka upp dem igen. barnet tar ut dem igen. ger barnet en utskällning. barnet börjar skrika, lägger sig på golvet och bankar och slår i ca en timme.
12:00 lunch. ris överallt. kyckling på väggarna. korv i håret. städa.
13:00 barnet har nu tagit fram varje leksakslåda och i rivit ut innehållet ur dessa, så nu ligger det duplo, leksaksbilar, pussel, play-doh, tuschpennor, kritor, järnvägsräls, little-people-figurer, klossar, mjukdjur och övrigt allmänt krafs i hela lägenheten. medans lillebror lätt sysselsätter sig själv i två timmar med dessa saker som ligger på golvet så har storebror gett upp för länge sen, hämtat sin gunghäst och sitter nu och gungar och dreglar och sjunger nån enformig melodi mitt i hela röran. orka inte städa upp. ta istället en tupplur på soffan.
14:00 mannen menar att vi måste hitta på något med barnet eftersom han verkar extremt virrig när han inte har nån plan framför sig. gå därför till lekparken. dagen är räddad. barnet gungar i en timme, men vill sedan absolut inte gå hem. blir till att släpa barnet i ena armen eftersom han är totalt lealös och hela hans kropp slutat fungera. sätter man honom i vagnen går det förbi en förståndig duktig mamma som tittar och frågar sig varför ett så stort barn ska åka vagn, har han inte egna ben att gå med. nej tydligen inte, dom har ju slutat fungera.
Eftermiddagen fortlöper sedan i ett enda kaos som består av att städa, försöka hitta meningsfull aktivitet åt barnet som han inte accepterar, försöka få barnet att äta, plocka upp mat som han slängt på golvet, och sen skymtas ljusningen äntligen när det är dags för kvällsritualer.
Åååhh underbara kväll... Medicin, bada, välling, sen somna pladask på soffan. Förhoppningsvis somnar lillebror också hyffsat fort.

Skulle aldrig överleva dagen om jag inte visste att en mycket positiv sak med pojken är att han ALLTID slocknar klockan 19:00 utan bekymmer. Detta tack vare medicinen, annars har han somnat ca halv elva och dessutom varit vaken hela natten. Nu somnar han alltså klockan sju och det är min heliga stund på dagen (ja alltså de dagar som han är hemma, som helger och semester) när jag får sitta SJÄLV och känna att jag är människa medans han faktiskt sover.
Han är himla söt när han sover.
Annars går han mig på nerverna.
Men tydligen ska jag vara tacksam för att han ändå är så lätt att ha att göra med. Krävande men ändå inte krävande. Grejen är den att om han själv fick välja, så kunde han ta sin gunghäst och sätta sig på den och sitta och gunga hela dagen med enformiga ljud och ett och annat skratt emellanåt, och han skulle inte bry sig nånting. Man kan avbryta honom för tex lunch eller blöjbyte men sen går han tillbaka till hästen lika glad som förut och sitter där tills det är kväll. Likadant om det finns en gunga eller ruschkana i närheten, då gör han det hela dagen och inget annat. Om man sätter honom i vagnen och börjar gå, så sitter han där och gör ingenting, så man kan gå på jättelånga promenader utan problem, man kan till och med ta med honom och handla mat utan att behöva höra tjat om godis. Han bryr sig liksom inte och gör helt enkelt inte så mycket väsen av sig.
MEN om han inte har sin häst eller något av detta i närheten så blir han istället som galen och börjar vända huset upp och ner. Eller om man har bestämt sig för en dag att man ska vara en duktig pedagogisk mamma och strukturera upp dagen för hans bästa (för det ÄR egentligen hans bästa, dock väääääldigt jobbigt), då blir det kaos och protester. Han trivs med att ha en välstrukturerad dag, det märker man, men samtidigt är det fruktansvärt svårt att hitta lämpliga och bra aktiviteter till honom, för det tråkar ut honom. Han nöjer sig med det allra minsta och om man kommer med en avancerad idé som han ska göra så pallar han inte det mer än fem minuter. Koncentrationsproblem kanske? DET är jobbigt. Därför brukar vi inte göra så.
Mitt samvete säger egentligen att vi måste börja ta bilder och laminera dom och använda i hans vardag samt sätta upp scheman, men det tar emot väldigt mycket. HUR skulle ett sådant schema se ut liksom. Om vi skulle sätta aktiviteter där som han tycker är roligt så kan det bli gunghästen, bada, sandlådan. Slut. Om vi skulle sätta aktiviteter som borde vara bra för honom och lite variation, så skulle det bli minst 100 olika grejer eftersom han inte gör dessa saker mer än 5 minuter. Därför skiter jag i scheman för tillfället. Jag tycker det är trevligt om han är nöjd. Och jag kan ju alltid skylla på att jag inte vet hur jag ska göra för att habiliteringen inte kontaktat oss om den saken ännu.

Hur ska vi kunna hjälpa honom när vi inte vet hur?? Jag börjar känna mig orolig snart för det känns som att Amir växer och växer och ju mer tiden går desto svårare blir det att nå honom. Alla säger att det är jätteviktigt att sätta igång med insatser så tidigt som möjligt annars kan det bli försent. Men Amir är snart 3,5 år och jag tycker snart det känns försent. Tänk om vi får hjälpen så sent så det verkligen är försent? Och så säger alla viktiga människor "ja, han kunde haft potential till att lära sig prata med mera, om ni bara satt igång lite tidigare med insatserna".
Har tjatat och tjatat på hab att vi vill ha slutet på utredningen snart så vi kan få hjälp, och dom säger bara att det blir augusti, finns ingen möjlighet till tidigare.
Jaja, vad ska man göra.

Jag får fruktansvärt ont i magen av att sitta i denna ställningen för länge, så jag måste sluta. Muneer börjar boa och ha sig en massa nu igen och det ser ut som att han gör tokiga saker så jag måste säga stopp lite.
Vilket långt inlägg det blev. Hade visst en del i huvet.

Adjö.

Inga kommentarer: