onsdag 4 juni 2008

jag är otursförföljd

Det är ju bara att konstatera, att vad jag än gör i livet så ska det bara bli fel och problem. Inget kan gå smärtfritt eller smidigt. Det är inte meningen att vara så.

Nu till exempel åker Muneer iväg till Indien i tre veckor och jag är själv hemma med barnen och i ett tillstånd som gör att jag känner mig som muminmamman. Det kunde gå bra. Det kunde gå helt utan problem. Jag menar, det finns förutsättningar för det. Barnen är hyffsat snälla, det är dom faktiskt. Jag har snälla grannar som ställer upp om det händer nåt, jag har marklägenhet, egen bil och barnen går på dagis extra långa dagar när han är i Indien. Så vad kunde gå fel egentligen. Om jag måste fixa grejer med hemmet eller plugga eller storhandla, då gör jag det helt enkelt när barnen är på dagis. Sen kommer de hem, vi äter husmanskost (vi äter alltid indiskt annars, men jag kan inte laga det så nu blir det husmanskost) och leker lite och sen är det bedtime.

Men istället. Så ringer dom från dagis. "Elias har feber, du får hämta honom".
Jaha... han kommer hem, har lite lite feber, är feberfri på ett par timmar, men visst fan måste han va hemma en extra dag bara för att det måste va en feberfri dag innan dom får komma tillbaka. Sen dagen efter det så stänger Amirs dagis pga planering. Sen är det helg. Sen är det vecka igen och dags för dagis. Men då ringer dom från Amirs dagis och säger att Amir har feber. Så då är han hemma två dagar, sen är det Elias tur igen. Och mitt i alltihop, så går bilen sönder. GIVETVIS. Det blir till att ta med sig Amir (hans tur igen att va hemma och "sjuk") ner till verkstan och lämna in bilen och sen försöka vandra upp för den lååååånga uppförsbacken med vagnen som absolut inte vill dra åt samma håll som jag, och samtidigt får jag en sammandragning som varar i typ 20 minuter och jag dör nästan. Då hoppar jag på bussen istället och åker buss de sista hundra meterna. Busschauffören tyckte säkert att jag va en fjant men det skiter väl jag i. Ja sen ska bilen hämtas på eftermiddagen, och då har dom självklart passat på att ringa från dagis under tiden och säga att nu är Elias kletig i ögonen och om han då har ögoninflammation så är han bannad från dagis i minst en vecka.
Jag vill bara skrika och tjuta. Dubbelvagnen är i bilen, hur ska jag kunna hämta bilen med två ungar och bara en vagn? Jag SKULLE KUNNA gå, men då måste ett av barnen gå själv bredvid och det vill dom inte, och dessutom måste man gå genom ett skogsområde och det blir ju inte mindre bökigt än så.
Så då ringer jag på hos grannen och frågar om hon kan köra mig, men då kommer vi på att det finns ju inga barnstolar i hennes bil. Så då får vi fråga en annan granne om denne kan passa barnen medans hon kör mig ner till verkstan. Det går bra. Så sen får jag hem bilen.

Nämnde jag att nu när alltid något av barnen är hemma och dessutom antingen sjuka eller bara jävligt irriterande pga uttråkighet eller rutinbryt eller nåt annat skit, och bara skriker hela tiden eller är trotsiga, så kan jag inte fixa nånting hemma som ska fixas. Det blir ingen sömn, inget plugg, ingen vettig matlagning, absolut ingen städning så dammtussarna dansar runt sura mjölkpaket och torra makaroner, och sen drar Elias in halva trädgården i huset och jag orkar inte städa upp så nu har vi en sandlåda här inne också. Ja för att inte tala om alla soppåsar som ligger ute på altanen och väntar på att jag ska ta dom till sophuset, men det kan jag ju inte göra och lämna barnen själva inne i lägenheten (det är långt till sophuset), så istället kommer fåglar och katter och hackar sönder påsarna så det ligger gamla bananskal och rutten korv över hela altanen.

Och sen är jag så trött och förbannad på allt och alla så jag bestämmer mig för att åka och hälsa på min brorsa i Bohuslän. Det var ett trevligt intiativ. Barnen fick bada i pool och leka i sandlådan hela dagarna och jag slapp städa och laga mat. Men på väg hem därifrån hör jag att bilen börjar låta konstigt. Jag vill inte höra oljudet så jag höjer stereon jättemycket och förtränger. Skit skit skit.

Ja sen är jag hemma och jag tänker att nu måste barnen till dagis innan jag dör. Jag skickar dit dem även om de är sjuka, för så här kan jag inte ha det. Jag får väl helt enkelt torka ögonen så gott det går, proppa i dem alvedon och hoppas att personalen inte ser nåt. Men de ser visst, nu ser de att Amirs ögon börjar bli variga och även Elias var ju inte okej ännu. Så det blir till att hämta igen.
Nu lipar jag på kvällen. Vad kommer härnäst? Min rygg gör ont också och foglossningen är inte att leka med och jag får sammandragningar HELA tiden. I ett sånt här tillstånd ska en normal människa be om hjälp, men jag KAN bara inte. Vet inte varför, det tar emot nånstans. Även fast jag vet att grannarna mer än gärna hjälper till om jag ber dem, men jag tänker bara att snart är det okej igen och snart kommer Muneer hem och snart är det bra. Men en stund känner jag mig mycket mycket nära ett sammanbrott, men precis då somnar Amir och jag får sitta en stund för mig själv framför Desperate Housewives på tv och jag tror det behövdes.

Senare på natten vaknar Amir klockan tre. Och är vaken. Ända till morgonen. Glad i hågen, ligger och sparkar och fäktar med armarna och nyps och skrattar för sig själv och håller på. Jag försöker verkligen få honom att somna om, men det går bara inte. Tänker att han kanske är hungrig så jag går upp och gör välling och hoppas för allt i världen att Elias inte vaknar. Kollar om han har feber och tänker att om han har det så tänker jag fan köra honom till dagis ändå för idag (onsdag) SKA han dit, inget snack om saken. Men han har tack och lov ingen feber, fast sova kan han inte ändå. Så klockan sex ger jag upp och går upp istället.
Vidare kör jag dom båda till dagis och tänker att om telefonen ringer och det står "skyddat nr" så tänker jag fan inte svara, men sen gör jag det ändå.
"Hej, det är Malin från Amirs förskola", hör jag i andra änden och jag tänker bara FANFANFAN.
Men som tur är ville hon inte att jag ska komma och hämta Amir utan istället undrar hon om Amir inte ska sova middag eftersom han vaknade så tidigt i morse (natt), för det hade jag ju berättat. Och jo, det får han ju gärna göra då och jag är sååå lättad att hon inte ville nåt annat.
Sen går jag på nålar hela dagen och väntar på att nån ska ringa men det gör de inte...
Tack för det...

Så nu blev det som så att jag kände mig så otroligt glad och avslappnad av att för typ första gången på tre veckor vara själv, så jag åkte till Första Klass och köpte en vagn. Helt utan att Muneer var med. Men jag fick öppet köp en vecka på handpenningen, så han ska kunna komma och kolla på vagnen och säga sitt ändå. Det blev en Teutonia (Fun) faktiskt!
Jag känner mig riktigt snobbig som köper en Teutonia vagn när jag bara haft billiga märken innan. Nu är ju faktiskt Teutonia inte ens dyrt om man jämför med andra märken, men ja inte är det billigt. Ska inte tala om vad det kostade för jag känner mig inte så glad över att spendera de pengarna egentligen. Men däremot känner jag mig glad över att för första gången ha en snygg, smidig, lättkörd, säker, bra, lättviktig och trevlig vagn utan fula detaljer eller gnisslande chassi eller stora feta hjul som ser ut som en jeep och inte går att manövrera ordenligt. Jag har en mycket osmidig vardag så jag tänkte att en smidig vagn kan jag ju iallafall ha, och så inbillar jag mig att om jag har en fin och bra vagn så kanske jag går ut och går oftare. Muneer har tidigare påpekat att just denna vagn ser bögig ut, han gillar inte den nytänkande stilen utan tycker att vi ska ha en rejäl Emmaljunga, men jag menar då att för det mesta så är det inte han som ska baxa in vagnen i bilen eller kryssa i klädesaffärer eller kånka upp vagnen för trapphus, så jag tycker att jag borde ha sista ordet. Han får helt enkelt acceptera. Om han trots allt inte gillar den och typ vägrar att köra den så får vi väl kompromissa och ta en annan istället. Men jag hoppas att han fattar att det är det smidigaste alternativet och att jag för tillfället avgudar smidighet i alla dess former.
Så jag känner mig mycket nöjd över detta nu.

Nu ska ungarna till dagis i morgon och då hoppas jag att jag hinner storhandla, storstäda och bära ut sopor (blä) och eventuellt städa kylen och skafferierna (Muneer får inte se vad jag ätit, höhö). Sen ska vi hämta mannen på fredag. Han ska åka från Kashmir i morgon. Nu väntar jag bara på ytterligare problem, jag vet att det blir nåt. Antingen så låter dom där j-a fascisterna på flygplatsen i Kashmir honom inte flyga med planet på grund av okänd anledning. Eller så kommer han inte ens till flygplatsen eftersom en militär stoppar honom på vägen och säger att han är terrorist. Eller så kommer han med planet till Delhi, men då blir det problem i Delhi eftersom puckona på den flygplatsen alltid ska kommentera hans pass och påstå att det inte är han på kortet. Det förstår jag faktiskt för han ser verkligen ut som nån annan, men nu har han faktiskt ett svenskt uppehållstillstånd med foto där i och dessutom typ femtontusen stämplar från olika länder som visar att han inte blivit misstrodd förut. Så där kommer han få tjata i ca en halvtimme i allafall. Sen kanske planet störtar.
Men det jag tror mest på är att det där oljudet från bilen som jag inte vill lyssna på kommer orsaka problem så VI inte kommer iväg till Landvetter öht. Fast egentligen, det är en irriterande grej bara, han får ju ta bussen eller nåt istället då helt enkelt. Men typiskt att nåt skit ska inträffa, det är jag helt säker på.
För jag är helt klart otursförföljd, det är bekräftat nu. Har varit bekräftat x antal år redan, men nu är det så uppenbart. Och jag fattar inte varför, vad har jag gjort egentligen för att förtjäna alla himla problem, vem har jag nåt otalt med? Vem är det som hela tiden kastar förbannelser över mig? Eller är det Gud som hatar mig av nån anledning?
Jag skulle bra gärna vilja veta vad jag gör för fel, så jag kan ändra på mig och vidare få en lite lättare vardag.
Tack på förhand.

Nu ska jag sova för jag vet inte när jag får sova igen.

Inga kommentarer: