lördag 30 augusti 2008

"bebisen kommer ut när den är redo"

...och jag undrar vad som hindrar den från att vara redo NU???
Den har ju för sjutton legat där inne i nästan 9 månader. Den har haft all tid i världen att göra sig redo. Den har ju faktiskt varit färdig sen vecka 32 (eller är det 34 som den är färdig?), efter det har den ju bara lagt på sig en massa fett. Varför kan den inte lägga på sig fett utanför magen istället?
Jag tror minsann att bebisen är redo, och min kropp är redo också, det måste den ju bara va, så mycket som den har tränat. Jag har haft förvärkar och sammandragningar sen vecka 22, livmodern måste ju va värsta muskelpaketet nu. Foglossning har jag haft sen vecka 15, så visst borde hela bäckenet va redo. Och allt är redo här hemma också, så vad väntar ungen på???
Nej den bara ligger där inne och latar sig. Det ska bli VÄLDIGT intressant att se vad det är för nån som tittar ut, som har legat där inne och samlat på sig fett och relaxat så här länge.

Men jag och Muneer pratade faktiskt om det och vi kom fram till att egentligen så gör det inget. Att egentligen så är det ju bara mysigare om bebisen som kommer ut är en rejäl bit för en gångs skull. Vi har fått två små fågelungar innan, två små skitar under 3 kilo som har varit alldeles skrynkliga, beniga, blåa och sett ut som 90åriga gubbar fast bara 46 centimeter långa då. Och dom har drunknat i storlek 50 och varit allmänt ömtåliga, så man har nästan varit rädd för att peta på dom.
Så det skulle faktiskt va kul om det kom ut ett fläskpaket som kunde ha storlek 56 relativt snabbt, som man kunde hålla lite hur som helst och inte vara rädd att ta utanför lägenheten på grund av infektioner. Nån som har lite hull och inga rynkor i ansiktet eller beniga axlar. "En riktig bebis" som folk säger...
Så på så sätt får den väl gärna vänta, bara den inte får för stort huvud.

Men det är inte så himla kul för mig som inte ens kan gå längre.

Undrar om man kan få igångsättning pga humanitära skäl?

torsdag 28 augusti 2008

helt otroligt.

Jag ska bara skriva ner detta och inget annat, för jag måste gå och sova.

Idag tog Amir upp telefonen, höll den mot örat och sa "hallå".
Jag blev helt chockad och skrek "vad saaaaaaaaaaa du??????"
Då slängde han telefonen bakom soffan och satte sig och började gunga igen.
Men i allafall.
Jag blir så himla glad av såna saker...........

gäsp.

Igår när jag lämnade barnen på dagis så möttes jag av tre mammor, två pedagoger och en granne som undrade om jag inte hade fött än. Idag när jag lämnade dom så var det en pedagog, en granne och en mamma som frågade samma sak.
Jag vill verkligen bara vara inomhus.

Vidare var jag hos barnmorskan igår. Tänk att hon den kärringen hade rätt förra gången jag var där och hon sa att jag minsann skulle komma på nästa besök. Skit.
I allafall. Där träffade jag på en annan gammal barnmorska som var typ hundra år gammal som gick runt och sjöng och struttade.
-Ooohh, där har vi en liten mage ser jag, sa hon alldeles lyriskt.
-Den är inte så liten längre, muttrade jag.
-Nejmen den är ju färdig nu. Det syns på ditt ansikte att den snart kommer ut!

Vad sjutton var det för barnmorska. Det lät lovande i allafall så jag blev ganska glad. Men, kan man se det på ansiktet? Tänk om hon verkligen kunde det. Hon var ju skitgammal och har säkert 40 års erfarenhet.

Min mage hade inte vuxit nånting sen senaste besöket så jag måste kolla det snart igen. Personligen så skiter jag i vilket för jag tycker inte den behöver växa mer, jag tycker bebisen kan komma ut istället och fortsätta växa utanför. Den behöver ju inte besvära sig med att töja ut mitt skinn så jag blir värsta tigern.

Annars är allt som vanligt, dvs tråkigt.

söndag 24 augusti 2008

Det här med bloggar

Egentligen. Vad är det som är så himla kul? Att läsa om andra människors liv, människor som man aldrig nånsin träffat och aldrig kommer att träffa och som kanske bor i nån håla nånstans och har skittråkigt liv. Eller för den sakens skull kanske har ett lite udda liv, men fortfarande har man ju inte den blekaste aning om vem den människan är och varför är det då så himla intressant att läsa om?
Jag kan själv inte fatta att det finns folk förutom släktingar som faktiskt är intresserade av att läsa min blogg. Jag som bara skriver i den bara för att det är så tråkigt att skriva i Word.

Och tänk att det finns människor idag i Sverige som blivit kända endast pga sitt bloggande?
Det är väl inte lite konstigt.
En helt vanlig människa som tänker att nej, nu ska jag skriva lite om mig själv på internet, anledning okänd, och sen helt plötsligt är det en halv miljon människor som läser, av en ännu okändare anledning, och sen är den personen rikskändis och får gå på filmpremiärer.
Händer väl inte så ofta iofs.
Men jag har nyligen börjat intressera mig för att kolla runt på andra människors bloggar (ja, jag också! men jag undrar fortfarande varför det är så intressant, kan inte svara på det själv ens!) och har varit inne på en sida som heter Bloggtoppen. De personer som har flest läsare är INTE kändisar och lever hyfsat normala liv. De kändisar som startar bloggar har faktiskt ganska tråkiga sådana. Det är som att dom tror att bara för att dom är kändisar så kan dom skriva kul också, fast det kan dom inte.

Men som tex, två bloggar som jag läser är skrivna av två personer som är HELT jävla skitnormala. Men dom skriver så roligt så jag bara måste läsa. Det är väl det som är grejen.

Vidare har jag börjat fundera på den här Blondinbella.
DÄR kan vi snacka fenomen.
Blondinbella började skriva om sitt överklassliv som ingen annan lever. Folk började läsa eftersom dom var avundssjuka och irriterade sig på henne men samtidigt vill leva likadant som henne fast vägrar erkänna det. Sen la hon in reklam på sin blogg och för varje irriterad besökare så tjänade hon en massa pengar. Nu är hon 17 år och har två (eller är det tre?) företag, grundade enbart på hennes blogg!!!! Kan man tänka sig. Hennes blogg har blivit ett företag!
Och samtidigt så irriterar sig människor bara mer och mer på henne, bara för att hon är snygg och har lyckats med grejer som andra tjejer i hennes ålder bara kan drömma om. Och så skyller de irritationen på att hon är aktiv i MUF, eller på att hennes pappa hjälper henne med pengar.

Lägg av. Jag blev intresserad av hennes blogg av nån jäkla anledning (trots att jag varken gillar överklassliv eller MUF:are eller whatever whatever) och har nu kommit fram till att hon är inte alls en blond bimbo. Faktiskt. Om man slutar va sådär trångsynt så kan man faktiskt se att hon skriver vettiga saker ibland.
På senaste tiden har jag sett att hon bland annat;
  • gillar att plugga, vill plugga mycket, tycker det är coolt att vara plugghäst, tycker det är coolt att vara målmedveten och att ha ambitioner med sitt liv. Det är väl inte bimbo?
  • hon bojkottar nollning (alltså alkohol och spyor och sånt) och manar alla som läser hennes blogg att strunta i att gå på nollningen och andra alkoholfyllda fester. Det är verkligen inte bimbo.
  • hon tycker att glamourvärlden är ytlig och hon förstår inte de människor som kan leva i den 24 timmar om dygnet
  • hon ska börja använda sin blogg till att samla in pengar till fattiga och u-länder
Nja, lite skinn på näsan verkar hon allt ha. Och jag tycker faktiskt att om man har tre företag när man är sjutton år så är man inte helt bakom flötet. Okej att hon fjantar runt och tar kort på sig själv i dagens outfit och skriver detaljerat ner allting som hon har shoppat varje dag, men herregud, det är väl hennes intresse, låt bruden ha ett intresse. Hon har ju bevisligen mer bakom pannbenet än så ändå, säg den 17åring som fattar att man måste göra nåt vettigt av sitt kändisskap istället för att bara glida runt på en räkmacka. Hon har vuxit upp rätt snabbt verkar det som. Bara för att man gillar kläder, mode och shopping så betyder inte det att man inte kan vara en bra förebild. Jag tycker absolut att hon är en bra förebild. Hennes blogg läses säkert av majoriteten 14åringar och när Blondinbella skriver att det är coolt att plugga, skippa alkohol och ha ett mål med sitt liv, då läser dom det och tar åt sig av det och det tycker jag är super.

Japp så jag försvarar faktiskt henne, trots att våra världar är tvärtemot varandra och att hon är MUF:are. Människors irritationer handlar definitivt bara om avundssjuka. Om inte medveten sådan så i allafall omedveten.

Jag hittade en annan blogg på Bloggtoppen som jag får ångest av att läsa och bara för det kan jag inte låta bli att läsa den; http://gizmolinas.blogg.se/
OH MY GOD säger jag bara.
Där kan vi snacka avundssjuka och jag är faktiskt en sådan person som erkänner när jag är avundssjuk, jag går inte bra runt och muttrar och surar på folk och sen säger "nääää jag är INTE ALLS avundssjuk, jag skulle ALDRIG vilja leva hennes liv, och jag skiter väl i henne" och blablabla.
Där i den bloggen har vi en mamma som gestaltar allting som jag inte gestaltar.
Jag skulle ALDRIG kunna umgås med henne. Hon är säkert jättetrevlig, har väl inget med det att göra. Men vi lever så olika liv och hon har det bevisligen bättre, roligare, flashigare och mer välstrukturerad och planerad tillvaro och bättre ekonomisk situation än vad jag har.
Till råga på allt verkar hon va ganska gammal (???) och har säkert därför planerat barn i tio år innan "bebisverkstan" (FL-ord, blä) börjat, och därför hunnit spara åtskilliga miljoner på ett konto åt barnet redan innan det föds.
Sen kan hon pga pengar gå hemma hur länge hon vill med dottern ända tills hon verkligen vill skola in henne på dagis. Hennes glamourösa värld har gett henne massor av vänner som hon kan bjuda på kalas. Hon kan köpa allt hon någonsin velat köpa, både till henne och till hennes dotter. Hennes dotter är sliskigt sockersöt med massor av rosa kläder.
Vojvoj... ja, jag är avundssjuk. Jag vill också ha pengar!!!!
Men om jag hade en dotter, aldrig i livet att jag skulle dränka henne i så mycket rosa. Det är väl det enda som jag inte skulle vilja ha i hennes liv.
Vet att det är mycket dumt. Jag älskar mitt eget liv och min egna tillvaro, men det är lite för problemfullt ibland och då skulle pengar inte vara dumt. Inte för att pengar kan ta bort problemen, men det skulle i allafall vara lite plåster på såren att kunna shoppa vad jag ville utan att behöva tänka på om jag kan köpa mat nästa dag.
Jag blev rekommenderad hennes blogg just för att den är så glad, lycklig, och man blir så glad av att läsa den. Men jag blir INTE glad av att läsa den. Jag blir irriterad och får massa ångest och blir sur över mitt egna liv och att jag inte är lika bra mamma som hon. För det är jag säkert inte. Hon är ju perfekta mamman ju, det kan man ju se långt. Se så hon ler och skrattar på varje bild och se vilka fina kläder hennes dotter har och varje inlägg fullkomligt strålar av glädje om hur mycket hon älskar livet med dottern. Hon är säkert en sån som vaknar varje dag med ett leende på läpparna och ser fram emot en underbar dag med dottern. I lekparken eller vad dom nu ska hitta på för kul. Hon är säkert aldrig sur eller irriterad på sin dotter. Hon vill säkert aldrig slänga in henne i väggen. Hon önskar säkert aldrig ett liv utan barn. Hon vill säkert aldrig ha egentid eller välbehövliga pauser då hon tycker att tiden med dottern är en välbehövlig paus i sig.
Suck...

Jag efterlyser härmed miserabla bloggar där man kan läsa om eländiga människor som varken har pengar eller perfekta liv. Tack.

Amir är sådär hyperaktiv idag också. Jag är helt säker på att det är för att han inte är på dagis. Jag är så fruktansvärt deppig nu över att jag inte vet hur jag ska hantera min egna son. Han har det bättre på dagis. I morgon ska han börja gå LÄNGRE dagar på dagis (och tänk alla föräldrar som kämpar och pusslar för att deras barn ska gå så korta dagar som möjligt. jag är inte en av dom.) just på grund av detta. Hur bra förälder är man då?
Suck igen.

lördag 23 augusti 2008

Jag vill bara dra nåt gammalt över mig

eller gräva ner mig eller nåt!

Amir är helt jävla galen idag!!!!
Vet inte vad jag ska ta mig till. Har låst in mig i sovrummet med laptopen nu. Haha.
Han har varit vaken sen klockan 3 i natt, första tre timmarna låg han bara och sjöng och sparkade och skrattade i sängen. Men klockan sex var det UPP som gällde, och vända upp och ner på hela lägenheten.
Sen dess har han varit totalt megahyperaktiv och bara sprungit runt runt, petat på varenda sak, slängt allting omkring sig, hoppat upp på allt och klättrat på allt och ALDRIG varit tyst, inte ens en sekund. Han bara sjunger och gnäller och skrattar och skriker och piper och jag vet inte vad det är för ljud som kommer ur hans mun.
Vi borde försöka få honom att sova middag eftersom han har varit vaken så tidigt men det är dödsdömt. Så han får forsätta springa runt runt.
Muneer får väl ta ut honom till lekparken eller nåt för det här håller inte.
Han har bara suttit stilla fem minuter på hela dagen, då han åt en smörgås...
Och jag svettas ihjäl och blir galen och bara skriker och morrar och grinar hela tiden och Muneer blir sur på mig för att jag är sur och jag är sur på honom för att det är han som har befruktat mig - vore jag inte gravid så hade det fan varit lättare, men ungen vägrar ju komma ut, jag tror jag blir tokig.

Jag ligger hellre på Förlossningen, öppen 9 cm utan smärtlindring, i de värsta smärtorna som finns i denna värld, än är hemma här med Amir just nu!!!!
JÄVLA SKIT är vad det är!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Ursäkta alla svordomar, men jag vet inte vad man ska skriva för andra ord som liksom kan beskriva det hela? Järnspikar? Det är ju liksom inte lika starkt.


Nej, jag måste hemifrån. Nu.

fredag 22 augusti 2008

Nej.

Ingen bebis än. Tackar som frågar.

Börjar bli lite smått irriterad på den personen, eller de personer, som har sagt till mig att "man föder ju tidigare och tidigare för varje gång". Det är ju inte alls sant!!! Bara för det har jag gått runt i en månad och förväntat mig att jag denna dag skulle vara trebarnsmor. Men skitungen ligger kvar inne i magen och lurar och lägger på sig fett och får jättestort huvud.

Nu vet jag inte alls vad jag ska göra bara för det, känner mig skitirriterad och rastlös och måste hitta på massa grejer att göra varje dag i minst typ tre veckor för så lång tid kommer jag väl att "gå över".
Snyft, snor.
Och bara för det så är bilen sönder. Haha! Surprise!
Jag vill ha en Volvo V70 nu. Om någon vet en sådan till salu får ni gärna säga till.

onsdag 20 augusti 2008

Det är nästan så jag skäms för att mina barn har gener från detta land!!!

När jag läste detta så blev jag så arg så jag kokade och jag tänkte att händer det inte i USA så händer det i Indien. Det är ju så, så fort man läser om något SJUKT så är det i Indien det har hänt.
Jag blev så arg så jag kallade på min indiske make och bad honom försvara sitt älskade land.
Det kunde han inte.
Vad han sa till svar var typ samma som jag tänkte, "dom är helt störda där borta".

Jag frågade honom varför???
Varför denna besatthet av en son??? Och inte nog med det, gubb-fan (ursäkta) till pappa säger att nu kan han dö lycklig, men han är besviken över att ha betalat så mycket pengar till läkare och på köpet även fått en dotter som bara är till problem.

Stackars barn. Stackars, stackars barn. Eller stackars flicka ska jag väl säga. Det är så jag känner för att åka dit och hämta henne och adoptera henne för hon kan inte få en rolig framtid med såna föräldrar. Inte nog med att dom är gamla som gatan och säkert inte har energi till att ta hand om barnen ordentligt, dom har ju helt knäppa värderingar också som dom kommer att banka in i skallen på flickstackaren. Och dom kommer med all säkerhet älska sonen mer än den extra bördan till dotter.

Muneer sa att det är faktiskt så att bara söner kan ärva i Indien, döttrarna flyttar ju till en annan familj. Och det är också så att efternamnet, alltså familjenamnet, kan bara föras vidare av söner, och han trodde att det var där skon klämde, att familjens namn fick inte dö med pappan.
Men herregud stackars pojke också, när mamman och pappan dör om ett par år, ska han då ärva all denna egendom? Hur funkar det? De måste ju gifta bort honom för att han ska få ärva också? Ska han bli bortgift kvickt som attan som treåring bara för det?

Sjuka land! Eller, sjuka traditioner! För det är ju bara traditioner det handlar om, störda grejer som folk hakat upp sig på av någon konstig anledning och bara vägrar att släppa trots att de flesta faktiskt, om de verkligen erkänner, tycker att det är dumt.
Muneer är uppväxt bland sjuka traditioner och konstiga idéer och han säger att majoriteten av människorna han känner tycker det är dumma grejer men kan helt enkelt inte göra nåt åt det! För det är tradition! Punkt!

Så jag sa till honom (lite på skämt), va bra att du har fått två söner då som kan ärva din egendom (vilken egendom? haha) och föra vidare ditt släktnamn!!!
Varpå han bara pekade finger åt mig.
Men jag menade lite försiktigt att han måste väl förstå att hans föräldrar i allafall är glada för den saken.
"Jag skiter väl i dom. Jag bryr mig inte om flicka eller pojke."
Ja det är ju tur att någon från detta land har börjat använda sin egna hjärna lite, tänk om alla skulle börja göra det, då kanske det finns hopp för dom också.
Och hopp för alla hundratusen flickbebisar som varje år aborteras bort eller dränks i en tunna mjölk direkt efter sin födelse eftersom dom är "för dyra" och "krävande" och "till ingen nytta". Eller helt enkelt mindre värda.

Fy, det är så jag blir rädd.

Jag såg en Bollywood-film en gång som heter "Ett land utan kvinnor" ("Matrubhoomi"),som tar upp just detta tema. Jag måste erkänna att jag pallade inte att se mer än 20 minuter, sen fick Muneer se resten själv. Det var bara för hemskt. Och det värsta var att allting var sant, så sant, och att det en dag kommer se ut så om det inte blir ett stopp på skiten en dag.
Och stopp på skiten blir det bara om människor börjar tänka själva, som sagt var.


Använd hjärnan puckon!!!!!!!!!!!!!!!!!

men det är ju inte klokt hur mycket skit som kan drabba mig

Vad är det med mig egentligen???
Varför händer alltid allting mig och vid fel tillfälle???
Jag är så oturförföljd så det är ju för fan läskigt!!!! Om jag räknar upp all SKIT som har hänt mig på fem år så tror folk inte på det! Och här kommer en sak till!

En liten sak visserligen om man jämför med andra grejer... men nog så irriterande.
Vi har ju inga pengar typ. Eller inte så mycket i allafall. Det är struligt. Jag skäms inte för att erkänna det över internet. Det är så ibland för alla. Men i vilket fall som helst så behöver vi varenda krona och öre som vi kan få in. Speciellt eftersom vår JÄVLA bil alltid går sönder och för att vi alltid får feta oförutsedda utgifter vid fel tillfälle.
Nu har Försäkringskassan äntligen börjat betala ut min föräldrapenning så det tackar jag för och så slipper vi bo på gatan.
Men till saken.
Jag har skitmycket förvärkar idag. Det gör verkligen ont. Jag skulle skjutsa iväg Muneer till en grej nu på morgonen och på vägen hem känner jag att jag vill verkligen hem fort och ta några alvedon och kolla om det bara är falska alarm som vanligt.
Så jag kör bilen lugnt och fint och trevligt ända tills vår låååånga uppförsbacke upp till området där vi bor närmar sig, och där blir det 70 i hastighet från 50. Jag gasar på som bara den med vår feta V6:a till bil och glömmer för en gångs skull bort att motorn i den är rätt stark och man behöver inte ta i så mycket för att få upp farten.
Och där står en polis och vinkar in mig.
Tänker först att äsch, det är ju ingen fara, jag har ingen som helst alkohol i mig och jag kör alltid lagligt (faktiskt! jag kör faktiskt alltid lagligt, jag är äckligt präktig när det gäller trafiken, gnäller väldigt ofta på folk som kör för fort osv).
Men sen börjar polisen babbla en massa saker som dom inte brukar babbla när dom bara stannar för nykterhetskontroller. Så jag börjar ana oråd och sen får jag veta att jag hade kört 71... INNAN skylten dvs på 50-väg!!!!

Jag håller på att börja lipa... Fjantiga jag ska ju alltid börja lipa för allting. Tänker att jag måste ge en massa bra ursäkter här nu, vad kan jag säga, har jag en sjuk son hemma kanske, är jag på väg till dagis fort som attan för att mitt barn har skadat sig, nä men jag sitter ju här framför ratten med världens största mage, klart att jag är på väg till BB för att föda barn, eller jag är bara så förvirrad och stressad för jag har värkar (vilket iofs stämde).
Men ur min mun kommer bara ett jävla "oooj dåååå.... jag kollade inte hastighetsmätaren... backen här brukar va så seg.... eeeeehhhh".
Polisen bara flinar och säger att jag behöver ju inte ta i så när jag har en V6:a till motor.
Nej. Såklart inte.
Sen säger han att detta kostar 3200.

..............................................................................................

Jag är fortfarande chockad. Och arg. Och förbannad. Och irriterad. Som att vi är gjorda av pengar och har råd att slänga ut 3200 spänn hit och dit för TRAMS.
För det är trams! Jag kunde faktiskt väntat med att gasa till EFTER skylten, så som jag alltid gör.
Typiskt mig att alltid va så himla klantig och alltid göra fel saker vid fel tillfälle och allting är bara så ONÖDIGT!!!!!
Jag blir så förbannad på mig själv!!! Skit-jag! Jag vill verkligen inte kännas vid min egna existens när sånt här händer. Så totalt onödigt. Lika onödigt som att skita i att betala parkeringsbiljett för jag ska ju bara köpa en liter mjölk, och komma tillbaka och ha 300 spänn i böter. Lika onödigt som att skita i att sätta upp övningskörningsskylten när Muneer övningskör bara för att jag inte orkar hämta den, och sen få betala 2000 spänn (har aldrig hänt, men kommer hända när som helst eftersom jag är så lat). Lika onödigt som att glömma att lämna tillbaka boken som jag lånat på 7dagarslån på biblioteket och få 95 kronor böter OM DAGEN. Lika onödigt som att parkera på handikapp utan tillstånd och få 800 spänn i böter.
Onödiga utgifter helt enkelt som bara drabbar mig och bara för att jag är så klantig och osmart och förbannat dum i huvet.

Och alltså jag som aldrig kör för fort.. jag gör verkligen inte det. Jag tänker på mina barn och på andras barn och på dom gamla pensionärerna som ska gå över gatan. Och så denna jävla dag så ska jag köra för fort och då ska det stå en polis där.
Jag har ju inte betalat vagnen än... och nu vet jag inte hur jag ska göra det heller när halva den summan gick till staten.

Men. Det är väl det som böter är till för antar jag. Att avskräcka. För ingen tycker ju att det är kul att betala såna här summor.
Aldrig att jag kör för fort igen, så tänker jag och det menar staten ju såklart att alla ska tänka, och det är ju bra visserligen.

Nu får jag en prick i mitt fina prickfria register också. I belastningsregistret!!! Tänka sig. Jag som är en så duktig medborgare, har fått en prick i belastningsregistret som kommer sitta i fem år. Jag är en brottsling.
Fattades bara det.

Och nu har värkarna slutat bara för det.

Och vad ska jag säga till Muneer, han kommer skratta ihjäl sig, jag som inte gör annat än klagar på honom när han kör, och skriker och tjuter och tjatar att han MÅSTE ligga minst 5 km under hastighetsgränsen och att det är olagligt och farligt och dumt att köra för fort och att det kan kosta feta pengar om man gör det. Och så händer det mig själv.
Tror jag håller tyst om saken och betalar i smyg med pengar som för övrigt inte finns.
Får väl sälja nån skit.

Nej, hela dagen blev förstörd nu.
skiiiiiiiiiit. bara.

tisdag 19 augusti 2008

kvinnomisshandel

Jag har fått världens största blåtira. Så nu kan jag inte visa mig utomhus, för då kommer alla tro att det är min muslimska man som har misshandlat mig.
Fast sanningen är den att det är Elias som har gett mig en feting när vi busade.
Men det kan man ju inte säga, det är ju som att säga att man ramlade i trappan. Yeah right.

Det är inte lätt alltid att vara gift med en muslim måste jag säga.

Fast det är rätt skönt att ha en anledning till att slippa gå ut.

söndag 17 augusti 2008

helt plötsligt mår jag jättebra

Men det är väl bara inbillning som allt annat, att det skulle betyda nåt.
Saken är den att jag i förrgår, igår och idag har varit extremt pigg för en gång skull, har känt för att faktiskt göra saker, som att städa och fixa och dona hemma, och tro mig, det är INTE likt mig. Tidigare har jag verkligen bara inte orkat annat än att ligga på soffan heller, men helt plötsligt så tvättade jag en hel korg full med tvätt alldeles självmant. Och jag sitter här nu och känner för att hitta på saker och är alldeles rastlös.
Pricken över i:t är att magen har varit alldeles perfekt lugn igår och idag. Inget mer än några puffar. Innan så har h*n ju bökat som en galning där inne och magen har kört runt som en tvättmaskin.

Jag inbillar mig att det är den här sista adrenalin-kicken som man får precis innan förlossningen och att bebisen är lugn för att det ska den ju också va nu i det sista.
Dagen innan Elias föddes så åkte jag in på kontroll på Förlossningen bara för att jag var orolig för att det helt plötsligt inte kändes som jag var gravid längre och jag hade känt så ett par dagar.
Likadant innan Amir föddes så var jag galet pigg och åkte iväg på utbildning och grejer 25 mil hemifrån.

Hoppas, hoppas.

Men äsch, snälla jag, sluta hoppas och vänta nu. Det kommer bara ta längre tid då för varje liten förhoppning.
Måste hitta på grejer att göra, vet bara inte vad.
Ett projekt är att hitta tid till frisören så snabbt som möjligt för håret mitt ser fan inte klokt ut.
Har idag faktiskt rakat benen också, första gången på typ två år, haha.
Vad mer?
Städa garderoben kanske?
Ja varför inte.

jag drömde att amir kunde prata

I natt så drömde jag att han kunde prata. Det var lite konstigt prat visserligen, det lät liksom inspelat, eller inövat, repeterat, men vad jag vet så pratar en del autistiska så, som typ på "beställning". Men det var bättre än inget... och det var så fint, och vi var så glada.
Sen vaknade jag och blev skitledsen. Hoppades att det inte hade varit en dröm och att han i allafall skulle säga nånting... men nej, lika tyst som vanligt. Eller, tyst är han ju inte, han babblar ju på sitt egna lilla vis, nonsensord och massor av sånger. Men ingenting som är vettigt.
Det är min högsta dröm, att han ska börja prata, jag önskar ingenting annat från honom, bara det...

Men nu har jag faktiskt hört att han har börjat säga "anka". Elias har en gosedjursanka som följer honom vart han än går, som han älskar. Och Amir har börjat få för sig att han ska ta den från honom = katastrof. Elias blir såklart skitförbannad och Amir bryr sig inte det minsta. Han håller den tätt intill sig och säger "anka".
Jag borde bli arg och va en rättvis förälder men jag kan inte tycka att det är dumt gjort för jag blir så glad, för det första för att han säger anka, och för det andra för att han visar intresse för leksaker!
Han har aldrig visat intresse för leksaker innan och speciellt inte för gosedjur. Vi köpte massor av gosedjur till honom när han var mindre men han har alltid struntat i dom, har inte förstått vitsen, han har aldrig haft ett favoritgosedjur sådär som alla andra barn har. Så därför tycker vi att det är kul att han faktiskt ser denna anka, även fast det är Elias...
Nu säger ju folk att oj va roligt, åk och köp en likadan anka då till Amir.
Men herregud det kan vi ju inte göra. För om vi gjorde det så skulle han definitivt tappa intresset. Och det är ju inte samma anka. Det måste ju vara exakt samma anka, annars går det inte. Och köpa en ny till Elias går ju inte heller, det är ju inte heller samma gamla smutsiga anka som luktar Eliashänder, det fattar ju Elias också.
Så nu får vi stå ut med detta bråk istället. Jaja. Det är väl en småsak om man jämför med andra grejer.

Dom säger på dagis att Amir är inne i en positiv utvecklingsperiod, så dom ska prova en massa nya saker på honom nu. Alltså en massa nya inlärningsmetoder och grejer och försöka visa honom aktiviteter som inte har funkat innan. Det låter ju bra. Varje dag när man hämtar honom från dagis nu för tiden så får jag värsta chocken för dom berättar gladeligen en massa framsteg som han inte ens kommit i närheten av innan. Bara det här tex att han hade suttit med samma leksak vid bordet i 45 minuter, det har han gjort flera gånger nu. Och han sitter snällt vid matbordet och äter tills tallriken är tom, han försöker ta på sig själv byxor och skor, och han sjunger som aldrig förr. Om dom sjunger en ny sång på samlingen som dom aldrig sjungit förr, så snappar han upp melodin och efter bara en gång så kan han sjunga exakt samma sak, och han sjunger ju helt tonrent också.
Känns roligt med lite hoppfullhelt för en gångs skull...

Det hade gått jättebra hos tandläkaren också förresten!!! Amir hade inte alls blivit rädd eller arg eller fått ångest, varken av rummet eller tandläkaren. Visserligen hade Muneer sagt till tandläkaren direkt att han har autistiska problem, så då visste hon ju hur hon skulle hantera honom, så hon inte var för närgången och sådana saker, och hon hade tagit tid på sig och låtit Amir vänja sig vid rummet och situationen först tex. Det är ju skönt när man kan säga såna saker som förklaring till hans beteende, allt blir så mycket lättare, människor blir mer förstående, det blir tryggare för Amir också när folk hanterar honom på ett sätt som han klarar av, istället för att alla tror att han är som vilken treåring som helst.
Tandläkaren sa dessutom att han hade väldigt fina tänder, vilket förvånar mig väldigt mycket... Det går ju inte att borsta tänderna på honom så jag förstår inte hur han kan få fina tänder då? Dom måste vara starka bara helt enkelt...
Jaja, ett ångestmoment ur världen då.

Nu ska jag äta frukost.
Hade tänkt mig att jag skulle föda barn i helgen men det verkar inte bli så heller, bara en massa falska alarm hela tiden, skit är vad det är.

torsdag 14 augusti 2008

amir och elias måste sluta bajsa

för Försäkringskassan har inga planer på att betala ut min föräldrapenning och blöjorna börjar ta slut.

Jag ogillar att ringa och klaga på stackars telefonister som egentligen inte kan göra nånting åt situationen dom sitter i. Jag försöker tänka mig in i deras situation, stackare som måste lyssna på en massa sura föräldrar/sjuka/pensionärer/bostadsbidragstagare hela dagarna fast dom inte kan göra nåt åt det. Så jag försöker va lite snäll när jag ringer.
Jag: "Hejsan, jag undrar bara var min föräldrapenning är någonstans, om det är något som är fel".
Telefonist: "Vi ska se det..................... nej, din sgi är ju fastställd, men handläggningstiden ligger ju på 6 till 8 veckor just nu".
Jag: "Men om sgi:n är fastställd så är det väl inget mer att handlägga, då är det väl bara till att betala ut pengarna?"
Telefonist: "Nej, för det är ju inte samma person som fastställer sgi:n som betalar ut pengarna".
Jag: "Nähä. Okej. Då vet jag. Men tack så mycket. Ha en bra dag! Hej då!"

Fast jag egentligen vill skrika åt människan på andra sidan att vi faktiskt inte har några pengar, maten börjar sina i kylskåpet och blöjorna är slut och även fast hela Försäkringskassan har stannat bara för att det är semestertider så tar fan inte hyresvärden semester för dom vill ha sina hyrespengar, och det är nog ganska lätt för tanten på andra sidan luren att bara knappa in summan jag ska ha ut (den kan jag räkna ut själv till och med, så det borde inte va så svårt) och betala skiten så jag får pengarna inom ett par dagar och problemet är löst. Eller om jag kanske ska skicka räkningarna till Försäkringskassan så kan ju dom betala dom direkt?
Men nej, istället så låter jag lika mesig och rädd som nån som har en pistol riktad mot skallen och bara tar deras ursäkter att det just nu är 6-8 veckors handläggningstid som om jag hade flera miljoner på banken och verkligen inte behöver dessa pengar.
Usch vad jag önskar att det vore lite jävlaranamma i mig! Vad mycket skit jag skulle sluppit då.
Sen när jag berättar för problemen till Muneer så säger han att nästa gång ska han ringa, men då blir jag jätterädd för jag vill verkligen inte att han ska ringa, för då kommer telefonisten gråta hela dagen efter att ha pratat med honom. Men Muneer menar att det är inget att tjafsa om egentligen, att vi har rätten på vår sida och blablabla, och han har ju rätt, men jag tycker inte man ska va taskig för det. Fast taskig kanske är det enda man ska va om man ska få ut några pengar i Sverige idag.
Eller något mellanting i allafall. Man behöver ju inte va så mesig som jag.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för bilen är sönder också och måste lagas.
Vi måste verkligen köpa en ny bil. Men jag kan inte sälja vår bil för jag kommer tycka synd om den personen som köper den och jag vill inte lura på någon detta bilskrälle. Eller så säljer jag den till någon som sedan kommer att stämma mig för att jag har lurat dom, och tillika där kommer jag inte kunna protestera utan bara ta all skit som kommer regna över mig.

Idag ska Amir till tandläkaren. Muneer ska gå dit med honom. Jag vägrar. Jag undrar hur det kommer att gå. Amir har världens skitigaste tänder, säkert med massa hål, bara för att han vägrar att borsta dom, och man får absolut inte borsta dom på honom. Han tar tandborsten själv och springer iväg nånstans och tuggar på den.
Förra gången vi var hos tandläkaren så blev det massa protester (såklart), för det första för att Amir hatar små trånga utrymmen som tex tandläkarrum. Sen vill han självklart inte att någon okänd människa ska gräva i hans mun. Och självklart kan han inte gapa på kommando (HAHAHA!!!). Och han kan inte sitta fint i stolen när man säger till honom. Och han blir rädd för tandläkaren och fattar inte när denne busar och skojar med honom utan ser henne bara som ett hot.
Och tandläkaren säger att han har massor med bakteriebeläggningar och att han inte har så fina tänder, och så skyller han på mig för att jag inte borstar ordentligt. Detta var alltså förra gången vi var där, då var Amir två år och vi hade inte börjat fundera så mycket på det här med autism ännu, så vi trodde bara att allt var vårt fel för att vi var dåliga föräldrar och Amir var ett i allmänhet konstigt barn som låg efter i utvecklingen på något vis.
Nu har jag sagt till Muneer att han MÅSTE säga till tandläkaren att Amir har autism (eller nåt) och att det går inte att borsta tänderna på honom och om det ska göras en tandundersökning så får det bli under narkos eller nåt. Kanske ska be om en remiss till sjukhustandläkaren eller vad det heter.
För han får ju inte få hål.

Nåja, får se hur det går, får väl återkomma om det.
Nu ska jag sova middag.

onsdag 13 augusti 2008

jag gjorde ett test

som jag hittade på en annan blogg.

Detta blev resultatet:

Din personlighetstyp:

Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:

Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, SYO-konsulenter, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.


Jag tackar för yrkesförslagen, har ju svårt att lista ut vad jag vill jobba med och alla ovan låter intressanta utom förskole-och dagispersonal.
Det med personligheten vet jag inte. Vill inte låta skrytsam men jag tror det stämmer rätt bra, utom "slutför vad de påbörjat".
Jag slutför fan aldrig vad jag påbörjat.

Annars var det intressant test. Här finns det.

barnmorskor och annat skit

Har varit hos barnmorskan.
Det var inte roligt.
Gick dit med förhoppningen att hon skulle säga att jag har nån infektion eller havandeskapsförgiftning eller nåt och att jag måste läggas in på sjukhus tills barnets fötts, eventuellt bli igångsatt. Jag har funderat så himla länge på vad fan det kan va som är fel med mig, då jag har så ont överallt och hela tiden.
Men allt var så normalt så...
Värdena var perfekta, inte en infektion inom synhåll, inte ens en liten urinvägsinfektion. Jättebra blodtryck, blodvärde och blodsocker. Och magen växer. Men det visste jag ju.
Sen sa hon två tråkiga saker.

För det första påstår kärringen att barnet inte är fixerat!!!! Va, vad är det för fel på henne, kan hon inte sitt jobb eller, det kan väl vem som helst se och känna, att det är fixerat. Speciellt jag som går runt med en kokosnöt mellan benen. Men nej då, huvudet var så rörligt så.
Jag frågade henne, om det känns så här när huvudet är rörligt, hur känns det då när det verkligen är fixerat? "jadu, lite värre, hihihi" svarade hon då.
*döda*

Sen sa hon, precis innan jag skulle gå, "Nästa tid har du den 27e augusti".
Jag: "Den hoppas jag inte att jag kommer på".
Barnmorskan: "Jasså det hoppas du. .... men nej, det tror jag faktiskt att du gör".

Exakt VAD menade hon med det??? Ska jag inte ha fött vid den tidpunkten???
Fy vad irriterad jag blir. Menar hon att jag ska va gravid i typ två veckor till???

Ja och nu kom jag helt plötsligt på en TREDJE dum sak som hon sa. Vi pratade om vilken smärtlindring jag vill ha på förlossningen och jag sa att jag MÅSTE ha epidural annars är jag inte med. Berättade att jag haft epidural dom andra två gångerna och det har funkat jättebra och allt var väldigt positivt. Berättade vidare att det tog tre timmar för Elias att komma ut från första värken.
Då funderade hon lite, sen sa hon "ja du vet väl att du kanske inte hinner med någon epidural nu då".
Excuse me???
"Ja man föder ju fortare och fortare för varje gång och jag tror inte dom vill sätta epidural på dig om du till exempel kommer in till förlossningen och är öppen fyra centimeter och har bra värkarbete".
Jag frågade om dom verkligen kan neka mig det.
Ja, det kunde dom tydligen, då det ibland kan ta så lång tid att hämta narkosläkare och sätta epiduralen och då kan barnet redan va ute.
Men jag vill inte veta av nåt sånt. Jag SKA ha epidural oavsett vilket, jag ska tvinga dom.
Har jag inte rätt att bestämma det själv???

Nu blir jag nervös bara för det. Jäkla barnmorska till att göra mig orolig, jag trodde barnmorskor skulle va lugna och fina.

Och en sak som jag inte förstår, aldrig har förstått och aldrig kommer att förstå, är varför varenda jäkla människa i denna stad som ser min mage MÅSTE kommentera den??
Varför är det så kul att kommentera gravida magar??
Har dom aldrig sett en gravid mage förr?
Varför är det okej att kommentera en gravid kvinnas kropp men ingen annans, så fort hon är gravid så är hon till allmän åskådning och vem som helst får peta och känna och säga dumma saker som "det är nog en tjej där inne, det ser jag på formen", "va stoooooor du är, sådär stor var inte jag", "men va liten du ser ut att va", "vilken tjockis du är", och all världens frågor om mina krämpor och tankar och funderingar och önskningar och erfarenheter och hela faderuttan, fast dom knappt känner mig så måste dom absolut veta om jag kan sova på natten, om jag har ont i bäckenet, om jag känner mycket sparkar, om jag har bra blodtryck, om jag hoppas på en kille eller tjej...
Suck...
Jag känner verkligen för att säga "Jag känner inte dig, ge fan i att kommentera min hälsa och min kropp!!!!!!!!!!"
För att inte tala om alla människor som måste fråga hur långt man har kvar och sedan ha en kommentar till det... Om man är liten eller stor i förhållande till tiden. Som om dom vore barnmorskor som ska bedöma om man är normalstor om magen.
Jag har bara fått höra "oj! har du TVÅ MÅNADER kvar och du har redan så stor mage!"
VAD vet dom om det??? Jag ska be att få tala om att jag ligger faktiskt på normalkurvan, alltså jag har helt NORMAL mage, men ändå får man höra hur stor man är. Kanske för att jag är så kort. Nånstans ska det ju puta ut...
Nu börjar dessutom den tiden då alla säger "har du inte fött än?", "är den fortfarande där inne?", "ingen bebis än här ser jag", "ska den inte komma ut snart?".
Det är inte roligt att höra... speciellt inte när det är det enda man tänker på själv...

Känner snart för att bara sitta inne hela tiden för jag orkar inte med dessa kommentarer..
Usch, ännu värre blir det väl om jag går över tiden.
Varför kan inte folk sköta sitt?
Jag är inte allmän egendom och tafsobjekt bara för att jag är gravid. Dessutom, konstigt nog så är det intressantare med en gravid kvinna än med en bebis också, för när bebisen väl har ploppat så är det ingen som säger nåt, eller inte lika många i allafall. Nej då är det ju en helt ny individ och person som man kanske inte vill kränka eller nåt, eller då passar det helt plötsligt att vara jättesvensk och inte vilja störa och vara sjukligt blyg och tyst. Men så länge den ligger inne i någon annans mage då är det visst okej.


Fy vilka förvärkar jag har, måste ha alvedon.

måndag 11 augusti 2008

vad är det med människor???

Nu orkar jag inte vara tyst om detta längre, nu måste jag skrika ut mina känslor.

Detta är en sak som jag STÖR mig på, seriöst. Jag stör mig inte på mycket som har med andra människor att göra egentligen, folk får väl göra vad dom vill, det är inte mitt problem. Men detta är rentav äckligt.

En människa.. som vaknar på morgonen... helt grusig i ögonen, rufsig i håret och luktar skunk i munnen. Och går lite halvdant upp och går och kissar. Och sen... direkt efter det;
GÅR TILL KÖKET OCH ÄTER FRUKOST...

Ursäkta, men jag måste kräkas.
Vad är det med folk som äter frukost innan de ens har vaknat?
Innan de har tvättat bort skiten ur ansiktet och borstat tänderna?
Det är ju för fan vidrigt att se.
Jag ser det allt för ofta på film och TV att folk kommer ner i köket och häller upp kaffe i morgonrock och håret på ända och det kan faktiskt få mig att stänga av, om det inte är en fruktansvärt bra film eller Desperate Housewives.
Hemma i min lägenhet är det totalförbud mot att äta frukost innan man har tvättat ansiktet och borstat tänderna. Jag pallar inte att sitta bredvid en människa i pyjamas/morgonrock och kladdiga ögon som stinker i munnen när jag ska äta the meal of the day, min favoritmåltid, frukosten. Då vill jag ha sinnesro och aptit och det får jag INTE av att titta på en morgontrött varelse av detta slag.
Ännu värre är det ju när man är och hälsar på hos någon och sover över för då kan man ju liksom inte bestämma hur de ska uppföra sig i sitt eget hem. Vilket ofta resulterar i att jag inte klarar av att äta frukost där hemma hos dom. Japp, så känslig är jag, mornar och frukostar är ett mycket känsligt ämne för mig.

Jag har faktiskt inte alltid varit såhär, jag har faktiskt själv ätit frukost i morgonrock och stripigt hår, men slutat med det. Då hade jag förklaringen att jag inte orkade göra nånting innan jag ätit frukost. Sen kom jag på det faktum som faktiskt råder, att frukosten smakar godare och är trevligare om man är påklädd och fräsch när man äter den.

Jotack visst, vissa människor har väl problem med blodsockret eller nåt och dem förlåter jag. Men jag kan ändå inte förstå de människor som bara MÅSTE ha kaffe (och eventuellt en cigg till det) innan de knappt klivit ur sängen. De måste ha nåt slags fel?

Det var faktiskt Muneer som tvingade mig att inse detta, när jag träffade honom. När han för första gången såg att jag åt frukost innan jag tvättat mig så blev han FÖRFÄRAD och började skrika och typ gråta "fy fan va äckligt.... hur kan man sitta och äta när man är så äcklig och nyvaken... det kan ju inte smaka gott! och det är inte trevligt för mig att se på dig när du ser ut sådär heller och jag försöker äta!"
Otrevligt sagt kanske men han hade rätt, insåg jag.
Muneer har också något starkt emot människor som gör såhär, mer än jag. Kanske för att han är muslim eller nåt eller att han kommer från ett u-land och han säger att man måste ha respekt för maten och måltiden och tvätta sig noga innan man äter mm, för då blir måltiden trevligare och smakar bättre.
Och det är inget skitsnack för det är faktiskt sant.

Ni som gör på detta vis... prova en enda dag att gå upp, kissa, borsta tänderna, tvätta ansiktet, och sedan gå och äter frukost i lugn och ro och alldeles fräsh. Och se hur trevligt det är och hur mycket godare det blir!
Vet att många människor har problem att äta frukost. "Jag kan inte äta så tidigt på morgonen". Kan detta vara en anledning?

Prova!

Jag borde gå och lägga mig och sova.

Jag tänker alltid när jag vaknar att "jaja, gå upp och se glad ut, och sen så fort barnen är på dagis så går jag och sover igen". Men jag gör aldrig det.
Idag vaknade jag klockan fem av Amir såklart. Blev först förbannad men sen tänkte jag att vid klockan 9 så går jag och lägger mig igen så ingen fara skedd.
Nu är klockan nio och jag funderade på om jag ska sova men jag kan ju inte det nu heller, nu är jag ju jättepigg.
Fast jag borde verkligen.. somnade klockan ett och vaknade alltså klockan fem.
Tänk om förlossningen sätter igång, då har jag noll energi.
Skulle väl va himla typiskt att sätta igång vid ett sånt tillfälle då jag inte har sovit nånting.

Jag börjar fundera på om jag ska ta in på hotell eller nåt resterande tid innan bebisen behagar ploppa. Jag känner att jag är verkligen ingen trevlig person att umgås med. Jag tycker synd om Muneer. Han gör precis ALLTING här hemma, allt allt allt. Jag bara sitter på soffan hela tiden och ojar mig och stönar och stånkar och säger ajajaj bara jag ska lyfta ett finger. Och om Muneer säger nåt till mig så bara fräser jag till svar så han blir rädd. Och jag orkar inte med barnen heller fast dom envisas med att hoppa på mig och klättra på mig. Gud va skönt det skulle va att ta in på hotell lite och bara sova alldeles själv och slippa va så förbannad hela tiden.
Muneer säger att om jag bodde i Indien så skulle jag vid det här laget eller för typ nån månad sen flytta hemifrån till någon annan släkting och bosätta mig där tills barnet är föds. Detta för att kunna vila och dessutom bespara maken och andra närstående ett djävulskt humör. Han säger att så gör dom alltid där. Det låter väldigt trevligt. Å andra sidan låter det inte trevligt att senare när barnet är fött så kommer det ungefär femhundra släktingar på samma dag och ska kolla på underverket och ha en massa åsikter om hur man ska hålla det och amma det. Nej då föredrar jag Sverige där man får lite lugn och ro efter förlossningen och sen när någon väl kommer och hälsar på efter typ en månad (om dom nu gör det, "man vill ju inte störa") så ska dom va så extremt försiktiga och fråga om dom får hålla barnet.

Från det ena till det andra. Jag tror att Amir är inne i nån konstig utvecklingsperiod, eller nånting händer med honom i allafall som jag inte har sett förut. Muneer berättade förra veckan när han hade hämtat Amir på dagis så hade dom sagt att han hade ätit potatis och så hade han suttit i 45 minuter med ett pussel. Jag trodde inte på honom, eller jag tänkte att han missförstod nog vad dom sa. Men idag när jag lämnade honom så såg jag själv hur han satte sig vid bordet med en sån där leksakskassaapparat och började dona. Läraren berättade då att det har hänt många gånger nu att han har suttit vid bordet jättelänge och jättekoncentrerat och pysslat med något. Dessutom hade han faktiskt ätit potatis, och soppa till och med. Och dom sa även att han nu sitter kvar vid matbordet jättesnällt och äter jätteduktigt och lämnar inte bordet förrän tallriken är tom!
Jag fattar ingenting, men blir jätteglad. Tänk om det finns ett hopp för honom. För det är ju så att så fort vi märker att han har fått upp sin koncentrationsförmåga så kan man börja träna med honom på allvar. Det har ju inte gått att göra det innan eftersom han har varit så otroligt rastlös och bara sprungit hit och dit hela tiden och vägrat sitta still.
Jag hoppas verkligen inte att det bara är nån grej som han gör just nu utan att han utvecklas eller nåt...

Nej jag ska nog gå och sova i allafall.
Det är verkligen inte roligt att vakna klockan fem och det första man gör är att man finner Amir i köket, på köksbänken, med nävarna i Oboy-burken och Oboy över hela golvet och kläderna och håret och allting.
Mina dagar börjar minsann alltid lika trevligt.

lördag 9 augusti 2008

Jag är världens sämsta mamma.

Japp, då var det officiellt. Jag tänkte idag outa mig själv som världens sämsta mamma. Det är nu längre ingen tvekan om att jag är det.

Jag läste en annan blogg häromdagen. Författaren ifrågasatte varför det är så status att säga att man klättrar på väggarna när man är mammaledig, att man hatar att sitta i sandlådan och att man längtar efter stimulans och tillbaka till jobbet och karriären. Hon fick ett flertal kommentarer där många personer inte förstod vad hon snackade om eftersom det är betydligt vanligare att säga att man älskar att vara hemma och leka och busa i sandlådan etc och att man aldrig vill börja jobba igen.
Dessa kommentarer håller jag med. Jag tycker jag allt oftare ser dessa perfekta mammor som älskar dagen hemma med barnet och allt meningsfullt (??) de hittar på tillsammans även om bebisen bara är typ 3 månader. Fantastiska mammor.
Antingen det, eller så ska man vilja tillbaka till sitt jobb. Vilket också är helt okej. Båda två versionerna av mamman är okej.

Men inte jag.
Nu ska jag bekänna mina synder och med det kommer alldeles för många människor tycka att jag är en hemsk person och en hemsk mamma.

Jag HATAR att vara hemma med barnen. Alltså föräldraledig.
Jag hatar att sitta i sandlådan. Jag hatar att knuffa gungor. Jag hatar att läsa sagor. Jag hatar att sitta på golvet och bygga med duplo. Eller nja, vänta nu, nu kanske jag tar i lite. Jag hatar det inte, men det är så förbaskat tråkigt så jag sitter nästan bara och gäspar ohejdat.
Ännu värre är det att vara hemma med bebisar. Bebisar som inte gör nånting mer än ammar och skriker och sover. Snacka om meningslös dag. När bebisen sover så kan man ju hitta på det ena och det andra. Men när den är vaken så består livet liksom i att sitta i en soffa med bebisen på knät och försöka gulla och få bebisens uppmärksamhet. Eller ligga på en filt och vifta med en skallra ovanför bebisens huvud. Vad är nöjet?
Och vad är nöjet i att sitta på golvet tills man får träsmak i röven och bygga torn av klossar som bara rasar? Och vad är nöjet i att knuffa gungor tills man blir yr i huvet eller sitta på en sandlådekant och glo på när barnen käkar sand i fyra timmar?
Ursäkta, men jag kan bara inte tycka att det är kul.
Och det är inte ett dugg kul att vakna på morgonen och veta att man har ännu en tråkig dag framför sig med underhålla bebis/knuffa gungor/gå med vagn. Speciellt inte efter en sömnlös natt.

Det finns alldeles för många mammor i min närhet och på internet som är sådär äckligt perfekta så jag får dåligt samvete, som högaktigt deklarerar att de minsann ska vara hemma i två år och att det är sååå kul, men sen är det tillbaka på jobbet (som något vikigt, med utbildning) som gäller och då blir det också roligt och så hämtar man barnen klockan fyra och myyyyser hela kvällen och på helgen hittar dom på en massa roliga saker. Och barnen är alltid glada och skriker aldrig och har fina kläder och dom har fina vagnar.
Jag är omringad av mammor som gladeligen hoppar upp på morgonen klockan 6 med en strålande bebis som sovit hela natten (såklart) och nu välkomnar mamma upp, och så ligger dom och myyyyyyser i sängen en stund innan dom går upp och äter frukost tillsammans (hur äter man frukost tillsammans med en bebis?). Sen klockan halv tio går dom till öppnis (mammaslang för öppna förskolan) och då har dom självklart fina kläder båda två och mamman är fixad i håret och så går hon där med sin bugaboo och skiphopväska, sätter sig på golvet inne på öppnis och pratar glatt med alla andra mammor som är lika perfekta som hon och sjunger "då går vi runt runt ruuuuunt den stooooora eken" och annat sånt fjant.
Sen går hon ut och äter lunch (sallad) tillsammans med dom andra perfekta mammorna och ammar samtidigt som hon äter med en hand och sen somnar bebisen snällt i vagnen. Sen går hon hem och "pysslar" (alltså, lagar egen barnmat, tvättar, städar, fixar middagen tills perfekta pappan kommer hem) och bebisen sover snällt och sen kommer alltså pappa hem och då dricker dom vin tillsammans och myser hela kvällen.
Alternativt, om det är ett äldre barn, så väcker barnet henne på morgonen, dom tittar på barnprogram på TV tillsammans, sen äter dom frukost, och sen går dom ut i trädgården (för självklart har dom villa). Och barnet har perfekta utekläder som är riktigt slitstarka som hon har köpt på POP. Sen hittar dom på en massa roliga saker hela dagen som tex bakar, lagar mat, leker med playdoh, ritar, pusslar, bygger med duplo, och hela tiden är mamman med barnet och leker med detta och gör aldrig nåt själv, inte ens går på toa. Och självklart äter dom hemmalagad lunch och middag tillsammans och sen sover barnet snällt klockan sju.

"Nej men herregud, såna är ju inte alls alla mammor, jag slarvar och skitar ner och tråkar jättemycket" får man till svar om man pratar om dessa mammor.
Jodå, jag vet, att det finns slarviga mammor också som varken har dyra kläder eller vagnar eller bakar och städar och lagar mat eller fixar håret och som inte gillar öppnis och dylikt.

Men jag är värre än dessa till och med. Detta är jag:

Ända sen Amir föddes så har jag ogillat starkt att vara hemma med barn. Men, samtidigt är jag så förbannat lat, så jag är hellre hemma med barn än går till jobbet. Jag är faktiskt så lat, så jag inte ens har utbildat mig än, trots att jag är 25 år. Jag har inte ens kommit på vad jag vill jobba som. Jag har försökt att börja plugga tre gånger utan resultat. Detta för att jag är så lat och omotiverad hela tiden. Barnen regnar över mig och jag måste vara hemma med dessa kryp i allafall ett år.
I början innan jag fick Amir och ja, ett tag efter att han fötts också, så sa jag att jag ville va hemmafru. "åh, så underbart", kunde en reaktion bli.
Människan i fråga tyckte då att jag var så trevlig som ville ta hand om mitt barn själv och inte lämna över ansvaret på samhället.
Det är inte sant. Jag ville va hemmafru för att jag är för lat för att jobba, och då kan ju barnen lika gärna va hemma med mig.
Men när jag upptäckte hur tråkigt det var att vara hemma med barn, och att alla andra mammor som var hemma inte alls var min "stil" att hänga med, så ångrade jag mig och placerade barnen ändå på dagis.
Och då har jag kommit på vem jag verkligen är.
Jag är en lat egoist som inte gillar att leka med mina barn utan hellre helt enkelt ligger på soffan och glor på TV, sitter vid datorn eller shoppar. Mina stackars barn skriker efter min uppmärksamhet ideligen och då och då tittar jag upp från datorn och går iväg och bygger ett och annat torn eller lägger ett och annat pussel, men sen går jag tillbaka till datorn igen.
När Amir var liten så fick han ligga alldeles för mycket själv under babygymmet, alternativt sitta i mitt knä när jag knappade på datorn. Jag var aldrig på öppnis eller knappt ute och gick promenader, för jag är för lat och för tråkig och tyckte alltid att vädret var fult och skyllde på att Amir bara skrek i vagnen. Och till öppnis med alla perfekta snygga mammor ville jag inte gå. Amir hängde med på allting som jag gjorde, men det var saker som jag gjorde för min egen skull, inte för hans skull. Det är säkert därför som han har autism.
Med Elias likadant. Han fick vackert följa med och sitta i vagnen när jag sprang i klädaffärer fast han hellre säkert hade suttit i sandlådan.
Båda två har fått äta burkmat, aldrig att jag skulle ställa mig och göra hemmagjord barnmat. En gång försökte jag göra lite olika fruktpuréer, men det slutade med att stavmixern gick sönder och det var persika i hela köket.
När någon frågar mig vad jag hittar på om dagarna med barnen så svarar jag det som de vill höra, dvs vi läser böcker, pusslar, gungar, promenerar.
Fast sanningen är att jag sitter vid datorn, Elias kommer med en bok, jag läser den för honom och han går sen igen och jag sitter kvar vid datorn. Sen går vi till lekparken och jag sitter på en bänk och halvsover medans Elias leker själv i sandlådan.

Jag är inte ett dugg engagerad, jag är inte ett dugg rolig, jag är världens tråkigaste mamma helt enkelt. Och det sorgligaste är att jag inte är sån här för att jag har en karriär att skylla på utan för att jag helt enkelt bara är egoistisk och inte ser något egennöje i att köra träjärnväg.
Min lyckligaste stund är när barnen är på dagis och jag sitter hemma och skriver och dricker kaffe i min ensamhet. Är jag så tragisk? Borde jag inte tycka att det allra roligaste som finns är att vara med mina barn?
Jo, det borde jag, om jag ska vara normal. Jag har satt dessa barn till världen och jag ska aldrig någonsin förneka att jag älskar dom, men ursäkta mig, det ÄR tråkigt att leka, jag tycker det. Det är så hemskt att erkänna och det är väl därför som jag nu kommit på att jag är världens sämsta mamma, men jag tycker faktiskt att det är roligare att vara själv än att vara med barnen.

Ibland när vi åker allihopa till stadsparken så tittar jag i smyg på alla andra mammor som är där. Dom har jättekul. Jag undrar om dom spelar för syns skull eller om dom verkligen tycker att det är skitkul att knuffa på en karusell i en halvtimme. Dom skrattar liksom mer än barnen. Sen jagar dom barnen, rullar runt på marken (inte så mycket så att håret förstörs), och sen äter dom medhavd matsäck på en bänk och pratar med andra glada mammor.
Jag står där som ett jävla fån och trots att Amir tycker det är skitkul att gunga och skrattar så han kiknar när jag knuffar på honom, så kan jag bara inte skratta med honom, utan jag ser väl lite förströdd och tankspridd ut. Sen springer Elias iväg och om jag är en rolig mamma så ska jag jaga honom, men jag orkar inte. Istället sätter jag mig ner på en bänk och blir förbannad på ungen som ska springa iväg åt alla håll och kanter och säger åt Muneer att jaga honom istället.
Och Muneer säger att jag ser så dyster ut där jag sitter. Och han kan självklart inte låta bli att peka på dom andra mammorna och frågar varför jag inte är glad. Jag är då ärlig och säger "jag tycker det är tråkigt att va här, kan vi inte åka till A6 istället".

Usch, vad jag är tragiskt operfekt.
Det är ju så man undrar varför jag skaffar barn och hur mina barn egentligen mår.
Jotack, dom mår prima, den ena har autism och det är säkert mitt fel, men annars är det okej. Dom är glada, utvecklas bra och äter ordentligt och har hela och rena kläder och sover numera hyffsat om nätterna.
Dock får dom leka rätt mycket själva.

Nu börjar det snart igen, nu kommer det snart en bebis som jag kommer ha en tråkig vardag med medans dom andra barnen är på dagis. VAD ska jag hitta på om dagarna. Byta blöjor. Amma. Gå runt runt runt i lägenheten och vyssja och vagga, sen gå ut en sväng med min jättefina vagn och sen amma ännu mer och sen när bebisen är lite äldre så måste jag även vifta med en skallra ovanför huvudet på honom och ta med honom på babysång, babysim, babyfik och allt vafan det heter.
Usch, vad tråkigt.

Jag är inte stolt över detta, jag mår faktiskt lite dåligt av det. Jag skulle gärna vilja vara lite bättre, lite roligare, lite skojigare, lite påhittigare, lite socialare. Jag skulle vilja känna att jag förgyller mitt barns vardag med diverse meningsfulla aktiviteter och jag vill väldigt gärna sätta mina egna behov åt sidan för att de ska ha roligt, men jag kan bara inte.
Nu tror jag visserligen inte ändå att mina barn mår dåligt för att de får leka en hel del själva (eller ja, Elias som leker då, Amir bara flummar ju), jag tror till viss del att det kan vara nyttigt också att använda sin egen fantasi och inte ha ett behov av att bli underhållen hela tiden, eller jag vill gärna tro det. Men ibland går det faktiskt till överdrift från min sida, det är säkert.
Personer som jag då öppnat mig för angående detta menar att jag faktiskt inte mår så bra rent psykiskt, att det är därför, och då ska jag inte ha dåligt samvete över detta utan istället se till de positiva saker som finns och allt annat heroiskt som jag gör för barnen.
Ja jo visst, så kan man kanske se det, men jag har svårt att finna det heroiska också.
Jag känner en aning press och stress, och då blir det ännu värre. Då mår jag ännu sämre och blir en ännu sämre mamma och människa.
Personerna menar då att det kanske helt enkelt är viktigare för mig med egentid eftersom jag har det som jag har det och mår som jag mår, och att jag inte ska hänga upp mig på det eftersom jag blir en roligare och bättre mamma när jag väl vill då istället, men att ingen är en bra mamma under tvång.
Nej, jag hoppas verkligen att det är sant som dom säger. För jag vill inte ha Amirs autism på mitt samvete.

Igår var jag på Ikea och det kryllade såklart av föräldrar och barn där. Vi satt och åt och det kom en mamma med typ en ettåring eller nåt och satte sig vid ett bord brevid. Det var ett himla pluttinuttande, så jag kunde inte låta bli att glo lite extra. Mamman var uppenbart kär i sitt barn och gullade så hon sprack, och barnet bara gurglade och jollrade och skrattade hela tiden och mamman gurglade tillbaka. Och mamman satt och matade barnet och barnet åt så hon blev alldeles proppmätt och sen satt barnet där i stolen nöjd och glad och gurglade vidare tills mamman och den perfekta barnafadern hade ätit färdigt sin mat.
Det var en sån äckligt perfekt idyll så jag ville kräkas. Och jag kunde för allt i världen inte förstå, hur mamman kunde tycka att det var såååå underbart att sitta och mata sitt barn så hon var tvungen att jollra och skratta hela tiden.
Var det därför barnet var så nöjt sen? Jahaaaaaa!! Är det SÅ man gör för att barn ska vara glada och nöjda? Man ska gulla med dom sådär fånigt?
Jag tror jag har gullat ytterst sällan. Det har inte funnits nåt att gulla åt. Eller inte med Amir iallafall. Usch, va hemskt det låter. Men jag gullade nog mer med Elias än med Amir. Amir skrek ju bara för sjutton hela tiden, vad är det att gulla åt.
I vilket fall som helst så fick jag ytterst dåligt samvete när jag såg denna gullande mamman och barnet med dom fina dyra kläderna och den tomma barnmatsburken. Sådan har jag aldrig varit och sådan kommer jag aldrig att bli.

Jag kanske inte ska ha barn. Jag är nog inte gjord för det. Fy, vilken hemsk människa jag är, som har satt barn till världen utan att kunna och orka ta hand om dom.
Allt är hemskt. Allt är tråkigt. Jag börjar se mönstret nu. Jag börjar se roten till allt det onda. Roten till allt det onda är ju för sjutton jag själv.

Idag var vi i stadsparken igen. Amir och Elias gillar det. Jag gör det inte, som sagt. Speciellt inte idag, då jag har sån jävla ischias och dessutom grymma förvärkar. Men vi hade jättemycket överblivet bröd som vi var tvungna att ge till ankorna. Amir och Elias blev jätteglada och sprang runt och matade ankorna och skrek och skrattade. Sen åkte vi runt till lite olika affärer och köpte diverse ting och sedan hem igen. Amir hade varit på jättebra, mysigt humör hela tiden, men när vi kom innanför dörren började han genast skrika, och sen skrek han typ till halv sju, då satte jag på stereon och då blev han tyst.
Frågorna som lyder är nu: varför skrek han? Blev han så arg för att han inte fick vara ute mer?
Vi kunde inte göra nånting alls åt situationen, han bara skrek och skrek så han blev blå, spydde och sen skrek han igen.
Vad är det med Amir och musik? Så fort han hör musik så blir han tyst och lugn och sätter sig bara direkt i soffan och lyssnar.
Är det något som sitter kvar från när han var bebis, när han skrek så jag blev tokig på honom och jag satte på stereon på högsta volym för att slippa höra honom, då blev han så chockad så han somnade.
Slutsats; jag är en dålig mamma som inte kan trösta mitt barn utan tar till de allra enklaste metoder hela tiden.

Nej, det är jobbigt, allt är jobbigt, jag vill inte tänka på det mer. Godnatt.

fredag 8 augusti 2008

JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD...........

.... jag är inte nådig för tillfället kan jag ju bara tala om.
Den som kommer i närheten av mig blir nog rädd.
Har känt mig så här ett par dagar nu.
Skit, skit och skit, det är nog alla hormoner eller jag vet inte vad det är.
Blir förbannad för minsta lilla grej... och saken är också den, att resten av världen verkar inte vilja samarbeta med mig. Jag förstår inte varför.

Jag vill inte va gravid längre!!!!! Jävla unge, nu får du faktiskt ta och komma ut! Nääe, den har väl planerat att ligga där inne ett tag och bara tjocka till sig och feta upp sig och reta gallfeber på mig.
Jag är groteskt stor nu.... tror inte man kan bli större. Fast jag vet att jag faktiskt har varit större förut. Men nej, nu går det inte mer. Någonstans måste det väl bli ett stopp, annars spricker man ju?
Jag kan inte röra mig... jag kan inte böja mig ner, jag kan inte sitta ordentligt, jag kan inte stå, jag kan inte ligga, jag kan inte gå, jag kan inte vända mig i sängen. Hur jag än gör så är det något som gör ont. Är det inte ischias så är det foglossningen eller så är det den där j-a bebisen som ska fixera sig helt sjukt mycket och pressa huvudet mot alla leder och muskler och grejer som finns där nere så det känns som jag ska kissa på mig och jag vet inte vad som ska hända. Och när jag ska vända mig i sängen på natten så GÅR det bara inte, jag är förlamad.
Jag orkar inte...
och samtidigt så ska ungarna hålla på hela tiden.. bråka med varandra och få allmänt dåliga dagar och skrika åt allting. Är det inte den ena så är det den andra. Om Elias är på bra humör så kan man ge sig den på att Amir är sur, och tvärtom.
Och så blir jag förbannad på Muneer som bara boar hela hela tiden, han gör ju inget annat. Jämt ska han fixa nåt och hålla på, och jag borde va glad för att han försöker förenkla vår vardag och göra det så lätt som möjligt inför bebisens ploppande men jag kan bara inte vara glad och tacksam just nu.
Minsta lilla sak någon säger till mig så bara fräser jag till svar. Usch nej det kan inte va kul att vara i min närhet...

Skulle gå ut med en kompis idag som också är jättehöggravid och köpa bebissaker, och jag tänkte, hur ska det gå, hon kommer inte palla mitt humör. Men jag tror lite shopping hjälpte för jag blev nästan lite glad.
Dock blev jag sur igen när jag kom hem eftersom kroppen började protestera mot min lilla shoppingpromenad och jag fick tusentals sammandragningar och förvärkar och jag kunde inte gå en meter pga ischiasen.

INGET är bra...
Vill bara lägga mig under en filt och sova i tre veckor.
USCH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har lust att skrika massa fula ord men det är väl inte så trevligt kanske.

Inte blir det bättre av att gå in på Familjeliv och läsa en massa perfekta inlägg skrivna av perfekta mammor med perfekta vardagar och perfekta barn. Usch, jag spyr nästan nu av att läsa där.
Jag är så jävla dålig och så jävla operfekt så det finns ju inte. Jag håller inte med en enda åsikt som sägs där inne och jag pallar inte att vara med i en diskussion i mer än två sidor för då kräks jag på alla viktigpettrar och duktiga mammor.
Har därför börjat läsa och skriva mer och mer på Flashback istället, där det är lite mänskligare attityd och inte bara "svävar på blåa moln-gullegull-perfekt". Dock är Flashback irriterande i sin tur för man måste va sån hårding för att kunna läsa och skriva där inne och vad man än skriver så kan man få spydiga kommentarer och stick och brinn och sånt där till svar. Det är ju inte så bra det heller. Finns det inget mellanting?

Tex. Jag följer Arboga-rättegången med stort intresse.
Jag mår så himla illa av detta brott, det är äckligt hemskt. Kunde inte sova på flera veckor efter att det hänt och tänker fortfarande jättemycket på det och jag får tvångstankar att jag måste kolla så dörrar och fönster är stängda mm.
Men i vilket fall som helst så intresserar fallet mig av nån anledning och jag har faktiskt tagit del av förundersökningen.
Det finns en tråd om detta på Flashback och det är mycket givande att prata där då många är juridiskt och polisiärt kunniga tex. Finns en tråd eller några stycken, på Familjeliv också, jag sa några ord där med, men sen tänkte jag, att där kan man ju inte häcka. För var och varannan kommentar var helt iq-befriad och alla upprepade varandra (som vanligt), vart tredje inlägg lät "jag tycker det som hänt i arboga är fruktansvärt, hur kan man göra så mot små barn, man borde skära halsen av tyskan" och när någon hörde att jag läst förundersökningen så var jag grotesk och sjukligt nyfiken och hemsk som bara hade ens en tanke på att läsa det.
Jag har läst Engla-förundersökningen och även Tito, och jag anser då inte att jag är grotesk pga detta utan jag är bara uppriktigt intresserad av vårt svenska rättsväsende och vill väldigt gärna jobba med något som har med rättsväsende och kriminalitet att göra i framtiden, det handlar inte ett skit om att jag skulle vara grotesk som gillar att gotta mig i andras olycka. Och hör sen.

Vet inte varför jag skrev det här, det bara kom. En sak som jag irriterat mig på kanske och eftersom jag är nämnvärt förbannad i allmänhet så slank det väl ut.

Nej, fy helvetes jävla skit säger jag bara, nu måste jag sova, jag är alldeles för otrevlig för att vara vaken!!!!!!!!!!!!

tisdag 5 augusti 2008

Jag skrev ett inlägg på Familjeliv...

... det skulle jag inte ha gjort.
För det var ju inte en enda människa som fattade vad jag menade. Eller, nån kanske det var. Jag slutade läsa efter ett par sidor då alla bara upprepade varandra och samma kommentarer återkom i det oändliga.

Till saken.
Det är ett jävla tjatande hela tiden om att vi minsann ska ha en tjej nu.
Ojojoj, pluttenuttigull, nu hoppas ni väl på en liten docka, när ni har två killar redan.

För det första.
Ja, jo, nja, kanske. Vet inte.
Klart att jag vill ha en tjej!!!!! Det skulle va underbart.
Men jag kommer aldrig få nån tjej, jag vet det, jag kan inte göra tjejer.
Jag vet redan att jag kommer få en kille till och är numera inställd på det och det rör mig inte i ryggen, jag kommer va världens stoltaste pojkmamma när jag går runt med mina tre pojkar. Jag ler bara av tanken på att ha tre små söner. Helt fantastiskt. Och Elias behöver en kompis för han tycker att Amir är tråkig.
Men det vore helt fantastiskt att få en tjej också, inte för att jag vill göra frisyrer i håret och fjanta mig och sådär, utan för att jag saknar en mor-dotter-relation och det gör ont i hjärtat på mig.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det påståendet när folk säger så. Det blir mest flum till svar.
Då får man tillbaka "nej det är klart att det inte spelar nån roll vad det är för kön, huvudsaken är att det är friskt".

Det var detta som jag skrev ett inlägg om.
Vaddå huvudsaken är att det är friskt?
Vad händer om det inte är friskt? Om det inte är välskapt, om det har ett funktionshinder, om det är sjukt, om det helt enkelt inte passar in och inte är som man "ska" vara?
Då blir allt fel och kaos och upp och ner och man blir såååå besviken..??
Hoppas alla blivande föräldrar evinnerligt att de ska få PERFEKTA barn?
Det känns som att folk är fixerade vid tanken på att allt ska gå så smidigt som möjligt hela tiden och att ingenting får förstöra deras perfekta världar och deras perfekta liv, och att det liksom inte finns några alternativ till att få ett perfekt barn som växer upp på ett perfekt sätt. Jag vet självklart att de inte tänker så egentligen!!! Men varför annars detta påpekande hela tiden om att barnet måste till varje pris vara friskt? Jag vet att man inte vill önska sitt barn smärta och plågor, såklart. Men om det inte handlar om smärta och plågor då, utan om "mindre"grejer, som tex osynliga handikapp. De kanske inte menar på det viset... men det känns så, när jag hör den kommentaren, så tänker jag så, kanske för att jag är känslig för tyckanden i den här frågan för tillfället, kanske för att jag tar illa upp av allting som kan relateras till mitt eget liv.

Jag vet inte vad jag tänkte när jag väntade Amir. Men jag minns att jag aldrig någonsin har tänkt "huvudsaken är att det är friskt" och speciellt inte nu längre...

Nu är det inte så att bara för det så önskar jag mig ett sjukt barn, som vissa människor alltså tror att jag menar.

Nej grejen är den istället att jag bryr mig faktiskt inte om, om barnet inte är friskt. Självklart skulle det smärta oerhört om jag fick ett barn som led, som hade ont, som var riktigt sjukt och var tvungen att opereras gång på gång, som kanske inte överlever. Men det är inte det jag menar med friskt/sjukt utan egentligen så menar jag funktionshinder, fast jag vet ju att det inte är en sjukdom.
Det rör mig inte i ryggen om jag får ytterligare ett barn med funktionshinder eller handikapp.
Det jag önskar nu först och främst är ett barn som överlever, och som för alltid kommer att vara lyckligt. För jag vill ju inte att mitt barn ska lida, såklart.

Det är lite klantigt att säga så till mig och Muneer... att huvudsaken ska vara att barnet är friskt.
Som om Amir inte är nåt att ha då liksom, låter det som.
Och att vi skulle föredra perfekta barn framför vår Amir.

Det är faktiskt så att jag inte ens önskar funktionshindret ur Amir längre.
Om han inte har dessa problem... då är han ju inte Amir? Då är han ju inte samma person. Då är han ju någon annan. Jag vill att han ska vara den han har blivit född till att vara.
Jag vill hjälpa honom, såklart, så att han trots sina problem och hinder kan leva ett så normalt och självständigt liv som möjligt. Men jag önskar inte att han vore någon annan, att han vore någon som han inte är, alltså ett barn utan autism. Tanken skrämmer mig.

Och jag vet nu, att världen går inte under för att man får ett barn som inte passar in i alla mallar.
Det är förbannat svårt och svart emellanåt, inte att förneka.
Men det är så givande också... det är verkligen något extra, något speciellt. Livet blir aldrig någonsin sig likt igen och det går inte att jämföra med andra "vanliga" familjers liv, och alltihopa ger mig ett så brett perspektiv på saker och ting, på livet, på världen. Jag har lärt mig, och fått, så himla mycket just på grund av detta.
Och Amir är världens goaste unge... han lider inte det minsta... Han har svårt att uttrycka sig och han kan inte förklara vad han känner och vad han vill, och det är med all säkerhet frustrerande för honom, men han är en stark och envis kille som inte verkar ta så himla hårt på det ändå. Och vi ska ju hjälpa honom så att han en dag kan uttrycka sig, så att hans liv blir lättare.
Men han kommer ändå alltid att vara speciell och sådär härligt go och glad. Jag tror inte att han hade varit sån om han var "normal" och det är just därför som jag inte bryr mig om att han är som han är, och det är just därför som jag inte önskar att han vore annorlunda.
Jag blir så glad när jag ser honom och när jag hör honom och hans små ljud och sånger som han har för sig, samtidigt som det plågar mig på ett vis och samtidigt som det är psykiskt pressande, men det är ju min lille kille, det är ju sån han är.

Det är detta jag menar... när jag säger att huvudsaken inte alls är att barnet är friskt.
Jag vill ha ett barn som överlever, som jag kommer få se växa upp. Ett barn vars liv har en mening vare sig det innebär funktionshinder eller handikapp. Ett barn som ger mitt liv en mening. Ett barn som alltid är lyckligt.
Jag vill ha ett barn helt enkelt.. tjej eller kille spelar ingen roll.. inte lika mycket som hälsan.
MEN.... huvudsaken är inte heller hälsan, utan allt det andra, allt det som ett barn ger, och allt det som jag kan ge ett barn.


Min underbara kille gjorde en sak idag som var så intressant. Jag hade gjort i ordning ett fat, med massor av olika frukt, som vi skulle äta. Amir blev direkt intresserad och ville till synes äta något av vad som fanns där. Han kom nära, nära, och tittade, luktade och petade på alla frukter, men han kunde verkligen inte plocka upp någon av dem. Så jag gav honom en apelsinklyfta. Varpå han la tillbaka den på tallriken och sa "nej.". Sen gick han därifrån.
"Jag trodde han var hungrig?" sa jag till Muneer.
Muneer tittade upp från vad han nu höll på med (sy lakan) och sa "Men han kan ju inte välja.. du måste ju ge honom en tallrik med bara en frukt och gömma den där med alla alternativ".
Så det gjorde jag, jag la bara apelsin på en tallrik och gav honom. Och då åt han alla utan att tveka.
Mycket konstigt... att han blir förvirrad eller vaddå? Det får inte finnas för många valmöjligheter? Har hört faktiskt att dom har sagt något liknande på dagis.. Att när dom äter lunch så måste dom lägga upp först pasta på hans tallrik, och så äter han det. Och sen efter det så lägger dom upp köttbullar, och då äter han dom efteråt.
Varför är det så???
Hur knäppt som helst.

Det är nån fjantig film på tv som jag vill kolla på tror jag... så tack för idag.

måndag 4 augusti 2008

nu får bebisen ta och komma

Nu är det helt okej, för nu har vi fixat allting.
Igår köpte jag blöjor, såna där pyttesmå, det var nästan lite rörande.
Och idag har Muneer hämtat spjälsängen från förrådet och så har vi köpt nya täcken och kuddar och påslakan, och på onsdag ska vi hämta babyskyddet till bilen.
Så nu är det varsågod och ta och komma ut!
Fast h*n håller väl inte med mig...
Bara för att jag helt enkelt tar för givet att han ska komma för tidigt så gör han väl inte det.
Och tiden går så äckligt sakta också, jag fattar ingenting, tycker att jag har sagt till folk att jag har en månad kvar hur länge som helst nu. Tycker det är så irriterande när folk frågar hur långt jag har kvar, och vart jag än har gått i sommar så har folk tittat på min mage och alldeles medlidande sagt "åååå det däääääär kan inte va roligt i denna värme... hur långt hvar du kvar?" "en månad", har jag då jämt svarat fast det kanske har varit två, bara för att jag inte vill höra hur stoooor jag är. Men ändå får jag värsta förvånade blickarna till svar och dom säger "ojojojooooooj, hela långa sommaren....."
Jotack jag vet det, jag behöver inte höra det.
Jag har helt iskallt räknat med att bebis ska vara ca två veckor för tidig. Men det här är säkert en liten luring som ligger där inne och tjockar till sig ordentligt och kommer ut EFTER bf och med ett huvudmått som heter duga och 4,5 kilo så man inte orkar bära ungen.
Jag hoppas inte på nåt längre.
Har dock känt mig otroligt konstig senaste veckan, jättemycket förvärkar (AJ) och sammandragningar om vartannat och så har bebisen borrat sig skitlångt ner i bäckenet så det känns som jag ska bajsa på mig hela tiden. Så så här ska man gå runt i fyra veckor, trevligt trevligt.
Skrev jag förresten att jag var på tillväxtultraljud och det visade sig att det var verkligen en jättekluns som ligger där inne? Ojojoj. Elias visade hela tiden på ca -15% på tillväxtultraljuden men den här klumpen var typ +-0% alltså PERFEKT, men i mina ögon är det alldeles för stort. Usch, hur ska detta sluta.
Sen går jag ju upp i vikt nonstop också så mina fötter knappt bär mig längre. Och då måste jag tillägga att det beror inte på att jag äter en massa för jag äter nästan ingenting för det finns ingen plats i magen, det är ju bara en massa barn där inne.
Det är lätt att bli bitter minsann.

Men nu har det uuuuunderbara vädret försvunnit iallafall och ersatts med regn. Gör mig inte ett dugg. Jobbigt på helgen bara när man inte kan vara ute med barnen utan måste stänga in dom i lägenheten. För ja, jag är så otroligt tråkig och bekväm av mig så jag vill inte gå ut i regnet med dom, även om dom har regnkläder och sånt så tycker inte jag att det är speciellt kul att stå och huttra i regnet. Och vad hittar man på inomhus? Med Elias är det inga problem, bara att ta fram pappas verktygslåda så är den saken klar. Med Amir det ju värre för alla hans favoritaktiviteter är ju belagda utomhus. Suck.

I går vaknade han klockan två på natten och var vaken från dess och fram till klockan 11. Sen sov han i tre timmar mitt på dagen.
Jag fattar inte?? Han får två olika mediciner för att sånt inte ska hända. Men emellanåt verkar det ju inte hjälpa.. det är som att han helt enkelt inte har tid att sova eller nåt, eller att han tycker det är tråkigt. För han vaknar och är klarvaken och så ligger han och säger "iiiiii" och sparkar på oss och sen helt plötsligt ska han upp och gunga gunghäst, och om man då tar tillbaka honom till sängen så blir det ett jävla liv.
Han får två melatoninkapslar + teralen på kvällen och det ska räcka bra, men ändå så vaknar han och tror att det är dag. Så vi gav honom en kapsel till mitt i natten, det brukar funka, men igår funkade inte det heller!
Det är verkligen ett mysterium, som så mycket annat med den pojken.
Vill att läkaren ska komma tillbaka från semestern så jag kan snacka med honom...

Jag har köpt omega-3 idag, som vi ska prova på Amir. Har hört från många källor att det ska va bra på barn med autism eller ADHD, eller det är väl ett vetenskapligt bevisat faktum. Det ska bli väldigt intressant... vill prova det på Muneer också egentligen men det var ju så himla dyrt och alla bebisgrejer kostade så mycket pengar så nu får vi svälta.

Nej, jag måste plugga. Det är ju skitsvårt. Kommer aldrig att klara det. Det är väl inte meningen att jag nånsin ska kunna plugga i mitt liv eftersom jag verkar ha en benägenhet att inte klara av det. Eller så får jag väl plugga när barnen är vuxna, är väl bara det som återstår.

Tjoflöjt.