torsdag 14 augusti 2008

amir och elias måste sluta bajsa

för Försäkringskassan har inga planer på att betala ut min föräldrapenning och blöjorna börjar ta slut.

Jag ogillar att ringa och klaga på stackars telefonister som egentligen inte kan göra nånting åt situationen dom sitter i. Jag försöker tänka mig in i deras situation, stackare som måste lyssna på en massa sura föräldrar/sjuka/pensionärer/bostadsbidragstagare hela dagarna fast dom inte kan göra nåt åt det. Så jag försöker va lite snäll när jag ringer.
Jag: "Hejsan, jag undrar bara var min föräldrapenning är någonstans, om det är något som är fel".
Telefonist: "Vi ska se det..................... nej, din sgi är ju fastställd, men handläggningstiden ligger ju på 6 till 8 veckor just nu".
Jag: "Men om sgi:n är fastställd så är det väl inget mer att handlägga, då är det väl bara till att betala ut pengarna?"
Telefonist: "Nej, för det är ju inte samma person som fastställer sgi:n som betalar ut pengarna".
Jag: "Nähä. Okej. Då vet jag. Men tack så mycket. Ha en bra dag! Hej då!"

Fast jag egentligen vill skrika åt människan på andra sidan att vi faktiskt inte har några pengar, maten börjar sina i kylskåpet och blöjorna är slut och även fast hela Försäkringskassan har stannat bara för att det är semestertider så tar fan inte hyresvärden semester för dom vill ha sina hyrespengar, och det är nog ganska lätt för tanten på andra sidan luren att bara knappa in summan jag ska ha ut (den kan jag räkna ut själv till och med, så det borde inte va så svårt) och betala skiten så jag får pengarna inom ett par dagar och problemet är löst. Eller om jag kanske ska skicka räkningarna till Försäkringskassan så kan ju dom betala dom direkt?
Men nej, istället så låter jag lika mesig och rädd som nån som har en pistol riktad mot skallen och bara tar deras ursäkter att det just nu är 6-8 veckors handläggningstid som om jag hade flera miljoner på banken och verkligen inte behöver dessa pengar.
Usch vad jag önskar att det vore lite jävlaranamma i mig! Vad mycket skit jag skulle sluppit då.
Sen när jag berättar för problemen till Muneer så säger han att nästa gång ska han ringa, men då blir jag jätterädd för jag vill verkligen inte att han ska ringa, för då kommer telefonisten gråta hela dagen efter att ha pratat med honom. Men Muneer menar att det är inget att tjafsa om egentligen, att vi har rätten på vår sida och blablabla, och han har ju rätt, men jag tycker inte man ska va taskig för det. Fast taskig kanske är det enda man ska va om man ska få ut några pengar i Sverige idag.
Eller något mellanting i allafall. Man behöver ju inte va så mesig som jag.

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra för bilen är sönder också och måste lagas.
Vi måste verkligen köpa en ny bil. Men jag kan inte sälja vår bil för jag kommer tycka synd om den personen som köper den och jag vill inte lura på någon detta bilskrälle. Eller så säljer jag den till någon som sedan kommer att stämma mig för att jag har lurat dom, och tillika där kommer jag inte kunna protestera utan bara ta all skit som kommer regna över mig.

Idag ska Amir till tandläkaren. Muneer ska gå dit med honom. Jag vägrar. Jag undrar hur det kommer att gå. Amir har världens skitigaste tänder, säkert med massa hål, bara för att han vägrar att borsta dom, och man får absolut inte borsta dom på honom. Han tar tandborsten själv och springer iväg nånstans och tuggar på den.
Förra gången vi var hos tandläkaren så blev det massa protester (såklart), för det första för att Amir hatar små trånga utrymmen som tex tandläkarrum. Sen vill han självklart inte att någon okänd människa ska gräva i hans mun. Och självklart kan han inte gapa på kommando (HAHAHA!!!). Och han kan inte sitta fint i stolen när man säger till honom. Och han blir rädd för tandläkaren och fattar inte när denne busar och skojar med honom utan ser henne bara som ett hot.
Och tandläkaren säger att han har massor med bakteriebeläggningar och att han inte har så fina tänder, och så skyller han på mig för att jag inte borstar ordentligt. Detta var alltså förra gången vi var där, då var Amir två år och vi hade inte börjat fundera så mycket på det här med autism ännu, så vi trodde bara att allt var vårt fel för att vi var dåliga föräldrar och Amir var ett i allmänhet konstigt barn som låg efter i utvecklingen på något vis.
Nu har jag sagt till Muneer att han MÅSTE säga till tandläkaren att Amir har autism (eller nåt) och att det går inte att borsta tänderna på honom och om det ska göras en tandundersökning så får det bli under narkos eller nåt. Kanske ska be om en remiss till sjukhustandläkaren eller vad det heter.
För han får ju inte få hål.

Nåja, får se hur det går, får väl återkomma om det.
Nu ska jag sova middag.

Inga kommentarer: