måndag 11 augusti 2008

Jag borde gå och lägga mig och sova.

Jag tänker alltid när jag vaknar att "jaja, gå upp och se glad ut, och sen så fort barnen är på dagis så går jag och sover igen". Men jag gör aldrig det.
Idag vaknade jag klockan fem av Amir såklart. Blev först förbannad men sen tänkte jag att vid klockan 9 så går jag och lägger mig igen så ingen fara skedd.
Nu är klockan nio och jag funderade på om jag ska sova men jag kan ju inte det nu heller, nu är jag ju jättepigg.
Fast jag borde verkligen.. somnade klockan ett och vaknade alltså klockan fem.
Tänk om förlossningen sätter igång, då har jag noll energi.
Skulle väl va himla typiskt att sätta igång vid ett sånt tillfälle då jag inte har sovit nånting.

Jag börjar fundera på om jag ska ta in på hotell eller nåt resterande tid innan bebisen behagar ploppa. Jag känner att jag är verkligen ingen trevlig person att umgås med. Jag tycker synd om Muneer. Han gör precis ALLTING här hemma, allt allt allt. Jag bara sitter på soffan hela tiden och ojar mig och stönar och stånkar och säger ajajaj bara jag ska lyfta ett finger. Och om Muneer säger nåt till mig så bara fräser jag till svar så han blir rädd. Och jag orkar inte med barnen heller fast dom envisas med att hoppa på mig och klättra på mig. Gud va skönt det skulle va att ta in på hotell lite och bara sova alldeles själv och slippa va så förbannad hela tiden.
Muneer säger att om jag bodde i Indien så skulle jag vid det här laget eller för typ nån månad sen flytta hemifrån till någon annan släkting och bosätta mig där tills barnet är föds. Detta för att kunna vila och dessutom bespara maken och andra närstående ett djävulskt humör. Han säger att så gör dom alltid där. Det låter väldigt trevligt. Å andra sidan låter det inte trevligt att senare när barnet är fött så kommer det ungefär femhundra släktingar på samma dag och ska kolla på underverket och ha en massa åsikter om hur man ska hålla det och amma det. Nej då föredrar jag Sverige där man får lite lugn och ro efter förlossningen och sen när någon väl kommer och hälsar på efter typ en månad (om dom nu gör det, "man vill ju inte störa") så ska dom va så extremt försiktiga och fråga om dom får hålla barnet.

Från det ena till det andra. Jag tror att Amir är inne i nån konstig utvecklingsperiod, eller nånting händer med honom i allafall som jag inte har sett förut. Muneer berättade förra veckan när han hade hämtat Amir på dagis så hade dom sagt att han hade ätit potatis och så hade han suttit i 45 minuter med ett pussel. Jag trodde inte på honom, eller jag tänkte att han missförstod nog vad dom sa. Men idag när jag lämnade honom så såg jag själv hur han satte sig vid bordet med en sån där leksakskassaapparat och började dona. Läraren berättade då att det har hänt många gånger nu att han har suttit vid bordet jättelänge och jättekoncentrerat och pysslat med något. Dessutom hade han faktiskt ätit potatis, och soppa till och med. Och dom sa även att han nu sitter kvar vid matbordet jättesnällt och äter jätteduktigt och lämnar inte bordet förrän tallriken är tom!
Jag fattar ingenting, men blir jätteglad. Tänk om det finns ett hopp för honom. För det är ju så att så fort vi märker att han har fått upp sin koncentrationsförmåga så kan man börja träna med honom på allvar. Det har ju inte gått att göra det innan eftersom han har varit så otroligt rastlös och bara sprungit hit och dit hela tiden och vägrat sitta still.
Jag hoppas verkligen inte att det bara är nån grej som han gör just nu utan att han utvecklas eller nåt...

Nej jag ska nog gå och sova i allafall.
Det är verkligen inte roligt att vakna klockan fem och det första man gör är att man finner Amir i köket, på köksbänken, med nävarna i Oboy-burken och Oboy över hela golvet och kläderna och håret och allting.
Mina dagar börjar minsann alltid lika trevligt.

Inga kommentarer: