lördag 9 augusti 2008

Jag är världens sämsta mamma.

Japp, då var det officiellt. Jag tänkte idag outa mig själv som världens sämsta mamma. Det är nu längre ingen tvekan om att jag är det.

Jag läste en annan blogg häromdagen. Författaren ifrågasatte varför det är så status att säga att man klättrar på väggarna när man är mammaledig, att man hatar att sitta i sandlådan och att man längtar efter stimulans och tillbaka till jobbet och karriären. Hon fick ett flertal kommentarer där många personer inte förstod vad hon snackade om eftersom det är betydligt vanligare att säga att man älskar att vara hemma och leka och busa i sandlådan etc och att man aldrig vill börja jobba igen.
Dessa kommentarer håller jag med. Jag tycker jag allt oftare ser dessa perfekta mammor som älskar dagen hemma med barnet och allt meningsfullt (??) de hittar på tillsammans även om bebisen bara är typ 3 månader. Fantastiska mammor.
Antingen det, eller så ska man vilja tillbaka till sitt jobb. Vilket också är helt okej. Båda två versionerna av mamman är okej.

Men inte jag.
Nu ska jag bekänna mina synder och med det kommer alldeles för många människor tycka att jag är en hemsk person och en hemsk mamma.

Jag HATAR att vara hemma med barnen. Alltså föräldraledig.
Jag hatar att sitta i sandlådan. Jag hatar att knuffa gungor. Jag hatar att läsa sagor. Jag hatar att sitta på golvet och bygga med duplo. Eller nja, vänta nu, nu kanske jag tar i lite. Jag hatar det inte, men det är så förbaskat tråkigt så jag sitter nästan bara och gäspar ohejdat.
Ännu värre är det att vara hemma med bebisar. Bebisar som inte gör nånting mer än ammar och skriker och sover. Snacka om meningslös dag. När bebisen sover så kan man ju hitta på det ena och det andra. Men när den är vaken så består livet liksom i att sitta i en soffa med bebisen på knät och försöka gulla och få bebisens uppmärksamhet. Eller ligga på en filt och vifta med en skallra ovanför bebisens huvud. Vad är nöjet?
Och vad är nöjet i att sitta på golvet tills man får träsmak i röven och bygga torn av klossar som bara rasar? Och vad är nöjet i att knuffa gungor tills man blir yr i huvet eller sitta på en sandlådekant och glo på när barnen käkar sand i fyra timmar?
Ursäkta, men jag kan bara inte tycka att det är kul.
Och det är inte ett dugg kul att vakna på morgonen och veta att man har ännu en tråkig dag framför sig med underhålla bebis/knuffa gungor/gå med vagn. Speciellt inte efter en sömnlös natt.

Det finns alldeles för många mammor i min närhet och på internet som är sådär äckligt perfekta så jag får dåligt samvete, som högaktigt deklarerar att de minsann ska vara hemma i två år och att det är sååå kul, men sen är det tillbaka på jobbet (som något vikigt, med utbildning) som gäller och då blir det också roligt och så hämtar man barnen klockan fyra och myyyyser hela kvällen och på helgen hittar dom på en massa roliga saker. Och barnen är alltid glada och skriker aldrig och har fina kläder och dom har fina vagnar.
Jag är omringad av mammor som gladeligen hoppar upp på morgonen klockan 6 med en strålande bebis som sovit hela natten (såklart) och nu välkomnar mamma upp, och så ligger dom och myyyyyyser i sängen en stund innan dom går upp och äter frukost tillsammans (hur äter man frukost tillsammans med en bebis?). Sen klockan halv tio går dom till öppnis (mammaslang för öppna förskolan) och då har dom självklart fina kläder båda två och mamman är fixad i håret och så går hon där med sin bugaboo och skiphopväska, sätter sig på golvet inne på öppnis och pratar glatt med alla andra mammor som är lika perfekta som hon och sjunger "då går vi runt runt ruuuuunt den stooooora eken" och annat sånt fjant.
Sen går hon ut och äter lunch (sallad) tillsammans med dom andra perfekta mammorna och ammar samtidigt som hon äter med en hand och sen somnar bebisen snällt i vagnen. Sen går hon hem och "pysslar" (alltså, lagar egen barnmat, tvättar, städar, fixar middagen tills perfekta pappan kommer hem) och bebisen sover snällt och sen kommer alltså pappa hem och då dricker dom vin tillsammans och myser hela kvällen.
Alternativt, om det är ett äldre barn, så väcker barnet henne på morgonen, dom tittar på barnprogram på TV tillsammans, sen äter dom frukost, och sen går dom ut i trädgården (för självklart har dom villa). Och barnet har perfekta utekläder som är riktigt slitstarka som hon har köpt på POP. Sen hittar dom på en massa roliga saker hela dagen som tex bakar, lagar mat, leker med playdoh, ritar, pusslar, bygger med duplo, och hela tiden är mamman med barnet och leker med detta och gör aldrig nåt själv, inte ens går på toa. Och självklart äter dom hemmalagad lunch och middag tillsammans och sen sover barnet snällt klockan sju.

"Nej men herregud, såna är ju inte alls alla mammor, jag slarvar och skitar ner och tråkar jättemycket" får man till svar om man pratar om dessa mammor.
Jodå, jag vet, att det finns slarviga mammor också som varken har dyra kläder eller vagnar eller bakar och städar och lagar mat eller fixar håret och som inte gillar öppnis och dylikt.

Men jag är värre än dessa till och med. Detta är jag:

Ända sen Amir föddes så har jag ogillat starkt att vara hemma med barn. Men, samtidigt är jag så förbannat lat, så jag är hellre hemma med barn än går till jobbet. Jag är faktiskt så lat, så jag inte ens har utbildat mig än, trots att jag är 25 år. Jag har inte ens kommit på vad jag vill jobba som. Jag har försökt att börja plugga tre gånger utan resultat. Detta för att jag är så lat och omotiverad hela tiden. Barnen regnar över mig och jag måste vara hemma med dessa kryp i allafall ett år.
I början innan jag fick Amir och ja, ett tag efter att han fötts också, så sa jag att jag ville va hemmafru. "åh, så underbart", kunde en reaktion bli.
Människan i fråga tyckte då att jag var så trevlig som ville ta hand om mitt barn själv och inte lämna över ansvaret på samhället.
Det är inte sant. Jag ville va hemmafru för att jag är för lat för att jobba, och då kan ju barnen lika gärna va hemma med mig.
Men när jag upptäckte hur tråkigt det var att vara hemma med barn, och att alla andra mammor som var hemma inte alls var min "stil" att hänga med, så ångrade jag mig och placerade barnen ändå på dagis.
Och då har jag kommit på vem jag verkligen är.
Jag är en lat egoist som inte gillar att leka med mina barn utan hellre helt enkelt ligger på soffan och glor på TV, sitter vid datorn eller shoppar. Mina stackars barn skriker efter min uppmärksamhet ideligen och då och då tittar jag upp från datorn och går iväg och bygger ett och annat torn eller lägger ett och annat pussel, men sen går jag tillbaka till datorn igen.
När Amir var liten så fick han ligga alldeles för mycket själv under babygymmet, alternativt sitta i mitt knä när jag knappade på datorn. Jag var aldrig på öppnis eller knappt ute och gick promenader, för jag är för lat och för tråkig och tyckte alltid att vädret var fult och skyllde på att Amir bara skrek i vagnen. Och till öppnis med alla perfekta snygga mammor ville jag inte gå. Amir hängde med på allting som jag gjorde, men det var saker som jag gjorde för min egen skull, inte för hans skull. Det är säkert därför som han har autism.
Med Elias likadant. Han fick vackert följa med och sitta i vagnen när jag sprang i klädaffärer fast han hellre säkert hade suttit i sandlådan.
Båda två har fått äta burkmat, aldrig att jag skulle ställa mig och göra hemmagjord barnmat. En gång försökte jag göra lite olika fruktpuréer, men det slutade med att stavmixern gick sönder och det var persika i hela köket.
När någon frågar mig vad jag hittar på om dagarna med barnen så svarar jag det som de vill höra, dvs vi läser böcker, pusslar, gungar, promenerar.
Fast sanningen är att jag sitter vid datorn, Elias kommer med en bok, jag läser den för honom och han går sen igen och jag sitter kvar vid datorn. Sen går vi till lekparken och jag sitter på en bänk och halvsover medans Elias leker själv i sandlådan.

Jag är inte ett dugg engagerad, jag är inte ett dugg rolig, jag är världens tråkigaste mamma helt enkelt. Och det sorgligaste är att jag inte är sån här för att jag har en karriär att skylla på utan för att jag helt enkelt bara är egoistisk och inte ser något egennöje i att köra träjärnväg.
Min lyckligaste stund är när barnen är på dagis och jag sitter hemma och skriver och dricker kaffe i min ensamhet. Är jag så tragisk? Borde jag inte tycka att det allra roligaste som finns är att vara med mina barn?
Jo, det borde jag, om jag ska vara normal. Jag har satt dessa barn till världen och jag ska aldrig någonsin förneka att jag älskar dom, men ursäkta mig, det ÄR tråkigt att leka, jag tycker det. Det är så hemskt att erkänna och det är väl därför som jag nu kommit på att jag är världens sämsta mamma, men jag tycker faktiskt att det är roligare att vara själv än att vara med barnen.

Ibland när vi åker allihopa till stadsparken så tittar jag i smyg på alla andra mammor som är där. Dom har jättekul. Jag undrar om dom spelar för syns skull eller om dom verkligen tycker att det är skitkul att knuffa på en karusell i en halvtimme. Dom skrattar liksom mer än barnen. Sen jagar dom barnen, rullar runt på marken (inte så mycket så att håret förstörs), och sen äter dom medhavd matsäck på en bänk och pratar med andra glada mammor.
Jag står där som ett jävla fån och trots att Amir tycker det är skitkul att gunga och skrattar så han kiknar när jag knuffar på honom, så kan jag bara inte skratta med honom, utan jag ser väl lite förströdd och tankspridd ut. Sen springer Elias iväg och om jag är en rolig mamma så ska jag jaga honom, men jag orkar inte. Istället sätter jag mig ner på en bänk och blir förbannad på ungen som ska springa iväg åt alla håll och kanter och säger åt Muneer att jaga honom istället.
Och Muneer säger att jag ser så dyster ut där jag sitter. Och han kan självklart inte låta bli att peka på dom andra mammorna och frågar varför jag inte är glad. Jag är då ärlig och säger "jag tycker det är tråkigt att va här, kan vi inte åka till A6 istället".

Usch, vad jag är tragiskt operfekt.
Det är ju så man undrar varför jag skaffar barn och hur mina barn egentligen mår.
Jotack, dom mår prima, den ena har autism och det är säkert mitt fel, men annars är det okej. Dom är glada, utvecklas bra och äter ordentligt och har hela och rena kläder och sover numera hyffsat om nätterna.
Dock får dom leka rätt mycket själva.

Nu börjar det snart igen, nu kommer det snart en bebis som jag kommer ha en tråkig vardag med medans dom andra barnen är på dagis. VAD ska jag hitta på om dagarna. Byta blöjor. Amma. Gå runt runt runt i lägenheten och vyssja och vagga, sen gå ut en sväng med min jättefina vagn och sen amma ännu mer och sen när bebisen är lite äldre så måste jag även vifta med en skallra ovanför huvudet på honom och ta med honom på babysång, babysim, babyfik och allt vafan det heter.
Usch, vad tråkigt.

Jag är inte stolt över detta, jag mår faktiskt lite dåligt av det. Jag skulle gärna vilja vara lite bättre, lite roligare, lite skojigare, lite påhittigare, lite socialare. Jag skulle vilja känna att jag förgyller mitt barns vardag med diverse meningsfulla aktiviteter och jag vill väldigt gärna sätta mina egna behov åt sidan för att de ska ha roligt, men jag kan bara inte.
Nu tror jag visserligen inte ändå att mina barn mår dåligt för att de får leka en hel del själva (eller ja, Elias som leker då, Amir bara flummar ju), jag tror till viss del att det kan vara nyttigt också att använda sin egen fantasi och inte ha ett behov av att bli underhållen hela tiden, eller jag vill gärna tro det. Men ibland går det faktiskt till överdrift från min sida, det är säkert.
Personer som jag då öppnat mig för angående detta menar att jag faktiskt inte mår så bra rent psykiskt, att det är därför, och då ska jag inte ha dåligt samvete över detta utan istället se till de positiva saker som finns och allt annat heroiskt som jag gör för barnen.
Ja jo visst, så kan man kanske se det, men jag har svårt att finna det heroiska också.
Jag känner en aning press och stress, och då blir det ännu värre. Då mår jag ännu sämre och blir en ännu sämre mamma och människa.
Personerna menar då att det kanske helt enkelt är viktigare för mig med egentid eftersom jag har det som jag har det och mår som jag mår, och att jag inte ska hänga upp mig på det eftersom jag blir en roligare och bättre mamma när jag väl vill då istället, men att ingen är en bra mamma under tvång.
Nej, jag hoppas verkligen att det är sant som dom säger. För jag vill inte ha Amirs autism på mitt samvete.

Igår var jag på Ikea och det kryllade såklart av föräldrar och barn där. Vi satt och åt och det kom en mamma med typ en ettåring eller nåt och satte sig vid ett bord brevid. Det var ett himla pluttinuttande, så jag kunde inte låta bli att glo lite extra. Mamman var uppenbart kär i sitt barn och gullade så hon sprack, och barnet bara gurglade och jollrade och skrattade hela tiden och mamman gurglade tillbaka. Och mamman satt och matade barnet och barnet åt så hon blev alldeles proppmätt och sen satt barnet där i stolen nöjd och glad och gurglade vidare tills mamman och den perfekta barnafadern hade ätit färdigt sin mat.
Det var en sån äckligt perfekt idyll så jag ville kräkas. Och jag kunde för allt i världen inte förstå, hur mamman kunde tycka att det var såååå underbart att sitta och mata sitt barn så hon var tvungen att jollra och skratta hela tiden.
Var det därför barnet var så nöjt sen? Jahaaaaaa!! Är det SÅ man gör för att barn ska vara glada och nöjda? Man ska gulla med dom sådär fånigt?
Jag tror jag har gullat ytterst sällan. Det har inte funnits nåt att gulla åt. Eller inte med Amir iallafall. Usch, va hemskt det låter. Men jag gullade nog mer med Elias än med Amir. Amir skrek ju bara för sjutton hela tiden, vad är det att gulla åt.
I vilket fall som helst så fick jag ytterst dåligt samvete när jag såg denna gullande mamman och barnet med dom fina dyra kläderna och den tomma barnmatsburken. Sådan har jag aldrig varit och sådan kommer jag aldrig att bli.

Jag kanske inte ska ha barn. Jag är nog inte gjord för det. Fy, vilken hemsk människa jag är, som har satt barn till världen utan att kunna och orka ta hand om dom.
Allt är hemskt. Allt är tråkigt. Jag börjar se mönstret nu. Jag börjar se roten till allt det onda. Roten till allt det onda är ju för sjutton jag själv.

Idag var vi i stadsparken igen. Amir och Elias gillar det. Jag gör det inte, som sagt. Speciellt inte idag, då jag har sån jävla ischias och dessutom grymma förvärkar. Men vi hade jättemycket överblivet bröd som vi var tvungna att ge till ankorna. Amir och Elias blev jätteglada och sprang runt och matade ankorna och skrek och skrattade. Sen åkte vi runt till lite olika affärer och köpte diverse ting och sedan hem igen. Amir hade varit på jättebra, mysigt humör hela tiden, men när vi kom innanför dörren började han genast skrika, och sen skrek han typ till halv sju, då satte jag på stereon och då blev han tyst.
Frågorna som lyder är nu: varför skrek han? Blev han så arg för att han inte fick vara ute mer?
Vi kunde inte göra nånting alls åt situationen, han bara skrek och skrek så han blev blå, spydde och sen skrek han igen.
Vad är det med Amir och musik? Så fort han hör musik så blir han tyst och lugn och sätter sig bara direkt i soffan och lyssnar.
Är det något som sitter kvar från när han var bebis, när han skrek så jag blev tokig på honom och jag satte på stereon på högsta volym för att slippa höra honom, då blev han så chockad så han somnade.
Slutsats; jag är en dålig mamma som inte kan trösta mitt barn utan tar till de allra enklaste metoder hela tiden.

Nej, det är jobbigt, allt är jobbigt, jag vill inte tänka på det mer. Godnatt.

1 kommentar:

lillasnurre sa...

du tror väl inte på allvar att du har skuld i Amirs Autism? DET ÄR INTE DITT FEL!!!!!!!!!