tisdag 5 augusti 2008

Jag skrev ett inlägg på Familjeliv...

... det skulle jag inte ha gjort.
För det var ju inte en enda människa som fattade vad jag menade. Eller, nån kanske det var. Jag slutade läsa efter ett par sidor då alla bara upprepade varandra och samma kommentarer återkom i det oändliga.

Till saken.
Det är ett jävla tjatande hela tiden om att vi minsann ska ha en tjej nu.
Ojojoj, pluttenuttigull, nu hoppas ni väl på en liten docka, när ni har två killar redan.

För det första.
Ja, jo, nja, kanske. Vet inte.
Klart att jag vill ha en tjej!!!!! Det skulle va underbart.
Men jag kommer aldrig få nån tjej, jag vet det, jag kan inte göra tjejer.
Jag vet redan att jag kommer få en kille till och är numera inställd på det och det rör mig inte i ryggen, jag kommer va världens stoltaste pojkmamma när jag går runt med mina tre pojkar. Jag ler bara av tanken på att ha tre små söner. Helt fantastiskt. Och Elias behöver en kompis för han tycker att Amir är tråkig.
Men det vore helt fantastiskt att få en tjej också, inte för att jag vill göra frisyrer i håret och fjanta mig och sådär, utan för att jag saknar en mor-dotter-relation och det gör ont i hjärtat på mig.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det påståendet när folk säger så. Det blir mest flum till svar.
Då får man tillbaka "nej det är klart att det inte spelar nån roll vad det är för kön, huvudsaken är att det är friskt".

Det var detta som jag skrev ett inlägg om.
Vaddå huvudsaken är att det är friskt?
Vad händer om det inte är friskt? Om det inte är välskapt, om det har ett funktionshinder, om det är sjukt, om det helt enkelt inte passar in och inte är som man "ska" vara?
Då blir allt fel och kaos och upp och ner och man blir såååå besviken..??
Hoppas alla blivande föräldrar evinnerligt att de ska få PERFEKTA barn?
Det känns som att folk är fixerade vid tanken på att allt ska gå så smidigt som möjligt hela tiden och att ingenting får förstöra deras perfekta världar och deras perfekta liv, och att det liksom inte finns några alternativ till att få ett perfekt barn som växer upp på ett perfekt sätt. Jag vet självklart att de inte tänker så egentligen!!! Men varför annars detta påpekande hela tiden om att barnet måste till varje pris vara friskt? Jag vet att man inte vill önska sitt barn smärta och plågor, såklart. Men om det inte handlar om smärta och plågor då, utan om "mindre"grejer, som tex osynliga handikapp. De kanske inte menar på det viset... men det känns så, när jag hör den kommentaren, så tänker jag så, kanske för att jag är känslig för tyckanden i den här frågan för tillfället, kanske för att jag tar illa upp av allting som kan relateras till mitt eget liv.

Jag vet inte vad jag tänkte när jag väntade Amir. Men jag minns att jag aldrig någonsin har tänkt "huvudsaken är att det är friskt" och speciellt inte nu längre...

Nu är det inte så att bara för det så önskar jag mig ett sjukt barn, som vissa människor alltså tror att jag menar.

Nej grejen är den istället att jag bryr mig faktiskt inte om, om barnet inte är friskt. Självklart skulle det smärta oerhört om jag fick ett barn som led, som hade ont, som var riktigt sjukt och var tvungen att opereras gång på gång, som kanske inte överlever. Men det är inte det jag menar med friskt/sjukt utan egentligen så menar jag funktionshinder, fast jag vet ju att det inte är en sjukdom.
Det rör mig inte i ryggen om jag får ytterligare ett barn med funktionshinder eller handikapp.
Det jag önskar nu först och främst är ett barn som överlever, och som för alltid kommer att vara lyckligt. För jag vill ju inte att mitt barn ska lida, såklart.

Det är lite klantigt att säga så till mig och Muneer... att huvudsaken ska vara att barnet är friskt.
Som om Amir inte är nåt att ha då liksom, låter det som.
Och att vi skulle föredra perfekta barn framför vår Amir.

Det är faktiskt så att jag inte ens önskar funktionshindret ur Amir längre.
Om han inte har dessa problem... då är han ju inte Amir? Då är han ju inte samma person. Då är han ju någon annan. Jag vill att han ska vara den han har blivit född till att vara.
Jag vill hjälpa honom, såklart, så att han trots sina problem och hinder kan leva ett så normalt och självständigt liv som möjligt. Men jag önskar inte att han vore någon annan, att han vore någon som han inte är, alltså ett barn utan autism. Tanken skrämmer mig.

Och jag vet nu, att världen går inte under för att man får ett barn som inte passar in i alla mallar.
Det är förbannat svårt och svart emellanåt, inte att förneka.
Men det är så givande också... det är verkligen något extra, något speciellt. Livet blir aldrig någonsin sig likt igen och det går inte att jämföra med andra "vanliga" familjers liv, och alltihopa ger mig ett så brett perspektiv på saker och ting, på livet, på världen. Jag har lärt mig, och fått, så himla mycket just på grund av detta.
Och Amir är världens goaste unge... han lider inte det minsta... Han har svårt att uttrycka sig och han kan inte förklara vad han känner och vad han vill, och det är med all säkerhet frustrerande för honom, men han är en stark och envis kille som inte verkar ta så himla hårt på det ändå. Och vi ska ju hjälpa honom så att han en dag kan uttrycka sig, så att hans liv blir lättare.
Men han kommer ändå alltid att vara speciell och sådär härligt go och glad. Jag tror inte att han hade varit sån om han var "normal" och det är just därför som jag inte bryr mig om att han är som han är, och det är just därför som jag inte önskar att han vore annorlunda.
Jag blir så glad när jag ser honom och när jag hör honom och hans små ljud och sånger som han har för sig, samtidigt som det plågar mig på ett vis och samtidigt som det är psykiskt pressande, men det är ju min lille kille, det är ju sån han är.

Det är detta jag menar... när jag säger att huvudsaken inte alls är att barnet är friskt.
Jag vill ha ett barn som överlever, som jag kommer få se växa upp. Ett barn vars liv har en mening vare sig det innebär funktionshinder eller handikapp. Ett barn som ger mitt liv en mening. Ett barn som alltid är lyckligt.
Jag vill ha ett barn helt enkelt.. tjej eller kille spelar ingen roll.. inte lika mycket som hälsan.
MEN.... huvudsaken är inte heller hälsan, utan allt det andra, allt det som ett barn ger, och allt det som jag kan ge ett barn.


Min underbara kille gjorde en sak idag som var så intressant. Jag hade gjort i ordning ett fat, med massor av olika frukt, som vi skulle äta. Amir blev direkt intresserad och ville till synes äta något av vad som fanns där. Han kom nära, nära, och tittade, luktade och petade på alla frukter, men han kunde verkligen inte plocka upp någon av dem. Så jag gav honom en apelsinklyfta. Varpå han la tillbaka den på tallriken och sa "nej.". Sen gick han därifrån.
"Jag trodde han var hungrig?" sa jag till Muneer.
Muneer tittade upp från vad han nu höll på med (sy lakan) och sa "Men han kan ju inte välja.. du måste ju ge honom en tallrik med bara en frukt och gömma den där med alla alternativ".
Så det gjorde jag, jag la bara apelsin på en tallrik och gav honom. Och då åt han alla utan att tveka.
Mycket konstigt... att han blir förvirrad eller vaddå? Det får inte finnas för många valmöjligheter? Har hört faktiskt att dom har sagt något liknande på dagis.. Att när dom äter lunch så måste dom lägga upp först pasta på hans tallrik, och så äter han det. Och sen efter det så lägger dom upp köttbullar, och då äter han dom efteråt.
Varför är det så???
Hur knäppt som helst.

Det är nån fjantig film på tv som jag vill kolla på tror jag... så tack för idag.

2 kommentarer:

Lise sa...

Människor säger så mycket dumt, ibland undrar jag om det ens är deras egna tankar eller om det är samhället som formar dem. Jag får ont i magen av att tänka på att jag en dag måste sluta på koritset där jag jobbar med autistiska barn - för det har utan tvekan varit det mest givande jobb jag NÅGONSIN haft. Ja, barnen har sina utbrott som heter duga och sina riktiga dåliga dagar. För att inte tala om hur tjejerna där blir när det är den dagen i veckan....men när de har en bra dag - JÖSSES då är det inte ens jobb, då är de så himla underbara att det inte går att föreställa sig.

joleen sa...

Jag är helt övertygad om att din son är och kommer fortsätta vara go och lycklig just för att du har den inställningen du har. Jag har jobbat i tio år med autism och min uppfattning är att det hjälper barnet så mycket om föräldrarna har en accepterande attityd till själva funktionshindret, att de ser de som en del av personligheten, något som inte behöver förändras eller tas bort...