tisdag 30 september 2008

drömjobbet

  • det ska finnas en mening med jobbet, jag ska känna att jag gör skillnad, hjälper någon etc, inte något ytligt trams som bara är roligt utan som sagt var det ska finnas en mening också
  • jag vill inte jobba kväll, helger eller övertid
  • vill kunna ha möjlighet att jobba hemifrån eller flexa med tider
  • vill kunna vabba utan att folk blir skitsura och utan att det orsakar problem för andra
  • vill kunna jobba deltid
  • lönen är skitsamma... nästan
  • det ska inte krävas 5-6 års studerande
  • det ska finnas jobb också så man inte går arbetslös i fem år
  • man ska inte stressa ihjäl sig
  • man ska inte behöva speciell outfit
  • ska helst vara stillasittande jobb
  • DET SKA VARA ROLIGT och kopplat till något av mina få intressen; skriva, läsa, diskutera, filosofera, film, samhället och världen idag, andra kulturer och religioner etc
FINNS DET???????

måndag 29 september 2008

eller är jag bara lat

När man ammar så har man rätt mycket tid att tänka.
Detsamma gäller mig. Nu har jag ammat i fyra veckor och kommit till en insikt.

I fyra veckor har jag nu varit trebarnsmamma. Det är roligt men också tråkigt och också jobbigt. Men jag kan faktiskt inte påstå att det är väldigt mycket jobbigare än att vara tvåbarnsmamma. Man får hitta sina vägar att gå för att det ska funka, helt enkelt.
En sak som jag däremot inte kan förstå är, hur orkar man, och hur HINNER man, vara trebarnsmamma om man samtidigt har ett jobb?
Ju äldre barnen blir desto mer tid och uppmärksamhet kräver dom ju. Och då är det dessutom så att det är meningen att man ska hinna med att jobba på ett hörn också.
Jag har aldrig varit förälder och jobbat samtidigt för jag har lyckats fixa så täta graviditeter, därför har jag inte den erfarenheten.
Plus att jag ju inte ännu har fått tummen ur röven och kommit på vad jag vill jobba med.
Jag är ju bara sådär tragiskt outbildad och arbetslös samhällsparasit.
Men som sagt var hur gör man? Hur får man det att gå ihop?
Jag är nu hemma varje dag med ett eller flera barn och jobbar med allt som det innebär. Och tack vare att energin har hittat tillbaka till min kropp så städar jag faktiskt lite hemma också. Och diskar och tvättar och plockar. Inte lagar mat dock, det får indiern göra.
Men hur eller hur, detta är ju för fanken ett heltidsjobb. När barnen sover på kvällen och köket är rent och tvättkorgen är tom, då faller jag ihop på soffan som en urblåst ballong.
Och det är här jag frågar mig, om man dessutom har ett heltidsjobb, plus att man har barn och hem, då har man ju TVÅ heltidsjobb?
Aha! Är det DET som kallas för kvinnofällan dubbelarbete?
Jamen om man ändå delar på allt jobb hemma, vid sidan av heltidsarbetet, och fortfarande tycker att det är skitjobbigt?

Ursäkta men jag tycker inte att det verkar vara en meningsfull tillvaro. Att stressa upp på morgonen. Försöka duscha, ta på sig en repsektabel klädsel, sminka ansiktet, fixa håret, fixa frukost, äta frukost, köra upp tre barn från sängarna, få i dom frukost, ta på dom kläder, stressa iväg till dagis, stressa vidare till jobbet, stressa där i nio timmar, komma hem, hämta barnen från dagis, och direkt när man kommer hem så är det matlagning, bada, pyjamas, bolibompa och sängen. Och efter det så måste man städa och vika tvätt och prata i telefonen.
Vad är meningen i det?
Den enda tiden man får med familjen är ju på helgen. Resten av tiden går ju åt att sova, slava åt en högre instans och på vardagarna får man typ två ynka timmar med sina barn. Och samtidigt är det som sagt var ett hem som ska skötas för att man ska trivas.
Jamen herregud mannen hjälper väl till, låter det nu i folks hjärnor.
Ja det är klart han "hjälper till" (ett sånt skitsnack, det är väl inte "hjälpa till", det är väl "ta gemensamt ansvar för det gemensamma hemmet", men jaja), men jag kan ÄNDÅ INTE se att det finns någon tid över till det som verkligen betyder något; familjen och hemmet, ty hemmet är din borg.

Jag är ju en sån där tråkig människa som inte har några intressen. Jag har aldrig haft några intressen. När jag var liten gillade jag hästar. Sen deklarerade pappa att det inte fanns några pengar till att låta mig syssla med hästar, så jag fick sluta. Sen skyllde han och mamma på att det var pga att jag helt plötsligt blivit rädd för att hoppa med hästarna som jag inte ville fortsätta rida, fast det egentligen handlade om deras dåliga ekonomi.
Hur som haver. När alla andra människor har haft konkreta intressen såsom fotboll, måla, agility med hunden, hantverk, skytte eller skidåkning eller vad som helst så har jag alltid funderat på vad som är mitt intresse. Jag har inget. Trodde jag. Men i själva verket var det så att jag inte hade något intresse som räknades.
Mina intressen har alltid varit att skriva, läsa, glo på film, filosofera och diskutera. Prata i telefon eller fika med en kompis är trevligt det med.
Men det räknas ju inte för det gör man ju inomhus och så kommer man inte ut i friska luften och det krävs inga speciella kläder eller redskap. Därför är jag tråkig.
Därför är jag tråkig och har inte kommit på vad jag vill jobba med, vad jag vill utbilda mig som. För jag kan inte se någon röd tråd i mina intressen.
Därför jobbade jag på McDonalds direkt efter studenten och därför åkte jag till Indien för att finna mig själv. Och det gjorde jag. Och jag fann tre barn.

Och summan av kardemumman och allt detta babbel är att nu efter fyra veckor av filosoferande i amningssoffan så har jag kommit på vad mitt intresse är, förutom att skriva, läsa, filosofera och glo på film.
Det är familjen.
Och jag har kommit på att jag ska alltid låta den gå först.
Och hur vettigt är det då, om man ändå inte vet vilket jobb som faktiskt skulle kunna vara någolunda stimulerande, att låta ett j-a slavande för en högre instans gå före ens enda verkliga intresse.
Jag kan för tillfället inte se något lockande i en karriär. Jag kan för allt i världen inte komma på vilken karriär som skulle kunna vara lockande utan att behöva inkräkta på familjen.
Det skulle vara en karriär som inte stör mitt engagemang i familjen och mina barn över huvud taget. Den får inte ens snudda vid det.
Finns det?
Jag kan bara se deltidsjobb på Maxi eller alternativt ett jobb som man sköter hemifrån, med egna tider, som en lösning.
Men det tåls mer att fundera på.

Det enda jag vet just nu är att mina barn behöver mig. Jag har inget emot att låta dem gå på dagis ty jag har funnit ett perfekt dagis (hade jag inte gjort det så hade det nog varit en annan femma). Och det KAN ju vara bra för mig att tänka på något annat också några timmar om dagen. Men absolut inte mer än några timmar!

Framför allt Amir tar ju så himla mycket energi från en så bara där har vi ju en anledning till att varken hinna, kunna eller orka jobba heltid.
Nej, jag vill inte. Punkt.

Sen kan man ju fråga sig hur man ska göra med den ekonomiska biten, men det är väl där som vårdbidraget kommer in i bilden och herregud Försäkringskassan skärp till er nu lite och skicka beslutet nån gång.


Ja, detta har jag kommit fram till idag den 29 september då min mor skulle fyllt 54 år. Min mor som började plugga till sitt drömyrke vid 40 års ålder utan problem och som alltid satte sitt intresse, familjen, först, och aldrig lät något inkräkta på det.
Jag kan förstå henne.
Idag äter vi potatisgratäng, dumle och dricker ett glas vin till hennes ära.
Vi saknar henne förbaskat mycket varje dag. Det finns fortfarande liksom inga ord.
Fortfarande? Vaddå fortfarande. Det har bara gått fyra år. Det kommer krävas en livstid för mig att acceptera det faktum att hon inte finns.
Mer än en livstid. Jag kommer aldrig att acceptera det. Jag hatar Gud för att han har gjort så här mot oss. Faktiskt. Det kan jag säga.
Ilska. Känner. Jag. Nu. I. Mitt. Huvud.

Nu blev det för mycket. Jag kanske återkommer.











(haha. jag kom nu på att mina funderingar om mitt framtida liv är värsta fienden till ett jämställt samhälle och feminism. hur det nu går ihop då jag är hyffsat feministisk själv. måste filosofera vidare om detta senare, har barn att sköta nu.)

torsdag 25 september 2008

det är en stor näve bajs

Nu har det gått ett år sen vi var på det första besöket på Barnmottagningen, och läkaren skrev omedelbar remiss till Team Autism.
Och vad har hänt sedan dess.
Ingenting.
Inte ett jävla skit.

Idag är jag förbannad, ty jag tänker på detta faktum.
I början sa de att det skulle ta ett halvår och vi skulle få en diagnos i februari.
Jodå, de hörde av sig i februari, men inte var det på grund av några större åtgärder, utan bara för att vi skulle komma på ett bedömningssamtal.
Sedan sa de maj. Sedan sa de augusti. Nu säger de november.
Tur, jag säger bara att det är tur, eller kanske var det någons hand över det hela, som gjorde att jag helt slumpmässigt valde det dagis åt mina barn som är bäst i hela stan och har en helt fantastiskt lysande specialpedagog. Utan henne skulle vi fortfarande stå och trampa utan någon som helst hjälp, för Team Autism verkar ju inte få tummen ur röven. Allt som har hänt med Amir sedan ett år tillbaka är helt och hållet specialpedagogens förtjänst.
Världen skulle behöva fler människor som henne. Vilket engagemang hon har, det är helt otroligt, jag häpnar. Så hon brinner för att hjälpa alla de barn i förskolan som har problem eller bara är lite annorlunda. Hon bryr sig helt och hållet bara om barnen och deras rätt till att vara en egen individ. Det är fantastiskt. Hon ger förskolan och de andra pedagogerna, kommunen och rektorn, dagliga sparkar i röven och utskällningar när de inte ser till varje barns behov. Det är sån tur att hon finns där, annars vet jag inte hur det hade gått för barnen.
Det är tack vare henne som Amir blev sedd och fick plats på autismavdelningen trots att han inte har diagnos.
När ingen annan har tid med oss så är det hon som ställer upp, hjälper till, lyssnar och ger massor med tips och råd, fixar kontakter och hela tiden ringer till Team Autism och skäller på dom för att dom inte kan skynda sig lite.

Men trots detta och trots henne så kan jag ändå inte se att någonting har hänt. För vi står ju fortfarande utanför LSS, utan diagnos, utan rättslig hjälp.
Okej att Amir har fått plats på ett bra dagis och har proffsig pedagogisk hjälp dagligen men det är ju inte det som är nyckeln.
Nyckeln är ju LSS. Nyckeln är ju att bli inskriven på habiliteringen så vi föräldrar kan få utbildning så vi också kan hjälpa vår son. Så att vi inte bara står som frågetecken på kvällarna och helgerna och undrar vad sjutton det är med ungen, varför gör han så, vad menar han, vad vill han, hur ska vi hantera det, vad ska vi svara, vad ska vi göra.
Så att vi inte bara står och ser på medans Amir, på grund av bristande förståelse från sina föräldrar, sjunker djupare och djupare in i sig själv, tappar ännu mer kontakt med omgivningen och drar till med ännu fler stereotypa beteenden.
Han gör framsteg, visst, på ett sätt. Vi kan självklart se en positiv utveckling hos honom. Men det är inte tillräckligt. Han får fortfarande inte hjälp. Han får fortfarande inte förståelse och stöd.
Mellan klockan 9-15 vistas han hos proffs som förstår hans minsta vink och kan leka med honom och lära honom saker på det sättet som han kan förstå.
Men resten av dygnet så vistas han hos två lekmän som inte kan ett skit om autism eller barn med speciella behov. Det spelar ingen roll hur mycket jag än läser och pluggar, för det är ju Amir det handlar om. Amir är ju en speciell person, en egen individ, han behöver sin speciella träning, och det är träning som man inte kan lära sig bara genom att läsa böcker.

Det som Team Autism för tillfället sysslar med är barnmisshandel. Japp, jag törs säga det.
För jag vill kalla det för barnmisshandel när ett barn som så uppenbart behöver speciell hjälp och stöd inte får det.

Och jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Jag kan liksom inte göra nånting. Jag kan bara stå här och se på, och vänta och vänta och vänta tills Team Autism behagar ringa.
Fy fan vad det skär i mig, så himla maktlös. Jämför det med ett barn som brutit benet. Han behöver gipsas om och få smärtstillande. Men istället får han sitta i väntrummet på akuten och gråta och lida och plågas, och mamman och pappan kan inte göra ett skit, för dom är inte läkare som kan gipsa ben och de kan inte skriva ut smärtstillande.

Nu kan jag ju inte påstå att Amir lider eller plågas så att det syns i allafall. Han är ju nästan alltid go och glad, han hittar på sina egna speciella lekar och han har funnit sitt sätt att tackla vardagen.
Men det är väl ändå en självklarhet att han lider på ett sätt ändå, för varje dag som går så tappar han en dag i sin utveckling, och för varje dag som går då han inte kan uttrycka sina känslor och sina behov, så tappar han motivation och energi. För varje dag som han inte kan stimuleras på ett sätt som passar hans behov så får han mer och mer ångest och sluten i sig själv. För varje dag då hans mamma och pappa inte kan förstå vad han vill så blir han mer deprimerad.

Det enda jag kan göra är att sjunga för honom, busa och leka ramsor och kittla honom på magen. Då är han i allafall glad och på så vis måste han ju ändå förstå att jag bryr mig om honom, även om vi inte på något vis talar samma språk.

Nu är han sjuk också, på riktigt, och det måste jag säga att när Amir är sjuk på riktigt då finns det ingen tid och ingen energi till att bry sig om något annat.
Han hostar, hostar, hostar, hostar och hostar. Han hostar så han spyr. Hela tiden. Han blir förvirrad och förtvivlad och arg. Och ledsen. Och hostar lite till. Inte blir det bättre av att dagen börjar som vanligt, med påklädning, frukost och tandborstning. Sedan på med skorna och jackan och åka bilen och Amir tror att vi är på väg till dagis. Men vi är egentligen bara på väg till Elias dagis. Sen åker vi hem igen.
= KAOS.
Amir ska upp i bilen igen. Han vägrar gå tillbaka hem. Han börjar skrika och tjuta och jag får släpa honom hem. Han kan ju för allt i världen inte förstå varför dagen börjar som vanligt men sedan ska han helt plötsligt inte till dagis ändå utan tillbaka hem och sitta och göra ingenting med en mamma som bara ammar med den där lilla konstiga bebisen???
Och vad kan jag göra åt det.
Nu måste jag amma. Torka spyor. Tvätta kläder. Duscha Amir. Ge hostmedicin. Ge astmamedicin. Torka spyor igen. Tvätta kläder igen. Amma. Ge mer medicin. Försöka ge välling. Torka upp välling frångolvet. Försöka vika tvätt. Plocka upp kläder från golvet som jag har vikt men som Amir sedan slängt runt omkring sig. Sjunga sånger för Amir samtidigt som jag ammar.
Senare somnar bebisen, jag tappar upp vatten i badkaret, slänger i Amir där och han är i himmelriket för en stund, så jag kan dricka kaffe och blogga. Sen vet jag inte när jag får andas igen.

Nu kom Muneer hem från skolan med anledningen att han är sjuk.
Jag är också sjuk, men vem bryr sig???
Han får fan inte vara en fjant den här gången som han brukar vara när han är sjuk. Jag totalvägrar att ta hand om fyra sjuka barn själv. Men nu röker han ju inte längre så nu borde han ha lite bättre motsåndskraft tycker man.

Åt helvete med allting. Rent ut sagt.

onsdag 24 september 2008

I am not perfect

Moahaha. Nu har jag gjort det igen.
Jag tycker det är otroligt underhållande att skriva på FL.
Stället fullkomligt kryllar av överperfekta morsor som aldrig nånsin gör något fel, och om de ändå, trots allt, av nån anledning, gjorde fel, så skulle de aldrig nånsin erkänna det, för då skulle hela deras värld och yta som den perfekta morsan rasera.
Det är mammor som jag faktiskt rent ut sagt äcklas av, deras präktiga perfekta know it all-attityd får mig att må illa.
En sak av några få som gör mig förbannad är dessa morsor. De som tror att de är bäst i världen och tror att de kan ha åsikter om hur andra sköter sina barn och sina liv utan att veta ett jävla skit om hur personen i fråga egentligen har det och varför han eller hon gör si eller så.
Egentligen är dom bara tragiska och jag tycker synd om dom, men skit samma.

Jag är inte perfekt, inte som människa, inte som fru, inte som kompis, inte som syster, inte som dotter, och absolut inte som mamma.
Det är dock inte förrän nu, senare i livet, som jag har kommit till den insikten att jag faktiskt inte är perfekt och kan inte bli perfekt, hur jag än försöker.
Tidigare har jag alltid velat vara perfekt och försökt att sträva efter det, och jag har bara blivit förtvivlad och fått dåligt självförtroende när det inte har funkat.
När jag fick barn kom droppen. Det var bara för mycket att försöka vara perfekt mamma förutom allt det andra, så jag gav upp.
Jag gav upp och har nu blivit bekväm i min extremt operfekta roll. Dock infinner sig det dåliga samvetet alltför ofta fortfarande ändå, men jag jobbar på det.
Ett sätt att jobba på det är att skriva inlägg på FL där det som sagt var vimlar av mammor som fortfarande strävar för att vara den perfekta människan och tilllika den perfekta morsan. Genom att skriva där (och även här i bloggen) och försöka vara ärlig i mig själv och mina brister så blir jag ännu mer bekväm i mig själv och kan på så vis slänga bort det dåliga samvetet när det kommer, och erkänna mig själv som en halvdan, okomplett homo sapiens.
Det är nämligen när jag skriver där och bekänner mina synder som jag får reaktioner som man inte kan tro finns hos människor. Mothugg och påhopp av alla dessa personer som tror att de är bättre än alla andra. Mina försvarsinstinkter börjar då bubbla inom mig och jag måste intala mig själv att
1) dessa människor är personer som jag inte ens känner, och de sitter säkert bakom en ful dator nånstans i Bagarmossen med ett skitigt hem och fula barn och en man som inte hjälper till med maten och de försöker hävda sig själv genom att tycka saker på ett internetforum och köpa dyra Molo-kläder till ungarna
2) dessa människor vet inte ett skit om mig som person och min situation
3) dessa personer är bara tragiska och tråkiga och
4) jag är ändå trots allt den person som är bäst i världen på att vara just jag, jag är bäst på att ta hand om min familj, mitt hem och mina barn på det sätt som passar just oss bäst, det kan ingen annan göra bättre

Och det låter fjantigt men då stiger mitt självförtroende och jag känner mig starkare i min mammaroll och nu för tiden när jag går ut och går med min jättefula, trasiga vagn och med mitt stripiga hår och med billiga kläder på ungarna så känner jag mig inte alls ful och dålig längre utan tvärtom modig och duktig.
Bara genom att skriva provocerande inlägg som faktiskt bara är ärliga.
Är det inte bra så säg.

Idol 2

Jag måste bara irritera mig lite här i min ensamhet.

Igår i Idol gick Nils vidare.
Jag har avskytt honom från början.
Någon i juryn sa att man älskar Nils så mycket så det spelar ingen roll att han inte kan sjunga, eller nåt sånt.
What???
Alltså han KAN ju verkligen inte sjunga, men det är inte den enda anledningen till att jag avskyr honom. Hela hans stil får mig bara irriterad... vilken överglad människa, kan man va sån??? Och så ful dialekt och så konstigt språk.







Men framför allt så har han skapat VANÄRA över mina musikfavoriter redan från början och nu igår också.
Hur kan man bara göra så och "tre av världens bästa låtskrivare" (What?? igen. Britney Spears och Backstreet Boys???) sitter och älskar honom och skickar honom vidare, istället för den underbara killen med mustaschen.
Det ska bli intressant att se när tävlingen börjar på riktigt, om han ska skrika ut alla andra låtar också och kasta sig ner på golvet och vara fjantig.
Jag bara sitter här och kokar. Slöseri med energi på att koka på grund av ett TV-program, men det är jag det.
Man gör inte så mot Ola Salo och Jocke Berg! Skärpning!!!!!!

over and out.

fredag 19 september 2008

kaffe och alvedon

Undrar om det är nyttigt att äta så mycket alvedon och dricka så mycket kaffe.
Bakhuvudet säger mig att det borde vara bättre att
1) sova 2) dricka vatten 3) vila 4) ta frisk luft 5) motionera
och andra såna där nyttiga saker. Istället för att proppa i sig alvedon och kaffe.
Men saken är den att jag sover ju typ 8 timmar varje natt, dricker mycket vatten, rör på mig (ja för inte vill jag påstå att jag sitter stilla, förutom nu då) och frisk luft får jag också, på vägen till och från bilen i allafall.
Så jag vet inte riktigt vad som återstår.
Och vilken dubbelmoral förresten, först heter det att man ska vila, sen ska man helt plötsligt motionera?

Amir har vaknat klockan 4 hela den här veckan. Det är tydligen hans nya dygnsrytm, lika som stenåldersmänniskan som gick och la sig vid 19 och vaknade vid 4. Jag tycker det är alldeles för lite sömn för honom (och för mig) och de säger även på dagis att han är väldigt "borta" på eftermiddagen, men det går ju för allt i världen inte att få honom att somna om. Han är som piggast på dygnet klockan fyra. Såååå glad, och sååå hyperaktiv. Han har blivit mer och mer hyperaktiv den senaste tiden. Han går som en duracellkanin! Han är aldrig nånsin tyst och han springer runt, runt, runt, petar på allt, slänger allt omkring sig och klättrar på allt. Och han skriker, skrattar, sjunger och låter i allmänhet och jag får ont i huvudet av att titta på honom.
Ulla vår specialpedagog tycker att vi ska lämna honom på kortidsboende en helg i månaden.
Det skulle vara underbart, men samtidigt vill jag inte.
Han går så långa dagar på dagis så vi träffar ju honom knappt över huvud taget, så jag får lite dåligt samvete för det och tänker att på helgen så vill jag trots allt ha honom hemma. Men sen ångrar jag mig visserligen när helgen kommer.
Det är bara att konstatera. Vi KAN INTE hantera honom. Hela helgen går han runt i ett avskämrat virrvarr och duracellar sig mer än någonsin. Vi orkar bara inte med det, och han själv verkar inte må bra av det heller.
Men jag får så fruktansvärt dåligt samvete av tanken på att han ska på kortis, han har aldrig sovit borta utan mamma och pappa, han kommer bli livrädd.
Och samtidigt känns det liksom som att vi inte kan och vill och orkar ha den där ungen hos oss så det är bara till att lämna bort honom, på vardagarna så är det dagis så länge som möjligt och på helgen är det kortis. Och när han väl är hemma så vet vi som sagt var inte hur vi ska hantera honom och då är dessutom Elias och Maria där och ska också ha vår uppmärksamhet och hur sjutton gör man???

Men jag orkar verkligen inte med att han ska vakna vid fyra och börja skrika och tjoa och väcka Elias.
Och Elias ska vi bara inte tala om, han har börjat visa sina protester mot lillasyster. Eller det här tvåårstrotset som alla talar om, han verkar tycka att det är en bra idé att börja med det nu när vi behöver det som minst.
Hans favoritfraser: "NEJ!", "Den är MIN" och "DUMMA MAMMA".
Och han rynkar ständigt pannan, ser sur ur och går runt och slåss. Slår på Amir, som bara tar emot det utan att göra något motstånd.
Och så har han helt plötsligt också fått för sig att han INTE ska sova på kvällarna. Han som har varit så duktig i nästan ett år och sovit prick klockan sju; vi har bara lagt honom i sängen och sagt godnatt så har han somnat på stört. Men nu ska han alltså inte sova längre, han ska inte somna själv, han ska inte sova i sin säng, han ska inte sova över huvud taget. Han är vaken till 22-23.

Mina kvällar!!!! Mina älskade kvällar!!!! Jag ser dem tyna bort!
Kvällarna som var ljuset i min tillvaro. Då jag brukar läsa, skriva, glo på TV och bara vara människa. Det är kvällarna som har räddat mig från Psykosen. Men nu får jag inte dem heller.
Jag hoppas verkligen att det är en period.
Det kan väl inte vara lätt för den lilla skitungen att helt plötsligt få konkurrens. Och han ser väl sin chans att få stunder med sin mamma och pappa just på kvällen när Amir och Maria sover.
Jaja, jag kan förstå honom, men snälla, jag är en mycket bättre och roligare mamma om jag får ha mina kvällar i fred, då kan jag ge honom dessa stunder på dagen istället. Men det förstår väl inte han.

Och i morgon fyller han år det lilla kräket. Så nu ska jag snart ut och införskaffa lite presenter. Det ska bli roligt. En riktig tvååring ska öppna riktiga paket och bli glad för innehållet. Undrar om folk kan förstå hur kul jag tycker att det är. Att man kan prata med Elias och berätta att snart fyller han år, och då ska vi ha ballonger, sjunga, äta tårta och öppna paket, och han förstår verkligen vad jag pratar om och diskuterar tillbaka. Det är så härligt att få en respons. Och det kommer bli så kul att gå runt i leksaksaffären och köpa grejer som man vet att han kommer att uppskatta. Ja för Amir förstår ju inte vitsen med paket, varken papperet eller innehållet. Och han förstår inte vitsen med födelsedagar eller tårta eller något sånt. Tre födelsedagar har vi firat med honom och han har sett ut som ett frågetecken och jag har bara längtat efter att få ha ett riktigt barnkalas med ett barn som förstår och uppskattar det. Och det ska vi ha nu!
Men jag ska köpa en present till Amir också. Bara för att.


Sen var det lite kaffe och alvedon också.

torsdag 18 september 2008

Vi är inte dåliga

Alla vill titta på bebisen.
Innan var jag förföljd pga min stora mage, nu är jag förföljd pga att jag släpar på en bebis. Jag förstår inte vad det är med folk, varför denna besatthet av bebisar. Är dom så fantastiskt söta? Jag tycker faktiskt att de flesta bebisar är fula. Jag kan absolut inte påstå att jag tycker att mina barn har varit söta när dom var bebisar. Maria är inte söt - egentligen. Nu tycker jag att hon är det bara för att jag har väl vant mig vid hur hon ser ut eller nåt, eller helt enkelt för att hon är min bebis så jag kan väl inte tycka annat. Eller, fulsöt kanske hon är eller nåt. Därför tycker jag det känns lite olustigt när alla ska titta på henne. Vart jag än går. Innan hörde jag bara "har det inte kommit nån bebis än???". Nu får jag bara höra, "ååååhhh, har du bebisen med dig, får jag titta".
Varenda granne tittar ut från fönstrena och springer ut på uteplatserna och varenda mamma (ingen pappa konstigt nog, eller, dom flinar lite och håller upp dörren istället) på dagis ska glo och prata och så börjar dom prata om sina egna graviditeter och förlossningar och får nåt lyriskt i ögonen. Och på dagis stannar verksamheten när alla pedagoger ska komma fram och beundra det lilla livet.
Och själv står jag bara där och vet inte riktigt vad jag ska säga. Och dom glor så himla länge också. Dom bara står där och flinar och säger ingenting. Vissa börjar prata bebisspråk och gullenuttar sig, och blir som förvandlade från vanliga människor till jag vet inte vad. Så där kan man stå och vänta i flera minuter tills dom har tittat färdigt. Det blir lite långtråkigt. Sen ursäktar dom sig med "alltså man kan ju titta hur länge som helst på sånadär".
Kan man?
Jag har aldrig tittat hur länge som helst på en bebis, förutom på mina egna. Skulle aldrig falla mig in att anfalla en mamma och stå och glo på hennes bebis i all oändlighet bara för att det är en bebis. Som om dom aldrig har sett en bebis förr.
Det kryllar ju av bebisar här i stan? Men ändå blir alla helt galna så fort dom får se en. Dom petar på varandra och säger "ååhh titta där, en beeeeebis" eller "kolla vilken liten söt en". Och jag känner mig bara fånig, men lite stolt också, haha.

Sen så var det ju detta. När folk får höra att det är vår tredje så blir alltid, alltid, alltid kommentarerna desamma.
"OJ! Bra jobbat!"
"Ni är inte dåliga!!!"
"Hjälp, tre stycken, va duktiga ni är!"
Särskilt kul är det när man träffar nån mamma som har ett eller två barn, och jag själv bara har Maria med mig. Och så frågar hon lite överlägset (eller, vinnande, eller hur man nu ska säga) om det är första barnet. Och jag svarar, nej, tredje. Då ser man hur ansiktet byts ut från en liten "jag har redan två barn så jag har mer erfarenhet än du" till "oj jävlar, det var det värsta, vilket supermamma" och munnen och ögonen formas till dasslock. Och hon vet inte riktigt vad hon ska säga.
Ännu roligare är det när dom frågar hur gamla dom andra barnen är och jag svarar 3,5 och 2 år. De hade väl förväntat sig att svaret skulle bli 10 och 5.
Då får jag veta att jag är inte dålig. Och hur orkar man, är det inte stressigt, jobbigt, får du sova nånting, med mera med mera.
Och ibland ser folket ledsna ut och skrynklar ihop ansiktet när de frågar hur det går hemma. Det är som om de vill att man ska säga att det är skitjobbigt och jag snart kommer få en psykos. Så det är skitkul att svara att det går som en dans, det är inte jobbigare än innan, och dessutom är det ganska kul.

Men jag blir återigen konfunderad.
Dessa reaktioner, är det för att vi bor i Sverie? För att medelfamiljen består av två barn som det är typ 4-5 år emellan?
Är det därför som alla tycker att det är helt otroligt att man kan ha tre barn med så tät åldersskillnad?
Jag förstår inte, det är väl inte så himla ovanligt ändå att ha en lite större familj, det finns ju många som har mycket större. Tre barn är väl inte ens mycket. Jag skulle kalla fem för mycket. Tre barn ryms ju i en vanlig bil. Med tre barn får man fortfarande plats i ett familjerum på hotell eller i en familjehytt på en färja. De flesta familjerabatter och familjebiljetter är gjorda för familjer på fem personer.
Är det då så himla fantastiskt jobb att vara trebarnsmamma. Det tycker inte jag.
Jag såg en dokumentär här om kvällen om en som hade tio barn. DET är inte dåligt.
Katter och hundar får fyra-fem ungar på samma gång. Det är inte dåligt.
I Indien springer mammorna omkring med sju barn på armarna med nio månader i åldersskillnad på varje och inte har dom några syskonvagnar eller någonting sånt. DET är inte dåligt. (eller jo, det är faktiskt ganska dåligt, med tanke på att dom inte har råd att ge barnen mat, men det är en annan blogg)

Appropå Indien så ringde Muneers mamma och lät bekymrad. Hon frågade om jag var trött och om jag orkade med allting och hur det gick med allt och hon trodde jag var typ död som hade tre barn. Hon refererade väl till när hennes barn var små, ty hon hade fyra, och tyckte tydligen att det var jobbigt. Jag sa att det var inte jobbigt. Hon kom då med en åsikt om att om vi skaffar fler barn så kommer jag bli jättetrött och sen kommer jag inte orka gå.
Men jag vill ha fler barn. Jag är inte färdig. Dock vill jag helst att det ska vara sladdisar, men det sa jag inte till svärmor. Så hon blev alldeles utom sig av chock, förvåning, förtjusan och förundran och undrade återigen hur jag orkade.
Tja, jag har tvättmaskin, bil, barnvagn, bärsele, dammsugare, och en karl som städar hela dagarna. Typ inget av vad hon har haft när hon har varit småbarnsmamma, så det kan man ju förstå att hon tyckte det var jobbigt. Men detta sa jag inte heller till svärmor, jag sa bara att "äsch, jag är ung och stark och jag har massa energi".
Jag fick då min svärmors eloge. Det var trevligt.

Faktiskt så har jag massa energi. Jag har inte haft så mycket energi på nio månader och det känns alldeles konstigt. Jag vet inte om det är hormoner och sånt som gör att man är så himla pigg, för det är jag. Jag tycker inte ens att det är kul att sitta vid datorn längre, jag vill städa, springa runt och göra ärenden, vika tvätt och vara huslig. Jag blir förvånad och imponerad av mig själv när jag kånkar runt på barn som väger 20 kg, matkassar och springer hit och dit utan att bli andfådd. Jag förstår inte var energin kommer ifrån??? Var det bara magen som gjorde så att allt var så jobbigt? Jag orkade ju verkligen ingenting. Jag kunde inte ens hämta barnen från dagis. Jag kunde inte ens diska! Nu gör jag hur mycket som helst på samma dag och det enda jag känner vid 17tiden är att jag vill ha lite kaffe och så sitter det lite huvudvärk nånstans på huvudet och gör sig påmind, men jag bryr mig liksom inte.
Sen stupar jag visserligen i säng vid 22, men det är ju bra att sova hyffsat tidigt.
Jag längtar skitmycket tills jag kan börja träna också, måste få bort min tigerrandiga sladdermage och köpa lite fina kläder.

Maria har blivit sjuk. Det kunde man ju visserligen räkna ut, så mycket som Elias har pussat på henne med sin snoriga mun.
Jag undrar om det är farligt, tänker på när Amir var tre veckor gammal och fick RS-virusinfektion. Det började också som en helt vanlig förkylning.
Hon sover hela tiden och snarkar jättemycket genom allt snor och har svårt att äta. Stackaren. Kanske ska ringa bvc eller nåt.

Dags för 10-kaffe.

Jehovas vittnen

Jag skulle precis sätta mig ner med mitt underbara 10-kaffe när det ringde på dörren.
Glad i hågen gick jag och öppnade, för jag trodde att det var grannen, hon brukar ringa på vid den här tiden.
Men där stod två läskiga tanter och jag blev jätterädd.
Jag som har lovat mig själv att aldrig öppna dörren utan att först kolla kikhålet eller i allafall låta säkerhetskedjan sitta kvar (av rädsla för barnmördande tyskor etc).
Men nu stod jag där öga mot öga med dessa tanter och då kan man ju inte gärna stänga igen dörren bara sådär, så den ena presenterade sig och sa att hon var från Jehovas vittnen.
Sen tog hon fram en fejk-bibel och började läsa att en dag finns inte de onda människorna längre utan bara de goda och ödmjuka, de som är som du och jag.
Öhh? Vad vet hon om det? Jag kanske inte alls är god och ödmjuk. Tänk om jag är en barnamördare.
Tackom och lovom så läste hon bara detta stycke, medans den andra tanten stod bakom och borrade ögonen i mig på ett läskigt sätt. Henne blev jag mer rädd för.
Sen fick jag deras tidning "Vakttornet".
Den ska jag läsa.
Jag tycker faktiskt att det är lite roligt att läsa sådana tidningar, humor.
(förlåt mig. jag respekterar alla levande varelser på denna jord. men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är humor)

Frågan var nu. Vad fick dessa vittnen ut av detta besök egentligen? De läste ett stycke ur boken och gav mig en tidning och sen gick de. Kallas det för mission? Jag tror att 99,9% av alla som de besöker på samma vis kommer att låta deras ord gå in i ena örat och ut ur det andra, sen kommer de kasta Vakttornet i pappersinsamlingen och sen sätter de sig återigen och spelar nätpoker och skiter fullständigt i jordens undergång.
Dessutom läste jag en undersökning en gång när frågan var vilka dörrknackare som är mest irriterande, och då fick Vittnena fler röster än dom där invandrarna som går runt med små lappar där det står "min son har cancer".
Kanske lite nytänkande inte skulle skada om de vill ha fler vittnen.

Muneer öppnade en gång när vittnena kom på besök. Han sa att han inte förstod ett ord av vad de sa. De frågade då vilket språk han talade och han svarade kashmiri. Vittnet fick då en utmaning, att hitta Vakttornet på kashmiri. Muneer sa att han noga skulle läsa och begrunda om han bara hittade tidningen på hans språk. Vittnet blev alldeles exalterad och lovade att komma tillbaka. Det har han dock inte gjort. Haha. Så blev man av med dom.
Men idag kom alltså dessa tanter istället. Suck.

Jaja. Religionsfrihet hette det ja.

onsdag 17 september 2008

Idol

Haha, fy vad jag skrattade åt Idol igår. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge. Det tackar vi för, ty det behövdes.
Åt den där killen som sjöng coca cola-låten alltså. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på honom.
Vad hade han för fel egentligen??? För det måste ju varit något fel på honom. Eller så var han så himla bra skådespelare så man kan ju undra vad han gjorde i Idol när han kunde gått på auditions på Dramaten eller nåt istället.
Jag tror den låten kommer bli en hit, att någon kommer vilja mixa den.
Likadant med hon Bollywood-tjejen, det blir ju lätt en radioplåga snart, vänta bara.

Vidare om Idol, kan inte låta bli att filosofera över den blinde irakiske krigsflyktingen.
Han var ju faktiskt jättebra, jag fick gåshud, och det kan jag tala om att det får jag inte ofta framför Idol.
MEN, dom gav honom alltså en guldbiljett, och frågan är då, vad ska han göra med den? Han kommer till Stockholm, sjunger lite till och går sen inte vidare, det vet ju alla. Det är inte rätt forum för honom, han kan aldrig bli Idol, även om han sjunger skitbra. Han ser ju inte klok ut och får nog svårt att lära sig dansa och föra sig på scen osv.
Juryn började gråta när han sjöng och då kunde dom inte låta bli att ge honom en guldbiljett, var det bara för att dom började gråta? Eller ville dom vara PK, eller var det bara medkänsla?
Inte rätt oavsett vilket, för nu får grabben (som ser ut som en gubbe) falska förhoppningar.
Tror att den förra juryn inte hade släppt honom vidare.
Vi får väl se hur det blir.
Jag kan bara säga att jag hoppas på att Lars kommer släppa en cd med sina egna låtar för den vill jag köpa (köpa! inte ladda hem. det ni.).

Jag har inte tid till att blogga för nu har den verkliga vardagen börjat. Muneer har börjat i skolan och mitt liv består nu av att lämna och hämta barn på dagis och sitta och amma.
Maria är fortfarande lika lugn visserligen, men hon sover rätt ytligt och då går det inte att lägga ifrån sig henne för sova ytligt vill hon göra i någons armar. Så nu förväntar jag mig att jag kommer få feta armmuskler.
Sen ett störigt moment i vardagen är att laptopen har gått sönder, den sketna snoppdatorn la bara av. Jag hade skrivit en jättefin lång förlossningsberättelse om Marias födelse, och precis när jag sparat den, på hårddisken (suck), så kraschade hela datorn. När jag startade om den så kom ett trevligt meddelande upp där det stod att datorn inte kunde startas, och enda alternativet var att formatera om hela skiten. Och det vet jag inte hur man gör, för så smart är jag inte.
Jag kan bara säga TACK för att jag varit förutseende och sparat alla bilder på ett USB-minne, annars hade dom precis som alla andra dokument, skoluppgifter, musik, film, och saker som jag skrivit, försvunnit i cyberrymden (eller vart försvinner det egentligen? rent krasst borde det ju finnas kvar inne i datorn men hur? grejerna dansar ju liksom inte ut ur datorn så man kan se det. så egentligen borde det gå att återställa?).
Jag grät en skvätt över detta men var mest glad över att bilderna finns kvar, och att det fortfarande är garantin på datorn, så det är bara till att promenera in på Elgiganten och kräva en reperation.

Små skitsaker som händer, bara att vänja sig. Elias är sjuk också och hänger över Maria och snorar ner henne så hon också kommer bli sjuk.
Jag skulle så gärna vilja sitta och skriva en massa men hinner som sagt var inte, och måste alltså sitta vid en gammal tramsdator vars tangentbord inte fungerar.

Jag skulle dessutom så himla gärna vilja ha en kopp kaffe men jag är osäker på om Maria tål det. Snyft.
Appropå det så är detta första gången som amningen går HELT smärtfritt. Det är precis så enkelt, smidigt och rosenrrött som det står i alla föräldratidningar och som BVC säger att det ska va. Det är faktiskt nästan så löjligt så man kan ta ett kort på mig när jag sitter och ammar och jag faktiskt inte förvrider ansiktet av smärta eller stress eller liknande, utan faktiskt ser glad ut, precis som alla bilder på strålande ammande mammor i BVCs böcker.
Jag trodde det var en utopi att man kunde ha ett någolunda normalt ansiktsuttryck när man ammar, men se det går, efter tre barn.
Vi som hade köpt hem ersättning, flaskor och pump och förberett oss på ett helvete. Och nu går det så bra så jag inte ens vill lämna Maria själv i fem minuter, för tänk om hon blir hungrig och Muneer måste mata med flaska, det ska ju inte behövas, jag fixar ju det här själv den här gången!
Herregud vilket steg för självförtroendet när man lyckas med en så himla naturlig sak som amning. Det kan man nog inte fatta om man aldrig suttit där själv med bök och stök och pumpar och flaskor och ersättning och nappar och kuddar och handdukar och krämer och all möjlig skit som grottmammorna i Afrika aldrig ägnar sig åt.
Jag behöver inte ens en amningskudde. Jag är så fri. Och duktig. Tjo!

fredag 12 september 2008

Fredagar är överskattade!!!!

Det var ett jäkla tjat om hur underbart det är med fredag.
Överallt hör man det, ända från morgonen när man vaknar på radion, på TV:n, i tidningar och från alla människor. Åååhh underbara fredag, nu ska vi fira, nu är det helg, tjohopp tjoho.

Men för mig är fredagar värsta dagen på veckan! Fredagar är ångest. Helgen är ångest.
Jag älskar måndagar, när man får åka och lämna grinen på dagis och komma tillbaka hem i stillheten, eller ja, nu har ju stillheten brutits av en bebis, men det är ändå stillhet om man jämför med att ha dom andra två hemma. Jag älskar att komma hem, äta frukost i lugn och ro och gå runt och dona med sånt som jag själv väljer.
Istället för som alla andra människor som älskar helgen, att umgås med sina barn och att vara lediga. Lediga??? Kallar dom sig lediga på helgen? Jag kallar mig ledig måndag-fredag. Ja, jag gillar att vara med mina barn, det är inte det, men va sjutton, det är ju ett JOBB, speciellt med mina barn, nu vet jag inte hur andra har det, men här är det så...

Speciellt idag är fredagen inte alls kul. För både Amirs och Elias dagis har stängt pga en sån där planeringsdag. Ska inte klaga på det eftersom jag antar att fröknarna (pedagogerna! förlåt!) gör vettiga grejer dessa dagar och funderar ut hur de ska ta hand om våra barn bättre. Men grr, det är i allafall jobbigt, som om helgen inte är lång nog, så är det nu en extra dag.

Och dagen började alldeles underbart med att Amir vaknade halv sex och var hyperaktiv. Sen var han hyperaktiv hela dagen. Han är på ett sätt väldigt gullig när han är hyperaktiv, för han är sååå glad. Men herregud, man kan ju bli tokig för mindre, han är aldrig tyst och aldrig still.
Likadant med lillebrorsan som självklart vaknade av hans stoj och skratt. Och Muneer har gått upp varje dag den här veckan så det var bara till att masa sig upp.
Och hela dagen var dom galna, säkert för att dom inte fick gå till dagis.
Och samtidigt så hade Maria en konstig dag, för hon har nästan inte sovit nånting. Inte för att hon är särskilt jobbig när hon är vaken, men hon skulle ju käka hela tiden och det tolererade inte syskonen.
Och samtidigt, på det, så hade jag lovat Muneer att för första gången på typ ett år laga mat.
Så nu är jag slut, riktigt, riktigt slut, eftersom jag har jobbat mer än vad jag gjort sammanlagt på nio månader, och dessutom blivit halvt uppäten och inte fått behålla nån energi själv.
Och bara för det så vägrar Elias att sova!!!!!
Klockan är tio över nio och ungen tjatar om att han minsann inte vill sova.
-Ska du sova i sängen Elias?
-Nej.
-Hos pappa då?
-Nej.
-Ska du sova hos mamma?
-Nej.
-I bilen? I vagnen?
-Nej.
-Men Elias vad ska du göra då?
-Hämta bebisen.

Suck. Nu vägrar han att sova bara för att bebisen inte är här. För hon sover ju. Men nej han ska sova i samma säng som bebisen. Och om man lägger honom i sin egen säng, vi har försökt sen klockan sju, så blir det bara en massa skrik så grannarna undrar om vi misshandlar barnet.

Alltså jag är riktigt riktigt trött idag. Är det så här det är att ha tre barn???
(fy mig som trodde att det var en enkel match)

Jag längtar till måndag, då ska jag fira.

torsdag 11 september 2008

!!!!!!!!!

Alltså herregud. Jag har gjort något som jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle göra.
Jag, av alla människor, har idag varit på shoppingtur. Det är i sig inte så konstigt. Det mycket konstiga är att jag kom hem med en kasse kläder... ROSA kläder!!! Rosa BEBISkläder! Riktigt pluttinuttiga "titta på mig jag är en söt liten tjej"-kläder.
Jag blir sååå chockad av mig själv, det strider mot allt som jag står för!!!!
Varför i hela världen gör jag något sånt???

Jag vet inte, jag har ingen aning, det var en konstig känsla jag fick för några dagar sen, när jag stod och valde bland Marias kläder, som egentligen alltså inte är hennes kläder utan hennes storebröders gamla kläder. Och jag tyckte bara att det var så tråkigt att ta på henne alla dessa urblekta, marinblå, gröna, svarta, bruna kläder. Så att hon skulle få lite nytt var ju självklart, men att det skulle bli rosa grejer... nej det trodde jag aldrig.

Jag som har sagt att jag aldrig skulle ta på en tjej rosa kläder. Jag har hela tiden varit jättehård och sagt att nej, om man sätter på en flicka rosa kläder så är det lika med att erkänna att flickor redan från början ska va pluttinuttiga och söta och små utställningsobjekt utan hjärna.
Men seriöst alltså... när man tänker efter lite, hur kan en FÄRG ha så stor betydelse egentligen? Handlar det inte mer om attityd och uppfostran? Hur kan det handla om en färg?
Jag vill ju bevisligen, att det ska synas att min dotter är en tjej. Och nu har ju tydligen alla affärer och alla andra människor i denna värld bestämt att om man vill att det ska synas vilket kön barnet har så ska man klä dem i rosa respektive blått. Så då får jag väl hänga på där och göra som dom säger.
För jag tycker inte att rosa är snyggt egentligen.
Och när jag tittar efter i kassen så är det faktiskt bara ett rosa plagg och resten är lila och röda. Så nu ska jag inte överdriva.
Sen måste jag fortsätta att poängtera att det är ju skillnad på att klä en tjej i några enstaka rosa eller lila plagg, och på att ständigt låta henne gå runt i rosa prinsessklänning och kläder med spets och volang och sånt, det skulle jag aldrig få för mig, och det lovar jag bestämt. DÄR kan vi snacka pluttinutt. Kläder kan ju vara rosa utan att för den sakens skull vara pluttinuttiga, som de kläder som jag köpte idag då.
Jag sitter här och försvarar mig själv märker jag. Det är nästan så jag skäms, men jag vet inte varför. Kanske för att jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle bli en sån mamma som klädde sin dotter i rosa, hjälp, vart ska det här sluta??? Vart är jag på väg, vem håller jag på att bli??
Samtidigt tyckte jag ju bara egentligen att det var trist att klä henne i brorsornas kläder, att det var det som var orsaken från början.

Det är verkligen svårt att ha en dotter!!! Jag tänker ständigt på hur jag ska göra i framtiden, hur jag ska uppfostra henne, vilken attityd ska jag ha, kommer jag att lyckas, kommer hon att bli en stark, självständig och smart tjej eller kommer jag misslyckas totalt och hon kommer förfalla i alla krav och ideal och bli en fjant. Saker som jag aldrig funderar på om killarna.

Men i allafall, hon passade i rosa, hon blev riktigt sööööööt. Tyvärr, eller vad man ska säga.

Är jag kanske fanatisk? Det känns så.

En annan intressant sak förresten var att Muneer var med på shoppingturen och de plaggen som han kom dragandes med och tyckte att vi skulle köpa hittade han på killavdelningen och såg typ likadana ut som dem som vi redan hade. Han som kommer från the land of könsroller ville köpa blått, orange och grönt och allmänt pojkiga kläder. Och så var det jag som sa till honom; "men det kan vi ju inte köpa, det är ju inget rosa eller lila i".
Varpå han såg bekymrad ut och svarade "men du sa ju att vi inte skulle göra henne pluttinuttig".
Ja, jag sa visst det.

Men nu är jag trött på marinblått och svart, excuse me. Och jag vill inte höra en till person säga "åhh, va söt, hur gammal är han?". Och jag ser nu fram emot att klä min dotter i lite glada färger förhoppningsvis utan att få dåligt samvete för att jag bidrar till ett ojämställt samhälle .
Punkt.

tisdag 9 september 2008

så i morgon lever vi inte mer?

Ja, jag vet att jag är lite efter min tid vad gäller nyheter.
Men några snubbar ska ju tydligen bygga ett svart hål och reaktionen kan bli att jorden sugs upp i hålet och vi alla dör.
Jag är inte bra på fysik, men det var något sånt det handlade om, läste jag.
Enligt Expressen och Aftonbladet alltså. I och för sig, bara genom att nämna namnet Aftonbladet så sjunker ju sanningshalten med ungefär 100%, så man borde inte oroa sig.
Men jag tänker osökt på drömmen som jag drömde i natt, där jag sprang runt i panik med en döende Elias på armen och letade efter Amir som var borta. Och bara det gör att nu känner jag mig skiträdd, tänk om jorden verkligen går under, vad händer?
Kommer vi bara dö direkt då, smälta eller nåt sånt?
Eller kommer det börja med att vegetationen och maten tar slut och vi börjar frysa och svälta ihjäl sakta men säkert?
Jag hoppas verkligen att om det händer så är det bara ett stort PANG och så dör vi alla direkt, så slipper jag se mina barn dö.

Det är verkligen min värsta mardröm just nu, att något ska hända dom. Emellanåt så känner jag mig så otroligt rädd och orolig för det så jag knappt kan sova om nätterna eller blir hypernervös när de går till dagis på morgonen. Och varje gång jag läser om krig och hungersnöd etc etc, så blir jag livrädd att Sverige ska hamna i krig och att mina barn ska svälta, lida och dö.
Snart kommer det till en gräns då jag inte kan leva ett normalt liv längre utan att oroa mig för en massa skit, men då blir det väl till att söka hjälp.

Japp så nu ska tydligen jorden gå under i morgon. Egentligen borde man ju shoppat jättemycket idag eller struntat i att betala räkningar den här månaden. Eller skulle man förverkligat sina drömmar, men jag har ju inga drömmar, så jag vet inte vad jag skulle hittat på.

Nu ska jag gå och sova och säkert drömma mardrömmar som jag alltid gör.
Undrar vilken tid jorden går under i morgon. Ska bli intressant att se.

ingen hjärna = ingen blogg

Jag har liksom inte tid att blogga. Eller, tid har jag ju faktiskt, all tid i världen nästan. Men jag avstår från att blogga eftersom jag har på känn att oavsett om min blogg varit tråkig och ointressant innan eller ej, så lär den bli det nu eftersom det kanske bara kommer handla om färgen på flickebarnets bajs och hur många gånger om dagen hon har hicka. Jag gillar inte att läsa sådana bloggar så därför vill jag inte skriva sånt själv heller.
Och just nu så kretsar mitt liv mest bara om bebisbajs och sånt, så vad ska man säga.

Sen har jag alldeles för lite hjärna för att tänka också, och har man inget i hjärnan att tänka så hur ska man då kunna skriva, är ju frågan.

Mitt liv består just nu av att;
sova till klockan 10.
vakna.
äta frukost klockan halv tolv.
titta på TV.
äta.
sova igen.

Det är så extremt slappt. Jag känner att min hjärna förmultnar. Innan har allt varit så stressigt, och så mycket att tänka på samtidigt. Och jag har liksom inte haft någon anledning till att stressa av.
Nu har jag helt plötsligt legitima skäl till att bara slappa, skjuta upp saker till nästa dag, lämna kuvert oöppnade och strunta i att ringa telefonsamtal. Och det bästa är att ingen bryr sig det minsta för alla bara säger "nej men du ta det lugnt, det är ingen fara, det kan vänta, slappna av lite istället". Och så tror dom att jag verkligen behöver ta det lugnt för att bebisar tar ju så mycket tid och skriker bara hela tiden så jag skulle aldrig hinna nåt annat.

Men sanningen är den att min bebis är oförskämt snäll (varför säger man snäll?? bebisar kan ju knappast va elaka) och när hon är vaken så ligger hon bara och glor, och om hon är hungrig så piper hon lite, mer än så är det inte.
Peppar, peppar, skulle inte förvåna mig om hon får värsta rycket sen och ändrar sig, men man kan ju njuta så länge det varar då.

Jag har nu kommit på att det är otroligt tråkig TV på dagarna.
Jag sitter och tittar på Falcon Crest, Providence, Hem till Gården, Rachel Ray och annat skit. Är det sånt som dom (tv-gubbarna) tror att vi hemmafruar gillar att se?
Jag måste därför köpa en Sex and the city-box eller nåt så jag har nåt att titta på.
Annars kan man ju också läsa, men nu jag under två veckors tid läst alla böcker jag hittat om autism tex, så jag känner mig lite mätt på det.
Visst kan man ju läsa skönlitterära böcker kanske, men jag tycker det är svårt att hitta. Tänk om min mor vore vid liv, då kunde hon komma hem till mig med två proppfulla kassar amningslitteratur och se lyrisk ut i ögonen. Men men. Nu går ju inte det.

Nu när jag inte tänker nåt om dagarna så har tankarna istället börjat förfölja mig om natten och jag drömmer konstiga drömmar istället.
I natt drömde jag först att en politisk grupp eller parti eller liknande störtade Sveriges regering och skulle ta över landet. Dom åkte över hela landet med stora flygplan och släppte ut nån slags lustgas (ja, det var lustgas, samma som smärtlindringen, men man kunde dö av den) över alla. Jag var på någon strand tillsammans med Muneer, Amir, Elias och mamma. Alla människor började springa runt runt och höll sig för munnen. Någon kom på att vi skulle hoppa i vattnet, varför vet jag inte. Då skrek min mamma att hon kunde ju inte simma. Sen såg jag inte henne mer, istället sprang jag runt med Elias på armen och han var alldeles trött av lustgasen och jag försökte hålla för hans mun samtidigt som jag själv höll andan. Muneer och Amir hade försvunnit och jag var förtvivlad och jätterädd och Elias såg ut att dö. Sen slutade flygplanen att flyga och istället kom det militärer från den politiska gruppen och började agera "storebror ser dig". Två militärer kom fram till mig och sa åt mig att gå hem. Jag frågade dem var min son var någonstans och de sa att han var hemma.
Sen vaknade jag och var alldeles svettig och grät en massa. Det var skitotäckt.
Vidare somnade jag om och drömde istället att jag skulle på utflykt med Amir och en massa andra barn och mammor, och det gick åt helvete. Amir tog av sig kläderna hela tiden och sprang runt naken och gjorde konstiga saker, slog dom andra barnen och var allmänt besvärlig. De andra mammorna började då skrika på mig och berättade för mig vilken usel mamma jag var som inte kunde uppfostra min son, och vad var det för fel på honom osv osv. Det var framför allt två mammor som hade två jättesöta döttrar med blont hår och rosett.
Jag försökte förklara att min son har autism, men då bara hånskrattade dom åt mig och sa att "autism det finns ju inte, så säger du bara för att du inte kan uppfostra ungen!" och så hade dom näsan i vädret och kammade håret på deras döttrar medans dom sa det. Jag började gråta jättemycket och sa till den ena mamman att hon vet inte vad hon snackar om, sen sa jag "jag hoppas att din dotter får autism, eller nej det hoppas jag inte för det önskar jag ingen, inte ens min värsta ovän." Och så grät jag lite till men mamman bara skrattade åt mig.
Då sa jag till henne "en dag kommer du ångra vad du säger nu".
Sen vaknade jag och grät igen.

Jäkligt konstigt.
Alldeles för mycket tankar och ingenstans att göra av dom, tolkar jag det som.

Jag gillar inte att drömma. Jag blir alltid så rädd. Kan man äta nån medicin så man slipper drömma?

Nu är det Ellen de Generes (eller vad hon heter) på TV. Hon och hennes nyblivna fru ser ut som det ultimata gay-paret, den ena är alldeles manlig och den andra alldeles kvinnlig. Snacka om att spä på fördomarna.

Nej nu blev jag yr i skallen.

lördag 6 september 2008

dotra mi

Jag bjuder på lite bilder;





Dottern, som har fått namnet Maria, hos storebror Elias.




Maria, Amir och Elias





Maria hos sin far.






(om ni undrar varför det inte är några bilder på mig med barnet så är det för att jag inte är intresserad av att visa upp mitt postgravida anlete för den digitala världen eller världen över huvud taget förresten, på ett bra tag)

Hjälp, jag kommer bli som Joseph Fritzl

Nu har jag gråtit i fem dagar. Jag hoppas att det är färdigt med det nu, för det är inte så kul.
När jag var och handlade så började jag gråta för att jag hamnade bakom en tant som gick jättesakta och jag kunde inte komma förbi henne. Sen började jag gråta för att jag hade glömt listan på vad jag skulle handla och jag kunde för allt i världen inte komma på vad jag skulle köpa, så jag glömde hälften (fast det var typ bara fem grejer).
Sen har jag gråtit för att jag inte hittat mitt lypsyl, jag har gråtit för att mjölken var slut, för att TV-dosan legat för långt borta och för att Muneer påpekade att duschslangen läcker.
Men framför allt så gråter jag för att jag tänker på både det ena och det andra, på världens problem, barn som svälter, människor som krigar och hur jag ska räcka till som mamma till tre barn, varav en har autism, en är en tokstolle och en är en tjej.

Jag trodde att jag skulle bli världens lyckligaste om jag fick en dotter, men det är jag inte, så det känns lite konstigt. Istället för att glida omkring på små moln så sitter jag bara och tittar på henne alldeles bekymrat och funderar på allt skit som kan hända en tjej och jag undrar hur jag ska kunna skydda henne från det.
Det är rätt sjukt, för så har jag inte tänkt när jag har fått pojkarna. Visst tänker jag ibland på saker som kan drabba dem, men jag känner eller kände mig aldrig lika blödig som jag gör nu.
Jag tänker på våldtäkter, trakasserier, kvinnomisshandel och allmänt drägg till killar som kanske sårar henne. Jag tänker på alla jävla krav och ideal som tjejer omringas av och redan nu är jag ledsen för hennes skull för att hon kommer växa upp i en så sjuk värld. Och det finns liksom nästan ingenting som jag kan göra åt det. Jag känner mig så hjälplös på nåt vis.
Samtidigt så tänker jag herregud, tänk om hon blir som jag. Tänk om hon kommer bli en jättetrotsig tonåring som skriker "dra åt helvete" åt mig, precis som jag gjorde åt min mamma. Helt plötsligt känner jag så som min mamma måste känt och jag kan bara inte fatta hur elak jag var emellanåt när jag var tonåring, jag skäms jättemycket.
Här sitter jag och tittar på min underbara fem dagar gamla dotter och tänker att hon är typ det enda jag har här i livet (förutom dom andra barnen då) och att jag kan dö för henne (och här gråter jag igen) och tanken på att hon då en dag kommer smälla i dörrarna och rymma hemifrån för att hon inte får gå på disco skrämmer mig och jag känner mig redan sårad fast hon bara är en bebis än så länge.
Tankarna har faktiskt gått till Josef Fritzl som låste in sin dotter i källaren och jag blir livrädd för att jag ska göra likadant, fast det är helt sjukt stor skillnad på att vara nojjig som jag och psykopat som han. För han försvarade ju sina handlingar med att han ville skydda henne från den onda omvärlden, och när jag sitter och tittar på min dotter så blir jag rädd för att jag nästan, nästan, nästan, NÄSTAN köper det resonemanget.
Men såklart är jag bara fullroppad av knasiga mammahormoner och jag hoppas verkligen att dom försvinner snart och att jag får lite sundare tankar annars kanske jag till och med får en psykos.

Ja så tänker jag också, att nu sitter jag här och har helt plötsligt tre barn som kräver min uppmärksamhet, skötsel och omtanke.
Hur räcker man till??? Jag fattar inte hur jag kommer att kunna räcka till. Dom kräver så mycket alla tre. Jag kommer inte klara det. Jag kommer få en psykos, jag kommer gå in i väggen och inte veta vad jag gör. Jag har fortfarande ingen hjärna, jag lämnade den på BB och jag vet inte när jag ska hämta den igen. Eller har jag tappat den nånstans. Jag vet verkligen inte vad jag gör och vad jag tänker eller nånting. Det är tur att Muneer är här och håller ställningarna för jag vandrar bara runt i ett töcken och sitter och ammar, sover, får ont i huvet för ingenting och gråter. Jag tror inte jag har sagt ett vettigt ord på fem dagar. Jag har ställt in kaffet i kylen, jag har micrat juicen och gått runt i lägenheten och funderat på vart jag var på väg och vad det var jag skulle göra eller hämta. Känner mig som en senil gammal kärring.
Jo jag vet ju att det bara är tillfälligt och idag är det första dagen som jag sitter vid datorn, så det kanske är ett gott tecken på att min hjärna börjar framträda igen.
Hela veckan har jag haft olidligt dåligt samvete för mina andra två pojkar som har haft skittråkigt emellanåt när jag bara sitter i en soffa och ammar. Och Amir kommer hem från dagis vid halv fyra och då ligger jag oftast och sover, och sen vaknar jag igen vid sex och då är det kvällsrutiner och sen går han och lägger sig, och jag får knappt träffa honom. Jag är rädd att han glömmer bort mig, jag är rädd att jag inte kommer kunna ge honom den uppmärksamhet och träning som han behöver. Jag är rädd att Elias kommer bli utom sig av svartsjuka och bara börja skrika och trotsa hela dagarna och klänga på mig för att jag inte uppmärksammar honom.
Som det är nu så är han emellanåt överförtjust över sin lillasyster och emellanåt inte fullt så förtjust, då slänger han leksaker omkring sig och tjuter.
Amir verkar inte bry sig om henne över huvud taget, det är knappt så han ser henne. Men ibland petar han på henne, sen ser han rädd ut och springer iväg och sätter sig i soffan och studsar.
Tänk om Amir och Elias får trauman för livet på grund av detta? Tänk om dom kommer störas i sin utveckling eller blir deprimerade och tänk om dom senare på dagis eller i skolan kommer att rita teckningar med bara svart tusch föreställande en häxa med svarta moln omkring sig och så frågar läraren vad det är dom ritar, och så svarar han "mamma", och sen blir dom psykopater och massmördare och skyller allting på mig.

Samtidigt är jag så himla ledbruten, jag har ont i hela kroppen, min rygg knakar när jag går, och jag vågar inte gå på toa. Jag har ständig huvudvärk och som sagt var svarta tankar som ibland växlar till överlyckliga tankar där jag ser framför mig hur jag och min dotter går och shoppar på stan eller åker iväg på weekend-resor tillsammans ensamma utan killarna. Och då gråter jag lite till.

Och trots allt detta så har jag mage att sitta och blogga när jag borde tillbringa all min lediga tid åt mina andra barn.

Ledig tid har jag förresten rätt mycket av ändå, eller rättare sagt inte mindre än innan, eftersom flickebarnet för det mesta bara sover eller äter eller ligger och glor.
Jag trodde inte att bebisar kunde vara så tysta, har aldrig varit med om det.
Hjälp, är det normalt???
Måste gå och kolla så hon andas.

Det allra värsta med att få barn är att man börjar oroa sig så himla mycket och man slutar aldrig oroa sig förrän man ligger och dör.
Tror inte att det finns nån oro som är värre än den man har för sina barn. Det är nästan fruktansvärt. Som sagt var, nästan så att man förstår de som blir knäppa i huvudet och låser in barnen i källaren.





(fotnot: vänta lite med att ringa soc. jag tror att jag inom en snar framtid får lite sundare tankar i huvudet, bara mammahormonerna minskar lite.)

tisdag 2 september 2008

VI HAR FÅTT EN DOTTER

Japp. Det är sant.
Hon föddes igår den 1 september klockan 05:59.
Orkar inte skriva mer detaljerat för tillfället mer än att hon vägde 3170 gram och var 47 cm lång och var således inte ett fläskpaket. Men ingen fågelunge heller. Och inte hade hon gigantiskt huvud heller, 35 cm mätte det. Alldeles lagom.
Och det är en TJEJ...
Kan verkligen inte fatta det. Jag vet inte hur man gör eller hur jag ska bete mig. Känner mig nästan apatisk. Muneer däremot är äckligt stolt, det är nästan så jag blir rädd.
Och så har hon så mycket kolsvart hår så man kan göra flätor i det, men det ska jag inte.

Fatta att människan tittade ut precis när jag höll på att tappa tålamodet, på samma dag som jag faktiskt hade tippat från början (se tidigare inlägg i april eller nåt).
Allting blev helt plötsligt så coolt.
Kan bara säga wow.