måndag 29 september 2008

eller är jag bara lat

När man ammar så har man rätt mycket tid att tänka.
Detsamma gäller mig. Nu har jag ammat i fyra veckor och kommit till en insikt.

I fyra veckor har jag nu varit trebarnsmamma. Det är roligt men också tråkigt och också jobbigt. Men jag kan faktiskt inte påstå att det är väldigt mycket jobbigare än att vara tvåbarnsmamma. Man får hitta sina vägar att gå för att det ska funka, helt enkelt.
En sak som jag däremot inte kan förstå är, hur orkar man, och hur HINNER man, vara trebarnsmamma om man samtidigt har ett jobb?
Ju äldre barnen blir desto mer tid och uppmärksamhet kräver dom ju. Och då är det dessutom så att det är meningen att man ska hinna med att jobba på ett hörn också.
Jag har aldrig varit förälder och jobbat samtidigt för jag har lyckats fixa så täta graviditeter, därför har jag inte den erfarenheten.
Plus att jag ju inte ännu har fått tummen ur röven och kommit på vad jag vill jobba med.
Jag är ju bara sådär tragiskt outbildad och arbetslös samhällsparasit.
Men som sagt var hur gör man? Hur får man det att gå ihop?
Jag är nu hemma varje dag med ett eller flera barn och jobbar med allt som det innebär. Och tack vare att energin har hittat tillbaka till min kropp så städar jag faktiskt lite hemma också. Och diskar och tvättar och plockar. Inte lagar mat dock, det får indiern göra.
Men hur eller hur, detta är ju för fanken ett heltidsjobb. När barnen sover på kvällen och köket är rent och tvättkorgen är tom, då faller jag ihop på soffan som en urblåst ballong.
Och det är här jag frågar mig, om man dessutom har ett heltidsjobb, plus att man har barn och hem, då har man ju TVÅ heltidsjobb?
Aha! Är det DET som kallas för kvinnofällan dubbelarbete?
Jamen om man ändå delar på allt jobb hemma, vid sidan av heltidsarbetet, och fortfarande tycker att det är skitjobbigt?

Ursäkta men jag tycker inte att det verkar vara en meningsfull tillvaro. Att stressa upp på morgonen. Försöka duscha, ta på sig en repsektabel klädsel, sminka ansiktet, fixa håret, fixa frukost, äta frukost, köra upp tre barn från sängarna, få i dom frukost, ta på dom kläder, stressa iväg till dagis, stressa vidare till jobbet, stressa där i nio timmar, komma hem, hämta barnen från dagis, och direkt när man kommer hem så är det matlagning, bada, pyjamas, bolibompa och sängen. Och efter det så måste man städa och vika tvätt och prata i telefonen.
Vad är meningen i det?
Den enda tiden man får med familjen är ju på helgen. Resten av tiden går ju åt att sova, slava åt en högre instans och på vardagarna får man typ två ynka timmar med sina barn. Och samtidigt är det som sagt var ett hem som ska skötas för att man ska trivas.
Jamen herregud mannen hjälper väl till, låter det nu i folks hjärnor.
Ja det är klart han "hjälper till" (ett sånt skitsnack, det är väl inte "hjälpa till", det är väl "ta gemensamt ansvar för det gemensamma hemmet", men jaja), men jag kan ÄNDÅ INTE se att det finns någon tid över till det som verkligen betyder något; familjen och hemmet, ty hemmet är din borg.

Jag är ju en sån där tråkig människa som inte har några intressen. Jag har aldrig haft några intressen. När jag var liten gillade jag hästar. Sen deklarerade pappa att det inte fanns några pengar till att låta mig syssla med hästar, så jag fick sluta. Sen skyllde han och mamma på att det var pga att jag helt plötsligt blivit rädd för att hoppa med hästarna som jag inte ville fortsätta rida, fast det egentligen handlade om deras dåliga ekonomi.
Hur som haver. När alla andra människor har haft konkreta intressen såsom fotboll, måla, agility med hunden, hantverk, skytte eller skidåkning eller vad som helst så har jag alltid funderat på vad som är mitt intresse. Jag har inget. Trodde jag. Men i själva verket var det så att jag inte hade något intresse som räknades.
Mina intressen har alltid varit att skriva, läsa, glo på film, filosofera och diskutera. Prata i telefon eller fika med en kompis är trevligt det med.
Men det räknas ju inte för det gör man ju inomhus och så kommer man inte ut i friska luften och det krävs inga speciella kläder eller redskap. Därför är jag tråkig.
Därför är jag tråkig och har inte kommit på vad jag vill jobba med, vad jag vill utbilda mig som. För jag kan inte se någon röd tråd i mina intressen.
Därför jobbade jag på McDonalds direkt efter studenten och därför åkte jag till Indien för att finna mig själv. Och det gjorde jag. Och jag fann tre barn.

Och summan av kardemumman och allt detta babbel är att nu efter fyra veckor av filosoferande i amningssoffan så har jag kommit på vad mitt intresse är, förutom att skriva, läsa, filosofera och glo på film.
Det är familjen.
Och jag har kommit på att jag ska alltid låta den gå först.
Och hur vettigt är det då, om man ändå inte vet vilket jobb som faktiskt skulle kunna vara någolunda stimulerande, att låta ett j-a slavande för en högre instans gå före ens enda verkliga intresse.
Jag kan för tillfället inte se något lockande i en karriär. Jag kan för allt i världen inte komma på vilken karriär som skulle kunna vara lockande utan att behöva inkräkta på familjen.
Det skulle vara en karriär som inte stör mitt engagemang i familjen och mina barn över huvud taget. Den får inte ens snudda vid det.
Finns det?
Jag kan bara se deltidsjobb på Maxi eller alternativt ett jobb som man sköter hemifrån, med egna tider, som en lösning.
Men det tåls mer att fundera på.

Det enda jag vet just nu är att mina barn behöver mig. Jag har inget emot att låta dem gå på dagis ty jag har funnit ett perfekt dagis (hade jag inte gjort det så hade det nog varit en annan femma). Och det KAN ju vara bra för mig att tänka på något annat också några timmar om dagen. Men absolut inte mer än några timmar!

Framför allt Amir tar ju så himla mycket energi från en så bara där har vi ju en anledning till att varken hinna, kunna eller orka jobba heltid.
Nej, jag vill inte. Punkt.

Sen kan man ju fråga sig hur man ska göra med den ekonomiska biten, men det är väl där som vårdbidraget kommer in i bilden och herregud Försäkringskassan skärp till er nu lite och skicka beslutet nån gång.


Ja, detta har jag kommit fram till idag den 29 september då min mor skulle fyllt 54 år. Min mor som började plugga till sitt drömyrke vid 40 års ålder utan problem och som alltid satte sitt intresse, familjen, först, och aldrig lät något inkräkta på det.
Jag kan förstå henne.
Idag äter vi potatisgratäng, dumle och dricker ett glas vin till hennes ära.
Vi saknar henne förbaskat mycket varje dag. Det finns fortfarande liksom inga ord.
Fortfarande? Vaddå fortfarande. Det har bara gått fyra år. Det kommer krävas en livstid för mig att acceptera det faktum att hon inte finns.
Mer än en livstid. Jag kommer aldrig att acceptera det. Jag hatar Gud för att han har gjort så här mot oss. Faktiskt. Det kan jag säga.
Ilska. Känner. Jag. Nu. I. Mitt. Huvud.

Nu blev det för mycket. Jag kanske återkommer.











(haha. jag kom nu på att mina funderingar om mitt framtida liv är värsta fienden till ett jämställt samhälle och feminism. hur det nu går ihop då jag är hyffsat feministisk själv. måste filosofera vidare om detta senare, har barn att sköta nu.)

3 kommentarer:

Jemima sa...

Och vi som varken har dumle eller vin hemma... hm.
Annars håller jag med dig. Familjen rules! Och vill man jobba kan man sälja kläder på kvällstid när de sover. ;)

Jemima sa...

A-HA! Jag hittade en flaska rött i skåpet, som jag hade glömt att vi hade...

Anna-Lena sa...

Hej! Kikar in från Gizmolinas blogg... OJ! vad spännande du skriver, känner igen mig i dina funderingar kring meningen med att jobba fast mn har små barn!?, sitter på jobbet nu så jag kan inte läsa mer nu men jag återkommer! :) Ha en skön dag med bebin!..