lördag 6 september 2008

Hjälp, jag kommer bli som Joseph Fritzl

Nu har jag gråtit i fem dagar. Jag hoppas att det är färdigt med det nu, för det är inte så kul.
När jag var och handlade så började jag gråta för att jag hamnade bakom en tant som gick jättesakta och jag kunde inte komma förbi henne. Sen började jag gråta för att jag hade glömt listan på vad jag skulle handla och jag kunde för allt i världen inte komma på vad jag skulle köpa, så jag glömde hälften (fast det var typ bara fem grejer).
Sen har jag gråtit för att jag inte hittat mitt lypsyl, jag har gråtit för att mjölken var slut, för att TV-dosan legat för långt borta och för att Muneer påpekade att duschslangen läcker.
Men framför allt så gråter jag för att jag tänker på både det ena och det andra, på världens problem, barn som svälter, människor som krigar och hur jag ska räcka till som mamma till tre barn, varav en har autism, en är en tokstolle och en är en tjej.

Jag trodde att jag skulle bli världens lyckligaste om jag fick en dotter, men det är jag inte, så det känns lite konstigt. Istället för att glida omkring på små moln så sitter jag bara och tittar på henne alldeles bekymrat och funderar på allt skit som kan hända en tjej och jag undrar hur jag ska kunna skydda henne från det.
Det är rätt sjukt, för så har jag inte tänkt när jag har fått pojkarna. Visst tänker jag ibland på saker som kan drabba dem, men jag känner eller kände mig aldrig lika blödig som jag gör nu.
Jag tänker på våldtäkter, trakasserier, kvinnomisshandel och allmänt drägg till killar som kanske sårar henne. Jag tänker på alla jävla krav och ideal som tjejer omringas av och redan nu är jag ledsen för hennes skull för att hon kommer växa upp i en så sjuk värld. Och det finns liksom nästan ingenting som jag kan göra åt det. Jag känner mig så hjälplös på nåt vis.
Samtidigt så tänker jag herregud, tänk om hon blir som jag. Tänk om hon kommer bli en jättetrotsig tonåring som skriker "dra åt helvete" åt mig, precis som jag gjorde åt min mamma. Helt plötsligt känner jag så som min mamma måste känt och jag kan bara inte fatta hur elak jag var emellanåt när jag var tonåring, jag skäms jättemycket.
Här sitter jag och tittar på min underbara fem dagar gamla dotter och tänker att hon är typ det enda jag har här i livet (förutom dom andra barnen då) och att jag kan dö för henne (och här gråter jag igen) och tanken på att hon då en dag kommer smälla i dörrarna och rymma hemifrån för att hon inte får gå på disco skrämmer mig och jag känner mig redan sårad fast hon bara är en bebis än så länge.
Tankarna har faktiskt gått till Josef Fritzl som låste in sin dotter i källaren och jag blir livrädd för att jag ska göra likadant, fast det är helt sjukt stor skillnad på att vara nojjig som jag och psykopat som han. För han försvarade ju sina handlingar med att han ville skydda henne från den onda omvärlden, och när jag sitter och tittar på min dotter så blir jag rädd för att jag nästan, nästan, nästan, NÄSTAN köper det resonemanget.
Men såklart är jag bara fullroppad av knasiga mammahormoner och jag hoppas verkligen att dom försvinner snart och att jag får lite sundare tankar annars kanske jag till och med får en psykos.

Ja så tänker jag också, att nu sitter jag här och har helt plötsligt tre barn som kräver min uppmärksamhet, skötsel och omtanke.
Hur räcker man till??? Jag fattar inte hur jag kommer att kunna räcka till. Dom kräver så mycket alla tre. Jag kommer inte klara det. Jag kommer få en psykos, jag kommer gå in i väggen och inte veta vad jag gör. Jag har fortfarande ingen hjärna, jag lämnade den på BB och jag vet inte när jag ska hämta den igen. Eller har jag tappat den nånstans. Jag vet verkligen inte vad jag gör och vad jag tänker eller nånting. Det är tur att Muneer är här och håller ställningarna för jag vandrar bara runt i ett töcken och sitter och ammar, sover, får ont i huvet för ingenting och gråter. Jag tror inte jag har sagt ett vettigt ord på fem dagar. Jag har ställt in kaffet i kylen, jag har micrat juicen och gått runt i lägenheten och funderat på vart jag var på väg och vad det var jag skulle göra eller hämta. Känner mig som en senil gammal kärring.
Jo jag vet ju att det bara är tillfälligt och idag är det första dagen som jag sitter vid datorn, så det kanske är ett gott tecken på att min hjärna börjar framträda igen.
Hela veckan har jag haft olidligt dåligt samvete för mina andra två pojkar som har haft skittråkigt emellanåt när jag bara sitter i en soffa och ammar. Och Amir kommer hem från dagis vid halv fyra och då ligger jag oftast och sover, och sen vaknar jag igen vid sex och då är det kvällsrutiner och sen går han och lägger sig, och jag får knappt träffa honom. Jag är rädd att han glömmer bort mig, jag är rädd att jag inte kommer kunna ge honom den uppmärksamhet och träning som han behöver. Jag är rädd att Elias kommer bli utom sig av svartsjuka och bara börja skrika och trotsa hela dagarna och klänga på mig för att jag inte uppmärksammar honom.
Som det är nu så är han emellanåt överförtjust över sin lillasyster och emellanåt inte fullt så förtjust, då slänger han leksaker omkring sig och tjuter.
Amir verkar inte bry sig om henne över huvud taget, det är knappt så han ser henne. Men ibland petar han på henne, sen ser han rädd ut och springer iväg och sätter sig i soffan och studsar.
Tänk om Amir och Elias får trauman för livet på grund av detta? Tänk om dom kommer störas i sin utveckling eller blir deprimerade och tänk om dom senare på dagis eller i skolan kommer att rita teckningar med bara svart tusch föreställande en häxa med svarta moln omkring sig och så frågar läraren vad det är dom ritar, och så svarar han "mamma", och sen blir dom psykopater och massmördare och skyller allting på mig.

Samtidigt är jag så himla ledbruten, jag har ont i hela kroppen, min rygg knakar när jag går, och jag vågar inte gå på toa. Jag har ständig huvudvärk och som sagt var svarta tankar som ibland växlar till överlyckliga tankar där jag ser framför mig hur jag och min dotter går och shoppar på stan eller åker iväg på weekend-resor tillsammans ensamma utan killarna. Och då gråter jag lite till.

Och trots allt detta så har jag mage att sitta och blogga när jag borde tillbringa all min lediga tid åt mina andra barn.

Ledig tid har jag förresten rätt mycket av ändå, eller rättare sagt inte mindre än innan, eftersom flickebarnet för det mesta bara sover eller äter eller ligger och glor.
Jag trodde inte att bebisar kunde vara så tysta, har aldrig varit med om det.
Hjälp, är det normalt???
Måste gå och kolla så hon andas.

Det allra värsta med att få barn är att man börjar oroa sig så himla mycket och man slutar aldrig oroa sig förrän man ligger och dör.
Tror inte att det finns nån oro som är värre än den man har för sina barn. Det är nästan fruktansvärt. Som sagt var, nästan så att man förstår de som blir knäppa i huvudet och låser in barnen i källaren.





(fotnot: vänta lite med att ringa soc. jag tror att jag inom en snar framtid får lite sundare tankar i huvudet, bara mammahormonerna minskar lite.)

1 kommentar:

Jemima sa...

Man får ju ha i minnet att man får skumma hormoner när man fått en dotter.. eller nåt. Typ att hennes och mammans hormoner krockar kanske? Inte vet jag, men det är helt klart annorlunda i kroppen när man fått en flicka. //Från en som vet. :)

(Och ja, det blir bättre sen...)