onsdag 24 september 2008

I am not perfect

Moahaha. Nu har jag gjort det igen.
Jag tycker det är otroligt underhållande att skriva på FL.
Stället fullkomligt kryllar av överperfekta morsor som aldrig nånsin gör något fel, och om de ändå, trots allt, av nån anledning, gjorde fel, så skulle de aldrig nånsin erkänna det, för då skulle hela deras värld och yta som den perfekta morsan rasera.
Det är mammor som jag faktiskt rent ut sagt äcklas av, deras präktiga perfekta know it all-attityd får mig att må illa.
En sak av några få som gör mig förbannad är dessa morsor. De som tror att de är bäst i världen och tror att de kan ha åsikter om hur andra sköter sina barn och sina liv utan att veta ett jävla skit om hur personen i fråga egentligen har det och varför han eller hon gör si eller så.
Egentligen är dom bara tragiska och jag tycker synd om dom, men skit samma.

Jag är inte perfekt, inte som människa, inte som fru, inte som kompis, inte som syster, inte som dotter, och absolut inte som mamma.
Det är dock inte förrän nu, senare i livet, som jag har kommit till den insikten att jag faktiskt inte är perfekt och kan inte bli perfekt, hur jag än försöker.
Tidigare har jag alltid velat vara perfekt och försökt att sträva efter det, och jag har bara blivit förtvivlad och fått dåligt självförtroende när det inte har funkat.
När jag fick barn kom droppen. Det var bara för mycket att försöka vara perfekt mamma förutom allt det andra, så jag gav upp.
Jag gav upp och har nu blivit bekväm i min extremt operfekta roll. Dock infinner sig det dåliga samvetet alltför ofta fortfarande ändå, men jag jobbar på det.
Ett sätt att jobba på det är att skriva inlägg på FL där det som sagt var vimlar av mammor som fortfarande strävar för att vara den perfekta människan och tilllika den perfekta morsan. Genom att skriva där (och även här i bloggen) och försöka vara ärlig i mig själv och mina brister så blir jag ännu mer bekväm i mig själv och kan på så vis slänga bort det dåliga samvetet när det kommer, och erkänna mig själv som en halvdan, okomplett homo sapiens.
Det är nämligen när jag skriver där och bekänner mina synder som jag får reaktioner som man inte kan tro finns hos människor. Mothugg och påhopp av alla dessa personer som tror att de är bättre än alla andra. Mina försvarsinstinkter börjar då bubbla inom mig och jag måste intala mig själv att
1) dessa människor är personer som jag inte ens känner, och de sitter säkert bakom en ful dator nånstans i Bagarmossen med ett skitigt hem och fula barn och en man som inte hjälper till med maten och de försöker hävda sig själv genom att tycka saker på ett internetforum och köpa dyra Molo-kläder till ungarna
2) dessa människor vet inte ett skit om mig som person och min situation
3) dessa personer är bara tragiska och tråkiga och
4) jag är ändå trots allt den person som är bäst i världen på att vara just jag, jag är bäst på att ta hand om min familj, mitt hem och mina barn på det sätt som passar just oss bäst, det kan ingen annan göra bättre

Och det låter fjantigt men då stiger mitt självförtroende och jag känner mig starkare i min mammaroll och nu för tiden när jag går ut och går med min jättefula, trasiga vagn och med mitt stripiga hår och med billiga kläder på ungarna så känner jag mig inte alls ful och dålig längre utan tvärtom modig och duktig.
Bara genom att skriva provocerande inlägg som faktiskt bara är ärliga.
Är det inte bra så säg.

1 kommentar:

Jemima sa...

Kan du inte länka till inlägget du skrev på FL? *nyfiken*