onsdag 17 september 2008

Idol

Haha, fy vad jag skrattade åt Idol igår. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge. Det tackar vi för, ty det behövdes.
Åt den där killen som sjöng coca cola-låten alltså. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på honom.
Vad hade han för fel egentligen??? För det måste ju varit något fel på honom. Eller så var han så himla bra skådespelare så man kan ju undra vad han gjorde i Idol när han kunde gått på auditions på Dramaten eller nåt istället.
Jag tror den låten kommer bli en hit, att någon kommer vilja mixa den.
Likadant med hon Bollywood-tjejen, det blir ju lätt en radioplåga snart, vänta bara.

Vidare om Idol, kan inte låta bli att filosofera över den blinde irakiske krigsflyktingen.
Han var ju faktiskt jättebra, jag fick gåshud, och det kan jag tala om att det får jag inte ofta framför Idol.
MEN, dom gav honom alltså en guldbiljett, och frågan är då, vad ska han göra med den? Han kommer till Stockholm, sjunger lite till och går sen inte vidare, det vet ju alla. Det är inte rätt forum för honom, han kan aldrig bli Idol, även om han sjunger skitbra. Han ser ju inte klok ut och får nog svårt att lära sig dansa och föra sig på scen osv.
Juryn började gråta när han sjöng och då kunde dom inte låta bli att ge honom en guldbiljett, var det bara för att dom började gråta? Eller ville dom vara PK, eller var det bara medkänsla?
Inte rätt oavsett vilket, för nu får grabben (som ser ut som en gubbe) falska förhoppningar.
Tror att den förra juryn inte hade släppt honom vidare.
Vi får väl se hur det blir.
Jag kan bara säga att jag hoppas på att Lars kommer släppa en cd med sina egna låtar för den vill jag köpa (köpa! inte ladda hem. det ni.).

Jag har inte tid till att blogga för nu har den verkliga vardagen börjat. Muneer har börjat i skolan och mitt liv består nu av att lämna och hämta barn på dagis och sitta och amma.
Maria är fortfarande lika lugn visserligen, men hon sover rätt ytligt och då går det inte att lägga ifrån sig henne för sova ytligt vill hon göra i någons armar. Så nu förväntar jag mig att jag kommer få feta armmuskler.
Sen ett störigt moment i vardagen är att laptopen har gått sönder, den sketna snoppdatorn la bara av. Jag hade skrivit en jättefin lång förlossningsberättelse om Marias födelse, och precis när jag sparat den, på hårddisken (suck), så kraschade hela datorn. När jag startade om den så kom ett trevligt meddelande upp där det stod att datorn inte kunde startas, och enda alternativet var att formatera om hela skiten. Och det vet jag inte hur man gör, för så smart är jag inte.
Jag kan bara säga TACK för att jag varit förutseende och sparat alla bilder på ett USB-minne, annars hade dom precis som alla andra dokument, skoluppgifter, musik, film, och saker som jag skrivit, försvunnit i cyberrymden (eller vart försvinner det egentligen? rent krasst borde det ju finnas kvar inne i datorn men hur? grejerna dansar ju liksom inte ut ur datorn så man kan se det. så egentligen borde det gå att återställa?).
Jag grät en skvätt över detta men var mest glad över att bilderna finns kvar, och att det fortfarande är garantin på datorn, så det är bara till att promenera in på Elgiganten och kräva en reperation.

Små skitsaker som händer, bara att vänja sig. Elias är sjuk också och hänger över Maria och snorar ner henne så hon också kommer bli sjuk.
Jag skulle så gärna vilja sitta och skriva en massa men hinner som sagt var inte, och måste alltså sitta vid en gammal tramsdator vars tangentbord inte fungerar.

Jag skulle dessutom så himla gärna vilja ha en kopp kaffe men jag är osäker på om Maria tål det. Snyft.
Appropå det så är detta första gången som amningen går HELT smärtfritt. Det är precis så enkelt, smidigt och rosenrrött som det står i alla föräldratidningar och som BVC säger att det ska va. Det är faktiskt nästan så löjligt så man kan ta ett kort på mig när jag sitter och ammar och jag faktiskt inte förvrider ansiktet av smärta eller stress eller liknande, utan faktiskt ser glad ut, precis som alla bilder på strålande ammande mammor i BVCs böcker.
Jag trodde det var en utopi att man kunde ha ett någolunda normalt ansiktsuttryck när man ammar, men se det går, efter tre barn.
Vi som hade köpt hem ersättning, flaskor och pump och förberett oss på ett helvete. Och nu går det så bra så jag inte ens vill lämna Maria själv i fem minuter, för tänk om hon blir hungrig och Muneer måste mata med flaska, det ska ju inte behövas, jag fixar ju det här själv den här gången!
Herregud vilket steg för självförtroendet när man lyckas med en så himla naturlig sak som amning. Det kan man nog inte fatta om man aldrig suttit där själv med bök och stök och pumpar och flaskor och ersättning och nappar och kuddar och handdukar och krämer och all möjlig skit som grottmammorna i Afrika aldrig ägnar sig åt.
Jag behöver inte ens en amningskudde. Jag är så fri. Och duktig. Tjo!

Inga kommentarer: