tisdag 9 september 2008

ingen hjärna = ingen blogg

Jag har liksom inte tid att blogga. Eller, tid har jag ju faktiskt, all tid i världen nästan. Men jag avstår från att blogga eftersom jag har på känn att oavsett om min blogg varit tråkig och ointressant innan eller ej, så lär den bli det nu eftersom det kanske bara kommer handla om färgen på flickebarnets bajs och hur många gånger om dagen hon har hicka. Jag gillar inte att läsa sådana bloggar så därför vill jag inte skriva sånt själv heller.
Och just nu så kretsar mitt liv mest bara om bebisbajs och sånt, så vad ska man säga.

Sen har jag alldeles för lite hjärna för att tänka också, och har man inget i hjärnan att tänka så hur ska man då kunna skriva, är ju frågan.

Mitt liv består just nu av att;
sova till klockan 10.
vakna.
äta frukost klockan halv tolv.
titta på TV.
äta.
sova igen.

Det är så extremt slappt. Jag känner att min hjärna förmultnar. Innan har allt varit så stressigt, och så mycket att tänka på samtidigt. Och jag har liksom inte haft någon anledning till att stressa av.
Nu har jag helt plötsligt legitima skäl till att bara slappa, skjuta upp saker till nästa dag, lämna kuvert oöppnade och strunta i att ringa telefonsamtal. Och det bästa är att ingen bryr sig det minsta för alla bara säger "nej men du ta det lugnt, det är ingen fara, det kan vänta, slappna av lite istället". Och så tror dom att jag verkligen behöver ta det lugnt för att bebisar tar ju så mycket tid och skriker bara hela tiden så jag skulle aldrig hinna nåt annat.

Men sanningen är den att min bebis är oförskämt snäll (varför säger man snäll?? bebisar kan ju knappast va elaka) och när hon är vaken så ligger hon bara och glor, och om hon är hungrig så piper hon lite, mer än så är det inte.
Peppar, peppar, skulle inte förvåna mig om hon får värsta rycket sen och ändrar sig, men man kan ju njuta så länge det varar då.

Jag har nu kommit på att det är otroligt tråkig TV på dagarna.
Jag sitter och tittar på Falcon Crest, Providence, Hem till Gården, Rachel Ray och annat skit. Är det sånt som dom (tv-gubbarna) tror att vi hemmafruar gillar att se?
Jag måste därför köpa en Sex and the city-box eller nåt så jag har nåt att titta på.
Annars kan man ju också läsa, men nu jag under två veckors tid läst alla böcker jag hittat om autism tex, så jag känner mig lite mätt på det.
Visst kan man ju läsa skönlitterära böcker kanske, men jag tycker det är svårt att hitta. Tänk om min mor vore vid liv, då kunde hon komma hem till mig med två proppfulla kassar amningslitteratur och se lyrisk ut i ögonen. Men men. Nu går ju inte det.

Nu när jag inte tänker nåt om dagarna så har tankarna istället börjat förfölja mig om natten och jag drömmer konstiga drömmar istället.
I natt drömde jag först att en politisk grupp eller parti eller liknande störtade Sveriges regering och skulle ta över landet. Dom åkte över hela landet med stora flygplan och släppte ut nån slags lustgas (ja, det var lustgas, samma som smärtlindringen, men man kunde dö av den) över alla. Jag var på någon strand tillsammans med Muneer, Amir, Elias och mamma. Alla människor började springa runt runt och höll sig för munnen. Någon kom på att vi skulle hoppa i vattnet, varför vet jag inte. Då skrek min mamma att hon kunde ju inte simma. Sen såg jag inte henne mer, istället sprang jag runt med Elias på armen och han var alldeles trött av lustgasen och jag försökte hålla för hans mun samtidigt som jag själv höll andan. Muneer och Amir hade försvunnit och jag var förtvivlad och jätterädd och Elias såg ut att dö. Sen slutade flygplanen att flyga och istället kom det militärer från den politiska gruppen och började agera "storebror ser dig". Två militärer kom fram till mig och sa åt mig att gå hem. Jag frågade dem var min son var någonstans och de sa att han var hemma.
Sen vaknade jag och var alldeles svettig och grät en massa. Det var skitotäckt.
Vidare somnade jag om och drömde istället att jag skulle på utflykt med Amir och en massa andra barn och mammor, och det gick åt helvete. Amir tog av sig kläderna hela tiden och sprang runt naken och gjorde konstiga saker, slog dom andra barnen och var allmänt besvärlig. De andra mammorna började då skrika på mig och berättade för mig vilken usel mamma jag var som inte kunde uppfostra min son, och vad var det för fel på honom osv osv. Det var framför allt två mammor som hade två jättesöta döttrar med blont hår och rosett.
Jag försökte förklara att min son har autism, men då bara hånskrattade dom åt mig och sa att "autism det finns ju inte, så säger du bara för att du inte kan uppfostra ungen!" och så hade dom näsan i vädret och kammade håret på deras döttrar medans dom sa det. Jag började gråta jättemycket och sa till den ena mamman att hon vet inte vad hon snackar om, sen sa jag "jag hoppas att din dotter får autism, eller nej det hoppas jag inte för det önskar jag ingen, inte ens min värsta ovän." Och så grät jag lite till men mamman bara skrattade åt mig.
Då sa jag till henne "en dag kommer du ångra vad du säger nu".
Sen vaknade jag och grät igen.

Jäkligt konstigt.
Alldeles för mycket tankar och ingenstans att göra av dom, tolkar jag det som.

Jag gillar inte att drömma. Jag blir alltid så rädd. Kan man äta nån medicin så man slipper drömma?

Nu är det Ellen de Generes (eller vad hon heter) på TV. Hon och hennes nyblivna fru ser ut som det ultimata gay-paret, den ena är alldeles manlig och den andra alldeles kvinnlig. Snacka om att spä på fördomarna.

Nej nu blev jag yr i skallen.

Inga kommentarer: