fredag 19 september 2008

kaffe och alvedon

Undrar om det är nyttigt att äta så mycket alvedon och dricka så mycket kaffe.
Bakhuvudet säger mig att det borde vara bättre att
1) sova 2) dricka vatten 3) vila 4) ta frisk luft 5) motionera
och andra såna där nyttiga saker. Istället för att proppa i sig alvedon och kaffe.
Men saken är den att jag sover ju typ 8 timmar varje natt, dricker mycket vatten, rör på mig (ja för inte vill jag påstå att jag sitter stilla, förutom nu då) och frisk luft får jag också, på vägen till och från bilen i allafall.
Så jag vet inte riktigt vad som återstår.
Och vilken dubbelmoral förresten, först heter det att man ska vila, sen ska man helt plötsligt motionera?

Amir har vaknat klockan 4 hela den här veckan. Det är tydligen hans nya dygnsrytm, lika som stenåldersmänniskan som gick och la sig vid 19 och vaknade vid 4. Jag tycker det är alldeles för lite sömn för honom (och för mig) och de säger även på dagis att han är väldigt "borta" på eftermiddagen, men det går ju för allt i världen inte att få honom att somna om. Han är som piggast på dygnet klockan fyra. Såååå glad, och sååå hyperaktiv. Han har blivit mer och mer hyperaktiv den senaste tiden. Han går som en duracellkanin! Han är aldrig nånsin tyst och han springer runt, runt, runt, petar på allt, slänger allt omkring sig och klättrar på allt. Och han skriker, skrattar, sjunger och låter i allmänhet och jag får ont i huvudet av att titta på honom.
Ulla vår specialpedagog tycker att vi ska lämna honom på kortidsboende en helg i månaden.
Det skulle vara underbart, men samtidigt vill jag inte.
Han går så långa dagar på dagis så vi träffar ju honom knappt över huvud taget, så jag får lite dåligt samvete för det och tänker att på helgen så vill jag trots allt ha honom hemma. Men sen ångrar jag mig visserligen när helgen kommer.
Det är bara att konstatera. Vi KAN INTE hantera honom. Hela helgen går han runt i ett avskämrat virrvarr och duracellar sig mer än någonsin. Vi orkar bara inte med det, och han själv verkar inte må bra av det heller.
Men jag får så fruktansvärt dåligt samvete av tanken på att han ska på kortis, han har aldrig sovit borta utan mamma och pappa, han kommer bli livrädd.
Och samtidigt känns det liksom som att vi inte kan och vill och orkar ha den där ungen hos oss så det är bara till att lämna bort honom, på vardagarna så är det dagis så länge som möjligt och på helgen är det kortis. Och när han väl är hemma så vet vi som sagt var inte hur vi ska hantera honom och då är dessutom Elias och Maria där och ska också ha vår uppmärksamhet och hur sjutton gör man???

Men jag orkar verkligen inte med att han ska vakna vid fyra och börja skrika och tjoa och väcka Elias.
Och Elias ska vi bara inte tala om, han har börjat visa sina protester mot lillasyster. Eller det här tvåårstrotset som alla talar om, han verkar tycka att det är en bra idé att börja med det nu när vi behöver det som minst.
Hans favoritfraser: "NEJ!", "Den är MIN" och "DUMMA MAMMA".
Och han rynkar ständigt pannan, ser sur ur och går runt och slåss. Slår på Amir, som bara tar emot det utan att göra något motstånd.
Och så har han helt plötsligt också fått för sig att han INTE ska sova på kvällarna. Han som har varit så duktig i nästan ett år och sovit prick klockan sju; vi har bara lagt honom i sängen och sagt godnatt så har han somnat på stört. Men nu ska han alltså inte sova längre, han ska inte somna själv, han ska inte sova i sin säng, han ska inte sova över huvud taget. Han är vaken till 22-23.

Mina kvällar!!!! Mina älskade kvällar!!!! Jag ser dem tyna bort!
Kvällarna som var ljuset i min tillvaro. Då jag brukar läsa, skriva, glo på TV och bara vara människa. Det är kvällarna som har räddat mig från Psykosen. Men nu får jag inte dem heller.
Jag hoppas verkligen att det är en period.
Det kan väl inte vara lätt för den lilla skitungen att helt plötsligt få konkurrens. Och han ser väl sin chans att få stunder med sin mamma och pappa just på kvällen när Amir och Maria sover.
Jaja, jag kan förstå honom, men snälla, jag är en mycket bättre och roligare mamma om jag får ha mina kvällar i fred, då kan jag ge honom dessa stunder på dagen istället. Men det förstår väl inte han.

Och i morgon fyller han år det lilla kräket. Så nu ska jag snart ut och införskaffa lite presenter. Det ska bli roligt. En riktig tvååring ska öppna riktiga paket och bli glad för innehållet. Undrar om folk kan förstå hur kul jag tycker att det är. Att man kan prata med Elias och berätta att snart fyller han år, och då ska vi ha ballonger, sjunga, äta tårta och öppna paket, och han förstår verkligen vad jag pratar om och diskuterar tillbaka. Det är så härligt att få en respons. Och det kommer bli så kul att gå runt i leksaksaffären och köpa grejer som man vet att han kommer att uppskatta. Ja för Amir förstår ju inte vitsen med paket, varken papperet eller innehållet. Och han förstår inte vitsen med födelsedagar eller tårta eller något sånt. Tre födelsedagar har vi firat med honom och han har sett ut som ett frågetecken och jag har bara längtat efter att få ha ett riktigt barnkalas med ett barn som förstår och uppskattar det. Och det ska vi ha nu!
Men jag ska köpa en present till Amir också. Bara för att.


Sen var det lite kaffe och alvedon också.

Inga kommentarer: