torsdag 18 september 2008

Vi är inte dåliga

Alla vill titta på bebisen.
Innan var jag förföljd pga min stora mage, nu är jag förföljd pga att jag släpar på en bebis. Jag förstår inte vad det är med folk, varför denna besatthet av bebisar. Är dom så fantastiskt söta? Jag tycker faktiskt att de flesta bebisar är fula. Jag kan absolut inte påstå att jag tycker att mina barn har varit söta när dom var bebisar. Maria är inte söt - egentligen. Nu tycker jag att hon är det bara för att jag har väl vant mig vid hur hon ser ut eller nåt, eller helt enkelt för att hon är min bebis så jag kan väl inte tycka annat. Eller, fulsöt kanske hon är eller nåt. Därför tycker jag det känns lite olustigt när alla ska titta på henne. Vart jag än går. Innan hörde jag bara "har det inte kommit nån bebis än???". Nu får jag bara höra, "ååååhhh, har du bebisen med dig, får jag titta".
Varenda granne tittar ut från fönstrena och springer ut på uteplatserna och varenda mamma (ingen pappa konstigt nog, eller, dom flinar lite och håller upp dörren istället) på dagis ska glo och prata och så börjar dom prata om sina egna graviditeter och förlossningar och får nåt lyriskt i ögonen. Och på dagis stannar verksamheten när alla pedagoger ska komma fram och beundra det lilla livet.
Och själv står jag bara där och vet inte riktigt vad jag ska säga. Och dom glor så himla länge också. Dom bara står där och flinar och säger ingenting. Vissa börjar prata bebisspråk och gullenuttar sig, och blir som förvandlade från vanliga människor till jag vet inte vad. Så där kan man stå och vänta i flera minuter tills dom har tittat färdigt. Det blir lite långtråkigt. Sen ursäktar dom sig med "alltså man kan ju titta hur länge som helst på sånadär".
Kan man?
Jag har aldrig tittat hur länge som helst på en bebis, förutom på mina egna. Skulle aldrig falla mig in att anfalla en mamma och stå och glo på hennes bebis i all oändlighet bara för att det är en bebis. Som om dom aldrig har sett en bebis förr.
Det kryllar ju av bebisar här i stan? Men ändå blir alla helt galna så fort dom får se en. Dom petar på varandra och säger "ååhh titta där, en beeeeebis" eller "kolla vilken liten söt en". Och jag känner mig bara fånig, men lite stolt också, haha.

Sen så var det ju detta. När folk får höra att det är vår tredje så blir alltid, alltid, alltid kommentarerna desamma.
"OJ! Bra jobbat!"
"Ni är inte dåliga!!!"
"Hjälp, tre stycken, va duktiga ni är!"
Särskilt kul är det när man träffar nån mamma som har ett eller två barn, och jag själv bara har Maria med mig. Och så frågar hon lite överlägset (eller, vinnande, eller hur man nu ska säga) om det är första barnet. Och jag svarar, nej, tredje. Då ser man hur ansiktet byts ut från en liten "jag har redan två barn så jag har mer erfarenhet än du" till "oj jävlar, det var det värsta, vilket supermamma" och munnen och ögonen formas till dasslock. Och hon vet inte riktigt vad hon ska säga.
Ännu roligare är det när dom frågar hur gamla dom andra barnen är och jag svarar 3,5 och 2 år. De hade väl förväntat sig att svaret skulle bli 10 och 5.
Då får jag veta att jag är inte dålig. Och hur orkar man, är det inte stressigt, jobbigt, får du sova nånting, med mera med mera.
Och ibland ser folket ledsna ut och skrynklar ihop ansiktet när de frågar hur det går hemma. Det är som om de vill att man ska säga att det är skitjobbigt och jag snart kommer få en psykos. Så det är skitkul att svara att det går som en dans, det är inte jobbigare än innan, och dessutom är det ganska kul.

Men jag blir återigen konfunderad.
Dessa reaktioner, är det för att vi bor i Sverie? För att medelfamiljen består av två barn som det är typ 4-5 år emellan?
Är det därför som alla tycker att det är helt otroligt att man kan ha tre barn med så tät åldersskillnad?
Jag förstår inte, det är väl inte så himla ovanligt ändå att ha en lite större familj, det finns ju många som har mycket större. Tre barn är väl inte ens mycket. Jag skulle kalla fem för mycket. Tre barn ryms ju i en vanlig bil. Med tre barn får man fortfarande plats i ett familjerum på hotell eller i en familjehytt på en färja. De flesta familjerabatter och familjebiljetter är gjorda för familjer på fem personer.
Är det då så himla fantastiskt jobb att vara trebarnsmamma. Det tycker inte jag.
Jag såg en dokumentär här om kvällen om en som hade tio barn. DET är inte dåligt.
Katter och hundar får fyra-fem ungar på samma gång. Det är inte dåligt.
I Indien springer mammorna omkring med sju barn på armarna med nio månader i åldersskillnad på varje och inte har dom några syskonvagnar eller någonting sånt. DET är inte dåligt. (eller jo, det är faktiskt ganska dåligt, med tanke på att dom inte har råd att ge barnen mat, men det är en annan blogg)

Appropå Indien så ringde Muneers mamma och lät bekymrad. Hon frågade om jag var trött och om jag orkade med allting och hur det gick med allt och hon trodde jag var typ död som hade tre barn. Hon refererade väl till när hennes barn var små, ty hon hade fyra, och tyckte tydligen att det var jobbigt. Jag sa att det var inte jobbigt. Hon kom då med en åsikt om att om vi skaffar fler barn så kommer jag bli jättetrött och sen kommer jag inte orka gå.
Men jag vill ha fler barn. Jag är inte färdig. Dock vill jag helst att det ska vara sladdisar, men det sa jag inte till svärmor. Så hon blev alldeles utom sig av chock, förvåning, förtjusan och förundran och undrade återigen hur jag orkade.
Tja, jag har tvättmaskin, bil, barnvagn, bärsele, dammsugare, och en karl som städar hela dagarna. Typ inget av vad hon har haft när hon har varit småbarnsmamma, så det kan man ju förstå att hon tyckte det var jobbigt. Men detta sa jag inte heller till svärmor, jag sa bara att "äsch, jag är ung och stark och jag har massa energi".
Jag fick då min svärmors eloge. Det var trevligt.

Faktiskt så har jag massa energi. Jag har inte haft så mycket energi på nio månader och det känns alldeles konstigt. Jag vet inte om det är hormoner och sånt som gör att man är så himla pigg, för det är jag. Jag tycker inte ens att det är kul att sitta vid datorn längre, jag vill städa, springa runt och göra ärenden, vika tvätt och vara huslig. Jag blir förvånad och imponerad av mig själv när jag kånkar runt på barn som väger 20 kg, matkassar och springer hit och dit utan att bli andfådd. Jag förstår inte var energin kommer ifrån??? Var det bara magen som gjorde så att allt var så jobbigt? Jag orkade ju verkligen ingenting. Jag kunde inte ens hämta barnen från dagis. Jag kunde inte ens diska! Nu gör jag hur mycket som helst på samma dag och det enda jag känner vid 17tiden är att jag vill ha lite kaffe och så sitter det lite huvudvärk nånstans på huvudet och gör sig påmind, men jag bryr mig liksom inte.
Sen stupar jag visserligen i säng vid 22, men det är ju bra att sova hyffsat tidigt.
Jag längtar skitmycket tills jag kan börja träna också, måste få bort min tigerrandiga sladdermage och köpa lite fina kläder.

Maria har blivit sjuk. Det kunde man ju visserligen räkna ut, så mycket som Elias har pussat på henne med sin snoriga mun.
Jag undrar om det är farligt, tänker på när Amir var tre veckor gammal och fick RS-virusinfektion. Det började också som en helt vanlig förkylning.
Hon sover hela tiden och snarkar jättemycket genom allt snor och har svårt att äta. Stackaren. Kanske ska ringa bvc eller nåt.

Dags för 10-kaffe.

Inga kommentarer: