lördag 25 oktober 2008

trams

Eftersom det är lite småjobbigt att handla när man har bebis, och man samtidigt behöver handla jätteofta pga stor familj, så tänkte jag att idag skulle jag vara smidig och åka till Willys och storhandla.
Det blev inte bara storhandling, det blev extremstorhandling.
Detta var min inköpslista;
13 paket blöjor
Ett halvt lamm
4 kg kyckling
10 kilo ris
90 liter välling
Och lite annat smått och gott som ska räcka i en månad.
Det kändes rätt absurt. 13 paket blöjor liksom. Det är sådant som kallas för årsförbrukning i tävlingar och dylikt. Mina barn bajsar upp 13 paket på en månad. Jag fattar inte hur dom gör.
Inte var det roligt att bli utstirrad där inne heller. Folk som glodde först på vagnen, sen på mig, sen på vagnen igen och sen skakade de dystert på huvudet eller knuffade sin kompis i sidan och viskade "kolla VA MYCKET BLÖJOR".
Jag kände nästan för att ställa mig och skrika rakt ut "men ursäkta så hemskt mycket att jag har en massa barn som bajsar hela dagarna, men jag har i allafall en mening med mitt liv till skillnad från er som köper groggvirke och grillchips och tycker att det är en livsuppgift att skaka röven på nån köttmarknad inne i stan".

Själv är jag en sån som tycker att meningen med livet är att äta tacos på en lördag och tro att det är jätteexotiskt och ovanligt.
Men det är i allafall bättre än att supa.
Usch va präktig jag har blivit på sistone. Eller har jag bara insett vissa saker kanske.

Jaja. Mot tacosen.

fredag 24 oktober 2008

nu händer det grejer!

Den här veckan har varit helt störd. Därav mitt icke-bloggande. Det känns som att alla benen i kroppen är brutna. Varje natt har Amir gjort till en vaknatt och inte har jag fått vila på dagen heller för Maria är i en tillväxtperiod och har fått för sig att hon ska äta dygnet runt. När hon inte äter är hon visserligen ganska snäll, men det märks inte just för att hon jämt äter.
Och Elias har inga glada dagar heller som bekant.
Just nu är han dessutom sjuk igen. Eller rättare sagt, han hade 38 graders feber igår i typ en halvtimme och idag måste han bara för det vara hemma hela dagen och ha en berömd feberfri dag. Och nästa vecka är det höstlov så han får inte vara på dagis över huvud taget.
Vad hittar man på med en galen och trotsig tvååring hela dagen egentligen? Han är glad och mysig bara man underhåller honom. Men jag orkar och kan inte underhålla honom hela tiden. Det bara går inte.
Och bara för det så får jag inte ha mina kvällar i fred heller eftersom Maria är som mest hungrig då.
Blääää vad allt suger apröv. Förlåt men jag får säga såna otrevliga saker just nu, jag tycker jag har rätt till det.

MEN jag hade faktiskt en poäng med detta inlägg.
Igår fick vi tid till två utredningsdagar!!! Äntligen!!!!!! I november!!!
Det blir till att börja med två observationsdagar, en på Habiliteringen och en på dagis. En psykolog och en specialpedagog ska sitta och glo på Amir hela dagen och bedöma allting om hur han leker, beter sig, äter, kommunicerar och så vidare. Samtidigt på Habiliteringen så ska jag och Muneer bli intervjuade om Amir, om precis allting från den dagen han föddes tills nu.
Sen blir det en massa olika tester, språktester, begåvningstester och sånt. Jag skulle få mer info i ett brev hem men detta sa dom på telefon.
Och dessutom, hör och häpna, så har vi blivit inbjudna till en föräldrautbildning!!!!
Något som jag har väntat på i ett år. Det är en två dagar lång utbildning för föräldrar till barn inom autismspektrat.
Jag trodde aldrig att dessa dagar skulle komma. Jag trodde att vi skulle få vänta flera år, att de skulle tappa bort våra ansökningar, flytta oss tillbaka i kön, krångla hit och dit hela tiden. Men nu är vi tydligen här.

Och det bästa av allt. Den 25 november får vi diagnosen.
Hjälp. Jag är ju förberedd på vad det är för något, jag har vetat i ett år, alla säger samma sak. Men ändå blir jag spyfärdig av tanken. Tänk om han inte har autism? Tänk om han har något annat? Något "värre"?
Och bara att få ett ord på det hela gör mig spyfärdig. Konstigt nog, då det egentligen bara är bra. Det är ju en diagnos vi behöver så att man kan komma någonstans i livet, så att Amir kan komma någonstans. Men det är ändå så skrämmande på något vis. Det blir så glasklart och så uppenbart att det är något fel på pojken.

Trots allt så har vi faktiskt hela tiden haft ett hopp att det ska vara en övergående grej och att allt en dag ska bli bättre, typ som genom ett mirakel. Samtidigt som vi inte har blundat för problemen eller förnekat någonting så har man ju alltid hoppats på något bättre ändå.
Nu är vi så vana vid tanken och nu är vi så förberedda, så vi vet knappt något annat. Om Amir till exempel helt plötsligt skulle börja prata så skulle det kännas jäkligt konstigt. Han skulle helt plötsligt bli en annan person. Det skulle bli skumt.
Fast samtidigt så saknar jag den sonen som jag hade för två år sen. Han som var social och hade börjat prata lite och inte alls var okontaktbar eller hade konstigt tvångsbeteende. Vart tog han vägen?
Visserligen förnekar jag inte Amir som han är idag på något vis.
Men jag bara sörjer oerhört att jag inte kan prata med honom.
Förhoppningsvis så kommer det bli ändring på saken från och med den 25 november, då vi vet exakt vad som är fel med honom och hur vi kan hjälpa honom.
Att få svart på vitt att ens son är funktionshindrad, att det är nåt fel i hjärnan på honom, är skrämmande, läskigt och svårt. Men det är i allafall bättre än att leva ett liv i förnekelse och bara göra saken värre för honom och för oss.
Låt det bli som det blir, jag kan ta det. Nu kan jag det.
Det kanske behövs denna kötid och väntan för att bli förberedd? För om det kommer som en chock, pang på, så kanske det blir svårare.
Men vem vet, jag kanske blir chockad nu också, om det blir ett annat resultat än vad vi tror.
Man vet ju aldrig.
Bara hoppas på det bästa. Och det bästa i det här fallet är vad som helst som det finns hjälp för. Bara det finns hjälp att få så är jag lugn. Tror jag.

Nu river Elias lägenheten medans jag skriver det här. Jaja, skyll mig själv som försöker skriva när barnen är vakna.
Jag ska aldrig mer göra det. Jag ska faktiskt bättra mig på det planet och tillbringa lite mer tid med barnen än att bara gnälla och försöka vara för mig själv. Av någon konstig anledning mår jag bättre och är mindre stressad om jag gör det, har jag märkt. En intressant insikt.

Må väl alla.

måndag 20 oktober 2008

Sifo

För ett tag sen så fick Muneer ett brev från Sifo där han fick äran att vara med i en Sifo-undersökning. Ni vet såna där som dom alltid nämner på TV men som ingen är med i, så jag har trott att dom bara luras. Jag blev jätteavundsjuk, jag har då aldrig fått vara med i någon undersökning och jag har bott i detta land i hela mitt 25åriga liv, och så kommer han hit bara sådär och blir erbjuden att vara med.
Sifo påstår att han är slumpmässigt utvald men jag tycker det låter skumt. Jag fick min misstanke bekräftad när jag såg att en fråga handlade om droger (tar du droger? kan du tänka dig att ta droger? vilken drog?) och kriminalitet (vilket brott kan du tänka dig att begå?). Det är klart att han inte är slumpmässigt utvald, dom vill ju bara hålla koll på invandrarna. Anonym fick han inte vara heller för man skulle uppge postnummer, kön, antal barn, ursprungsland mm och med dom uppgifterna kan ju vem som helst bara kolla Eniro, Skatteverket eller Ratsit och hitta honom.

Men karln blev överlycklig i allafall åt att någon ville höra just hans åsikter, som han har så många av. Han har en förmåga att alltid vilja säga vad han tycker om allt, hela tiden och överallt. På ett nästan hysteriskt vis kan man tycka. Han vill alltid prata med chefen på företag och affärer osv och säga sin åsikt och hans högsta dröm är typ att sitta i en debatt med George Bush, påven, Fredrik Reinfelt och Usama BinLadin. Han tror att han kommer vinna den debatten överlägset. Det tror i och för sig jag också.
Jaja. Han svarade på frågorna, det tog typ en månad. Det var ju värsta tjocka boken. Jättesvårt språk var det också. Det var lite tråkigt med tanke på att de skickar ut undersökningen till invandrare. Utan min hjälp hade han ju inte kunnat svara, så det blir nog många tomma svar med tanke på att inte alla "slumpmässigt utvalda" har en svensk i hushållet som kan översätta. Och då blir undersökningen felaktig och då fattar företag, staten och organisationer fel beslut.

Men suck, kom till saken. Jo nu har Sifo börjat förfölja Muneer. De hade nämligen en slutlig fråga "Kan du tänka dig att vara med i fler undersökningar?" där han svarade ja.
Så nu blir han inte av med dom, för dom ringer och skickar mail och fler såna där böcker.
Jag tycker verkligen att det är en förmån men nu är det faktiskt lite jobbigt.
Samtidigt vågar han inte låta bli att svara för han är paranoid och tror att de håller på med en sammansvärjning av något slag mot honom och att han blir fängslad om han inte tar statens uppdrag på allvar.
Ja såna tankar kan man ha om man är född i ett land där man blir gripen om man går runt med en bira.
Och så vill han ju så gärna säga sin åsikt också, men det börjar nästan bli ett heltidsjobb.
Funderar på att ta över jobbet, men då blir det ju inte ett rättvist resultat.
Samtidigt lockar de med trisslotter hela tiden också och tjatar om att "din åsikt är så vikigt för oss och om du inte svarar så kommer allt gå åt helvete med detta land". Nästan.
Vad göra?

jag vill va Bree

Alltså idag är jag så imponerad av mig själv så jag bara måste göra ett blogginlägg av det och visa hela världen (haha, som om hela världen läser min blogg) hur duktig jag är.

Amir vaknade halv fem men istället för att skrika rakt ut och förbanna mig över barnet som har noll dygnsrytm, så tänkte jag bara "jaja, shit happens" och somnade lite till. Vaknade igen vid halv sex av att ungen hade skitit ner halva sängen. Istället för att knuffa Muneer ur sängen och slå på honom och gasta "gå upp din jävla idiot och duscha Amir!!" så räknade jag till tio, sen traskade jag själv upp och utan ett ljud så duschade jag barnet och bytte lakan i sängen.
Muneer sov vidare och om det hade varit en annan dag så hade jag blivit förbannad och släpat ut honom men jag räknade till tio en gång till och stängde sovrumsdörren och lät honom sova.

Sen dess har jag varit igång och varit huslig och flera gånger har jag stannat upp, räknat till tio, försökt tänka positivt och nu är klockan elva och än så länge går det bra.
Vi får väl se hur det går sen.
Men just nu är jag bara så imponerad av hur mycket jag hunnit med när man går upp i ottan och försöker vara glad istället för att spy galla över allt och alla.
Jag har städat köket, slängt sopor, tvättat, vikt tvätt, ammat Maria två gånger, lämnat barnen på dagis, ätit frukost, varit på Maxi och storhandlat, varit på apoteket, samt ringt två viktiga telefonsamtal. Och som sagt var så är klockan bara elva. En annan dag så hade jag knappt hunnit längre än till frukosten vid det här laget bara för att jag varit upptagen med att vara arg och stressig.
Idag ska jag inte stressa. Lovar jag mig själv. Stress är helt onödigt för ju mer man stressar desto mindre hinner man med. Så jag ska idag ta det lugnt och sansat och se hur långt jag kan komma då. Effektivitet istället för stress.

Herregud va präktig jag låter, fattar inte vilken sida jag vaknade på idag.

Förmodligen kommer jag ändå att somna på soffan ikväll klockan åtta då kroppen ger upp i ren protest mot det nya superambitiösa levernet. Och i morgon vaknar jag med kaoset igen.
Men, prova kan man ju alltid.

lördag 18 oktober 2008

spice up your life

Hur roligt liv har man på en skala när man sitter och tittar ut genom fönstret klockan 10 en lördag och väntar på att den där bangladeshiska killen ska komma med reklamen?
Miljöförstörande skit som bara vill locka fram shopoholicen i mig och få mig att förstöra ekonomin ännu mer.
Och då är det inte ens rolig reklam, utan bara Jönköpings Allehanda, biltidningar och Maxi.
Maxi-reklamen är roligast. Nu har de dessutom jättebra erbjudanden nästa vecka eftersom de nyöppnar efter en renovering. En massa skojiga grejer som bara kostar 5 eller 10 kronor. Bananer och bindor och sånt. Och en och annan stekpanna till premiärpris.
Jag ska hänga på låset på måndag.
Mitt liv är verkligen meningsfullt och spännande.

fredag 17 oktober 2008

mäh, vafan

Brev från Försäkringskassan. Denna ljuvliga myndighet.
Vi får ETT HALVT vårdbidrag. Ett halvt!!!!!
"För att han inte har diagnos än".
Nänä, det kan man ju visserligen förstå, annars kanske vilken fattig förälder som helst kan sätta sig ner och skriva en massa klagovisor om sitt barn och sen få en massa pengar från staten bara för att ungen är lite jobbig. Eller?
Man kan ju alltid söka igen när diagnosen är färdig, men herregud. Orka.
Vet att det är det jag måste göra dock. Hela livet kommer man få tjata, vänta, bråka, prata i telefon. För sitt barn.

Men jag kan verkligen inte förstå att behovet av pengar, tid och ork skulle öka bara för att pojkebarnet får ett namn på sitt problem och ännu ett papper att sätta i pärmen.

Nej, jag ska inte sura, det kunde ju vara värre, vi kunde ju fått avslag tex. Han har ju faktiskt ingen diagnos än, än så länge är han helt normal fast bara lite onormal. För diagnosen betyder allt. Tydligen.

Det firar vi med Idol och chips.

god jul i stugan

I morse när vi gick upp sa Muneer alldeles ledset:
-Du glömde vår bröllopsdag igår.
-Vaaaaaa?? Ojdå. Men, det gjorde ju du också.
-Nej, det gjorde jag inte, sa han då, men jag ville bara kolla om du kom ihåg den så jag sa inget.

Jaha, och om han inte glömde den, var är då presenten?

Ja just det ja, vi har ju inga pengar till att köpa presenter till varandra.

Äsch, det är bara kommersiellt jippo det här med bröllopsdagar, namnsdagar, alla hjärtans dags-dagar, morsdagar, farsdagar och blablabla.
Jag köper på min höjd presenter på födelsedagar och jul och bara det är för dyrt.

Appropå det så är det ju snart jul. Känner redan hur min mage gör uppror av stress.
Man tänker ju hela året att "i år ska jag inte göra någonting, inte pynta, inte baka, inte göra mat, inte bjuda in folk, bara ta det lugnt och njuta av ledigheten (hahahaa!!!) och julens budskap (vad var det nu igen???)". Men sen kommer man på typ en vecka innan jul att det är tråkigt att göra så och då blir det superstressigt att hinna med allt. Sen helt plötsligt är det den 27e och man sitter där med ett stökigt kök och massa presentkartonger att slänga och man undrar vart julen och glädjen tog vägen.

Kanske ska baka lussekatter i helgen och pepparkakor nästa vecka så har man det gjort. När man ändå orkar liksom.

torsdag 16 oktober 2008

offentlig amning

Igår ammade jag offentligt för första gången med Maria.
Det var inte roligt.
Först var man tvungen att springa runt halva stan med en skrikande bebis i vagnen för att hitta ett barnvagnsvänligt ställe med bekväma stolar och inte allt för mycket folk där man kunde sitta. Jag kunde lika gärna gått till bilen och suttit där, men det kom jag på lite försent.
När jag väl hittade en plats som hade ok stolar och var lite folktomt, så måste man börja böka och se till så att inte en endaste människa ser vad man håller på med.
Jag skäms inte så mycket egentligen, men man har ju hört vad folk tycker om offentlig amning.
"Jag vill inte ha ett par bröst mitt uppe i mitt ansikte när jag sitter och käkar", kan det låta.
Det är konstigt, folk gillar bröst väldigt mycket i allmänhet, men när det kommer till en så naturlig sak som att mata sin bebis så passar det verkligen inte.
Och jag tycker det är fånigt, men samtidigt är jag inte den som vill störa folk så då blir det ett himla projekt att bara få i det lilla barnet en slurk.

Det såg inte ut som att någon tittade eller störde sig, och jag hoppas verkligen inte det, för jag vill inte att någon sitter och bloggar idag typ; "Igår skulle jag fika på Waynes och då var det en tjock brud med en ful bebis som bara drog upp tröjan och flashade hela boobsen för mig så jag tappade aptiten på min macka. Fy fan, jag tycker offentlig amning borde förbjudas."

Jag kan inte låta bli att förundras. Och det tror jag egentligen många gör.
I ett land som tex Indien är det god sed att man döljer sina behag för alla utom den äkta maken. Man bär för det mesta en traditionell dress. Men när en kvinna har sin bebis med sig så kan de öppet sitta mitt på en gata och amma så att alla ser.
Och det är ingen som bryr sig alls. Trots att de kvinnliga kroppsdelarna är förbjudna, tabu och då självklartockså, i och med det, ett objekt för alla mäns nyfikenhet (för de VILL ju egentligen kolla och gör det med glädje om de får chansen) så är det ingen som tittar eller ens reflekterar en tanke åt att en snygg kvinna sitter och visar upp sig. För hon matar sitt barn. Hon är en mamma och en mjölkmaskin. Inget konstigt med det alls. Låt barnen få käk för guds skull.

Men i Sverige där det visas tuttar överallt och där det är mer regel än undantag att tröjor ska vara tajta och visa halva behagen och där inget lämnas över åt fantasin någonsin och där alla kvinnor låter "jag är stolt över att vara kvinna och jag är stolt över mina bröst och visar gärna upp dom" och alla män låter "bröst är det vackraste som finns", här blir det helt plötsligt ramaskri om en kvinna måste mätta sitt barns hunger någon annanstans än hemma.
Äckligt, vidrigt, motbjudande, stötande, groteskt, respektlöst.
"Tänk på oss som inte VILL se, tänk på andra för fan, vi vill inte se dina bröstvårtor, dölj dig kvinna, gå hem, låt ungen svälta, låt oss bara inte vara en del av detta mitt i vår middag".

Men så fort brösten sitter på en barnlös modell eller på en utvikningsbrud på Slitz eller för all del på en ramdon skönhet med snygg uringad tröja, då är det okej att visa hela världen. Speciellt här i Sverige där det vimlar av gubbsjuka bröstgalningar.
Är det för att gubbäcklena fattar att dom inte har någon chans, för att dom vet att kvinnan med all säkerhet är upptagen och dom inte kan få ta del av smörgåsbordet, är det därför de inte vill se? Du skall ju icke ha begär till din nästas hustru.
Och de upprörda kvinnorna är väl kanske avundsjuka för att de inte har stora bröst/barn och därför vill de inte se.

Inte vet jag men jag tycker bara det är jäkligt tramsigt, hela detta land är ju uppochnervända världen, i alla avseenden. Och de som bor här är tragiska och tråkiga.
Och för att inte riskera att bidra till dessa människors spykänslor så får jag väl i fortsättningen ta och amma hemma. Lycka till.

WORD!

Det var bra skrivet. (om man nu, som jag, inte tar henne helt på orden utan läser mellan raderna, såsom jag tror att det är meningen)

Speciellt detta är tänkvärt:

Att värdera pojkar högre än flickor är för oss gammalmodigt.
Vi upprörs, startar kampanjer, ber makthavare när tillfälle ges att klandra Kina och Indien för att de aborterar flickfoster. Vi klär upp vårt förakt i en självgod västerländsk humanistkofta.
För vad säger att barn med Downs syndrom skulle lida mer än en kinesisk eller indisk flicka? Är inte svenska skäl att inte föda lika lumpet irrationella som de kinesiska?


Och hela artikeln fick mig osökt att tänka på vad jag själv skrev i somras en arg dag.

Men jag skulle vilja veta vad de föräldrar som har barn med Downs har att säga om saken?
FL-krig väntas.

tisdag 14 oktober 2008

näää, jag tror jag håller på att bli rasist

Usch. Jag kämpar och kämpar verkligen emot varje tanke som kommer i mitt huvud men jag kan inte rå för det.
Jag vill verkligen inte ha fördomar och vara rasistisk men om ingen ändrar på saken snart och ger mig motsatt bild så kommer jag att bli en tvättäkta rasist.
I alla fall mot somalier.

Jag börjar få något emot somalier.
Det kryllar av somalier här där jag bor. På Amirs dagis går det jättemånga små svarta barn.
När jag sprang på MVC i somras med min mage så fanns där bara höggravida somalier.
Muneer säger att i hans klass går det bara somalier.
Och jag vet inte vad det är med mig, men jag tycker inte om dom.

Alla somaliska ungar på Amirs dagis är skrikiga och bara slåss hela tiden och käftar.
Alla somaliska mammor på BVC och MVC är jättetysta och tråkiga och säger inte ett ord och hälsar inte ens och verkar konstiga på något vis. Liksom, jag försöker integrera invandrare och vara trevlig och välkomna dom hit typ, jag vill alltid prata med invandrare för jag tycker generellt att de är mer öppna än svenska, men just dom här somaliska mammorna är rent ut sagt arroganta. Fnys.
Och alla somaliska killar/män i Muneers skola tjafsar emot läraren och pratar arabiska hela tiden och vill inte lära sig svenska verkar det som, och så säger han att dom är kaxiga och dumma och visar aldrig någon respekt mot någon.

Och detta adderar jag med alla andra fördomar jag har om Somalia och somalier. Jag tänker mig omskurna kvinnor som går runt i stora skynken och plast-flipflops (de har flipflops på vintern i snön!) och föder barn efter barn som blivit till genom våldtäkter. Jag tänker ett smustigt och äckligt land med konstig kultur och könsstympning och krig och gud vet vad.
Och så tänker jag att många somaliska barn upptäcks ha autism och då säger deras mammor och pappor något så dumt som att autism finns inte i Somalia, det är "den svenska sjukan".
Och så tänker jag att dom släpar hit dumma traditioner såsom kvinnlig könsstympning och tvångsgifte.
Läste för inte länge sedan om en somalisk man som blivit fälld för grov våldtäkt på hans fru, och anledningen till att våldtäkten var grov var för att hon var könsstympad.
Och så har jag läst den här boken "Blomma i Afrikas öken".

Jag vet inte om jag bara har fördomar, om jag är rasist eller om jag helt enkelt är rädd för somalier.
Jag tror faktiskt det sista.
Barnen skrämmer mig när dom springer runt och skriker.
När jag hämtar Amir på dagis så blir jag rädd och orolig när jag ser dom där skynkena till kvinnor som ser jättetrötta och arroganta ut och hämtar typ åtta barn på samma gång.
Och då byts rädslan till rasism.
Eller kanske är det den här avskyn för kvinnlig könsstympning som gör mig rädd och rasistisk.
Eller hela landet Somalia med alla dess traditioner och krig och svältande barn skrämmer mig.

Hur som helst så gillar jag det inte och jag vågar säga det.
Nu är det säkert så att alla somalier är inte såna och somalier är ett jättetrevligt folk och jag är sååååå drar alla över en kant (kam?).
Men jag känner ingen somalier och har aldrig träffat någon som är snäll och trevlig så som sagt var, visa mig motsatsen så kanske jag ändrar mig.

öh.

För att spä vidare på det förra inlägget, bara ett exempel:

http://www.zeline.se/

Va??
Vem är det?
Vad gör hon trea på Bloggtoppen?
Och säg inte att jag är avundssjuk. Jag gillar inte hundar.

kära dagbok!!!

Hej!!!!!!!!
Idag vaknade jag klockan sju. Jag gick upp, duschade och åt frukost. Jag hade lite ont i magen så det fick bara bli en macka och ett glas juice till frukost. Sen lämnade jag barnen på dagis och åkte och jobbade. Det var roligt på jobbet idag. Sen handlade jag bröd, ägg och olja. Hade tänkt att göra spagettigratäng till middag idag! Mums! Min lilla prinsessa är lite förkyld just nu, håppas hon blir bättre snart.
Hoppas ni har det bra alla bloggisar där ute!
puzz
Ååå jag glömde, måste ju visa DAGENS också; topp från H&M och jeans från Gina Tricot och min prinsessa har klänning från Esprit och min prins har byxor och tröja från KappAhl!!!!





Så ser 99% av alla blogginlägg på internet ut.
Och det är inte bara jag som tycker att det är bajstråkigt att läsa, utan de flesta håller med mig, det vet jag.
Min spontana undran är då, hur en blogg som ovan, med ett namn som "i en annan del av Simrishamn" eller "Livet enligt maja", ändå kan ha typ 2000 unika läsare om dagen???
Varje dag?
Har "maja" så stor släkt, som tycker att det är superintressant att veta vad hon köper på Konsum idag?
Har hon fuskat med statistiken?
I så fall vill jag veta hur man gör det.
Å andra sidan vill jag inte ha 2000 läsare om dagen om jag inte förtjänar det.

Puzz!!!!!

måndag 13 oktober 2008

läs inte detta för det är alldeles för långt

Jag växte upp i en stor familj.
Det var som taget ur en tysk reklam. Kärnfamilj.
Mamma och pappa var inte skilda och dom verkade för det mesta lyckliga, förutom när mamma skrek på pappa vid köksbordet av okänd anledning. Men de var välutbildade, hade jobb, och pengar ibland. Vi bodde i ett stort hus och vi var inte WT. Jag hade rosa kläder, lekte med my little ponies och fick varenda smycke jag pekade på av min pappa. Mina bröder var snuskigt duktiga i skolan och alla vi lärde oss läsa och skriva jättetidigt och var lärarnas gullebarn.
Jag hade många kompisar och min barndom var exemplarisk, nästan perfekt. Jag var jättelycklig hela tiden och utan att låta patetisk så skulle jag vilja att mina barn får en lika bra barndom som jag.

Men sen blev jag tonåring och den gulliga (???) lilla flickan förvandlades till ett PMS-monster. Min pappa var inte längre lockad av att köpa smycken till mig och mamma och jag bråkade för det mesta. Av någon konstig anledning förvandlades mina bröder inte till några PMS-monster, de skötte sig och var trevliga och fortfarande lärarnas gullebarn.
Och de visste vad de skulle göra med sina framtider.
Och de var grymt duktiga i skolan.
Det fick jag höra ganska ofta av lärarna. Eftersom de också haft mina storebröder i klassen så fick jag omedelbart förväntningarna på mig när lärarna fick höra mitt efternamn.
Men snart fick de lära sig att efternamnet var det enda vi hade gemensamt. Och de blev besvikna såklart, för de trodde att jag skulle vara lika trevlig och duktig. Men jag var ju PMS-kärring och dessutom ifrågasättande, kaxig och pratig. Jag hade för det mesta bra resultat på proven och lärarna ville ofta läsa upp mina uppsatser för hela klassen, men vad hjälpte det när jag var en osnuten tonårstjej som hela tiden ville synas och höras.
Om man var min lärare så hade man två val; hata mig eller älska mig. Jag är inte som mina bröder och hör sen. Jag är jag.
Och de lärarna som valde att hata mig gav mig pinsamt dåliga betyg medans de som valde att älska mig gav mig MVG.

Sen fick jag konstig nog en pojkvän och han var dum i huvet.
Men jag fattade inte att han var dum i huvet, för han var min första (riktiga) pojkvän och jag brydde mig inte, för jag var så fånigt romantisk och jag tänkte som så att om någon helt plötsligt är kär i mig då är det nåt speciellt med den personen.
Pojkvännen hade dock någon konstig personlighetsstörning som jag inte förstod förrän ca ett år senare. Alla andra försod det däremot, utom jag. Och alla andra ville förklara det för mig men jag ville inte lyssna.
Han var inte min stil alls, han var inte alls vad jag hade drömt om. Han var tvärtemot allting, men han var snäll ibland och han var kär i mig (tror jag, men det kanske han inte var trots allt), och det tyckte jag räckte.
Och jag hade så dåligt självförtroende (varför jag fått det har jag ingen aning om), så jag ville hålla fast vid honom och löd hans minsta vink.

Han kunde komma fram till mig klockan halv nio på morgonen, precis innan en viktig lektion, och säga "kom, nu sticker vi", och jag stack med honom utan att säga ett pip.
Han var skrämmande.
Han hade en yta som påminde om Ferdinand men han var ett manipulerande svin. Jag vill inte gå in på närmare detaljer men det var tråkigt att jag kom på det så sent och tur att jag ändå kom på det så tidigt.

Pojkvännen fick mig att skolka 33% av gymnasietiden och därmed sabbade jag hela min framtid.

När jag gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg så insåg jag att jag aldrig skulle kunna komma in på den utbildning som jag vill. Om jag nu visste vad jag ville.
Jag blev smått deprimerad av detta faktum och skaffade mig en egen lägenhet och började jobba på McDonalds.

Men efter att ha bott i lägenheten ett tag och inte gjort något annat än jobbat och sedan supit skallen i bitar på helgerna, så började jag sakna den gemenskapen som fanns i ett stort hus med en stor familj. Och på det så orkade jag aldrig laga ordentlig mat eller tvätta, och lägenheten stank kattpiss hela tiden, så jag ville flytta tillbaka hem till mamma.

Mamma tyckte säkert att jag var bortskämd men kunde ändå inte säga nej och lät mig flytta tillbaka.

Då insåg jag att jag var tragisk. Jag var 20 år, bodde hemma hos mamma, söp skallen i bitar på helgerna, jobbade på ett så gräsligt ställe som donken, jag visste inte vad jag ville med mitt liv och framför allt så hade jag ingen pojkvän.
Jag kände en kille som verkligen var en drömkille, men han var svår, han hade säkert identitetsproblem.
Jag bara tänkte på min framtid. Vad skulle det bli av mig? Vad vill jag? Vem är jag? Varför? Hur? När?

Sen sa jag upp mig på donken, för någonstans måste man ju börja om man vill finna sig själv.

Det var då det hände. Jag hade planer att flytta till London med en kompis, men kompisen ballade ur i sista sekund.
Och vart åker man om man vill hitta sig själv?
Indien såklart.
Så jag åkte dit, och jag vet inte om jag fann mig själv, men jag fann en man som var precis den man som jag hade drömt om när jag var liten och hade rosa kläder och en massa smycken.

Han följde med mig hem till Sverige och jag fick ganska snart veta att jag var gravid, och jag tyckte att allt var perfekt.
Nu hade jag fått det som jag längtat efter när jag fjantat mig på donken. En familj. Lycka. Mindre pengar och mycket strul, men jag har lärt mig att pengar spelar ingen roll när det finns kärlek och lycka (naivt?).
Det var bättre än jag någonsin vågat önska mig.

Men sen var det som att jag fick en stor käftsmäll från ovan och sen dess har det inte slutat. Jag har fått käftsmäll efter käftsmäll och jag undrar vem det är som tycker att det är så kul att misshandla mig.
Vad har jag gjort för fel? Varför förtjänar jag inte ett lyckligt och perfekt liv som jag hade när jag var barn? Alla ska vara glada. Lycka. Smidighet. Allt ska gå som på räls.
Men det vill det inte.
Istället avlöper de dåliga nyheterna varandra och jag ser aldrig något slut på skiten.
Finns det någon mening med detta? Jag skulle gärna vilja veta vad det är i så fall.
Hur kan så mycket skit drabba en och samma person?
Hur mycket ska man tåla?
KAN man tåla det?

Min största stöttepelare i livet, min mamma, dog ifrån mig, oss.
Min man, som jag själv släpade hit från Indien, blev inlagd på psyket och man kom fram till att han har en bipolär sjukdom.
Min son, vår lyckoamulett, som var den som gjorde att min man kunde stanna i Sverige och som min mamma såg så mycket fram emot att få träffa, har autism.
Vad blir nästa grej?

Jag ska aldrig mer ta något för givet. Jag ska aldrig mer hoppas på något.
Livet får fortlöpa som det vill. Jag hänger på. Det kan jag,
i allafall ska jag försöka.

Nu är Amir sjuk igen och medans jag skrivit detta tragiska inlägg har han bara suttit på sin gunghäst och sjungit.
Jag är en dålig mamma som inte tar hand om honom när han är sjuk.
Måste göra det nu, om han tillåter mig. Han blir väldigt avskärmad när han är sjuk så vi får väl se.

Jag ska försöka skriva något annat senare för att komma på andra tankar.
Måste läsa lite meningslösa nyheter på Aftonbladet.

Tjoflöjt.

söndag 12 oktober 2008

ironi

Det var ingen som ville vara mer med barnen.
Och det ska komma från Familjeliv?? Jag fattar inte vad det är med människorna där nu för tiden.

Själv behöver jag ligga på ett spa en hel dag och ta hand om mig själv och glömma hela jävla världen och livet och komma hem och vara skitsnygg.
Skulle vara trevligt.











(poängen med detta poänglösa inlägg är att jag väntar på att Muneer ska vakna så vi kan äta frukost och jag har skittråkigt)




lördag 11 oktober 2008

rosa fluff

Hon är ju helt underbar. Hon är ju helt fantastisk. Så mycket kärlek har jag aldrig känt förut. Faktiskt. Inte ens för mina pojkar. Jag satt precis och var förbannad för att allt är allmänt kasst här i livet, men så vaknade hon där hon låg och sov i babysittern. Och det första hon gjorde när hon slog upp ögonen var att se mig och då log hon värsta stora leendet. Och jag bara kände att det går inte att vara arg längre.

Så var det aldrig med pojkarna. Deras leenden har aldrig fått mig att smälta så. Om jag har varit ledsen eller förbannad så har dom inte kunnat ändra på det, på det sättet som hon gör.
Jag förstår ingenting.
När jag tidigare har hört andra mammor kvittra över sina bebisar och att dom är så uuuuuunderbara och att livet med dom är så uuuuuuuunderbart så har jag aldrig känt igen mig. Och sen har det visat sig att dom har jättelugna bebisar som bara är tysta och ligger och ler. Och äter och sover.
Och nu känner jag igen mig. Nu fattar jag precis vad dom menar.
Nu känner jag att livet med bebisen är uuuuuuuunderbart och jag vill inte alls att hon ska växa upp.
Och vilken frihet att kunna gå ut och gå med vagnen utan att bli rädd att hon ska börja skrika och jag måste skynda mig hem.
Och vilken känsla att få sova på natten fast bebisen ligger alldeles bredvid men hon säger inget trots att hon är vaken.
Och hon är bara alldeles för mysig, när hon är vaken så ligger hon bara och tittar och skrattar.
Hon gör mig glad, hon gör hela mitt liv mycket lättare.
Tänk att det kunde bli så, det trodde jag aldrig, men jag tackar ödmjukast för att det inte blev katastrof.
Istället känns livet lättare än någonsin sen hon kom.
Det känns som att jag har en anledning till att kämpa lite mer nu.
På något sätt så känner jag mig så stark, det känns som att jag har ett mål, det känns som att jag har något vettigt att göra. Faktiskt.
Och jag vill aldrig någonsin dö, ingenting får någonsin hända mig. Jag måste leva och se min dotter växa upp.
Är det för att hon är en tjej? Varför? Det är ju orättvist.
Jag känner mig jätteorättvis mot pojkarna, men jag kan inte hjälpa det.
Det handlar inte om att jag skulle älska henne mer än dom. Det handlar bara om att jag är så otroligt tacksam för att hon är så underbar, och bara underbar hela tiden.

Nog kommer jag att få äta upp vad jag säger nu när hon är tonåring, det tror jag inte annat.
Men låt mig njuta lite för stunden.

Och jag känner att jag bara vill ge henne allt. Jag vill skämma bort henne jättemycket. Jag vill göra allt för henne och ge henne hela världen, typ.
Jag har aldrig tänkt så innan heller.
Varför är det så?
Jag är ju riktigt jävla fjantig.
Och så vill jag bara klä henne i rosa och lila.
För att alla ska se att hon är en tjej, för att alla ska se att jag har en tjej.
Alla ska se att jag är så jävla bra för jag har två killar och en tjej.

Nu kom jag på varför. Det är ju för att en dotter har varit min högsta önskan sen jag var barn. Den önskan har varit så jäkla stark så jag har inte ens vågat önska det. Då säger det ju faktiskt sig självt att jag känner mig glad över henne.

Alltså fuck allt annat, meningen med livet är inget annat än mina barn.

Nu känner jag mig så himla patetisk så jag måste lägga ner, det är inte bra för mig att skriva såna inlägg. Att vara så rosenröd är inte min natur.
Förlåt.

gilla det jävla läget

Tre gånger den här veckan så har Amir vaknat klockan 1 på natten och tyckt att det var dag. Så glad i hågen har han gått upp och börjat "leka" och vända upp och ner på hela lägenheten. Vid femtiden har han saknat sällskap och därför börjat tjuta, så om man inte vill att han ska väcka Elias så är det bara till att vackert gå upp.
Sen har han självklart somnat igen klockan 10 på förmiddagen, sovit som en sten i typ fyra timmar och vidare inte kunnat sova på kvällen.
En dag somnade han klockan 15 och sov 16 timmar i streck.
Och detta trams håller han på med trots att han äter medicin som skulle räcka till fem 3-åringar och som dessutom egentligen är gjord för 55-åriga gubbar.
Jag förstår ingenting när medicinen inte fungerar, varför gör den inte det, det ska den göra.
Nog borde jag vara glad för att han inte håller på sådär varje dag, men tre dagar i veckan är illa det, om man har två andra barn som söker ens uppmärksamhet.
Det värsta är dessutom att nu finns det inga fler mediciner. Tror jag inte. Det återstår väl att se, men om den här medicinen inte hjälper och det inte finns någon annan, då får vi helt enkelt följa världens jävla taskigaste talesätt; gilla läget.
Hur i h-e kan man gilla läget i en sån situation?
Den jävel som säger gilla läget till mig ska jag gott servera Amir till och så får vi se vad den personen säger sen.

Vi fick för oss att vi skulle möblera om här hemma. Eftersom vi blivit så himla många helt plötsligt och behöver mer plats att röra oss. Och av nån anledning så ligger det leksaker överallt. Och vi vill ha ordning och reda, så vi tänkte då att vi möblerar om så blir det bättre.
Det var dumt gjort.
Man ska inte möblera om hemma om man har ett autistiskt barn. Man ska inte röra en endaste bok i bokhyllan.
Amir tyckte att det var jättekul när vi sprang runt som yra hönor och slängde saker hit och dit och städade i takt till den höga musiken som strömmade ut ur stereon. Han älskar musik och när folk dansar till den, så han trodde väl att det var det som vi gjorde.
Men när vi var färdiga och satte oss ner för att njuta av lite kaffe och beundra vår "nya" lägenhet så kom protesterna. Han blev helt galen och ursinnig och skrek konstant från klockan 16 till klockan 19 då han somnade.
Han är störd. Hela hans kropp är störd, hela hans hjärna är störd. Får man säga att ens barn är stört? Skiter jag i, jag säger det ändå. Ingen idé att blunda för sanningen.
Som sagt, man ska inte hitta på såna saker egentligen, och det kan faktiskt liknas lite vid barnmisshandel (psykisk sådan), för man vet aldrig hur det funkar i deras känsliga hjärnor när en sån sak som ommöblering sker. Det blir kaos helt enkelt, kanske får han panikångest eller nåt, det kan vi inte förstå.
Men samtidigt så är det faktiskt vi som bestämmer här hemma och vi måste ju fixa så vårt hem är beboeligt. Man kan ju inte lyda honom konstant, det funkar inte.
Då är det kanske bättre att gilla läget ändå.


LouLou lyfte inte taket igår. Jag började inte ens lipa. Det var tråkigt. Kanske nästa gång.


Det var mycket svordomar idag. Jag ber om ursäkt. Har läst för lite på sistone så jag har ett fattigt ordförråd.

fredag 10 oktober 2008

chockgrej.

Om det fortfarande finns sån där Dagens ros och ris i tidningarna nu för tiden så funderar jag på om jag ska sätta ut en sån till Amirs läkare. Ros alltså. Men det kanske är WT att göra det.
Det kanske är mer personligt och trevligt att ge en riktig ros istället? Men då kanske han tror att jag stöter på honom vilket jag inte gör.

Oavsett vilket så skulle jag vilja visa min uppskattning till honom för han är tamejfan den bästa läkare jag träffat på. Till och med Muneer tycker att han är duktig och Muneer har då inte mycket till övers för läkare i detta landet (undrar hur många som har det egentligen).
Idag så ringde jag honom pga fenomenet Circadin som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Att det är dyrt och så, och han hade skrivit ut recept på ett mängd-uttag som skulle kosta 900 spänn för mig att hämta ut, vilket jag inte har för tillfället. Men ändå så behöver ju Amir sin medicin så jag ringde för att undra om han inte bara kunde skicka ett recept på ett paket så det blev billigare.
Då började vi diskutera detta med Circadin och hur tramsigt det är, och han lovade att han skulle skicka en överklagan till Läkemedelsverket så att Amir skulle kunna få den billigare och starkare medicinen på licens. Det var en bra grej. Sen skrev han ut ett separat paket också som fattiga jag kan hämta (det var rätt pinsamt för övrigt att säga till honom att jag inte har 900 för att köpa medicin till min son, men hoppas att han får höra sånt ofta).

Nästa bra grej som han gjorde var att efter nån timme eller så, så ringde han tillbaka hem till mig och meddelade att han hade ringt Team Autism och skällt ut dom för att Amir inte hade fått någon tid än! Läkaren på Team Autism som han då pratade med blev rädd av utskällningen (tydligen) och lovade då på plats att hon ska ringa och ge oss tid nästa vecka!!!
Bland annat eftersom Amir har så himla många mediciner och det krånglas hit och dit med det och då tyckte läkaren att det vore bättre för alla inblandade om han kunde få habilitering istället och på så vis bli en tryggare person och därmed också sova bättre på natten. Vilket är helt sant.

Och nu måste jag påpeka att Amirs läkare är en chefsöverläkare som sitter och gör pappersarbete hela dagarna och går på konferenser och håller föredrag och knappt har patientkontakt längre. Utom med just Amir som han av någon anledning har engagerat sig i.
Därför kan jag inte säga annat än att jag är fruktansvärt imponerad och rörd just nu.
Hoppas detta innebär ett steg i rätt riktning.

Appropå ingenting så är det Idol ikväll och jag kommer lipa jättemycket för LouLou ska sjunga "Hurt" med Christina Aguilera. Jag lipar redan nu typ när jag tänker på det. Det är den sorgligaste och vackraste låten jag vet i den moderna popvärlden.
Jag hoppas och tror att hon kommer lyfta taket ännu en gång.

Dags för Samarin.

torsdag 9 oktober 2008

skumt

I natt drömde jag att jag öppnade en garderobsdörr och den var alldeles fullproppad med grejer och kläder. Det var så mycket så allting ramlade ut över mig.

VAD betyder det? Att jag ska städa garderoben?
Hur gör man det??

onsdag 8 oktober 2008

undrar hur många som är förbannade på detta

Eftersom Amir har grava sömnstörningar så har han sedan 6 månader tillbaka ätit Melatonin på kvällarna. Det har hjälpt OTROLIGT bra, nästan för bra för att vara sant.
Melatonin är ett kroppseget hormon, det är meningen att det ska öka och minska i takt med dygnet, så man har mycket melatonin på kvällen och lite på dagen. Men det funkar inte på Amir, därför sover han inte.

Att få ut denna medicin har varit lite krångligt eftersom det inte har funkat som med vanlig medicin, att läkaren skriver ut den och så hämtar man den på Apoteket. Man måste nämligen ha speciell licens från Läkemedelsverket innan man blir "godkänd" och kan hämta ut den. Det har dock funkat bra för oss och även medicinen har också funkat jättebra som sagt.
Men nu till problemet. När jag skulle hämta mer Melatonin för ett tag sen så visade det sig att licensen inte gällde längre. Inga problem, jag fixar en ny, sa Amirs läkare. Men det fick han tydligen inte.
Läkemedelsverket har nämligen varit kluriga och pengakåta och kommit på att det är tydligen så många som vill käka Melatonin, så vi gör en ny medicin med detta som verkningsämne, som kan hämtas utan licens. Circadin heter den.
Låter ju jättebra. Förutom att denna medicin är svagare än den tidigare, tre gånger dyrare och dessutom mindre antal tabletter i förpackningarna.
Jag kan inte se det som annat än att Läkemedelsverket helt enkelt vill ha in mer pengar.
Varför annars krångla till det på det viset?'
Antingen handlar det om pengar eller så handlar det om att dom inte vill att folk ska äta Melatontin? Varför? Det är ju inte ens farligt, det är ett kroppseget hormon.

Vad som händer nu är att istället för att böka lite med en licens (som iofs har varit mödan värd så jag bryr mig inte) är att vi får Circadin utskrivet och kan hämta direkt på Apoteket. Jättebra!
Om det inte vore så att vi får köpa sömnmedicin för 815 kronor i månaden istället för 230.
OCH kostnaden går inte heller på högkostnadsskyddet så inte blir det billigare sen heller.
Följden blir bara att allt blir dyrare, man måste ta fler tabletter eftersom dom inte är lika starka, dom smakar dessutom illa (det gjorde inte den förra).
Dessutom, när jag hämtade dessa Circadin så började apotekspersonalen tjaffsa en massa med mig eftersom det står på paketet att medicinen är till för män över 55 år. Och detta var alltså utskrivet till en treåring. En treåring som ska äta tre tabletter, när en 55åring bara ska äta en tablett. Men det är ju inte jag som har bestämt. Så det är ju skitkul att bli ifrågasatt vart man än kommer.
Det är liksom en chefsöverläkare som har skrivit ut medicinen, jag tror knappast att han vet mindre om medicin än vad apotekspersonalen gör. De borde inte ha rätt att ifrågasätta vad en läkare redan har skrivit ut.

Jag har googlat en massa idag och läst att det har blivit jättemycket protester angående detta och att Circadin nu kallas för skandal, vilket jag bara kan hålla med om.
Det är säkert mycket tacksamt för vissa personer med sömnstörningar att detta medel har kommit ut, alltså för dem som tidigare inte fått Melatonin på licens. Men de vet ju heller inte vilken förlust det är.
Meningen är egentligen att Circadin ska ätas i tre veckor av 55-åriga män. Och ska man se det på det viset så är det varken dyrt eller krångligt.
Någon dokumenterad testning på barn med medicinen finns inte. Barn med sömnstörningar skiter vi i.

Så nu är det många föräldrar som är förbannade, inklusive jag.
Det allra mest totalkorkade är att medicinen inte ingår i högkostnadsskyddet.
Antagligen för att det egentligen ju bara ska ätas tre veckor om man ska följa "reglerna", och Läkemedelsverket skiter i om andra behöver äta det en längre tid, för de är mer rädda för missbruk.
Men kostnaden blir inte heller så hög så man kan få det som en merkostnad av Försäkringskassan. Så vem får då betala? Jag. Roligt. Tack. Det behövdes.

Nu återstår det att köpa Melatonin olagligt på internet eller av en sån där oseriös telefonförsäljare som säljer hälsokostprodukter. ofarligt är det att det säljs utan recept i hela världen, utom i Sverige där läkemedelsverket tar varje chans dom får att leka storebror och att håva in lite extra slantar.

Ursäkta ett luddigt inlägg, är bara förbannad.

hur kan man vilja bli förskolelärare?

Idag när jag lämnade Elias på dagis så var dom redo för att gå ut. Nästan alla barnen var färdigklädda med regnkläder, stövlar, mössa och hela köret. När Elias kom in i tamburen så kom en pedagog fram till honom och kvittrade:
-Heeeeej Elias, vet du vad, vi ska gå ut i skogen nu så du behöver inte klä av dig!
Elias lyste upp och då kvittrade jag vidare:
-Nämen hörde du det Elias, VA ROLIGT!
-Ja, vi ska ta med oss bullar och äta i skogen!
Kvitter igen.
Jag fortsatte i samma anda. Åååå va roligt, äta bullar i skogen!!!!
Även pedagogerna hade full yttermundering på sig. Blåa regnjackor med kommunens logga, gummistövlar, mössa och vantar. Redo för en härlig dag i skogen.
Man måste ju spela inför barnen, men när jag gick ut därifrån kunde jag inte låta bli att tänka, herregud, det där gör dom frivilligt???
Pedagogerna alltså.
Jag kan i min vildaste fantasi aldrig tänka mig att bli förskolelärare. Det är ett av de yrken som jag inte ens vill överväga. Och skogspromenader och utflykter är en av anledningarna.
Hela det här tvånget till att vara ute hela tiden, varje dag, i ur och skur.
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", heter ju världens hemskaste ordspråk.

Anledningen till min "äta bullar i skogen-fobi" är att jag själv har gått på dagis en gång i mitt liv.
Och jag hatade det.
Jag var så pass gammal när jag gick på dagis (inte så liten som Elias alltså, som verkligen på allvar tycker att allt är roligt) så jag hade fått en egen vilja och kunde själv begripa att det är inte rimligt att tvinga barn att vara ute i alla väder. Över huvud taget är det inte rimligt att tvinga barn till aktiviteter som de inte tycker om, är rädda för eller av olika anledningar inte kan eller vill vara med på. Och det är verkligen inte rimligt att sitta i skogen i duggregn, fem plusgrader och försöka vara glad och äta bullar trots att det ligger en myrstack bara en meter ifrån dina fötter och du är livrädd för myror.
På mitt dagis var man tvungen att vara ute varje dag. Man fick inte på något vis slippa undan och sitta inne. Aldrig i livet. Jag var fem år och hade utvecklat ett större intresse för att sitta inne och läsa böcker än att springa ute och leka tafatt eller hoppa hage. Att man då var tvingad att varje jävla dag vara ute och vara med på sådana akvititeter, som jag uppfattade som meningslösa, var ett riktigt trauma. Dessutom var jag aldrig duktig på lekar. Jag kom alltid sist och förlorade. Och jag var rädd för alla pojkarna som hade en förmåga att slåss. När jag var inomhus så var jag skyddad. Jag kunde sätta mig i kuddrummet och läsa eller lägga pussel. Ingen tvingade mig till någonting och om jag inte ville vara med på någon lek som jag visste att jag skulle förlora så behövde jag inte.
Men när vi var ute, varje dag mellan 10-12, så var det andra regler.
En gång i veckan var vi också tvungna att gå ut i skogen och äta mellanmålet utomhus. Det var ett ännu värre trauma. Något blev alltid fel. Antingen så hade jag glömt gummistövlarna hemma. Eller regnkläderna. Eller mössan eller vantarna. Så på ett eller annat sätt så frös jag alltid eller blev blöt. Och det fanns inga kläder som jag kunde låna, konstigt nog. Och så tappade jag alltid bullen i marken så den blev smutsig och äcklig och inte kunde jag få en ny. Eller om vi fick en smörgås så tappade jag den med smör och ost-sidan neråt. Så fick jag peta bort barr och löv från smöret. Eller så kom pojkarna och snodde min bulle och fröknarna bara skrattade bort det och sa att pojkar är ju så busiga. Och om vi för en gångs skull fick saft, så fick vi det i små vita plastmuggar med streck på. Då skulle saften hällas "upp till sista strecket", lika mycket för alla. Men otur som jag har, så tappade jag muggen med saft och inte kunde jag få en ny. "Tänk om alla ber om ny saft, då räcker det inte". Och sen skulle vi leka Törnrosa eller sista paret ut eller kurragömma. Jag kom alltid sist och om det var jag som skulle leta när vi lekte kurragömma så hittade jag aldrig någon och till slut var vi tvungna att ge upp och gå hem.
Det är även minnen som dessa som gör att jag har fobi för fikakorg samt inbjudningar till diverse sommarfester och vårfester och höstfester där det står "medtag eget kaffe".
En sådan inbjudan fick vi i somras och Muneer tyckte att det skulle vara jättekul, men jag deklarerade bestämt att då får han gå dit själv, för jag tänker inte ta med eget kaffe och sitta i dåligt väder (för det blir alltid dåligt väder på sommarfester) och försöka vifta bort getingar och äta äckliga mackor med smält smör eller söndersmulade mariekex och sen ska det spelas brännboll och det är så pinsamt så jag tänker inte ens skriva något om det.
Stackars mina barn, dom kommer aldrig få gå på några sommarfester, eller så får de helt enkelt gå dit själva eller bara med Muneer. För jag ska ALDRIG MER gå på någon "medtag egen fikakorg"-tillställning, nu när jag har rätt att bestämma själv så vore jag dum om jag inte gjorde det. De kommer säkert bli jättesura på mig för att jag inte vill vara med på grejer som deras skola mm anordnar och dom kommer säga att alla frågar var deras mamma är, men det skiter jag i. Jag har alldeles för många dåliga minnen av fester och utflykter med äcklig eller ofullständig matsäck (mamma glömde alltid att packa ner dryck åt oss tex, kaffet till henne och pappa var livsviktigt men vi fick titta på när dom andra barnen drack Sunkist och Mer) och fjantiga aktiviteter där endast de starkaste överlever så jag vill inte utsätta mig själv för det igen. Dom får väl säga att deras mamma har fikafobi.

När jag tänker efter är det hyffsat motsägelsefullt att jag med detta dagishat sätter mina egna ungar på dagis. Men man har väl inget val, och jag tvingar mig själv att tro att dagis är bättre nu för tiden.

Nu känner jag inte heller något dåligt samvete för att lämna Elias på dagis en dag som denna, eftersom jag vet att han tycker det är jätteroligt, men jag grubblar istället över de stackars pedagogerna.
Att de alltså helt frivilligt går med på att dricka kaffe i termos med röven i en myrstack.
Jag vet att de har valt denna utbildning och detta jobb eftersom de ser något givande med det, men hur är det med dessa baksidor? Är det lika roligt att springa i skogen i dåligt väder och att stå ute på gården och frysa fingrarna av sig när det är 20 minusgrader?
Det är säkert mysigt på sommaren i och för sig, när man kan sitta på en bänk och sola. Men vi vet ju alla hur det är med den svenska sommaren, den varar i ca två veckor och sen är vi tillbaka i regnrusket.
Jag är säker på att de som väljer att bli förskolelärare aldrig har gått på dagis själva.
Eller så är det kanske just det som de har gjort. Fast ett mycket bättre dagis än det som jag gick på, där man faktiskt inte behövde gå ut varje dag och där man inte blev tvingad att vara med på aktiviteter.
Eller så är alla förskolelärare gröngölingar som älskar att vara ute oavsett väder och som älskar skog och mark. Så måste det ju vara. De flesta som börjar en förskolelärarutbildning är väl medvetna om att jobbet innebär väldigt mycket skog och mark och utetid. Och det finns ju faktiskt människor som på allvar tycker att det är trevligt att vara utomhus.
Jag hoppas det för deras egen skull.

Det är väl på sin plats att säga här också att det är få yrkesroller som jag beundrar så mycket som förskolelärare. Inte bara på grund av att de står ut med ovan nämna saker för våra barns skull, utan för allt annat. I allafall den förskolepersonal som jag har träffat är otroligt duktiga, beundransvärda och kompetenta. Till skillnad från vad många andra föräldrar gör så skulle det aldrig falla mig in att klaga på personalen. De är skitduktiga och tar ofta bättre hand om mina barn än vad jag själv gör. Det är personer som dom som formar Sveriges framtid så det tycker jag att vi ska beundra. Bara för att vi är barnens föräldrar så betyder inte det att vi har rätt att klaga på minsta lilla fel eller misstag som händer. Speciellt inte när det gäller saker som vi inte kunde göra bättre själva. Sen måste man faktiskt tänka sig in i deras situation, med stressiga scheman och personal som ofta är ofullständig och ibland vikarier som inte fattar nånting och saker som kör ihop sig och samtidigt ska man ta hand om 4-7 barn själv. Jag skulle vilja se föräldrarna fixa det själva. För det mesta om det är något som strular så är det inte ens personalens fel utan kommunens eller rektorns.
Så jaha där fick jag det sagt. Kanske ska säga det till personalen istället förresten. Men då kanske dom tycker att jag är en sån där fjäskmamma.

Jaja. Hur som helst så förstår jag fortfarande inte hur man kan välja att bli förskolelärare.
Inte präst heller för den delen. Men det är ett annat inlägg.

tisdag 7 oktober 2008

bara för att jag inte orkar skriva långt just nu

Elias är väldigt lättroad. En grävskopa gräver utanför våran lägenhet och han har suttit i fönstret i en timme och bara glott på den. Jag försökte påkalla hans uppmärksamhet men inte ens när jag visade godis för honom så rörde han sig ur fläcken. Sen åt han en macka i slow motion utan att slita blicken från grävskopan.
"Han blir vägarbetare."

Chockgrej:
Försäkringskassan skickade ett brev och skrev att jag skulle ringa dem. Jag ringde på stört för man får ju inte förlora en sekund när Försäkringskassan väl har tagit ett initiativ. Tanten i telefonen sa då att jag får besked om vårdbidrag på torsdag.
Jag är nu livrädd.

Torsdag är ju min födelsedag förresten. Hoppas då FK vill ge mig en fin present.

söndag 5 oktober 2008

pain in the ass

Idag har jag varit ute på promenad med Maria tre gånger, två av dem i regnet.
Pallar inte att vara hemma, det är typ katastroftillstånd.
Men kul att man får frisk luft och motion i alla fall.

Jag skrev det här inlägget bara för att inlägget med bilder inte ska va överst.
*jobbig*

lördag 4 oktober 2008

detta är ju ingen fotoblogg

men bara för att jag har så himla tråkigt idag så ska jag ändå slänga in en bunt bilder.










Bebis (1 månad) och storebror.







Elias läser för Maria. Det ska ju börjas i tid.





en snygg 2åring




en bebis som är nybadad





En bebis som är exakt en månad gammal







En bebis som är 11 dagar gammal





Jag lyckas aldrig fånga Amir på kort när
han är stilla så detta var en sensation







En bebis som är 4 veckor gammal







Det var det.

jag har fått en ny idol

Jag kunde inte sova igår för jag låg och tänkte på henne.
Jag har väntat i 25 år på att någon som hon skulle komma!
Tänk vad mitt liv hade varit lättare om det fanns någon som hon när jag var tonåring. Eller ja, hon fanns ju, men hon var ju inte upptäckt.
För er som inte hänger med i mediabruset så pratar jag om LouLou Lamotte.





Hon är alltså stor som ett hus. Folk kallar henne för köttbulletjejen.
MEN hon har en röst som typ kan lyfta berg, jag har aldrig hört något liknande. Inte nog med det så har hon en helt fantastisk personlighet, så glad, så strålande, så färgstark och vilken karisma. Och allt detta ser förbi att hon säkert väger mer än 100 kg.
Hon är ett föredöme, hon är en riktig idol!
Nu tänker folk "bjä bjä, hur kan fetma vara ett föredöme, bjä bjä".
Nej, det är väl knappast tjockleken som är ett föredöme, lika lite föredöme som en anorektisk Paris Hilton är.
Det är hennes självförtroende, hennes självkänsla, att hon bara skiter i alla mediaideal och att hon vågar ställa sig på scenen i storlek 50 och bara rocka (soula) taket av TV4-studion.

Säg mig vilken annan tjock tjej skulle våga, orka, ha tillräckligt mycket självförtroende till att ens försöka?

Jag är ju inte speciellt smal själv, har aldrig varit, jag tycker själv att jag är tjock som f-n, som en köttbulle.
Och jag ska inte ljuga och förneka att det är och har alltid varit skitjobbigt, speciellt på grund av alla ideal som finns och de oskrivna regler som omger en som säger att man kan aldrig bli något och man kan aldrig lyckas om man är överviktig. Det är ingen idé att man ens försöker.
Varenda jäkla sommar när man ska "komma i sommarmodet", varenda jäkla vinter när man ska "träna bort julmaten", varenda jäkla höst när man ska "undvika att sitta inne framför TVn och lägga på sig kilon bara för att det regnar ute".
När man går i affärer och måste ge upp efter typ fem minuter för man inser att det finns inte en chans i världen att det finns några kläder som passar eller ens skulle se bra ut på mig.
Överallt där man går så blir man synad och trots att alla egentligen ogillar att det är på detta sättet, att kroppsstorleken ska betyda allt, så är det så.
Det genomsyrar hela ens liv.
Utseendet betyder allt.
Detta har jag fått inpräntat i min hjärna sedan tidig tonår och lika länge har jag vetat att jag duger inte för jag är tjock och kan inte ha på mig några coola snygga kläder som är inne, utan måste alltid handla tantkläder på "Big is beautiful"-avdelningen på H&M (dubbelmoral).
Och hur jäkla kul är det på en skala när alla ens kompisar ser ut som tändstickor och handlar upp hela lönen på snygga kläder och dansar häcken av sig på dansgolvet för det passar dom, dom är snygga när dom gör det, det är accepterat.
Men jag, nja, jag får sitta i ett hörn med mina fula tantkläder.

Och det är media som bestämmer allt. Tillsammans med några fula gubbar i Milano och Paris som bestämmer vilka som går gå på catwalken.
Och de bestämmer att när man är snygg och smal och passar in i idealet då har man livet framför sig och allt vad det innebär.
Alla vet att om tjocka tjejer skulle bli mer accepterade i media, då skulle de också bli det i verkliga livet, och allt skulle bli frid och fröjd.
Men ändå är det ingen som har gjort något.
Kanske beror det inte bara på mediavärlden, kanske beror det också på de tjocka tjejerna?
Om de börjar visa att de faktiskt inte bryr sig, om de börjar våga ta plats och visa upp sig och visa att de duger, då kanske det också är början på något nytt. Tjejerna måste ta makten ifrån de som har den.
Precis som LouLou gör.
När hon trampade in på första audition och bara med det visade att hon bryr sig inte, hon vågar, hon vill, hon kan, och sedan sjöng så håret reste sig på juryn.
Då förstod även dessa mediamänniskor att en sån tjej kan man inte säga nej till. När en så sprudlande fantastisk tjej står framför en så betyder kroppshyddan ingenting längre.

Och det är det jag tackar för. Inte bara att LouLou visar att tjocka tjejer KAN, utan också att media faktiskt accepterar att hon visar upp sin tjocka röv i TV. De kan väl inte låta bli, de FÅR inte låta bli, för man kan inte gå miste om en sådan talang.

När jag var i Indien första gången och träffade Muneer så blev jag chockad eftersom alla tyckte att tjocka tjejer är så vackra, så även Muneer. Jag stod som ett frågetecken.
Muneer sa då det som jag och för sig redan visste, att ytan är bara ett skal, det är det som finns innuti och vad man kan göra med det som räknas.
Sedan dess har han ständigt försökt övertyga mig om att det är vad man kan och vad man vill som har betydelse, oavsett kroppsstorlek och oavsett antal finnar i ansiktet.
Men jag har inte riktigt greppat det ändå och han har stundtals blivit förbannad på mig för att jag har så dåligt självförtroende och tror att jag är eländigast i världen för att jag inte kan ha snygga kläder. Han vill ta med mig till coola klädaffärer och visa att det finns jättefina kläder i större storlekar och att om jag bara rycker upp mig och kammar håret så mår jag mycket bättre.
Det brukar låta ungefär:
-Titta här vilken snygg tröja.
-Nej herregud den kan jag inte ha, jag är för tjock.
-Nej du skulle passa jättebra i den, kolla här, den finns i storlek 44.
-Nej lägg av nu, jag kan absolut inte ha den, det är inte min stil, folk skulle asgarva, typ "kolla hon försöker va sexig men det lyckas inte". Här är ett par mjukisbrallor, dom tar jag.
-Men varför måste du trycka ner dig själv hela tiden? Du blir ju inte snyggare om du har så kasst självförtroende jämt.
-Nej men det har jag för världen är inte till för såna som jag. Mjukisbrallor är billigt också. Nu går vi. Jag vill inte va här.
Och så blir han jättesur. Och jag också.

Men så dök LouLou upp i TV-rutan och Muneer som annars inte brukar kolla på Idol stannade upp och pekade:
-Kolla på henne! Hon är ju jättetjock! Hon är ju tjockare än du! Och vad GLAD hon är! Vad hon sjunger bra! Kolla hennes kläder! Va fin hon är! Oj vad hon visar att hon KAN! SE OCH LÄR!

Och han har precis rätt och därför är hon min idol! Jäklar vad jag ska rösta, brukar inte göra det men nu gör jag det, för nu börjar det hända något i världen.

Den "mulliga" modellen vann ju Top Model också för övrigt!
Herregud, vart är världen på väg?
Hoppas till något bättre.


Nähäpp, nu blir det frukost och så måste jag ta ett djupt andetag, slipa min stridsyxa och ta tag i helgen.

fredag 3 oktober 2008

ett löjligt positivt inlägg

Än finns det hopp för världen när det kan dyka upp positiva inlägg på en fredag, denna hopplösa veckodag.

Positiv sak 1:
Idag när jag hämtade Amir från dagis så träffade jag "hans" fröken (jaja, vi fick ju inte säga fröken, men nu säger jag det ändå för jag är gammeldags), alltså hon som har ansvar för just honom. Och det började spruta komplimanger ur munnen på henne. Hon sa att Amir är sååå duktig nu för tiden!!! Han äter jättemycket, först och främst, och börjar få ganska hyffsat bordsskick. Han är hela tiden på gott humör och gör hela avdelningen glad med sitt sjungande och skrattande. Han visar dessutom positiva reaktioner när jag eller Muneer kommer och hämtar honom, något som han inte gjort innan. Innan så har han liksom inte brytt sig över huvud taget, knappt tittat upp från vad han hållt på med. Men nu så skiner han upp som en sol när han får syn på oss och springer och möter oss och hoppar upp i famnen. "Fröken" säger att det är ett jättegott tecken att han börjar visa sina känslor och att man kan se en reaktion på vad som händer.
Vidare berättade hon att idag hade dom bakat bullar och Amir hade varit med hela tiden och varit riktigt duktig på att baka!
Jag blev jätteförvånad. Jag blir förvånad varje dag när dom berättar vad dom har hittat på för aktiviteter och Amir har alldeldes självmant velat vara med på det utan varken skrik eller bråk.
En annan sak som hon berättade var att Amir och en annan pojke hade suttit vid ett bord och pysslat med pärlor. Läraren hade sedan gått därifrån och Amir hade då suttit kvar trots att ingen höll fast honom!
Det kanske låter konstigt men alltså Amir kan inte sitta och koncentrera sig så länge med något utan att någon tvingar honom. Men det gjorde han alltså idag.
Är det tack vare Omega-3 kanske?
Men nu kommer det bästa:
Hon berättade att det finns en kille på avdelningen som är gravt autistisk (och f ö den sötaste unge jag sett någonsin) och sedan i somras så har de tränat IBT (intensiv beteende terapi) med honom. Det har gett så otroligt goda resultat så sedan två veckor tillbaka har dom tjuvstartat lite med Amir och haft IBT-inslag i "jobbstunderna" med honom. Och detta har REDAN resulterat i något så fanastiskt som att Amir lystrar till sitt namn!
Vilket vi iofs har märkt här hemma, att han helt plötsligt tittar upp när vi ropar på honom. Men vi visste inte att det berodde på dagisträningen.
Hur eller hur så sa nu fröken att det var väldigt, väldigt positivt att han lär sig en så stor grej (för det är en stor grej, för honom) på träning som bara har inslag av IBT. Tänk då vad riktig IBT kan ge för resultat...
Och sen fick jag en påse med kanelbullar.
Jag blev så glad så jag typ flög hem.
Inte för kanelbullarna (jomenvisst dom också), utan för det andra såklart.

Positiv sak 2:
Vår kommun ska från årsskiftet börja införa vårdnadsbidrag, detta hemska kvinnofällaorsakande bidrag som alliansen har fixat ni vet.
Men jag ska börja utnyttja det, hehe.
Jag röstade inte på alliansen men det går ju bra att sno deras pengar.
Grejen är den att min föräldrapenning tar slut när Maria är exakt ett år gammal och jag vet inte om jag är sugen på att placera henne på dagis vid den åldern, eller rättare sagt jag vet inte om jag är sugen på att ta tag i mitt liv redan då. Får panik bara vid tanken. Men vad ska man göra om pengarna tar slut, det finns inte så mycket val.
Men nu finns det ju det.
Jag ska söka vårdnadsbidrag. Det är ju bara 3000, men om man får något vårdbidrag för Amir så räcker det ju faktiskt tillsammans med det.
Och då behöver hon inte börja på dagis och jag behöver inte ta tag i mitt liv förrän hon är typ 1,5 år. Så jag kan pusta ut lite!!!

Positiv sak 3:
Muneer har opererat ögat. Han har haft nån äcklig grej på ögat som har varit störig, och efter ett år i kö (suck) fick han nu helt plötsligt tid till att ta bort grejen. Så nu ser han ut som en sjörövare. Ögat ska vi inte tala om. Usch vad äckligt att skära i ögat med en kniv, kan säkert nästan jämföras med en förlossning. Nästan.
Vad är då det positiva i det.
Jo han som är kocken här hemma kan inte laga mat idag för då kommer det en massa matos i hans öga.
Jag måste därför laga mat för en gångs skull. I samma stund som jag blev medveten om detta så kom värsta dödsångesten över mig, för jag vet aldrig vad jag ska laga.
Men Muneer sa då; "Oroa dig inte, köp pizza om du vill".
Tjoho! Vi har inte ätit pizza på typ ett år bara för att Muneer är snål och dessutom fjantigt stolt över sin egen mat som är så nyttig och god.

Men idag är vi nästan som normala familjer som firar helgen med hämtpizza. Moahaha.

Vad man kan bli glad för så lite.

ett normalt barn

För tillfället är Elias jobbigare att leva med än Amir. Han har blivit ett ondskefullt litet monster som dock förvandlas till ett charmtroll bara man kittlar honom lite på magen. Han har slutat att sova på natten, han har slutat att vilja somna på kvällen, han protesterar mot allting och går ständigt runt med en rynka mellan ögonbrynen och försöker bestämma. Det är riktigt, riktigt komiskt emellanåt. Som om den lilla skitungen tror att han kan bestämma över mig och Muneer. Men det är kul att se hur han försöker. Allting är hans och han ska alltid gå först och han ska alltid göra allting själv och han är bäst i hela världen.
"NEJ NEJ NEJ. Det är Elias! Det är MIN bulle! Det är inte din grävskopa, det är MIN grävskopa! Jag vill HA den! Mamma ska INTE sova! Bebis ska INTE sova! Pappa ska LÄSA BOKEN! Mamma ska INTE hålla Elias! Det är INTE Amirs häst, det är ELIAS häst! Elias ska hålla bebisen! Elias vill ha ballongen! Bebisen ska inte äta! NEEEEEJ!!!! Bebisen äter min mamma!!!!"
Värsta diktatorn har vi fått här hemma.
Jag var på BVC med Elias och Maria och berättade om de små sattygen som han hittar på här hemma och fick svaret att en mer normal unge finns inte.

Wow. Jag tror inte folk kan förstå hur glad jag blir av att höra något sånt. Han är helt normal!!!! För det första tvåårstrotsar han precis som en normal tvååring ska göra. Jag har aldrig sett något tvåårstrots innan. För det andra så reagerar han på Marias ankomst. Och han visar att han reagerar. Han visar att han vill ha mamma och pappa för sig själv och han protesterar genom att tex inte vilja sova på kvällen. Jag har aldrig sett något sådant heller innan. Amir protesterade aldrig mot att Elias kom och tog över (vilket jag tycker han verkligen borde ha gjort, då Elias faktiskt har tagit över i ordets rätta bemärkelse). Amir accepterade lillebrors ankomst med en slö klapp på hans huvud och sen var det liksom bara "jaja, whatever, jag har ju min gunghäst".

Men Elias är normal!
När man hämtar honom på dagis så kommer han springandes mot mig och säger "heeej mamma!". När jag frågar vad han har gjort på dagis så berättar han. "Måla flygplan", "åka kana med tilda".
Han har två bästa kompisar, Matilda och Johannes, som han pratar om hela tiden.
Amir har aldrig haft några kompisar. Barnen har försökt att närma sig honom på dagis men gett upp när de har sett att han inte bryr sig.
Elias är till och med så normal att han blir bjuden på barnkalas.
När man tar med Elias till affären så vill han köra sin egna lilla kundvagn och lägga varor i den och han vet precis vad vi ska köpa.
På morgonen vill han bestämma själv vilka kläder han vill ha på sig (tröja med flygplan på, absolut inget annat).
Han kan tala om vad han känner och vad han vill. När han har ont någonstans så kan han berätta det. När han är hungrig kan han berätta det.
Han kan hjälpa till att vispa smeten när vi gör pannkakor, han kan tvätta sig själv på morgonen, han kan ta på skor och jacka själv och när vi kommer in när vi har varit ute så hänger han upp sin jacka på kroken alldeles själv.
Och han pratar, pratar och pratar. Man kan faktiskt ha en riktig konversation med honom. Men det smidigaste är att han lyder tillsägelser och uppmaningar, och framför allt när man är upptagen med något och man säger åt honom att gå och läsa en bok, så gör han det. Och så läser han fem böcker på raken i typ en timme. Det är smidigt.
Saker som vi är överlyckliga för trots att det är helt normala grejer.
För Amir har aldrig någonsin gjort det och vi vet inte om han någonsin kommer göra det heller.

För första gången när jag läser böcker och artiklar om barns utveckling så känner jag igen mig. När jag pratar med de andra mammorna på dagis och här omkring i området så kan vi prata om exakt samma saker och skratta igenkännande åt varandras små historier. Och för första gången kan jag berätta att mitt barn har sagt något roligt.

Jag har väntat i 3,5 år på att detta ska hända.
Medans Amir bara har stått stilla och inget har hänt på två år så har Elias kommit, gått om, tagit över.

Många säger att man får akta sig så att det andra, normala barnet, inte blir utanför eller att han får agera extraförälder åt det "onormala" barnet. Att han blir utanför är defenitivt ingen risk, han visar minsann att han finns. Att han agerar extraförälder är dock en risk, men det är liksom inte vårt fel, han tycker ju själv att det är roligt att vara lite lillgammal. Vad gör man då?
Jag tycker dock synd om Elias när han försöker leka med Amir och han inte fattar ett skit. När Elias försöker prata med honom och visa honom saker och han bara står som ett fån eller vägrar slita sig från det han håller på med. Och Elias förstår i sin tur inte varför Amir är så tråkig och inte vill leka med honom.
Men snart får han leka med Maria. Om bara hon nu kommer bli normal. Det återstå att se. Chansen är ju 5% att det är nåt fel på henne också.

Tyvärr kan han inte säga väderleksrapport ännu. Jag försökte få honom att säga det idag men han sa "vädapock". Bra försök dock.



Det lilla monstret på 2årsdagen med bästa presenten

torsdag 2 oktober 2008

korta inlägg passar sig inte här

Jag tror jag ska börja på en ny blogg, vid sidan om denna.
Det är nämligen så att ibland får jag en dum tanke i huvudet eller börjar filosofera om något totalt meningslöst och ganska ointressant (men ändå tillräckligt intressant för att börja filosofera om), och då vill jag skriva en rad eller två om det, men låter helt sonika bli. Det passar inte här inne helt enkelt. Denna blogg har mer karaktären "låååååånga personliga välgenomtänkta (i allafall ibland) inlägg". Om jag då helt plötsligt skulle slänga in ett inlägg om Roger på RixMorronZoo så skulle det se dumt ut.
Jag skulle därför vilja ha en blogg där jag bara kan skriva trams.
Man måste ju organisera lite.

Frågan är bara om jag har tid för båda. Jag får se.

Hej, jag har köpt en hund.

Detta skulle kunna vara jag!
Inte riktigt lika illa, men nästan.
Amir är otäckt farlig emellanåt, och efter varje lyckad lämning och hämtning på dagis så tackar jag Gud för att han (och jag!) har överlevt.
Han har nämligen förmågan att gå vart han känner för att gå, utan att bry sig det minsta om hur man skriker och gastar efter honom. Han får syn på något och då ska han gå raka vägen dit, eller springa rättare sagt.
Likadant med Elias, men skillnaden är att om man säger till Elias att "nej, du får inte gå iväg, det är farligt, stanna här hos mamma istället och gå bredvid mig" så gör han det. Men på Amir går det in i ena örat och ut genom det andra. Eller rättare sagt, det går inte ens in genom det ena örat.
Jag kan nämna hur många tillfällen som helst då han har varit nära att bli påkörd av galna bilförare som bara har i tanken att de fort måste åka till jobbet. Jag kan också nämna hur många tillfällen som helst då han har varit nära att drunka i fontäner eller sjöar eller åar tack vare att han älskar vatten och måste till varje pris ta sig ett dopp.
Därför är det ett riktigt projekt att ta honom till och från dagis när man samtidigt ska släpa på Elias plus bebis.
Eller om man ska någon annanstans och har varit så puckad så man har glömt vagnen hemma och ska försöka hålla honom i handen, något som alltid misslyckas då han slänger sig på marken och skriker, eller sliter sig från handen och rusar iväg.

Något som jag därför har tänkt länge på om jag skulle inhandla är, hör och häpna, en sele. Och ett koppel. Ja, Amir kanske får bli min lilla hund.
Usch, hur hemskt låter inte det.
Men jag kan liksom inte se någon annan lösning?

Jag minns när jag var i London en gång på den gamla goda tiden, och på den engelska flygplatsen såg jag ett föräldrapar som hade en liten dotter, kanske 3-4 år gammal, som hade sele och koppel på sig. Jag minns fortfarande hur jag bokstavligt GLODDE på detta fenomen och diskuterade med mina kompisar hur hemskt det ser ut, herregud, ser dom sitt barn som ett husdjur eller vad är det frågan om?? Vilken kränkning!!!!

Nu inser jag att detta var tankar som dök upp i huvudet på en totalt oerfaren och inskränkt person som inte kan förstå andra människors situationer.
Nu inser jag att dessa föräldrar säkert hade en bra anledning till varför de gjorde som de gjorde, och att denna "kränkning" faktiskt inte är mycket värre än att gå runt med barnet i en vagn (fastselat däri dessutom).
Det passar sig helt enkelt inte att förfasa sig över andra föräldrars val, för det finns som sagt var säkert en anledning som andra inte är kapabla att förstå.

Men ändå tvekar jag till att köpa en sele trots att jag vet att det vore en jättebra lösning (även för mamman i artikeln, undrar om hon har övervägt det?) och allt skulle vara såå frid och fröjd om vi kunde använda en sådan.
Amir kunde lära sig att gå fint bredvid oss utan att det innebär livsfara (han får ju som sagt var lära sig saker på andra vis, tex genom praktik, istället för att man förklarar saker för honom som han ändå inte tar till sig). Han kan ju inte åka vagnen hela livet. Han älskar sin vagn men frågan är nu om det inte ser ännu dummare ut att en stor pojke åker vagn än om han har sele på sig.

Hur man än gör lär man ändå bli offer för blickar och för tankar liknande de som jag själv hade för ca 5 år sedan. Det är ju alltid så att folk behagar bry sig om hur andra väljer att leva sina liv. Jag har redan fått kommentarer om att Amir åker vagn ("har han inga egna ben att gå med?") samt att han fortfarande har blöja ("lata föräldrar"). Detta för att hans funktionshinder inte syns. Skulle det synas så skulle det vara lättare. Då kunde alla förstå varför jag har anledning till att gå runt med mitt barn som en hund.

Det säljs faktiskt riktigt fina selar dessutom. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det känns dumt, och det ser dumt ut. Även fast det är en grej som man kan se väldigt ofta i tex England och USA.
Kanske är det bara i Sverige som vi är så otroligt vagnfixerade.
Egentligen är det ganska korkat när man tänker efter. Folk förfasar sig över att någon går ut och "rastar" sitt barn, men är det egentligen bättre att placera barnet i en vagn och släpa runt på det som om det vore okapabelt att gå själv? När barnet går i sele så får det i allafall röra på sig själv. Det behöver inte fraktas runt som om det vore en vara.
Det allra mest naturliga är faktiskt att bära på barnet tills det är så stort så det kan gå själv (och om man då är rädd för att farliga saker ska hända så kan man ju ha en "säkerhetslina"). Varför inte egentligen? Kolla på bilderna på alla kändismammor (i USA), alla går ju runt och bär på sina barn eller håller dem i handen. Det är inte ofta man ser vagnar där (utom när de är spädisar och då har de Bugaboo-vagnar. Undrar om de säljer dem på Ebay sen?).

Nej, jag önskar jag kunde revoltera lite, sticka ut från strömmen och på så vis kunna gå ut med Amir på vanligt vis. Så man slipper att han får ruttna benmuskler pga för mycket vagnåkande eller så man slipper kuta efter honom i hög galopp så han inte ska bli påkörd.
Vilket alternativ finns det egentligen?

Ibland önskar jag att jag bodde i USA.






P.S. Jag snubblade över artikeln på en blogg skriven av en mamma som har en autistisk dotter. En fantastisk blogg och en fantastisk mamma. Här. D.S.