fredag 3 oktober 2008

ett normalt barn

För tillfället är Elias jobbigare att leva med än Amir. Han har blivit ett ondskefullt litet monster som dock förvandlas till ett charmtroll bara man kittlar honom lite på magen. Han har slutat att sova på natten, han har slutat att vilja somna på kvällen, han protesterar mot allting och går ständigt runt med en rynka mellan ögonbrynen och försöker bestämma. Det är riktigt, riktigt komiskt emellanåt. Som om den lilla skitungen tror att han kan bestämma över mig och Muneer. Men det är kul att se hur han försöker. Allting är hans och han ska alltid gå först och han ska alltid göra allting själv och han är bäst i hela världen.
"NEJ NEJ NEJ. Det är Elias! Det är MIN bulle! Det är inte din grävskopa, det är MIN grävskopa! Jag vill HA den! Mamma ska INTE sova! Bebis ska INTE sova! Pappa ska LÄSA BOKEN! Mamma ska INTE hålla Elias! Det är INTE Amirs häst, det är ELIAS häst! Elias ska hålla bebisen! Elias vill ha ballongen! Bebisen ska inte äta! NEEEEEJ!!!! Bebisen äter min mamma!!!!"
Värsta diktatorn har vi fått här hemma.
Jag var på BVC med Elias och Maria och berättade om de små sattygen som han hittar på här hemma och fick svaret att en mer normal unge finns inte.

Wow. Jag tror inte folk kan förstå hur glad jag blir av att höra något sånt. Han är helt normal!!!! För det första tvåårstrotsar han precis som en normal tvååring ska göra. Jag har aldrig sett något tvåårstrots innan. För det andra så reagerar han på Marias ankomst. Och han visar att han reagerar. Han visar att han vill ha mamma och pappa för sig själv och han protesterar genom att tex inte vilja sova på kvällen. Jag har aldrig sett något sådant heller innan. Amir protesterade aldrig mot att Elias kom och tog över (vilket jag tycker han verkligen borde ha gjort, då Elias faktiskt har tagit över i ordets rätta bemärkelse). Amir accepterade lillebrors ankomst med en slö klapp på hans huvud och sen var det liksom bara "jaja, whatever, jag har ju min gunghäst".

Men Elias är normal!
När man hämtar honom på dagis så kommer han springandes mot mig och säger "heeej mamma!". När jag frågar vad han har gjort på dagis så berättar han. "Måla flygplan", "åka kana med tilda".
Han har två bästa kompisar, Matilda och Johannes, som han pratar om hela tiden.
Amir har aldrig haft några kompisar. Barnen har försökt att närma sig honom på dagis men gett upp när de har sett att han inte bryr sig.
Elias är till och med så normal att han blir bjuden på barnkalas.
När man tar med Elias till affären så vill han köra sin egna lilla kundvagn och lägga varor i den och han vet precis vad vi ska köpa.
På morgonen vill han bestämma själv vilka kläder han vill ha på sig (tröja med flygplan på, absolut inget annat).
Han kan tala om vad han känner och vad han vill. När han har ont någonstans så kan han berätta det. När han är hungrig kan han berätta det.
Han kan hjälpa till att vispa smeten när vi gör pannkakor, han kan tvätta sig själv på morgonen, han kan ta på skor och jacka själv och när vi kommer in när vi har varit ute så hänger han upp sin jacka på kroken alldeles själv.
Och han pratar, pratar och pratar. Man kan faktiskt ha en riktig konversation med honom. Men det smidigaste är att han lyder tillsägelser och uppmaningar, och framför allt när man är upptagen med något och man säger åt honom att gå och läsa en bok, så gör han det. Och så läser han fem böcker på raken i typ en timme. Det är smidigt.
Saker som vi är överlyckliga för trots att det är helt normala grejer.
För Amir har aldrig någonsin gjort det och vi vet inte om han någonsin kommer göra det heller.

För första gången när jag läser böcker och artiklar om barns utveckling så känner jag igen mig. När jag pratar med de andra mammorna på dagis och här omkring i området så kan vi prata om exakt samma saker och skratta igenkännande åt varandras små historier. Och för första gången kan jag berätta att mitt barn har sagt något roligt.

Jag har väntat i 3,5 år på att detta ska hända.
Medans Amir bara har stått stilla och inget har hänt på två år så har Elias kommit, gått om, tagit över.

Många säger att man får akta sig så att det andra, normala barnet, inte blir utanför eller att han får agera extraförälder åt det "onormala" barnet. Att han blir utanför är defenitivt ingen risk, han visar minsann att han finns. Att han agerar extraförälder är dock en risk, men det är liksom inte vårt fel, han tycker ju själv att det är roligt att vara lite lillgammal. Vad gör man då?
Jag tycker dock synd om Elias när han försöker leka med Amir och han inte fattar ett skit. När Elias försöker prata med honom och visa honom saker och han bara står som ett fån eller vägrar slita sig från det han håller på med. Och Elias förstår i sin tur inte varför Amir är så tråkig och inte vill leka med honom.
Men snart får han leka med Maria. Om bara hon nu kommer bli normal. Det återstå att se. Chansen är ju 5% att det är nåt fel på henne också.

Tyvärr kan han inte säga väderleksrapport ännu. Jag försökte få honom att säga det idag men han sa "vädapock". Bra försök dock.



Det lilla monstret på 2årsdagen med bästa presenten

Inga kommentarer: