lördag 11 oktober 2008

gilla det jävla läget

Tre gånger den här veckan så har Amir vaknat klockan 1 på natten och tyckt att det var dag. Så glad i hågen har han gått upp och börjat "leka" och vända upp och ner på hela lägenheten. Vid femtiden har han saknat sällskap och därför börjat tjuta, så om man inte vill att han ska väcka Elias så är det bara till att vackert gå upp.
Sen har han självklart somnat igen klockan 10 på förmiddagen, sovit som en sten i typ fyra timmar och vidare inte kunnat sova på kvällen.
En dag somnade han klockan 15 och sov 16 timmar i streck.
Och detta trams håller han på med trots att han äter medicin som skulle räcka till fem 3-åringar och som dessutom egentligen är gjord för 55-åriga gubbar.
Jag förstår ingenting när medicinen inte fungerar, varför gör den inte det, det ska den göra.
Nog borde jag vara glad för att han inte håller på sådär varje dag, men tre dagar i veckan är illa det, om man har två andra barn som söker ens uppmärksamhet.
Det värsta är dessutom att nu finns det inga fler mediciner. Tror jag inte. Det återstår väl att se, men om den här medicinen inte hjälper och det inte finns någon annan, då får vi helt enkelt följa världens jävla taskigaste talesätt; gilla läget.
Hur i h-e kan man gilla läget i en sån situation?
Den jävel som säger gilla läget till mig ska jag gott servera Amir till och så får vi se vad den personen säger sen.

Vi fick för oss att vi skulle möblera om här hemma. Eftersom vi blivit så himla många helt plötsligt och behöver mer plats att röra oss. Och av nån anledning så ligger det leksaker överallt. Och vi vill ha ordning och reda, så vi tänkte då att vi möblerar om så blir det bättre.
Det var dumt gjort.
Man ska inte möblera om hemma om man har ett autistiskt barn. Man ska inte röra en endaste bok i bokhyllan.
Amir tyckte att det var jättekul när vi sprang runt som yra hönor och slängde saker hit och dit och städade i takt till den höga musiken som strömmade ut ur stereon. Han älskar musik och när folk dansar till den, så han trodde väl att det var det som vi gjorde.
Men när vi var färdiga och satte oss ner för att njuta av lite kaffe och beundra vår "nya" lägenhet så kom protesterna. Han blev helt galen och ursinnig och skrek konstant från klockan 16 till klockan 19 då han somnade.
Han är störd. Hela hans kropp är störd, hela hans hjärna är störd. Får man säga att ens barn är stört? Skiter jag i, jag säger det ändå. Ingen idé att blunda för sanningen.
Som sagt, man ska inte hitta på såna saker egentligen, och det kan faktiskt liknas lite vid barnmisshandel (psykisk sådan), för man vet aldrig hur det funkar i deras känsliga hjärnor när en sån sak som ommöblering sker. Det blir kaos helt enkelt, kanske får han panikångest eller nåt, det kan vi inte förstå.
Men samtidigt så är det faktiskt vi som bestämmer här hemma och vi måste ju fixa så vårt hem är beboeligt. Man kan ju inte lyda honom konstant, det funkar inte.
Då är det kanske bättre att gilla läget ändå.


LouLou lyfte inte taket igår. Jag började inte ens lipa. Det var tråkigt. Kanske nästa gång.


Det var mycket svordomar idag. Jag ber om ursäkt. Har läst för lite på sistone så jag har ett fattigt ordförråd.

Inga kommentarer: