torsdag 2 oktober 2008

Hej, jag har köpt en hund.

Detta skulle kunna vara jag!
Inte riktigt lika illa, men nästan.
Amir är otäckt farlig emellanåt, och efter varje lyckad lämning och hämtning på dagis så tackar jag Gud för att han (och jag!) har överlevt.
Han har nämligen förmågan att gå vart han känner för att gå, utan att bry sig det minsta om hur man skriker och gastar efter honom. Han får syn på något och då ska han gå raka vägen dit, eller springa rättare sagt.
Likadant med Elias, men skillnaden är att om man säger till Elias att "nej, du får inte gå iväg, det är farligt, stanna här hos mamma istället och gå bredvid mig" så gör han det. Men på Amir går det in i ena örat och ut genom det andra. Eller rättare sagt, det går inte ens in genom det ena örat.
Jag kan nämna hur många tillfällen som helst då han har varit nära att bli påkörd av galna bilförare som bara har i tanken att de fort måste åka till jobbet. Jag kan också nämna hur många tillfällen som helst då han har varit nära att drunka i fontäner eller sjöar eller åar tack vare att han älskar vatten och måste till varje pris ta sig ett dopp.
Därför är det ett riktigt projekt att ta honom till och från dagis när man samtidigt ska släpa på Elias plus bebis.
Eller om man ska någon annanstans och har varit så puckad så man har glömt vagnen hemma och ska försöka hålla honom i handen, något som alltid misslyckas då han slänger sig på marken och skriker, eller sliter sig från handen och rusar iväg.

Något som jag därför har tänkt länge på om jag skulle inhandla är, hör och häpna, en sele. Och ett koppel. Ja, Amir kanske får bli min lilla hund.
Usch, hur hemskt låter inte det.
Men jag kan liksom inte se någon annan lösning?

Jag minns när jag var i London en gång på den gamla goda tiden, och på den engelska flygplatsen såg jag ett föräldrapar som hade en liten dotter, kanske 3-4 år gammal, som hade sele och koppel på sig. Jag minns fortfarande hur jag bokstavligt GLODDE på detta fenomen och diskuterade med mina kompisar hur hemskt det ser ut, herregud, ser dom sitt barn som ett husdjur eller vad är det frågan om?? Vilken kränkning!!!!

Nu inser jag att detta var tankar som dök upp i huvudet på en totalt oerfaren och inskränkt person som inte kan förstå andra människors situationer.
Nu inser jag att dessa föräldrar säkert hade en bra anledning till varför de gjorde som de gjorde, och att denna "kränkning" faktiskt inte är mycket värre än att gå runt med barnet i en vagn (fastselat däri dessutom).
Det passar sig helt enkelt inte att förfasa sig över andra föräldrars val, för det finns som sagt var säkert en anledning som andra inte är kapabla att förstå.

Men ändå tvekar jag till att köpa en sele trots att jag vet att det vore en jättebra lösning (även för mamman i artikeln, undrar om hon har övervägt det?) och allt skulle vara såå frid och fröjd om vi kunde använda en sådan.
Amir kunde lära sig att gå fint bredvid oss utan att det innebär livsfara (han får ju som sagt var lära sig saker på andra vis, tex genom praktik, istället för att man förklarar saker för honom som han ändå inte tar till sig). Han kan ju inte åka vagnen hela livet. Han älskar sin vagn men frågan är nu om det inte ser ännu dummare ut att en stor pojke åker vagn än om han har sele på sig.

Hur man än gör lär man ändå bli offer för blickar och för tankar liknande de som jag själv hade för ca 5 år sedan. Det är ju alltid så att folk behagar bry sig om hur andra väljer att leva sina liv. Jag har redan fått kommentarer om att Amir åker vagn ("har han inga egna ben att gå med?") samt att han fortfarande har blöja ("lata föräldrar"). Detta för att hans funktionshinder inte syns. Skulle det synas så skulle det vara lättare. Då kunde alla förstå varför jag har anledning till att gå runt med mitt barn som en hund.

Det säljs faktiskt riktigt fina selar dessutom. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det känns dumt, och det ser dumt ut. Även fast det är en grej som man kan se väldigt ofta i tex England och USA.
Kanske är det bara i Sverige som vi är så otroligt vagnfixerade.
Egentligen är det ganska korkat när man tänker efter. Folk förfasar sig över att någon går ut och "rastar" sitt barn, men är det egentligen bättre att placera barnet i en vagn och släpa runt på det som om det vore okapabelt att gå själv? När barnet går i sele så får det i allafall röra på sig själv. Det behöver inte fraktas runt som om det vore en vara.
Det allra mest naturliga är faktiskt att bära på barnet tills det är så stort så det kan gå själv (och om man då är rädd för att farliga saker ska hända så kan man ju ha en "säkerhetslina"). Varför inte egentligen? Kolla på bilderna på alla kändismammor (i USA), alla går ju runt och bär på sina barn eller håller dem i handen. Det är inte ofta man ser vagnar där (utom när de är spädisar och då har de Bugaboo-vagnar. Undrar om de säljer dem på Ebay sen?).

Nej, jag önskar jag kunde revoltera lite, sticka ut från strömmen och på så vis kunna gå ut med Amir på vanligt vis. Så man slipper att han får ruttna benmuskler pga för mycket vagnåkande eller så man slipper kuta efter honom i hög galopp så han inte ska bli påkörd.
Vilket alternativ finns det egentligen?

Ibland önskar jag att jag bodde i USA.






P.S. Jag snubblade över artikeln på en blogg skriven av en mamma som har en autistisk dotter. En fantastisk blogg och en fantastisk mamma. Här. D.S.

2 kommentarer:

Jemima sa...

Malin Alfven, barnpsykologen som brukar svara på frågor i Vi Föräldrar, rekommenderade faktiskt en gång sele till en familj vars barn var just som Amir dvs livsfarligt rymningsbenäget. Jag tycker det låter som en bra idé, men så har jag ju också själv spärrat in mina barn i lekhage när de var små. ;)

Anonym sa...

www.angholmen.com har fina selar!