onsdag 8 oktober 2008

hur kan man vilja bli förskolelärare?

Idag när jag lämnade Elias på dagis så var dom redo för att gå ut. Nästan alla barnen var färdigklädda med regnkläder, stövlar, mössa och hela köret. När Elias kom in i tamburen så kom en pedagog fram till honom och kvittrade:
-Heeeeej Elias, vet du vad, vi ska gå ut i skogen nu så du behöver inte klä av dig!
Elias lyste upp och då kvittrade jag vidare:
-Nämen hörde du det Elias, VA ROLIGT!
-Ja, vi ska ta med oss bullar och äta i skogen!
Kvitter igen.
Jag fortsatte i samma anda. Åååå va roligt, äta bullar i skogen!!!!
Även pedagogerna hade full yttermundering på sig. Blåa regnjackor med kommunens logga, gummistövlar, mössa och vantar. Redo för en härlig dag i skogen.
Man måste ju spela inför barnen, men när jag gick ut därifrån kunde jag inte låta bli att tänka, herregud, det där gör dom frivilligt???
Pedagogerna alltså.
Jag kan i min vildaste fantasi aldrig tänka mig att bli förskolelärare. Det är ett av de yrken som jag inte ens vill överväga. Och skogspromenader och utflykter är en av anledningarna.
Hela det här tvånget till att vara ute hela tiden, varje dag, i ur och skur.
"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", heter ju världens hemskaste ordspråk.

Anledningen till min "äta bullar i skogen-fobi" är att jag själv har gått på dagis en gång i mitt liv.
Och jag hatade det.
Jag var så pass gammal när jag gick på dagis (inte så liten som Elias alltså, som verkligen på allvar tycker att allt är roligt) så jag hade fått en egen vilja och kunde själv begripa att det är inte rimligt att tvinga barn att vara ute i alla väder. Över huvud taget är det inte rimligt att tvinga barn till aktiviteter som de inte tycker om, är rädda för eller av olika anledningar inte kan eller vill vara med på. Och det är verkligen inte rimligt att sitta i skogen i duggregn, fem plusgrader och försöka vara glad och äta bullar trots att det ligger en myrstack bara en meter ifrån dina fötter och du är livrädd för myror.
På mitt dagis var man tvungen att vara ute varje dag. Man fick inte på något vis slippa undan och sitta inne. Aldrig i livet. Jag var fem år och hade utvecklat ett större intresse för att sitta inne och läsa böcker än att springa ute och leka tafatt eller hoppa hage. Att man då var tvingad att varje jävla dag vara ute och vara med på sådana akvititeter, som jag uppfattade som meningslösa, var ett riktigt trauma. Dessutom var jag aldrig duktig på lekar. Jag kom alltid sist och förlorade. Och jag var rädd för alla pojkarna som hade en förmåga att slåss. När jag var inomhus så var jag skyddad. Jag kunde sätta mig i kuddrummet och läsa eller lägga pussel. Ingen tvingade mig till någonting och om jag inte ville vara med på någon lek som jag visste att jag skulle förlora så behövde jag inte.
Men när vi var ute, varje dag mellan 10-12, så var det andra regler.
En gång i veckan var vi också tvungna att gå ut i skogen och äta mellanmålet utomhus. Det var ett ännu värre trauma. Något blev alltid fel. Antingen så hade jag glömt gummistövlarna hemma. Eller regnkläderna. Eller mössan eller vantarna. Så på ett eller annat sätt så frös jag alltid eller blev blöt. Och det fanns inga kläder som jag kunde låna, konstigt nog. Och så tappade jag alltid bullen i marken så den blev smutsig och äcklig och inte kunde jag få en ny. Eller om vi fick en smörgås så tappade jag den med smör och ost-sidan neråt. Så fick jag peta bort barr och löv från smöret. Eller så kom pojkarna och snodde min bulle och fröknarna bara skrattade bort det och sa att pojkar är ju så busiga. Och om vi för en gångs skull fick saft, så fick vi det i små vita plastmuggar med streck på. Då skulle saften hällas "upp till sista strecket", lika mycket för alla. Men otur som jag har, så tappade jag muggen med saft och inte kunde jag få en ny. "Tänk om alla ber om ny saft, då räcker det inte". Och sen skulle vi leka Törnrosa eller sista paret ut eller kurragömma. Jag kom alltid sist och om det var jag som skulle leta när vi lekte kurragömma så hittade jag aldrig någon och till slut var vi tvungna att ge upp och gå hem.
Det är även minnen som dessa som gör att jag har fobi för fikakorg samt inbjudningar till diverse sommarfester och vårfester och höstfester där det står "medtag eget kaffe".
En sådan inbjudan fick vi i somras och Muneer tyckte att det skulle vara jättekul, men jag deklarerade bestämt att då får han gå dit själv, för jag tänker inte ta med eget kaffe och sitta i dåligt väder (för det blir alltid dåligt väder på sommarfester) och försöka vifta bort getingar och äta äckliga mackor med smält smör eller söndersmulade mariekex och sen ska det spelas brännboll och det är så pinsamt så jag tänker inte ens skriva något om det.
Stackars mina barn, dom kommer aldrig få gå på några sommarfester, eller så får de helt enkelt gå dit själva eller bara med Muneer. För jag ska ALDRIG MER gå på någon "medtag egen fikakorg"-tillställning, nu när jag har rätt att bestämma själv så vore jag dum om jag inte gjorde det. De kommer säkert bli jättesura på mig för att jag inte vill vara med på grejer som deras skola mm anordnar och dom kommer säga att alla frågar var deras mamma är, men det skiter jag i. Jag har alldeles för många dåliga minnen av fester och utflykter med äcklig eller ofullständig matsäck (mamma glömde alltid att packa ner dryck åt oss tex, kaffet till henne och pappa var livsviktigt men vi fick titta på när dom andra barnen drack Sunkist och Mer) och fjantiga aktiviteter där endast de starkaste överlever så jag vill inte utsätta mig själv för det igen. Dom får väl säga att deras mamma har fikafobi.

När jag tänker efter är det hyffsat motsägelsefullt att jag med detta dagishat sätter mina egna ungar på dagis. Men man har väl inget val, och jag tvingar mig själv att tro att dagis är bättre nu för tiden.

Nu känner jag inte heller något dåligt samvete för att lämna Elias på dagis en dag som denna, eftersom jag vet att han tycker det är jätteroligt, men jag grubblar istället över de stackars pedagogerna.
Att de alltså helt frivilligt går med på att dricka kaffe i termos med röven i en myrstack.
Jag vet att de har valt denna utbildning och detta jobb eftersom de ser något givande med det, men hur är det med dessa baksidor? Är det lika roligt att springa i skogen i dåligt väder och att stå ute på gården och frysa fingrarna av sig när det är 20 minusgrader?
Det är säkert mysigt på sommaren i och för sig, när man kan sitta på en bänk och sola. Men vi vet ju alla hur det är med den svenska sommaren, den varar i ca två veckor och sen är vi tillbaka i regnrusket.
Jag är säker på att de som väljer att bli förskolelärare aldrig har gått på dagis själva.
Eller så är det kanske just det som de har gjort. Fast ett mycket bättre dagis än det som jag gick på, där man faktiskt inte behövde gå ut varje dag och där man inte blev tvingad att vara med på aktiviteter.
Eller så är alla förskolelärare gröngölingar som älskar att vara ute oavsett väder och som älskar skog och mark. Så måste det ju vara. De flesta som börjar en förskolelärarutbildning är väl medvetna om att jobbet innebär väldigt mycket skog och mark och utetid. Och det finns ju faktiskt människor som på allvar tycker att det är trevligt att vara utomhus.
Jag hoppas det för deras egen skull.

Det är väl på sin plats att säga här också att det är få yrkesroller som jag beundrar så mycket som förskolelärare. Inte bara på grund av att de står ut med ovan nämna saker för våra barns skull, utan för allt annat. I allafall den förskolepersonal som jag har träffat är otroligt duktiga, beundransvärda och kompetenta. Till skillnad från vad många andra föräldrar gör så skulle det aldrig falla mig in att klaga på personalen. De är skitduktiga och tar ofta bättre hand om mina barn än vad jag själv gör. Det är personer som dom som formar Sveriges framtid så det tycker jag att vi ska beundra. Bara för att vi är barnens föräldrar så betyder inte det att vi har rätt att klaga på minsta lilla fel eller misstag som händer. Speciellt inte när det gäller saker som vi inte kunde göra bättre själva. Sen måste man faktiskt tänka sig in i deras situation, med stressiga scheman och personal som ofta är ofullständig och ibland vikarier som inte fattar nånting och saker som kör ihop sig och samtidigt ska man ta hand om 4-7 barn själv. Jag skulle vilja se föräldrarna fixa det själva. För det mesta om det är något som strular så är det inte ens personalens fel utan kommunens eller rektorns.
Så jaha där fick jag det sagt. Kanske ska säga det till personalen istället förresten. Men då kanske dom tycker att jag är en sån där fjäskmamma.

Jaja. Hur som helst så förstår jag fortfarande inte hur man kan välja att bli förskolelärare.
Inte präst heller för den delen. Men det är ett annat inlägg.

Inga kommentarer: