lördag 4 oktober 2008

jag har fått en ny idol

Jag kunde inte sova igår för jag låg och tänkte på henne.
Jag har väntat i 25 år på att någon som hon skulle komma!
Tänk vad mitt liv hade varit lättare om det fanns någon som hon när jag var tonåring. Eller ja, hon fanns ju, men hon var ju inte upptäckt.
För er som inte hänger med i mediabruset så pratar jag om LouLou Lamotte.





Hon är alltså stor som ett hus. Folk kallar henne för köttbulletjejen.
MEN hon har en röst som typ kan lyfta berg, jag har aldrig hört något liknande. Inte nog med det så har hon en helt fantastisk personlighet, så glad, så strålande, så färgstark och vilken karisma. Och allt detta ser förbi att hon säkert väger mer än 100 kg.
Hon är ett föredöme, hon är en riktig idol!
Nu tänker folk "bjä bjä, hur kan fetma vara ett föredöme, bjä bjä".
Nej, det är väl knappast tjockleken som är ett föredöme, lika lite föredöme som en anorektisk Paris Hilton är.
Det är hennes självförtroende, hennes självkänsla, att hon bara skiter i alla mediaideal och att hon vågar ställa sig på scenen i storlek 50 och bara rocka (soula) taket av TV4-studion.

Säg mig vilken annan tjock tjej skulle våga, orka, ha tillräckligt mycket självförtroende till att ens försöka?

Jag är ju inte speciellt smal själv, har aldrig varit, jag tycker själv att jag är tjock som f-n, som en köttbulle.
Och jag ska inte ljuga och förneka att det är och har alltid varit skitjobbigt, speciellt på grund av alla ideal som finns och de oskrivna regler som omger en som säger att man kan aldrig bli något och man kan aldrig lyckas om man är överviktig. Det är ingen idé att man ens försöker.
Varenda jäkla sommar när man ska "komma i sommarmodet", varenda jäkla vinter när man ska "träna bort julmaten", varenda jäkla höst när man ska "undvika att sitta inne framför TVn och lägga på sig kilon bara för att det regnar ute".
När man går i affärer och måste ge upp efter typ fem minuter för man inser att det finns inte en chans i världen att det finns några kläder som passar eller ens skulle se bra ut på mig.
Överallt där man går så blir man synad och trots att alla egentligen ogillar att det är på detta sättet, att kroppsstorleken ska betyda allt, så är det så.
Det genomsyrar hela ens liv.
Utseendet betyder allt.
Detta har jag fått inpräntat i min hjärna sedan tidig tonår och lika länge har jag vetat att jag duger inte för jag är tjock och kan inte ha på mig några coola snygga kläder som är inne, utan måste alltid handla tantkläder på "Big is beautiful"-avdelningen på H&M (dubbelmoral).
Och hur jäkla kul är det på en skala när alla ens kompisar ser ut som tändstickor och handlar upp hela lönen på snygga kläder och dansar häcken av sig på dansgolvet för det passar dom, dom är snygga när dom gör det, det är accepterat.
Men jag, nja, jag får sitta i ett hörn med mina fula tantkläder.

Och det är media som bestämmer allt. Tillsammans med några fula gubbar i Milano och Paris som bestämmer vilka som går gå på catwalken.
Och de bestämmer att när man är snygg och smal och passar in i idealet då har man livet framför sig och allt vad det innebär.
Alla vet att om tjocka tjejer skulle bli mer accepterade i media, då skulle de också bli det i verkliga livet, och allt skulle bli frid och fröjd.
Men ändå är det ingen som har gjort något.
Kanske beror det inte bara på mediavärlden, kanske beror det också på de tjocka tjejerna?
Om de börjar visa att de faktiskt inte bryr sig, om de börjar våga ta plats och visa upp sig och visa att de duger, då kanske det också är början på något nytt. Tjejerna måste ta makten ifrån de som har den.
Precis som LouLou gör.
När hon trampade in på första audition och bara med det visade att hon bryr sig inte, hon vågar, hon vill, hon kan, och sedan sjöng så håret reste sig på juryn.
Då förstod även dessa mediamänniskor att en sån tjej kan man inte säga nej till. När en så sprudlande fantastisk tjej står framför en så betyder kroppshyddan ingenting längre.

Och det är det jag tackar för. Inte bara att LouLou visar att tjocka tjejer KAN, utan också att media faktiskt accepterar att hon visar upp sin tjocka röv i TV. De kan väl inte låta bli, de FÅR inte låta bli, för man kan inte gå miste om en sådan talang.

När jag var i Indien första gången och träffade Muneer så blev jag chockad eftersom alla tyckte att tjocka tjejer är så vackra, så även Muneer. Jag stod som ett frågetecken.
Muneer sa då det som jag och för sig redan visste, att ytan är bara ett skal, det är det som finns innuti och vad man kan göra med det som räknas.
Sedan dess har han ständigt försökt övertyga mig om att det är vad man kan och vad man vill som har betydelse, oavsett kroppsstorlek och oavsett antal finnar i ansiktet.
Men jag har inte riktigt greppat det ändå och han har stundtals blivit förbannad på mig för att jag har så dåligt självförtroende och tror att jag är eländigast i världen för att jag inte kan ha snygga kläder. Han vill ta med mig till coola klädaffärer och visa att det finns jättefina kläder i större storlekar och att om jag bara rycker upp mig och kammar håret så mår jag mycket bättre.
Det brukar låta ungefär:
-Titta här vilken snygg tröja.
-Nej herregud den kan jag inte ha, jag är för tjock.
-Nej du skulle passa jättebra i den, kolla här, den finns i storlek 44.
-Nej lägg av nu, jag kan absolut inte ha den, det är inte min stil, folk skulle asgarva, typ "kolla hon försöker va sexig men det lyckas inte". Här är ett par mjukisbrallor, dom tar jag.
-Men varför måste du trycka ner dig själv hela tiden? Du blir ju inte snyggare om du har så kasst självförtroende jämt.
-Nej men det har jag för världen är inte till för såna som jag. Mjukisbrallor är billigt också. Nu går vi. Jag vill inte va här.
Och så blir han jättesur. Och jag också.

Men så dök LouLou upp i TV-rutan och Muneer som annars inte brukar kolla på Idol stannade upp och pekade:
-Kolla på henne! Hon är ju jättetjock! Hon är ju tjockare än du! Och vad GLAD hon är! Vad hon sjunger bra! Kolla hennes kläder! Va fin hon är! Oj vad hon visar att hon KAN! SE OCH LÄR!

Och han har precis rätt och därför är hon min idol! Jäklar vad jag ska rösta, brukar inte göra det men nu gör jag det, för nu börjar det hända något i världen.

Den "mulliga" modellen vann ju Top Model också för övrigt!
Herregud, vart är världen på väg?
Hoppas till något bättre.


Nähäpp, nu blir det frukost och så måste jag ta ett djupt andetag, slipa min stridsyxa och ta tag i helgen.

1 kommentar:

Jemima sa...

Jag tycker också LouLou är jättebra! Sjunger gudomligt, vacker, glad, full av energi!

Boktips: En av mina favoritböcker heter "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith, den handlar om en storväxt afrikansk dam som löser mysterier och dricker rooibos-te hela dagarna... I Botswana (där böckerna utspelar sig) kallar man att vara tjock för att vara "traditionellt byggd" och där är det varje mans dröm med en kraftig, bastant kvinna, ju större dess bättre. :)