måndag 13 oktober 2008

läs inte detta för det är alldeles för långt

Jag växte upp i en stor familj.
Det var som taget ur en tysk reklam. Kärnfamilj.
Mamma och pappa var inte skilda och dom verkade för det mesta lyckliga, förutom när mamma skrek på pappa vid köksbordet av okänd anledning. Men de var välutbildade, hade jobb, och pengar ibland. Vi bodde i ett stort hus och vi var inte WT. Jag hade rosa kläder, lekte med my little ponies och fick varenda smycke jag pekade på av min pappa. Mina bröder var snuskigt duktiga i skolan och alla vi lärde oss läsa och skriva jättetidigt och var lärarnas gullebarn.
Jag hade många kompisar och min barndom var exemplarisk, nästan perfekt. Jag var jättelycklig hela tiden och utan att låta patetisk så skulle jag vilja att mina barn får en lika bra barndom som jag.

Men sen blev jag tonåring och den gulliga (???) lilla flickan förvandlades till ett PMS-monster. Min pappa var inte längre lockad av att köpa smycken till mig och mamma och jag bråkade för det mesta. Av någon konstig anledning förvandlades mina bröder inte till några PMS-monster, de skötte sig och var trevliga och fortfarande lärarnas gullebarn.
Och de visste vad de skulle göra med sina framtider.
Och de var grymt duktiga i skolan.
Det fick jag höra ganska ofta av lärarna. Eftersom de också haft mina storebröder i klassen så fick jag omedelbart förväntningarna på mig när lärarna fick höra mitt efternamn.
Men snart fick de lära sig att efternamnet var det enda vi hade gemensamt. Och de blev besvikna såklart, för de trodde att jag skulle vara lika trevlig och duktig. Men jag var ju PMS-kärring och dessutom ifrågasättande, kaxig och pratig. Jag hade för det mesta bra resultat på proven och lärarna ville ofta läsa upp mina uppsatser för hela klassen, men vad hjälpte det när jag var en osnuten tonårstjej som hela tiden ville synas och höras.
Om man var min lärare så hade man två val; hata mig eller älska mig. Jag är inte som mina bröder och hör sen. Jag är jag.
Och de lärarna som valde att hata mig gav mig pinsamt dåliga betyg medans de som valde att älska mig gav mig MVG.

Sen fick jag konstig nog en pojkvän och han var dum i huvet.
Men jag fattade inte att han var dum i huvet, för han var min första (riktiga) pojkvän och jag brydde mig inte, för jag var så fånigt romantisk och jag tänkte som så att om någon helt plötsligt är kär i mig då är det nåt speciellt med den personen.
Pojkvännen hade dock någon konstig personlighetsstörning som jag inte förstod förrän ca ett år senare. Alla andra försod det däremot, utom jag. Och alla andra ville förklara det för mig men jag ville inte lyssna.
Han var inte min stil alls, han var inte alls vad jag hade drömt om. Han var tvärtemot allting, men han var snäll ibland och han var kär i mig (tror jag, men det kanske han inte var trots allt), och det tyckte jag räckte.
Och jag hade så dåligt självförtroende (varför jag fått det har jag ingen aning om), så jag ville hålla fast vid honom och löd hans minsta vink.

Han kunde komma fram till mig klockan halv nio på morgonen, precis innan en viktig lektion, och säga "kom, nu sticker vi", och jag stack med honom utan att säga ett pip.
Han var skrämmande.
Han hade en yta som påminde om Ferdinand men han var ett manipulerande svin. Jag vill inte gå in på närmare detaljer men det var tråkigt att jag kom på det så sent och tur att jag ändå kom på det så tidigt.

Pojkvännen fick mig att skolka 33% av gymnasietiden och därmed sabbade jag hela min framtid.

När jag gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg så insåg jag att jag aldrig skulle kunna komma in på den utbildning som jag vill. Om jag nu visste vad jag ville.
Jag blev smått deprimerad av detta faktum och skaffade mig en egen lägenhet och började jobba på McDonalds.

Men efter att ha bott i lägenheten ett tag och inte gjort något annat än jobbat och sedan supit skallen i bitar på helgerna, så började jag sakna den gemenskapen som fanns i ett stort hus med en stor familj. Och på det så orkade jag aldrig laga ordentlig mat eller tvätta, och lägenheten stank kattpiss hela tiden, så jag ville flytta tillbaka hem till mamma.

Mamma tyckte säkert att jag var bortskämd men kunde ändå inte säga nej och lät mig flytta tillbaka.

Då insåg jag att jag var tragisk. Jag var 20 år, bodde hemma hos mamma, söp skallen i bitar på helgerna, jobbade på ett så gräsligt ställe som donken, jag visste inte vad jag ville med mitt liv och framför allt så hade jag ingen pojkvän.
Jag kände en kille som verkligen var en drömkille, men han var svår, han hade säkert identitetsproblem.
Jag bara tänkte på min framtid. Vad skulle det bli av mig? Vad vill jag? Vem är jag? Varför? Hur? När?

Sen sa jag upp mig på donken, för någonstans måste man ju börja om man vill finna sig själv.

Det var då det hände. Jag hade planer att flytta till London med en kompis, men kompisen ballade ur i sista sekund.
Och vart åker man om man vill hitta sig själv?
Indien såklart.
Så jag åkte dit, och jag vet inte om jag fann mig själv, men jag fann en man som var precis den man som jag hade drömt om när jag var liten och hade rosa kläder och en massa smycken.

Han följde med mig hem till Sverige och jag fick ganska snart veta att jag var gravid, och jag tyckte att allt var perfekt.
Nu hade jag fått det som jag längtat efter när jag fjantat mig på donken. En familj. Lycka. Mindre pengar och mycket strul, men jag har lärt mig att pengar spelar ingen roll när det finns kärlek och lycka (naivt?).
Det var bättre än jag någonsin vågat önska mig.

Men sen var det som att jag fick en stor käftsmäll från ovan och sen dess har det inte slutat. Jag har fått käftsmäll efter käftsmäll och jag undrar vem det är som tycker att det är så kul att misshandla mig.
Vad har jag gjort för fel? Varför förtjänar jag inte ett lyckligt och perfekt liv som jag hade när jag var barn? Alla ska vara glada. Lycka. Smidighet. Allt ska gå som på räls.
Men det vill det inte.
Istället avlöper de dåliga nyheterna varandra och jag ser aldrig något slut på skiten.
Finns det någon mening med detta? Jag skulle gärna vilja veta vad det är i så fall.
Hur kan så mycket skit drabba en och samma person?
Hur mycket ska man tåla?
KAN man tåla det?

Min största stöttepelare i livet, min mamma, dog ifrån mig, oss.
Min man, som jag själv släpade hit från Indien, blev inlagd på psyket och man kom fram till att han har en bipolär sjukdom.
Min son, vår lyckoamulett, som var den som gjorde att min man kunde stanna i Sverige och som min mamma såg så mycket fram emot att få träffa, har autism.
Vad blir nästa grej?

Jag ska aldrig mer ta något för givet. Jag ska aldrig mer hoppas på något.
Livet får fortlöpa som det vill. Jag hänger på. Det kan jag,
i allafall ska jag försöka.

Nu är Amir sjuk igen och medans jag skrivit detta tragiska inlägg har han bara suttit på sin gunghäst och sjungit.
Jag är en dålig mamma som inte tar hand om honom när han är sjuk.
Måste göra det nu, om han tillåter mig. Han blir väldigt avskärmad när han är sjuk så vi får väl se.

Jag ska försöka skriva något annat senare för att komma på andra tankar.
Måste läsa lite meningslösa nyheter på Aftonbladet.

Tjoflöjt.

2 kommentarer:

Helena sa...

Oj, vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver i detta inlägg... Skulle nästan kunna varit jag som skrivit det! Visst är livet orättvist ibland... mot vissa...

Jemima sa...

Och jag känner mig dum som har haft en motorväg hela livet, typ... allt har bara flutit på. Samtidigt som jag är lycklig över hur bra jag har det så känns det så fel och orättvist för om det är någon som verkligen inte förtjänar sådan tur, så är det jag...