fredag 24 oktober 2008

nu händer det grejer!

Den här veckan har varit helt störd. Därav mitt icke-bloggande. Det känns som att alla benen i kroppen är brutna. Varje natt har Amir gjort till en vaknatt och inte har jag fått vila på dagen heller för Maria är i en tillväxtperiod och har fått för sig att hon ska äta dygnet runt. När hon inte äter är hon visserligen ganska snäll, men det märks inte just för att hon jämt äter.
Och Elias har inga glada dagar heller som bekant.
Just nu är han dessutom sjuk igen. Eller rättare sagt, han hade 38 graders feber igår i typ en halvtimme och idag måste han bara för det vara hemma hela dagen och ha en berömd feberfri dag. Och nästa vecka är det höstlov så han får inte vara på dagis över huvud taget.
Vad hittar man på med en galen och trotsig tvååring hela dagen egentligen? Han är glad och mysig bara man underhåller honom. Men jag orkar och kan inte underhålla honom hela tiden. Det bara går inte.
Och bara för det så får jag inte ha mina kvällar i fred heller eftersom Maria är som mest hungrig då.
Blääää vad allt suger apröv. Förlåt men jag får säga såna otrevliga saker just nu, jag tycker jag har rätt till det.

MEN jag hade faktiskt en poäng med detta inlägg.
Igår fick vi tid till två utredningsdagar!!! Äntligen!!!!!! I november!!!
Det blir till att börja med två observationsdagar, en på Habiliteringen och en på dagis. En psykolog och en specialpedagog ska sitta och glo på Amir hela dagen och bedöma allting om hur han leker, beter sig, äter, kommunicerar och så vidare. Samtidigt på Habiliteringen så ska jag och Muneer bli intervjuade om Amir, om precis allting från den dagen han föddes tills nu.
Sen blir det en massa olika tester, språktester, begåvningstester och sånt. Jag skulle få mer info i ett brev hem men detta sa dom på telefon.
Och dessutom, hör och häpna, så har vi blivit inbjudna till en föräldrautbildning!!!!
Något som jag har väntat på i ett år. Det är en två dagar lång utbildning för föräldrar till barn inom autismspektrat.
Jag trodde aldrig att dessa dagar skulle komma. Jag trodde att vi skulle få vänta flera år, att de skulle tappa bort våra ansökningar, flytta oss tillbaka i kön, krångla hit och dit hela tiden. Men nu är vi tydligen här.

Och det bästa av allt. Den 25 november får vi diagnosen.
Hjälp. Jag är ju förberedd på vad det är för något, jag har vetat i ett år, alla säger samma sak. Men ändå blir jag spyfärdig av tanken. Tänk om han inte har autism? Tänk om han har något annat? Något "värre"?
Och bara att få ett ord på det hela gör mig spyfärdig. Konstigt nog, då det egentligen bara är bra. Det är ju en diagnos vi behöver så att man kan komma någonstans i livet, så att Amir kan komma någonstans. Men det är ändå så skrämmande på något vis. Det blir så glasklart och så uppenbart att det är något fel på pojken.

Trots allt så har vi faktiskt hela tiden haft ett hopp att det ska vara en övergående grej och att allt en dag ska bli bättre, typ som genom ett mirakel. Samtidigt som vi inte har blundat för problemen eller förnekat någonting så har man ju alltid hoppats på något bättre ändå.
Nu är vi så vana vid tanken och nu är vi så förberedda, så vi vet knappt något annat. Om Amir till exempel helt plötsligt skulle börja prata så skulle det kännas jäkligt konstigt. Han skulle helt plötsligt bli en annan person. Det skulle bli skumt.
Fast samtidigt så saknar jag den sonen som jag hade för två år sen. Han som var social och hade börjat prata lite och inte alls var okontaktbar eller hade konstigt tvångsbeteende. Vart tog han vägen?
Visserligen förnekar jag inte Amir som han är idag på något vis.
Men jag bara sörjer oerhört att jag inte kan prata med honom.
Förhoppningsvis så kommer det bli ändring på saken från och med den 25 november, då vi vet exakt vad som är fel med honom och hur vi kan hjälpa honom.
Att få svart på vitt att ens son är funktionshindrad, att det är nåt fel i hjärnan på honom, är skrämmande, läskigt och svårt. Men det är i allafall bättre än att leva ett liv i förnekelse och bara göra saken värre för honom och för oss.
Låt det bli som det blir, jag kan ta det. Nu kan jag det.
Det kanske behövs denna kötid och väntan för att bli förberedd? För om det kommer som en chock, pang på, så kanske det blir svårare.
Men vem vet, jag kanske blir chockad nu också, om det blir ett annat resultat än vad vi tror.
Man vet ju aldrig.
Bara hoppas på det bästa. Och det bästa i det här fallet är vad som helst som det finns hjälp för. Bara det finns hjälp att få så är jag lugn. Tror jag.

Nu river Elias lägenheten medans jag skriver det här. Jaja, skyll mig själv som försöker skriva när barnen är vakna.
Jag ska aldrig mer göra det. Jag ska faktiskt bättra mig på det planet och tillbringa lite mer tid med barnen än att bara gnälla och försöka vara för mig själv. Av någon konstig anledning mår jag bättre och är mindre stressad om jag gör det, har jag märkt. En intressant insikt.

Må väl alla.

Inga kommentarer: