lördag 11 oktober 2008

rosa fluff

Hon är ju helt underbar. Hon är ju helt fantastisk. Så mycket kärlek har jag aldrig känt förut. Faktiskt. Inte ens för mina pojkar. Jag satt precis och var förbannad för att allt är allmänt kasst här i livet, men så vaknade hon där hon låg och sov i babysittern. Och det första hon gjorde när hon slog upp ögonen var att se mig och då log hon värsta stora leendet. Och jag bara kände att det går inte att vara arg längre.

Så var det aldrig med pojkarna. Deras leenden har aldrig fått mig att smälta så. Om jag har varit ledsen eller förbannad så har dom inte kunnat ändra på det, på det sättet som hon gör.
Jag förstår ingenting.
När jag tidigare har hört andra mammor kvittra över sina bebisar och att dom är så uuuuuunderbara och att livet med dom är så uuuuuuuunderbart så har jag aldrig känt igen mig. Och sen har det visat sig att dom har jättelugna bebisar som bara är tysta och ligger och ler. Och äter och sover.
Och nu känner jag igen mig. Nu fattar jag precis vad dom menar.
Nu känner jag att livet med bebisen är uuuuuuuunderbart och jag vill inte alls att hon ska växa upp.
Och vilken frihet att kunna gå ut och gå med vagnen utan att bli rädd att hon ska börja skrika och jag måste skynda mig hem.
Och vilken känsla att få sova på natten fast bebisen ligger alldeles bredvid men hon säger inget trots att hon är vaken.
Och hon är bara alldeles för mysig, när hon är vaken så ligger hon bara och tittar och skrattar.
Hon gör mig glad, hon gör hela mitt liv mycket lättare.
Tänk att det kunde bli så, det trodde jag aldrig, men jag tackar ödmjukast för att det inte blev katastrof.
Istället känns livet lättare än någonsin sen hon kom.
Det känns som att jag har en anledning till att kämpa lite mer nu.
På något sätt så känner jag mig så stark, det känns som att jag har ett mål, det känns som att jag har något vettigt att göra. Faktiskt.
Och jag vill aldrig någonsin dö, ingenting får någonsin hända mig. Jag måste leva och se min dotter växa upp.
Är det för att hon är en tjej? Varför? Det är ju orättvist.
Jag känner mig jätteorättvis mot pojkarna, men jag kan inte hjälpa det.
Det handlar inte om att jag skulle älska henne mer än dom. Det handlar bara om att jag är så otroligt tacksam för att hon är så underbar, och bara underbar hela tiden.

Nog kommer jag att få äta upp vad jag säger nu när hon är tonåring, det tror jag inte annat.
Men låt mig njuta lite för stunden.

Och jag känner att jag bara vill ge henne allt. Jag vill skämma bort henne jättemycket. Jag vill göra allt för henne och ge henne hela världen, typ.
Jag har aldrig tänkt så innan heller.
Varför är det så?
Jag är ju riktigt jävla fjantig.
Och så vill jag bara klä henne i rosa och lila.
För att alla ska se att hon är en tjej, för att alla ska se att jag har en tjej.
Alla ska se att jag är så jävla bra för jag har två killar och en tjej.

Nu kom jag på varför. Det är ju för att en dotter har varit min högsta önskan sen jag var barn. Den önskan har varit så jäkla stark så jag har inte ens vågat önska det. Då säger det ju faktiskt sig självt att jag känner mig glad över henne.

Alltså fuck allt annat, meningen med livet är inget annat än mina barn.

Nu känner jag mig så himla patetisk så jag måste lägga ner, det är inte bra för mig att skriva såna inlägg. Att vara så rosenröd är inte min natur.
Förlåt.

Inga kommentarer: