tisdag 25 november 2008

Jaha.

Då har dagen gått som man har väntat på i ett år.
Nu har Amir fått sin diagnos.
Den blev autistiskt syndrom.
Det var ingen överraskning för oss. Men lite konstigt känns det allt.
Har suttit hela dagen idag bakom en tvåväggsspegel och kollat på när läkare och psykolog gjort massor med tester på honom. Sen sa psykologen "jag behöver inte testa mer, det är så glasklart".
Ja, det var ju glasklart för oss också redan från början.
Vi behövde bara ett klartecken så att vi kan börja slåss mot samhället.
För det är ju det som återstår nu.
Annars ska vi träffa teamet igen den 5e december och få veta exakt vilken grad av autism han har samt om det finns någon språkstörning också, eller om språkstörningen är inbakad i autismen. Om den inte är det så är det bättre, för det betyder att det är lättare för honom att lära sig prata.
Finns inte så mycket mer att säga just nu, det kommer nog senare.
Hej.

måndag 24 november 2008

White Trash

Läste igenom mitt förra inlägg och insåg att jag är sååå white trash.
Jag har väl misstänkt det ett tag, men med klädstilen så blir det pricken över i:t.
Vi har oxblodsfärgade skinnsoffor hemma, vitrinskåp som innehåller konstiga grejer, skum inredningsstil i allmänhet.
Vi är inte ett dugg påverkade av finanskrisen, vi får våra bidrag som vanligt och sparkontot står fortfarande på noll.
Vi äger inte ett skit men är skyldig desto mer.
Och vi är inte utbildade och har massa barn. Som dock inte heter Cewin eller Melizha.
Och så jag då när jag går ut bland folk i trasiga mjukisbyxor, för stora caterpillar, fyra år gammal jacka och håret i två färger.
Vi bråkar högljutt i affären också, så folk glor.
Enda skillnaden är att Muneer är invandrare, kan en invandrare vara white trash?
Barnen har samma pappa och vi är dessutom gifta.
Och jag måste säga att jag är förbaskat allmänbildad och inte alltför korkad.
Inte är jag otrevlig heller. Tycker inte jag. Jag håller hellre käften och är folk till lags på ett lite jobbigt sätt. Muneer däremot tvekar inte att göra sin röst hörd, i de mest opassande situationer, men jag håller på att uppfostra honom (hans mamma glömde visst det).

Men jag har lite wt-nojja.
Undrar hur jag ska komma över det.

bara så ni vet.

Jag fick barn för snart tre månader sen.
Sedan dess har jag fortsatt med att använda gravid-byxor, eftersom de är så himla sköna.
Fast om sanningen ska fram så är det nog för att min mage fortfarande är så dallrig.
Förra veckan tänkte jag att jag skulle dra på mig mina gamla vanliga byxor igen, eftersom vi skulle iväg och träffa folk på utbildningen och jag ville inte ha på mig byxor som slutar vid hakan.
Det gick bra att få på sig dom och vi åkte iväg på utbildningen.
När det var dags för fika viskade Muneer till mig att jag hade ett skitstort hål i baken. Då hade byxorna spruckit.
Följden blev att jag var tvungen att ha jacka på mig hela dagen.
När jag kom hem skulle jag kolla igenom alla mina byxor och fann att samtliga var sönderslitna eller helt sonika för små.
Så även idag har jag på mig byxor med ett jättestort hål mellan benen.

Ett par byxor kostar inte mer än 2-300 på HM så i helgen ville jag åka iväg och inhandla åtminstone ett par, men kom hem med kläder till barnen.
Jag är inte så bra på att prioritera. Vet inte när jag kommer bära ett par hela byxor igen.

söndag 23 november 2008

en enkel fråga

Är min layout ful eller tråkig?
Något som bör piffas upp, eller tycker ni som jag, att insidan räknas?

och appropå jävla helger!

Vi har ju tvekat angående detta ett tag, men den här helgen var droppen och nu har vi bestämt oss!
Det första vi ska KRÄVA på tisdag (eller när man nu kan börja kräva saker) är KORTIS!!!!
Jag låter säkert hemsk, men jag längtar grymt mycket efter en helg utan Amir! En helg i "lugn och ro" (hur mycket lugn och ro det nu kan bli med Elias) när man kan göra saker som alla andra gör, och kunna sova på natten utan att bli sparkad på eller helt plötsligt få ett skrik rakt i örat.
I morse var jag så fruktansvärd så jag tänkte "TA SKITUNGEN HÄRIFRÅN! NU!" och jag drömde underbara drömmar om att någon helt enkelt tog honom ifrån oss och att vi bara behövde ha honom hos oss när vi verkligen saknade honom.
Ja, jag är hemsk.
Det är ju inte riktigt så jag menar. Jag skulle säkert sakna honom efter en dag om han var på kortis. Så att ha honom ifrån oss en längre tid skulle säkert vara olidligt.
Men en helg i månaden eller helst två, skulle kunna räcka för att fylla på batterierna för ett år framåt.

Jag har tidigare sagt att Amir inte är så jobbig egentligen och att vi kanske inte behöver kortis eller avlastning, samt att jag står lite som ett frågetecken när folk bekymrar sig över hur jobbigt vi måste ha det.
Jag har ångrat mig.
Han blir jobbigare ju äldre och större han blir. Han är snart fyra och går fram som en ångvält med sin hyperaktivitet. Det enda ljud han får fram är skrik. Att han är glad när han ångvältar sig framåt spelar ingen roll. Jag dör.
Ta honom, någon, snälla.

fuck helger

Jag har sagt det förut och jag säger det igen! Jag hatar helger!!!!
Helgen för mig är inget annat än ångestladdad, stressig och psykiskt betungande. Och fysiskt betungande också för den delen.
Andra familjer älskar helgen "när man får vara tillsammans" och man har tid att göra saker som baka, åka på utflykt, shoppa, hälsa på folk eller vad som nu faller dem in.
Men från klockan 16 på fredagen så sitter jag bara och väntar på att det ska bli måndag klockan 9 igen.
Baka? Tja, igår bakade vi pepparkakor eftersom det blev så dumt förra gången (tro nu inte bara att jag gjort degen själv, givetvis har jag köpt färdig deg, vad trodde ni om mig egentligen?). Det blev bara mjöl i hela köket och dammsugning i två timmar efteråt, samt brända och för tjocka kakor igen. Visserligen var det Elias som var det största problemet och Amir förvånade mig faktiskt genom att sitta stilla på en stol vid bordet och bara titta på. Sen helt plötsligt tog han en degklump och brödkaveln och började kavla (heter det kavla? heter det brödkavel?)! Inte nog med det så la han en pepparkaksform på klumpen också! Jag tappade hakan litegrann. Han kan om han vill.
Appropå kan om han vill, så klättrade han idag upp på bokhyllan för att nå stereon, tog fram ett band och satte in det i bandspelaren och tryckte på play. Vet inte om det var en slumpträff men man blir ju lite smått chockad.

Jaja, annat kan man inte göra på helgen heller, som att åka och hälsa på folk. I så fall måste det vara längre turer med övernattning, för att åka fram och tillbaka på samma dag sabbar hela dagen. Det har vi märkt.
Folk man känner: Ni kan väl komma hit och hälsa på?
Vi: Nääe, det går inte för Amir blir så galen.
Folk man känner: ???????????
Jo, det är så. Vill man få sömn på natten är det bäst att låta bli roliga grejer.
Som shopping eller utflykter. Utflykter till stadsparken där ungen får springa av sig går visserligen bra. Men shopping ska vi inte prata om. Det gör vi inte.
Nu är det helgen efter barnbidrag i november och 99,9% av alla barnfamiljer tänker att de ska bege sig till stan och köpa julklappar. Det tänkte vi också. Men vi ångrade oss i sista sekund. Palla att stressa runt och leta julklappar samtidigt som resten av Jönköpings län. För alla måste ju självklart köpa julklappar på samma dag.
Inte jag. Jag ska köpa julklappar på internet i år har jag bestämt. Känns lite som en befrielse.

Så vår helg (likadant alla helger för övrigt) har bestått i att sitta i soffan och försöka komma på vad man kan göra för att Amir inte ska bli förbannad.
Vi kom inte på något. Så han har bara sprungit runt, suttit i soffan och gungat, förutom den lilla stunden då vi bakade pepparkakor då.
Känns inte så värst utvecklande för honom.
Om vi sedan kommer på att någon kan lägga pussel med honom så funkar det i en minut, sen blir han otålig och slänger pusslet åt alla håll och kanter istället.
Likadant med alla lekaktiviteter.
Sen skriker han i högan sky tills man sätter på musik. Då blir han tyst, men om det är utvecklande det vet jag ju som sagt inte.

Nu är det bara en dag kvar i tråk och skrik och trots och hopp i soffan och sen är det måndag igen. Och på tisdag får vi vår efterlängtade diagnos.

fredag 21 november 2008

förlåt för ett fjantigt inlägg

men Elias är så himla rolig. Humor. Jag undrar varifrån han har fått det. Inte från mig i allafall. Inte från Muneer heller.
Men han är bara så grym, kommer säkert bli klassens pajas sen.
Säger en sån där typisk överpositiv mamma som inte kan se något negativt i barnet och tror att h*n kommer bli fotomodell/skådespelare/fotbollsproffs/ja ni vet.
Och nu säger tydligen jag det också.
När han kommer till dagis så tar han jättefort av sig alla kläderna och bara rusar in. Sen ställer han sig mitt på golvet och ropar "HEEEEJ HÄR KOMMER ELIAS!!!!". Och då kommer alla barnen fram till honom och säger "hej Elias!!!" och alla ska krama honom. Och då hälsar han på alla var och en. "Hej Beppe, hej Hannes, hej Tilda" och ser dem i ögonen alldeles jätteengagerat.
Förresten var det kommer ifrån, det vet jag ju, det är ju precis som min farfar. Han är en sån där som stannar var tionde meter när man är ute och går på stan för att han träffar nån han känner, och alla bara älskar honom.
Hoppas det kvarstår, jag ser ju hellre att ungen är populär än att han blir mobbad.
Amir kommer ju säkert bli mobbad så det är väl bra om man får nåt från båda sidor.
Men hmm, förresten, om Elias är populär så kanske Amir inte blir mobbad, för då kommer alla säga "men honom kan vi ju inte reta för det är ju ELIAS bror". Bra i så fall.

Igår satt Amir och gjorde konstiga grejer, sprang runt naken och var allmänt weird. Då skulle Elias såklart göra likadant, men då sa vi till honom "gör inte som Amir, han har en skruv lös vet du".
Varpå Elias hämtade skruvdragaren och gick fram till Amir och försökte skruva i hans huvud. Sen tittade han på Muneer och sa "pappa, hämta skruven, måste fixa Amir".

Är det smart eller är det bara jag som överreagerar? Jag tycker det känns smart.

torsdag 20 november 2008

dagens lunch:

Ett halvt paket riskakor.

/mammaledig

utegångsförbud

Det där med utegångsförbud är nog förresten en ganska dum idé.
Vi snackar femton år framåt i tiden. Vem vet vad det finns för high tec prylar då.
Då är det väl inte en endaste tonåring som vill gå ut i ur och skur med mössan nedragen över ögonen och tjuvröker på en lekplats. Då sitter alla framför datorn istället.
Det gör dom väl redan nu förresten. Eller spelar wii eller ps3.
Då får jag väl bli ännu mer Fritzl och låsa in ungarna på rummet utan dator, TV eller telefon.
Med förklaringen att jag bara bryr mig om dem.
Är det rimligt?

Haha, appropå Fritzl så kom jag att tänka på en rolig pappa på föräldrautbildningen som tyckte att man som merkostnad i vårdbidraget kunde ta med material till källarbygge eftersom man har ett rymningsbenäget barn. På fullaste allvar.
Och det ännu mer tragiska var att jag för första gången på typ 5-6 år skrattade så jag fick ont i magen.
Hur kul har man då på en skala.

Jag skulle lyssnat på min mamma

Barndomen igen.
När jag gick i gymnasiet så hade min så kallade mentor (klassföreståndare) tät telefonkontakt med mina föräldrar. Hon tyckte om att ringa till dom och berätta att jag inte varit i skolan. Att jag bara var där på utvalda lektioner (svenska & samhällskunskap). Detta bekymrade mentorn och hon ringde alltså hem till oss och klagade samt att hon fixade så att jag skulle träffa en kurator och prata ur det som nu bekymrade mig. För uppenbarligen är det något som bekymrar den personen som skolkar.
Jag hade inte så mycket att säga till kuratorn men desto mer att säga till min mamma. Det blev jättebråk, och envisa som vi är och var båda två så lyfte taket.
Mamma började skrika och tjuta som jag vet inte vad och tyckte att jag var oansvarig, barnslig, korkad, dum i huvet med det ena och det andra (ja, faktiskt sa hon så) eftersom jag sket i skolan.
-Men, det gör verkligen ingenting, jag lovar, jag har sån plugghjärna så när jag väl går dit så fastnar allting och jag får alltid MVG på proven!!! sa jag till försvar.
Och sen beskyllde jag henne för att jämföra mig med mina storebröder som var sååå duktiga i skolan.
Varpå mamma blev bekymrad och menade att det gjorde hon inte alls.
MEN, nu kommer poängen.
Mamma sa till mig att om jag inte pluggar ordentligt i skolan så kommer jag inte komma in på den utbildningen som jag vill komma in på senare i livet.
-BLABLABLA!!! skrek jag trotsigt och höll för öronen, sprang till mitt rum och smällde igen dörren.

Den trotsiga tonåringen inne i mitt huvud gråter nu när jag säger detta, att jag skulle lyssnat på henne. Varför lyssnade jag inte på henne. Hon hade ju rätt. Hela tiden! Hur kunde jag tro något annat?

Det är sex år sen jag tog studenten och jag har inte kommit någon vart. Jag har jobbat och rest till Indien och gift mig och fått barn, men jag har inte utbildat mig. Jag har fixat allt det andra innan, och skyllt på att jag inte vet vad jag vill bli. Men sanningen är att jag kommer inte in.
Nja, faktiskt är det så att jag vet inte riktigt vad jag vill bli heller och studielånen är dyra, så man vill ju inte slösa tid och pengar på något som kanske inte tilltalar mig i slutändan.
Men det hela blir ju inte lättare av att jag inte kommer in.

Nu sitter jag här och har kommit på vad jag vill jobba med! Jaaa! Efter sex års grunnande så tror jag att jag vet vad jag är ute efter. Och jag vet hur vägen dit bär. Och den bär inte med mina betyg.
Och jag är så arg, så jävla rosenrasande är jag på den lilla SKITUNGEN som jag var på gymnasiet, som bara brydde sig om Mintuu blandat med cola, långa snack i telefonen med kompisar, den där störda pojkvännen och allt annat utom skolan. Hon som suktade efter pappas whiskey, hade storebrorskomplex, identitetsångest, inte kunde göra slut med en idiot och dessutom hade världens kassaste självförtroende.
Den lilla skitungen har förstört mitt liv och tyvärr är den skitungen jag själv.
VAd ska man göra nu? Läsa upp betyg i tre år? Kämpa med högskoleprovet om och om igen? Ja, antagligen är det väl det som man måste göra, för någon annan utväg finns inte.
Annars får jag duscha tanter och torka bajs hela livet, alternativt steka big mac eller bygga pyramider med konservburkar.
Det är inte det jag vill.
Jag har tidigare i ett inlägg beskrivit vad jag vill göra och nu har jag hittat något som stämmer in på nästan alla kriterier. Jag blev överlycklig när jag insåg att mitt drömjobb faktiskt fanns.
Men drömmarna krossades när jag såg intagningspoängen.
Och där inne i huvet sitter den lilla skitungen och super vodka redbull och alldeles trotsigt sluddrar "ävarrrådå, det ooooordnar sig".
Så fan heller att det gör.

Varför var jag inte lika duktig som Blondinbella?

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men när barnen går på gymnasiet så ska jag arrangera utegångsförbud måndag-fredag (helst helgen också egentligen) mellan klockan 16-08. Jag tänker inte stå och se på när mina barn sabbar sin framtid. Hoppas inte dom blir lika trotsiga som jag. Men med mina gener så vet man ju inte vad man kan vänta sig.

Är inte tidsmaskinen uppfunnen än?

onsdag 19 november 2008

fel på mig?

Jag förstår inte.
Idag har jag varit på shoppingtur (för pengar som inte finns).
Jag var tvungen att köpa kläder till Maria. Herregud, hon kan ju inte ha på sig pojkarnas gamla marinblå och svarta kläder, det bara går ju inte.
Och hem kommer jag som vanligt med en massa rosa och lila kläder. Till och med klänningar. Klänningar! Med motiveringen att det är sött. Sött!
Jag tror jag har fått en allvarlig störning i hjärnan. Känner inte igen mig själv. Kallar det för "fått en dotter-syndromet". Vill inte vara sån egentligen. Trodde aldrig att jag skulle bli sån.
Till råga på allt så hade den ena klänningen hjärtan på, så den var extra pluttinuttig. Och så var det en med Hello kitty. Hello kitty som jag avskyr. Finns det nåt pluttinuttigare.
Jag ursäktar med att det var mjuka och sköna klänningar som verkade bekväma för en bebis att ha på sig. Det var ju liksom inget stelt med massa spets och sånt. Faktiskt så var "killkläderna" mer obekväma (hårda jeans med konstiga detaljer och skjortor med bifogad slips. till en bebis?). Jag tog det bekvämaste jag hittade. Tänkte inte alls på att det måste synas att det är en tjej. Tänkte inte alls på att jag inte kan tänka mig att köpa kläder på killavdelningen till henne för folk får ju inte tro att hon är en kille.
Muneer fattar inte vad som hänt med mig. Inte jag heller.
Ska jag acceptera eller stå emot?
Eller försöker jag bara hitta en anledning till att shoppa.
Äsch, det var en himla massa tjat från min sida om denna sak. Det är som en kommentar som jag fick på ett tidigare inlägg, så länge det inte står SEXY eller nåt på rumpan så gör det väl inget.
Gör väl inget att hon har en röd bekväm klänning på sig så länge jag inte nervärderar henne eller objektiverar (finns det ett ord som heter så? enligt stavningskontrollen gör det det) henne. Och det skulle aldrig falla mig in.
Go pink! Eller nåt. I allafall purple.

melatonin

Kom på att jag har glömt att skriva något så väsentligt som att vi FICK licensen för Melatonin beviljad! Läkemedelsverket försöker bara verka tuffare än vad de är med sina indragningar och bestämmelser. Eller i vilket fall som helst så kunde de inte stå emot Amirs läkares övertalning.
Så det innebär alltså att vi (trots att man inte ska få det egentligen) får fortsätta med vanlig Melatonin och slipper Circadin-skiten som både är dyr och dålig.
Tack så hemskt mycket.
Nu ska jag vara dryg och otacksam och säga att Melatonin inte hjälper alla gånger den heller, bara ungefär varannan natt. Men vi slipper i allafall betala en massa hutlösa kronor för den så det är ju positivt.

Appropå det, för ett tag sen så skulle Muneer prova vad all the buzz is about och tog tre kapslar melatonin som vi brukar ge till Amir. Han var stendöd i en vecka typ. Och han är en vuxen karl. Och Amir den lilla plutten han sover bara i tre timmar på samma dos.
Säger ju ganska mycket om hur mycket fel det är på den ungen.

tisdag 18 november 2008

störigt.

Varför är Maria som snällaste ängeln hela dagen, men så fort klockan blir 19 så börjar hon tjuta i högan sky?
"Ont i magen", säger folk.
Jaja, det makes sense, men ont i magen varför. Har provat att äta och inte äta allt möjligt. Har uteslutit mjölk, ost, bröd och hela skiten. Har ätit fänkål. Funkar inte.
Känns som om hon håller inne allting hela dagen och sen orkar hon inte mer på kvällen.
Det är ganska jobbigt.
Finns ju bara störda människor i den här familjen, bara jag som är normal.
Suck.

mer utbildning

Ja just det och idag har vi blivit ännu mer bildade.
Det var faktiskt trevligare än igår, för det var mycket mer tjafs i smågrupper. Igår fick jag ont i huvudet, det fick jag inte idag. Mycket bra.
Vi skulle också få veta en massa medicinska aspekter om hur autism uppkommer och hur det funkar inne i hjärnan osv, men precis då ville Maria ha käk (och jag gillar ju inte att amma offentligt) så jag missade det. Synd.
Maria har förresten varit fantastisk både igår och idag. Hon har bara sovit och när hon inte sov så vandrade hon runt bland folks famnar, för alla ville titta på det lilla miraklet. Jag känner mig lyckligt lottad för en gångs skull.
Annars har jag fått veta två saker som jag funderat på länge.
Det första är att det faktiskt finns andra lösningar att tillgå vad gäller medicin till natten. Trodde att melatonin var sista utvägen men läkaren deklarerade idag att vid svåra fall så finns det självklart andra mediciner, även om det inte är vanligt.
Men jaja, det är ju liksom ingen nyhet att Amir är ovanlig, så jag tar för givet att han kan få nåt annat då melatonin bara hjälper typ varannan natt.
Den andra nyheten som är lite mindre trevlig var att Jönköpings fjantlandsting inte har resurser till IBT, surprise surprise.
Som jag sagt innan så är de insnöade på TEACCH och idag fick vi se en film om denna underbara metod. Jag och en annan mamma suckade uppgivet och uttalade vårt missnöje med detta. För det funkar ju bara på vissa, medans IBT har gett fantastiska resultat på nästan alla barn.
Jag vill inte jobba med bilder och jag vill inte att Amir ska jobba med bilder hela livet, jag vill bara att han ska kunna prata. Är det för mycket begärt? IBT-motståndarna menar ju att man genom IBT förnekar barnets funktionshinder och vill tvinga in barnet i den norm och i det samhället som man "ska" passa in i. Så fan heller att jag vill, jag vill bara att min son ska kunna föra ett språk eftersom det skulle underlätta för honom, och det funkar ju inte med TEACCH.
Läkaren sa då att det inte finns resurser till detta men att det är något som hela tiden påtalas till "de som bestämmer" (eftersom de som kan lite om saken också menar att det är bättre än TEACCH). Och om vi var intresserade av IBT så måste vi också tjata, för om tillräckligt många tjatar så kanske de som bestämmer sticker till lite pengar.
Pengar, pengar, pengar. Hela tiden handlar det bara om pengar. Här sitter min son och kan inte snacka och får inte lära sig eftersom det inte finns pengar.
Skiiiiiiiiiiit är vad det är. Nu blev jag förbannad.
asdkjahsdkjahlahdkajspdkjasklödjaslödjalsdkaosdjklasdklasn

hjälp

Det är en person som brukar återkomma till min blogg emellanåt som jobbar på Skatteverket, eller rättare sagt uppkopplingen tillhör Skatteverket.
Jag blir lite rädd, är Staten ute efter mig?
Tänk om Skatteverket måste spionera på min blogg för att kolla om jag sysslar med olagligheter eller liknande.
Snälla du som känner dig träffad, kan du inte ge dig till känna och säga om ni spionerar eller inte.
Jag säljer inte på Tradera så mycket längre och det som jag har sålt har inte varit så mycket så jag måste skatta för det, bara så ni vet.
Men lite nojjig blir man ju.

måndag 17 november 2008

utbildning

Jahapp, då har man varit på första föräldrautbildningsdagen om autism. Så nu är vi bildade.
Visserligen så visste jag nästan redan allting som de pratade om, besserwisser som jag är, så det var liksom inget nytt. Jag har ju plöjt varenda bok om autism som jag hittat det senaste året.
Det var bara sista timmen som var nyheter för mig då det pratades om lite mer praktiska saker, hjälpmedel i vardagen, hur man hanterar ett autistiskt barn och hur man tränar osv. Det ska handla mer om det i morgon också. Sånt vet jag ju inte ett skit om.
MEN. Det var sååå skönt att få träffa andra föräldrar till autistiska barn! Alla som var där hade barn med diagnos autism. Inget asperger alltså.
Och det var verkligen en lättnad att sitta där och prata med dem och varenda en fattade verkligen vad vi menade. Alla hade varit med om samma sak. Och överallt fick man förstående nickningar och leenden till svar. Man behövde aldrig förklara ingående eller svara på konstiga frågor eller bli misstrodd. Det var som en liten befrielse.
Det kändes som att alla hade en Amir i sin familj. Utom några som då hade högfungerande barn som kunde prata. Men de flesta kände igen våra situationer till punkt och pricka. Och vi kände också igen alla andras situationer. Och bara en sak som att höra att vi inte är de enda i Sverige som ger "sömntabletter" till vårt barn var som en liten triumf.
Det är inte bara vi som har det eländigt och jobbigt. Det är inte bara vi så måste kämpa för vårt barn, det är inte bara vi som inte kan förstå vårt barn och varje dag brottas med konstiga beteenden och språksvårigheter. Det är inte bara Amir som är ett frågetecken för sina föräldrar. Det fanns en massa andra.
På ett sätt känns allting mer naturligt och det visar sig mer och mer att vi inte hade fel. Det visar sig mer och mer att han verkligen är annorlunda och dessutom att det inte är konstigt att han är det, att det har en naturlig förklaring. Allting när man ser att det faktiskt finns andra som går igenom exakt samma sak.
Det visste jag ju i och för sig. Det har jag ju läst. Men det är en helt annan sak att träffa personerna i fråga.

En sak som var intressant var att nästan varenda en av mammorna (inte papporna, konstigt nog) berättade att de känt att det var något "fel" på barnet ända sen födseln, redan från första dagen de höll barnet i sina armar. De hade någon slags känsla som var svår att beskriva, men som sa att barnet var annorlunda. När de sedan fått det bekräftat av läkare (ofta låååångt efter de egna misstankarna börjat och efter en massa tjat, tjat, tjat för att få en läkartid till denna nojja), så kom det aldrig som en överraskning. Det var något som de vetat från dag ett.
Precis som jag vetat. Hur kan det vara så? Speciellt eftersom autism inte ens märks "på riktigt" förrän efter ca två år? Hur kan man ändå "bara veta"?

Tragiskt också att det ska vara så himla svårt att få alla att förstå att oron är befogad. "Jag är så orolig för honom, han pratar inte" eller "han är så ointresserad av människor" är ju inga problem som prioriteras hos bvc. Det är istället något som ofta besvaras med "alla barn är olika", "det kommer när det kommer". Eller andra logiska förklaringar.
Men en förälders magkänsla säger aldrig fel, det är något som bvc också borde lära sig. Det är inte kul att behöva ursäkta sig fram i vården i väntan på rätt hjälp för sitt barn.

Det kändes som att allt som sades där inne handlade om Amir. Vi kollade på en film, och killen i filmen VAR Amir helt och hållet. Det var Amir som stod i centrum liksom. Fast det egentligen inte var det. Det var autism som stod i centrum. Och då blev det helt plötsligt så väldigt klart för mig vilken sorts framtid vi har att vänta oss.

Det var lite läskigt när det började pratas om olika hjälpmedel. Autistiska människor har väldigt svårt för tidsuppfattningar till exempel. Många lär sig aldrig klockan, timmar, minuter, dagar och veckor. Och samtidigt är de så väldigt beroende av scheman och rutiner, en stor svårhet om man inte kan uppfatta tiden. Då uppvisades det alla möjliga sorters hjälpmedel från hab, specialväckarklockor, kalendrar, bildscheman, handdatorer, timglas, timstockar och hela tjosan, och de föräldrar som redan har fått sina diagnoser blev som gamar efter grejerna och tyckte att det var en skattkista. Jag bara tänkte "shit, kommer vi behöva allt det där sen. Hur ska Amirs lägenhet se ut i framtiden. Hur ska han kunna laga pannkakor om han inte vet vad varken fem minuter eller en halv deciliter är. Vad ska han tänka när vi säger att vi kommer och hälsar på honom på lördag klockan fyra. Vi måste skaffa alla dom där grejerna till honom".
Och så lite smått panik.
Det är inte lätt, det kan man ju inte påstå.

Det var två somalier med på utbildningen också förresten och jag fick chansen att brottas med mina fördomar. Det gick bra. Somalierna var jättetrevliga. Mannen ville inte ta mig i handen när vi hälsade. Men det visste jag redan att han inte skulle vilja så jag räckte inte fram den. Man vill ju inte göra sig skyldig till ofredande. Jag har inga problem med det. Har mer problem med att somalier tidigare har uttryckt att autism inte finns i Somalien och att det är en svensk sjukdom.
Och fadern till barnet berättade mycket riktigt att det inte finns autism i Somalien, varpå modern slog honom på benet och beskyllde honom för att snacka skit. Sen vände hon sig till mig och sa att det finns visst, fast dom vet ju ingenting där nere. Dom kallar autister för galna människor helt enkelt.
Som i resten av världens u-länder säkert.
Hursomhelst så var det mörkhyade paret trevliga och jag blev glad för jag blev en fördom fattigare. Kunde dock inte låta bli att fundera på om kvinnan var omskuren. Fy mig.
Den somaliske mannen sa förresten att han trodde att alla människor har autism. Det har han ju faktiskt rätt i.
Jag till exempel blir lite smått tokig om jag inte får samma frukost varje dag.
Kanske skulle behöva lite habilitering.

Ursäkta det långa inlägget.

söndag 16 november 2008

appropå mobbning

Jag kom att tänka på att jag väldigt ofta har läst artiklar och intervjuer med kändisar, och typ 90% av alla stora kändisar berättar att de blev mobbade när de gick i skolan. Undrar om det bara är nåt de säger, eller om det är så att de mobbade tar revansch när de når vuxenlivet. De som man i skolan tyckte var konstiga var ju de som hade lite skum humor eller ett insnöat musikintresse. Typ barn med aspergers (då visste man ju inte att de hade det men det förstår man ju nu). Det var ju de som blev mobbade...
Ja men i vilket fall som helst så är det ju då ingen slump att det är jag som fd mobbare som sitter här som ett och annat white trash med en massa barn men dock noll utbildning eller karriär. Medans ett av mina mobboffer jobbar på radio och ett annat är duktig jurist med schysst lägenhet på Östermalm i Stockholm.
Synden straffar sig själv....

jag, före detta mobbare

Jag har kommit in i en period då jag vill slänga en massa skräp, och bara lämna plats för nya fräscha grejer. Det är ju inte klokt hur mycket skit man samlar på sig genom åren, skit som man inte vill slänga eftersom man tänker att "näääeee, den kan jag ju inte slänga, det är ju nostalgi/minnen/fick av min pojkvän för femton år sen/kanske blir värdefullt om ett par år/kanske behöver den sen i fall att jag skulle få för mig att hålla på med hästar igen".
Men nu har jag bestämt mig för att följa den regeln som säger att saker som man inte har rört på två år ska slängas.
Så jag hittade ett par gamla lådor med saker som jag faktiskt verkligen inte vill slänga för det är nostalgi.
Det var mina gamla dagböcker.
Det fanns ungefär tio stycken.
Genast blev jag såklart nyfiken på vad som pågick i den lilla tonårshjärnan, så resten av världen fick vänta ett par timmar och jag satte mig ner och började läsa (varför, varför, varför?).
Det räckte med ett par sidor innan jag började känna mig ledsen. Besviken över mig själv och bara arg. Vad sjutton var jag för en människa egentligen på den tiden? Är vi verkligen samma person???
Jag var en mobbare!
Jag minns väl det i och för sig, men har förträngt det till ett litet hörn i hjärnan.
I dagböckerna stod det nästan enbart taskiga saker om andra tjejer. Rent ut sagt hemska och elaka saker. Och jag stod för det och tyckte att jag var jättecool och häftig för att jag var så elak!
Det var visserligen varvat med "åååhh, Erik/Martin/Johan/Tomas är så söt, undrar om han såg mig idag när jag hade ny t-shirt".
Men mestadels var det alltså bara elak skit som var skrivet där.
Nu vill jag direkt bara kalla det för avundssjuka, men då trodde jag alltså att jag var bäst i världen och ingen annan skulle sätta sig på mig eller komma och tro att hon var nåt.
Mesta ångesten gällde ju såklart killar, och det var ju såklart också därför som jag mobbade, för att jag ville ligga bra till hos killarna, jag ville att de skulle se mig. De andra tjejerna var ju rivaler. De var söta och jag var ful. Då gällde det istället att visa killarna att jag var cool. Genom att mobba.
Kan också tänka mig att jag var tvungen att övervinna fördomarna som sa att jag var en mes för att min pappa var präst. Jag måste visa att jag inte är en tönt och att jag ABSOLUT INTE är kristen bara för att pappa är det.

Jag hittade något så hemskt som en "Mina Vänner"-bok som inte tillhörde mig. Den tillhörde en annan tjej i klassen och jag och min kompis hade snott den från henne. Vet inte om det var meningen att vi en dag skulle lämna tillbaka den, för den var fullklottrad med glåpord, hat och renodlad mobbning. Usch, det var så fula saker så jag skämdes för att läsa.
Tänkte jag verkligen så??? Om en annan tjej??
Tjejer ska väl hålla ihop, ska de inte det?
Nej, tydligen inte när man är 13. Då är det hata eller älska som gäller.
Och jag som sitter och gnäller på "ungdomarna idag" när jag är på bittert humör. När jag ser tjejerna komma ut från skolan två och två och har spenderat tre timmar framför spegeln innan de kan visa sig utanför dörren, så skakar jag ledsamt på huvudet i min ensamhet och tänker att det är verkligen tragiskt hur tjejer beter sig nu för tiden. De bara mobbar varandra och lämnar andra tjejer utanför gemenskapen.
Men jag var ju precis likadan själv... ett praktexempel dessutom.

Jag och min kompis mobbade främst en speciell tjej som jag faktiskt en gång själv hade varit kompis med. Det var hennes bok jag hittade. Där hade jag skrivit saker som cp, hora, dampbarn, disneytönt. Disneytönt eftersom jag visste att hon brukade titta på Disneydags med sina småsyskon, och detta spred jag ut till killarna som därmed tyckte att hon var en fjant.
Vad jag inte sa var att jag själv gjorde samma sak, med min lillebrorsa....

Detta har plågat mitt minne i ett par år, tills jag en kväll i gymnasiet blev alldeles för full och stötte på tjejen på stan. Då ranglade jag fram till henne och sa "förlåååååt att jag mobbade dig i sexan, och förlååååt för att jag spred ut att du kollade på Disneydags, jag gjorde ju samma saaaaaaaaaaaak!!!! är vi kompisar nu??? kjaaaaaammmm!!!!) och så försökte jag omfamna henne men ramlade såklart.
På måndagen efter i skolan gömde jag mig för henne.
Ojoj, det var tider det.
Men saken jag ville komma till var att jag menade faktiskt det förlåtet, även om hon kanske inte trodde det.
För jag skäms faktiskt. Hon var ju inte dålig eller dum eller någonting, bara inte som andra. Något som jag aldrig vågade vara.

Jaaa, jag hoppas att jag inte är likadan idag i allafall. Jag låter hellre bli att umgås med dem som jag har svårt för, istället för att mobba dem eller prata skit om dem.
Men i skolan är man ju nästan tvingad att umgås med varandra så det är klart att det kan bli lite tention.
Vi hade en jättebra lärare som försökte råda bot på mobbningen men jag bara muttrade "lägg av, jag tänker aldrig umgås med HENNE".
Ååååhhh, jag blir irriterad bara jag tänker på det.
Va jobbig jag måste varit!!! Pubertetshäxa!

Hoppas alla förlåter mig för mina synder. Nu ska jag gå och fortsätta läsa. Värsta roliga lektyren ju.
Hej.

lördag 15 november 2008

bara förundran.

Idag har jag suttit i 20 minuter och viftat med en leksak framför en bebis ansikte.
Jag som tidigare i bloggen har uttryckt mitt ointresse för att leka med barn och speciellt då spädbarn (det är ju inte så mycket att göra med dem förutom att lyssna på deras aaauuu), blev helt plötsligt förundrad över att det kunde vara trevligt.
I allafall med Maria. Hon var helt jättefascinerad av leksaken och log med hela ansiktet och vara bara så söt så jag var tvungen att fortsätta vifta och kunde inte sluta. Jag kände mig helt patetisk.
Men jag har ju aldrig varit med om det förut så det är ju inte så konstigt.
Amir kunde man inte vifta med leksaker framför. Så fort man la ner honom och tänkte att nu ska vi vara lite pedagogiska, så började han tjuta. "Ääääähhh ta bort den där grejen och ta upp mig igen!!! Håll om mig! Ta mig härifrån! Rör på dig! Ångest! Ångest! Ångest!" skrek han, och jag suckade tungt och fick vackert ta upp han igen.
Det var inga glada dagar hemma med honom, mer tortyr faktiskt. Jag tittade bara på klockan hela tiden och väntade på att Muneer skulle komma hem och avlasta. Att försöka gå ut och göra något hade varit en tokig idé. Sådant accepterades inte heller av den lille terroristen.
Elias var inte heller så förtjust i leksaker, eller inte på ett häpnadsväckande sätt i allafall. Det var mer "jahapp det var ju en snygg pryl du hade där, men kan du inte kittla mig istället?"
Men Maria är ju bara för go. Faktiskt.
Så fort hon vaknar efter att ha sovit så bara ler hon världens största leende.
Det är som om hon tänker "ååhh det var skönt att sova. vilken härlig dag det är! nej men HEJ MAMMA!" och så tittar hon på mig och bara strålar.
Fattar inte att en bebis kan va sån.
Amir tänkte ju så fort han vaknade "HELVETE JAG VILL INTE VAKNA! TA UPP MIG! JAG ÄR HUNGRIG! JAG VILL INTE LIGGA HÄR! ÅNGEEEEEEST!!!!"

Jag låter hård, jag vet.
Men ursäkta mig för att grabben var jobbig och jag nu helt plötsligt får känna på vad alla andra mammor alltid har menat när dom sagt att det är så ljuvligt att vara hemma med en bebis.

Och till råga på allt så har jag idag bakat både pepparkakor och muffins tillsammans med Elias, precis som en huslig, engagerad och rolig mamma ska göra.
Jag börjar tvivla på min identitet. Det är ju inte sån här jag är. Jag ska ju sitta framför datorn och tjura.
Ojoj, vart är världen på väg?

fredag 14 november 2008

Hallå där ni som läser min blogg!!!

Vad håller ni på med egentligen?
Är det så att ni smyger runt och tjuvläser?
Tror ni inte att jag ser er?
Jag har faktiskt osynlig statistik på sidan så jag kan se varenda en av er. Till och med var ni bor! (den moderna tekniken vet ni...)
Ni som jag känner; hej på er!
Ni som jag inte känner; så trevligt att ni hittade hit!
Nåja. Det jag ville komma till var varför folk smyger runt?
Varför inte kommentera? Bara säga ett litet hej, trevlig helg, ha en bra dag, whatever. Eller kanske för den delen "vilket tråkigt inlägg, gör inte om det!"
Skriver jag verkligen sååååå dåligt så det aldrig är värt att kommenteras?
(och nämnas bör att jag kan ta kritik!)
Jag vet att det blir i längsta laget ibland (eller rättare sagt oftast, höhö) men då är ni välkomna att sluta läsa och gå och hälsa på Blondinbella eller nåt istället.
Men de flesta läsarna är ju återkommande så något speciellt med alla mina långa jobbiga inlägg måste det ju finnas ändå?

Ni som vill smyga, varsågoda, fortsätt gärna. Vi lever i en fri värld.
Vill bara att ni ska veta att Big Brother sees you... hehe.
Ska vi slå vad om att detta inlägg får 0 kommentarer?
Hej på er och trevlig helg!

/från hon som har fått bevis på sin tråkighet

alla andra har kul med kort och spel

Idag har psykolog + specialpedagog från Habiliteringen varit hos Amir på dagis hela dagen och observerat honom. De tyckte att han var söt. Ja, men det visste jag ju. I övrigt sa de inte så mycket, de skrev mest en massa i ett block och sa "hmmm" hela tiden. Precis som psykologer ska.

På måndag och tisdag ska vi på utbildning. Enligt kuratorn så skulle det va fullsatt med föräldrar. Jag undrar då lite spontant var alla dessa föräldrar kommer ifrån? Bara i lilla Småland. Enligt siffrorna så är det väl bara 5 barn på tusen som har autism, men jag tycker samtidigt att det kryllar av dom. Konstigt.
Nu var det visserligen inte bara autism som barn till dessa föräldrar skulle ha utan även aspergers, så då blir det ju genast lite fler.
Jaja. Det ska bli intressant i alla fall att äntligen få lite kunskap. Det var minst sagt på tiden. Känns som om ungen glider ifrån oss mer och mer, vi måste komma i kapp honom.
Dessutom känner jag hur allt blir bara jobbigare ju större Amir blir. Han är ju så himla tung... och lång och ranglig. Dessutom har han leder som spaghetti och samtidigt beter han sig som en studsboll. Det går knappt att peta på honom så börjar han studsa upp och ner och skrika i örat på mig. Det är dödsdömt att byta kläder på honom, att byta blöja, lyfta in honom i bilen, lyfta ner honom från bokhyllor, med mera med mera. Mina armar går snart av!
Så fan heller att jag tänker nöja mig med ett halvt vårdbidrag när alla benen i kroppen sakta men säkert bryts av.
Hade en framtidssyn där jag ska försöka byta blöja på en 10åring som samtidigt hoppar upp och ner och skriker "aggaaaaaaaj!!!!". Hur fixar man det??

Man ska väl leva i nuet. Ska försöka.

Jag undrar också om någon har lust att ge oss 75000 till IBT-träning?
Vet inte om Jönköpings kommun är så pepp på att betala det till oss, de är så insnöade på TEACCH-metoden (som jag inte tycker passar Amir).
Men det är väl så att inget är smärtfritt.

Hej.

torsdag 13 november 2008

babymassage

Klockan är halv elva och den här tidpunkten ska jag egentligen vara på babymassage.
Det var en kvinna på bvc som ringde och ville att jag skulle komma dit.
Jag kände direkt ”nej usch va tråkigt”, men mesig som jag är så sa jag ”tjaaaa varför inte, jag kan väl komma, tror jag, om inget annat dyker upp”.

Sen dess har mina tankar varvats med; ”babymassage, fy va trist” och ”men varför ska du alltid vara så jävla tråkig och sitta hemma och uggla!”.
Emellanåt har jag tänkt att nähä nu ska jag bege mig ut på nåt och träffa folk, och emellanåt har jag försökt hitta på en vit lögn som jag måste ringa och dra för bvc-tanten.

Och nu sitter jag här.
Det blev inget babymassage. Och inte heller kom jag på någon vit lögn, i kombination med att jag inte hittade telefonnumret till bvc.
Jag är bara så förbaskat tråkig helt enkelt.

Men om man ser det så här. VARJE DAG i fyra veckor så är det något som jag måste iväg på. Detta var den enda dagen som jag faktiskt är ledig och inte behöver göra någonting förutom handla mat. Och Maria sover så himla gott på förmiddagarna. Mellan 9 och 12 är hennes heliga sovtid, två heliga timmar som jag faktiskt kan spendera hur jag vill, enda stunden på hela dygnet.
Palla att då väcka henne och dra med henne till bvc tillsammans med en massa WT och invandrarmorsor som pratar arabiska, samt en klämkäck bvc-tant som ska lära mig babymassera fast jag aldrig kommer dra nytta av min nyvunna kunskap hemma.

Egentligen borde jag ju ringt bvc och avbokat, lite trevligt. Nu sitter tanten där tillsammans med två andra morsor och undrar vart jag tog vägen. Och hon som engagerat sig så, planerat, kopierat papper och ringt runt till folk och säkert varit alldeles upprymd inför denna stund då hon får lära ut sina skills. Och nu sitter där bara två mammor vars ena barn sover och den andra kolikskriker i högan sky. Om jag vore där så kunde det i alla fall finnas en mysig bebis som hon kunde visa på.
Nu får hon väl använda en docka.
Stackars tant.
Det är nästan så jag blir lite ledsen faktiskt.
Nu kommer jag att tänka på henne hela dagen.
Och till råga på allt så måste jag ju till bvc i eftermiddag och vägamäta. Tänk om jag träffar på tanten där? Och så säger hon ”vi saknade dig i förmiddags, var var du någonstans, nu var det bara jag och en mamma till!” och så ser hon jätteledsen ut och jag skäms skitmycket för att jag inte kan ha tillräckligt bra social kompetens till att ringa och avboka.

Vaddå hittar inte numret. Det är väl bara att ringa min vanliga bvc-tant och be henne lämna ett meddelande till massage-tanten.
Faktum är att jag SKÄMS för att jag inte tar tillfället i akt att gå ut och träffa lite folk. Att jag är så bitter och otroligt TRÅKIG och bara sitter hemma och glor vid min jävla dator.
Har jag ens en bra anledning till att inte gå ut? Förutom att jag inte vill väcka barnet och att jag inte har en ledig stund på fyra veckor annars. Eller är det en bra anledning? Eller hade jag egentligen kunnat använda denna lediga dag till att träffa lite andra mammor? Är det bara så att jag är skygg och bitter?
Tyvärr befarar jag det sistnämnda. Hade jag verkligen velat komma ut så hade jag kunnat pallra mig dit.
Men nej. Nu är det jag och datorn istället.
Och varför klaga när man kan göra nåt åt det.
Jag är bara LAT helt enkelt.

Försvarstal:
Men vaddå träffa andra mammor. Jag har inget gemensamt med dem i alla fall. Noll. Jag vet, jag har ju träffat dem förut på bvc och dagis. Det finns några andra mammor som är snälla men de hänger inte på öppna förskolan och såna grejer och då gör inte jag det heller. Dessutom så har jag redan ett nätverk som är tillräckligt stort för mig. Jag kan inte hålla reda på fler personer. De jag känner duger.

Och jag vill faktiskt inte väcka Maria. Väck aldrig det barn som sover.
Så. Nu har jag intalat mig själv att jag gjorde ett bra val.
Dock otrevligt att inte ringa och avboka. Ska aldrig hända igen.

utredning påbörjad.

Japp, nu är det igång och om två veckor får vi diagnosen.
Varje dag nu är det nåt grejs som vi måste gå på. Samtal, undersökningar och utbildning.
Igår var vi på ett första föräldrasamtal med kurator och psykolog som tog två timmar. Det var en låååååång intervju där vi skulle berätta allt och lite till om Amir. Allt, allt, allt. Och precis allting som jag trodde var helt oviktigt var enligt dem jätteviktigt att veta.
Det var en tolk där också, konstigt nog. Vi hade tydligen sagt för ett år sen att vi ville ha tolk när det begav sig. Fast nu pratar ju Muneer så bra svenska så att det egentligen inte behövdes, så tolken satt bara där och sov. Faktiskt så sov hon. Och hennes mage kurrade emellanåt och då fnittrade hon och bad om ursäkt. Sen blundade hon och somnade och gungade till på stolen. Säkert tio gånger.
Hon såg rysk ut. Hon hade grön jacka, gröna byxor, cowboyboots och 50talsglasögon.
Fast är inte 50talsglasögon inne igen? Eller är det 70-tal. Vad vet jag.
Nåja. Vi sa att vi inte behövde tolken igen, och jag tror hon blev glad för det för hon såg ut att hellre behöva gå hem och sova.
Hoppas tolkar har tystnadsplikt, för det sägs ju en del privata saker på såna samtal med psykolog och hela köret. Och då hon inte hade något att göra så lyssnade hon säkert mer ingående och reflekterades över vad som sades. Ibland inflikade hon med något ”tips” också och då blev kuratorn lite sur och sa att det kommer vi till sen när rehabiliteringen börjar istället. Till exempel tyckte ryss-tolken att vi skulle spela musik när Amir ska sitta på pottan, för då kanske han sitter kvar där. Då tittade kuratorn lite argt på tolken och sen ursäktande på oss. Taskigt, hon ville väl bara vara snäll och jag tyckte det lät som ett bra förslag.

Jaja, vi skrattade i alla fall rätt mycket åt henne sen resten av dagen. Jag tycker ryssar ser kul ut. Tyskar också för den delen.

Förresten, nu har jag ju egentligen en bloggpaus, men grejen var att när det gäller denna utredningen så vill jag gärna ventilera lite, så jag började skriva i Word. Men sen ångrade jag mig och tänkte att vad har jag bloggen för om jag ändå vill ventilera emellanåt, då kan jag ju lika gärna göra det där.

Det kanske inte blir så ofta som jag skriver. Det återstår att se.

söndag 2 november 2008

bloggpaus.

Tar jag nu. Pga ingen ork.
Återkommer när jag hinner, har lust och som sagt var orkar.
Må väl.