lördag 15 november 2008

bara förundran.

Idag har jag suttit i 20 minuter och viftat med en leksak framför en bebis ansikte.
Jag som tidigare i bloggen har uttryckt mitt ointresse för att leka med barn och speciellt då spädbarn (det är ju inte så mycket att göra med dem förutom att lyssna på deras aaauuu), blev helt plötsligt förundrad över att det kunde vara trevligt.
I allafall med Maria. Hon var helt jättefascinerad av leksaken och log med hela ansiktet och vara bara så söt så jag var tvungen att fortsätta vifta och kunde inte sluta. Jag kände mig helt patetisk.
Men jag har ju aldrig varit med om det förut så det är ju inte så konstigt.
Amir kunde man inte vifta med leksaker framför. Så fort man la ner honom och tänkte att nu ska vi vara lite pedagogiska, så började han tjuta. "Ääääähhh ta bort den där grejen och ta upp mig igen!!! Håll om mig! Ta mig härifrån! Rör på dig! Ångest! Ångest! Ångest!" skrek han, och jag suckade tungt och fick vackert ta upp han igen.
Det var inga glada dagar hemma med honom, mer tortyr faktiskt. Jag tittade bara på klockan hela tiden och väntade på att Muneer skulle komma hem och avlasta. Att försöka gå ut och göra något hade varit en tokig idé. Sådant accepterades inte heller av den lille terroristen.
Elias var inte heller så förtjust i leksaker, eller inte på ett häpnadsväckande sätt i allafall. Det var mer "jahapp det var ju en snygg pryl du hade där, men kan du inte kittla mig istället?"
Men Maria är ju bara för go. Faktiskt.
Så fort hon vaknar efter att ha sovit så bara ler hon världens största leende.
Det är som om hon tänker "ååhh det var skönt att sova. vilken härlig dag det är! nej men HEJ MAMMA!" och så tittar hon på mig och bara strålar.
Fattar inte att en bebis kan va sån.
Amir tänkte ju så fort han vaknade "HELVETE JAG VILL INTE VAKNA! TA UPP MIG! JAG ÄR HUNGRIG! JAG VILL INTE LIGGA HÄR! ÅNGEEEEEEST!!!!"

Jag låter hård, jag vet.
Men ursäkta mig för att grabben var jobbig och jag nu helt plötsligt får känna på vad alla andra mammor alltid har menat när dom sagt att det är så ljuvligt att vara hemma med en bebis.

Och till råga på allt så har jag idag bakat både pepparkakor och muffins tillsammans med Elias, precis som en huslig, engagerad och rolig mamma ska göra.
Jag börjar tvivla på min identitet. Det är ju inte sån här jag är. Jag ska ju sitta framför datorn och tjura.
Ojoj, vart är världen på väg?

Inga kommentarer: