söndag 16 november 2008

jag, före detta mobbare

Jag har kommit in i en period då jag vill slänga en massa skräp, och bara lämna plats för nya fräscha grejer. Det är ju inte klokt hur mycket skit man samlar på sig genom åren, skit som man inte vill slänga eftersom man tänker att "näääeee, den kan jag ju inte slänga, det är ju nostalgi/minnen/fick av min pojkvän för femton år sen/kanske blir värdefullt om ett par år/kanske behöver den sen i fall att jag skulle få för mig att hålla på med hästar igen".
Men nu har jag bestämt mig för att följa den regeln som säger att saker som man inte har rört på två år ska slängas.
Så jag hittade ett par gamla lådor med saker som jag faktiskt verkligen inte vill slänga för det är nostalgi.
Det var mina gamla dagböcker.
Det fanns ungefär tio stycken.
Genast blev jag såklart nyfiken på vad som pågick i den lilla tonårshjärnan, så resten av världen fick vänta ett par timmar och jag satte mig ner och började läsa (varför, varför, varför?).
Det räckte med ett par sidor innan jag började känna mig ledsen. Besviken över mig själv och bara arg. Vad sjutton var jag för en människa egentligen på den tiden? Är vi verkligen samma person???
Jag var en mobbare!
Jag minns väl det i och för sig, men har förträngt det till ett litet hörn i hjärnan.
I dagböckerna stod det nästan enbart taskiga saker om andra tjejer. Rent ut sagt hemska och elaka saker. Och jag stod för det och tyckte att jag var jättecool och häftig för att jag var så elak!
Det var visserligen varvat med "åååhh, Erik/Martin/Johan/Tomas är så söt, undrar om han såg mig idag när jag hade ny t-shirt".
Men mestadels var det alltså bara elak skit som var skrivet där.
Nu vill jag direkt bara kalla det för avundssjuka, men då trodde jag alltså att jag var bäst i världen och ingen annan skulle sätta sig på mig eller komma och tro att hon var nåt.
Mesta ångesten gällde ju såklart killar, och det var ju såklart också därför som jag mobbade, för att jag ville ligga bra till hos killarna, jag ville att de skulle se mig. De andra tjejerna var ju rivaler. De var söta och jag var ful. Då gällde det istället att visa killarna att jag var cool. Genom att mobba.
Kan också tänka mig att jag var tvungen att övervinna fördomarna som sa att jag var en mes för att min pappa var präst. Jag måste visa att jag inte är en tönt och att jag ABSOLUT INTE är kristen bara för att pappa är det.

Jag hittade något så hemskt som en "Mina Vänner"-bok som inte tillhörde mig. Den tillhörde en annan tjej i klassen och jag och min kompis hade snott den från henne. Vet inte om det var meningen att vi en dag skulle lämna tillbaka den, för den var fullklottrad med glåpord, hat och renodlad mobbning. Usch, det var så fula saker så jag skämdes för att läsa.
Tänkte jag verkligen så??? Om en annan tjej??
Tjejer ska väl hålla ihop, ska de inte det?
Nej, tydligen inte när man är 13. Då är det hata eller älska som gäller.
Och jag som sitter och gnäller på "ungdomarna idag" när jag är på bittert humör. När jag ser tjejerna komma ut från skolan två och två och har spenderat tre timmar framför spegeln innan de kan visa sig utanför dörren, så skakar jag ledsamt på huvudet i min ensamhet och tänker att det är verkligen tragiskt hur tjejer beter sig nu för tiden. De bara mobbar varandra och lämnar andra tjejer utanför gemenskapen.
Men jag var ju precis likadan själv... ett praktexempel dessutom.

Jag och min kompis mobbade främst en speciell tjej som jag faktiskt en gång själv hade varit kompis med. Det var hennes bok jag hittade. Där hade jag skrivit saker som cp, hora, dampbarn, disneytönt. Disneytönt eftersom jag visste att hon brukade titta på Disneydags med sina småsyskon, och detta spred jag ut till killarna som därmed tyckte att hon var en fjant.
Vad jag inte sa var att jag själv gjorde samma sak, med min lillebrorsa....

Detta har plågat mitt minne i ett par år, tills jag en kväll i gymnasiet blev alldeles för full och stötte på tjejen på stan. Då ranglade jag fram till henne och sa "förlåååååt att jag mobbade dig i sexan, och förlååååt för att jag spred ut att du kollade på Disneydags, jag gjorde ju samma saaaaaaaaaaaak!!!! är vi kompisar nu??? kjaaaaaammmm!!!!) och så försökte jag omfamna henne men ramlade såklart.
På måndagen efter i skolan gömde jag mig för henne.
Ojoj, det var tider det.
Men saken jag ville komma till var att jag menade faktiskt det förlåtet, även om hon kanske inte trodde det.
För jag skäms faktiskt. Hon var ju inte dålig eller dum eller någonting, bara inte som andra. Något som jag aldrig vågade vara.

Jaaa, jag hoppas att jag inte är likadan idag i allafall. Jag låter hellre bli att umgås med dem som jag har svårt för, istället för att mobba dem eller prata skit om dem.
Men i skolan är man ju nästan tvingad att umgås med varandra så det är klart att det kan bli lite tention.
Vi hade en jättebra lärare som försökte råda bot på mobbningen men jag bara muttrade "lägg av, jag tänker aldrig umgås med HENNE".
Ååååhhh, jag blir irriterad bara jag tänker på det.
Va jobbig jag måste varit!!! Pubertetshäxa!

Hoppas alla förlåter mig för mina synder. Nu ska jag gå och fortsätta läsa. Värsta roliga lektyren ju.
Hej.

Inga kommentarer: