torsdag 20 november 2008

Jag skulle lyssnat på min mamma

Barndomen igen.
När jag gick i gymnasiet så hade min så kallade mentor (klassföreståndare) tät telefonkontakt med mina föräldrar. Hon tyckte om att ringa till dom och berätta att jag inte varit i skolan. Att jag bara var där på utvalda lektioner (svenska & samhällskunskap). Detta bekymrade mentorn och hon ringde alltså hem till oss och klagade samt att hon fixade så att jag skulle träffa en kurator och prata ur det som nu bekymrade mig. För uppenbarligen är det något som bekymrar den personen som skolkar.
Jag hade inte så mycket att säga till kuratorn men desto mer att säga till min mamma. Det blev jättebråk, och envisa som vi är och var båda två så lyfte taket.
Mamma började skrika och tjuta som jag vet inte vad och tyckte att jag var oansvarig, barnslig, korkad, dum i huvet med det ena och det andra (ja, faktiskt sa hon så) eftersom jag sket i skolan.
-Men, det gör verkligen ingenting, jag lovar, jag har sån plugghjärna så när jag väl går dit så fastnar allting och jag får alltid MVG på proven!!! sa jag till försvar.
Och sen beskyllde jag henne för att jämföra mig med mina storebröder som var sååå duktiga i skolan.
Varpå mamma blev bekymrad och menade att det gjorde hon inte alls.
MEN, nu kommer poängen.
Mamma sa till mig att om jag inte pluggar ordentligt i skolan så kommer jag inte komma in på den utbildningen som jag vill komma in på senare i livet.
-BLABLABLA!!! skrek jag trotsigt och höll för öronen, sprang till mitt rum och smällde igen dörren.

Den trotsiga tonåringen inne i mitt huvud gråter nu när jag säger detta, att jag skulle lyssnat på henne. Varför lyssnade jag inte på henne. Hon hade ju rätt. Hela tiden! Hur kunde jag tro något annat?

Det är sex år sen jag tog studenten och jag har inte kommit någon vart. Jag har jobbat och rest till Indien och gift mig och fått barn, men jag har inte utbildat mig. Jag har fixat allt det andra innan, och skyllt på att jag inte vet vad jag vill bli. Men sanningen är att jag kommer inte in.
Nja, faktiskt är det så att jag vet inte riktigt vad jag vill bli heller och studielånen är dyra, så man vill ju inte slösa tid och pengar på något som kanske inte tilltalar mig i slutändan.
Men det hela blir ju inte lättare av att jag inte kommer in.

Nu sitter jag här och har kommit på vad jag vill jobba med! Jaaa! Efter sex års grunnande så tror jag att jag vet vad jag är ute efter. Och jag vet hur vägen dit bär. Och den bär inte med mina betyg.
Och jag är så arg, så jävla rosenrasande är jag på den lilla SKITUNGEN som jag var på gymnasiet, som bara brydde sig om Mintuu blandat med cola, långa snack i telefonen med kompisar, den där störda pojkvännen och allt annat utom skolan. Hon som suktade efter pappas whiskey, hade storebrorskomplex, identitetsångest, inte kunde göra slut med en idiot och dessutom hade världens kassaste självförtroende.
Den lilla skitungen har förstört mitt liv och tyvärr är den skitungen jag själv.
VAd ska man göra nu? Läsa upp betyg i tre år? Kämpa med högskoleprovet om och om igen? Ja, antagligen är det väl det som man måste göra, för någon annan utväg finns inte.
Annars får jag duscha tanter och torka bajs hela livet, alternativt steka big mac eller bygga pyramider med konservburkar.
Det är inte det jag vill.
Jag har tidigare i ett inlägg beskrivit vad jag vill göra och nu har jag hittat något som stämmer in på nästan alla kriterier. Jag blev överlycklig när jag insåg att mitt drömjobb faktiskt fanns.
Men drömmarna krossades när jag såg intagningspoängen.
Och där inne i huvet sitter den lilla skitungen och super vodka redbull och alldeles trotsigt sluddrar "ävarrrådå, det ooooordnar sig".
Så fan heller att det gör.

Varför var jag inte lika duktig som Blondinbella?

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta men när barnen går på gymnasiet så ska jag arrangera utegångsförbud måndag-fredag (helst helgen också egentligen) mellan klockan 16-08. Jag tänker inte stå och se på när mina barn sabbar sin framtid. Hoppas inte dom blir lika trotsiga som jag. Men med mina gener så vet man ju inte vad man kan vänta sig.

Är inte tidsmaskinen uppfunnen än?

2 kommentarer:

Kommando-mamman sa...

Här har du en till! Jag började plugga som 25-åring och är nu 34. Skaffade 3 barn under utbildningen. Kom halvvägs, hoppade av och har nu sökt in till ytterliagre en utbildning...

Det hade varit så mycket lättare att ha gått typ juristlinjen som 20-åring...

Jemima sa...

Eller också sköter man sig exemplariskt i skolan, går ut gymnasiet på naturvetenskapliga programmet med toppbetyg, börjar på universitetet direkt efteråt och pluggar biologi 4 år, tar en magisterexamen också med toppbetyg, kommer ut, söker jobb, och...
ja...
det fanns visst inga jobb! Pluggade fel sak, uppenbarligen!

Fick 3 barn i stället. Och snart står man där igen, utan några mer föräldradagar...

Jag får nog också stapla konservburkar vad det lider!