onsdag 31 december 2008

nyårslöften

Om man skriver ner sina nyårslöften så att hela internet kan läsa så har man ganska mycket press på sig att uppfylla dem.

1) Komma i baddräkten i sommar
2) Ordna upp ekonomin
3) Bestämma vad jag ska ha för framtidsyrke
4) Ta tag i dåliga betyg (hur?) och efter det börja plugga på riktigt
5) Inte bli gravid
6) Undvika att bli inlagd på psyket

Som ni ser, inget unikt, bara samma som tre miljoner andra svenskar.

Tänkte skriva "vara en bra mamma" men det kändes lite för överambitiöst.

För övrigt tror jag att 6:an blir riktigt svår om jag samtidigt ska uppfylla de andra fem.
Nåväl. Vi får väl se.

är det så himla speciellt med nyår egentligen

Om en sisådär tre timmar är det nytt år och runt om i landet pågår just nu en himlans massa fester där folk dricker och är glada och har glittrande klänningar och springer runt med champagneglas och socialiserar sig.
Jag tror jag är lite ensam om att sitta i slafskläder i min egen soffa hemma i min egen lägenhet utan varken champagneglas eller sociala kontakter.
Och vet ni vad, det gör mig inte ett skit.
Folk grubblar hela året på den stora dagen Nyårsafton och vad som ska hända när man glad i hågen ska hurra för året som kommer.
Så har även jag gjort. Men nu tog jag ett beslut att jag orkar inte göra något annat än att vara hemma. Själv. Kanske ha ett litet filmmaraton och filosofera med maken. Känna efter hur det känns att vara människa.

Min bror skrev en så klok sak, att varje dag börjar egentligen ett nytt år med nya möjligheter om man önskar det.
Så varför då fira som en galning just denna dag egentligen.
Jag skulle kunna börja ett nytt år den 16e april om jag så ville.

Alla andra brukar ju skriva såna där sammanfattningar om året som gått. Det ska inte jag göra. Inte idag i allafall. Antagligen inte någon annan dag heller. Det händer alldeles för mycket i mitt liv för att jag ska kunna sammanfatta det.

Just nu känner jag mig bara alldeles för slut av veckan som gått. Med jul och allt vad det innebar.
Vi har haft en himla massa besök, vi har åkt hit och dit och det har varit trevligt men guuuuud så jobbigt också.
Den trevliga julen fick vi inleda med en kväll på akuten med Amir som ramlat i badrummet (han ska ju alltid klättra) och slagit upp ett jack i sin haka. Detta gjorde mig sur i ungefär fyra dagar.
Egentligen behövde det sys, men läkaren klarade förstås inte av det så det fick tejpas. Därför har det inte läkt ordentligt och det kommer bli ett jättefult ärr.
Men Amir blev glad ganska snabbt igen, men däremot är det ju uppehåll från dagis och det kan ju göra det gladaste unge fly förbannad.
Han har hållt sig i skinnet när vi har haft besök men av någon konstig anledning så har han fått utbrott när personerna i fråga åkt iväg.
Jag tror det är ganska vanligt att det är så, att de inte reagerar på förändringar och andra konstigheter förrän långt efteråt.

Nu går vi bara runt som två frågetecken och undrar hur vi ska klara en vecka till.
Vi räcker liksom inte till för honom. Det har vi märkt idag.
Jag säger nog ganska ofta att Amir inte är så rutinbunden och att han inte bryr sig så himla mycket om förändringar, men när det kommer till såna här dagar så märker man att han är det ändå.
Eller rättare sagt att han mår som allra bäst när dagen är tråkigt inrutad och fyrkantig.
Man märker ju skillnaden, hur tipptopp han mår de dagarna han är på dagis, och såna här dagar då hans humör växar mellan förvirrning och ren ilska.

Sover dåligt gör han också. Bolltäcket funkar inte. Jag går i bitar. Jag tänker inte acceptera det. Han får väl helt enkelt börja med någon annan medicin då, för det är verkligen inte acceptabelt att endast få sova mellan 23-02 varje natt.

Smäller raketer gör dom där ute nu också. Undrar om barnen kommer vakna i natt och vara livrädda.

Undrar också om jag själv orkar hålla mig vaken i natt eller om jag ska sova över skiten. Man ska ju sova när man får chansen.
Och jag kan ju smälla raketer den 16e april istället.
Gott nytt år!

onsdag 24 december 2008

det är ju så

Nu blir det då inte mycket bloggat eftersom det är jul och allt sånt.
Men God Jul på er alla!!!!

lördag 20 december 2008

Det är tomt på lördagar

Det kan va skitmycket besök här på bloggen alla dagar i veckan utom lördagar.
Antar att folk har bättre saker för sig då än att sitta och glo framför datorn.
Bara jag som inte har det alltså, bevisligen.
Speciellt idag, nu är klockan ett och sidan har haft.... NOLL besökare än så länge.
Hahaha. Folk springer väl runt som galningar på stan och shoppar, eller så städar de och bakar och är duktiga hemma. Eventuellt så har det säkert redan påbörjat sina julresor och åkt hem till nära och kära.

Jag borde också städa och baka och vara duktig.
Håller dock på att rensa ur en massa skit. Fortfarande. Började med det för en sisådär två månader sen. Det är mycket skit. Grejer som man inte har använt på två år ska man ju som bekant slänga. Tragiskt vad mycket skit det är man samlar på sig. Man blir ju deprimerad för mindre.
Hade tänkt att jag skulle slänga först och sen julstäda, men tror inte att jag hinner färdigt till jul.
Denna insikt kommer jag nu till och känner mig lite smått stressad men ÄNDÅ sätter jag mig framför datorn.
Baka borde jag också göra. Men vafan. Orka.
Känner mig nu ensam, tråkig och ledsen för att jag inte har så mycket julbestyr.

Såg däremot en snubbe idag i tidningen som skulle fira jul hemma själv och ta en promenad i lugn och ro. "Bara jag får min lutfisk så är jag nöjd", sa gubben.
Jag tänkte då direkt att det var ju fruktansvärt att gubben satt ensam på jul.
Men å andra sidan, vem är jag att döma, han kanske tyckte det är det ultimata julfirandet och trivs med det.
Man ska inte tro att alla vill ha långdans och nubbe och femtontusen barn springandes runt i huset bara för att Jesus råkar födas.

Suck, maken till ointressant inlägg har jag då aldrig skådat. Förlåt.

fredag 19 december 2008

Amirs rum





Förutom att det inte finns några gardiner så tycker jag själv att det ser ganska mysigt ut... det tyckte Elias också =)

autismvänlig miljö som inte var populär

Amir har fått sin julklapp lite i förskott.
Vi fick rådet på hab att man skulle skapa en "autismvänlig miljö" hemma. Allt för att Amir ska vara så nöjd och bekväm som möjligt.
I Amirs fall betyder detta att det ska vara så tomt som möjligt på grejer, ordning och reda, få intryck, saker som är fastskruvade i golv och väggar och inte går sönder, inte en massa krimskrams och egentligen inte något julpynt.
Men det där med julpyntet har vi skippat att ta bort, man kan ju inte offra sig helt. Dessutom verkar han inte bry sig så mycket om just det.

Så nu bytte vi hans rum för ett par dagar sen och idag har vi inrett det.
Tidigare har han bott i ett lite större rum som var alldeles proppfullt med leksaker.
Vi gjorde som så att vi plockade ut de få leksaker som Amir faktiskt leker med, sen bytte vi Amirs och Elias rum med varandra.
Vi fick en gammal våningssäng av en granne som Amir nu har fått istället för den andra sängen.
I denna våningssäng ligger han högst upp, och under är som en koja där han kan gömma sig och ligga under filtar och mysa. Där under ligger också hans enstaka leksaker. Sen är rummet nästan tomt.
Vi köpte ett "sängtält" på Ikea som nu sitter högst upp på sängen.
Så nu är det alltså riktigt autismvänligt eller rättare sagt Amir-vänligt. Helt i hans smak.
Vi blev jättenöjda och tänkte att det var den bästa julklappen han kunde få, för han gillar ju inte julklappar så mycket annars, det brukar ju vara ganska svårt att veta vad man ska köpa till honom om man säger så.

Fast Amir tyckte dessvärre inte det.
När han kom hem från dagis så blev han visserligen förtjust och började "leka" en massa i sängen.
Men när han insåg vad som faktiskt hade hänt så började han tjuta...
Och sen dess har han tjutit. Han har försökt ta bort det där tälten från sängen och släpar ut den nya mattan från rummet och vill inte alls att det ska vara så...
Han har haft det nya rummet i ett par dagar utan att bry sig, men nu var det den nya "designen" med sängtältet och sånt som inte föll honom i smaken. Han hatade förändringen helt enkelt.
Det visste vi ju att det kunde bli så.
Det är ju helt klart en risk när man börjar göra om hemma, det vet man ju...

Men vi tänker dock inte ge oss, han får tjuta hur mycket han vill.
Vi vet att det är mycket bättre för honom sen när han har vant sig vid det nya.
Med den ombonade sängen och bolltäcket så är vi ganska säkra på att han kommer sova bättre om natten.
Dessutom så är rummet nu helt perfekt för att gömma sig i och vara för sig själv i.
Vi vet att han kommer gilla det sen...
Men nu... herregud... hur mycket kan man tjuta för en sån sak...

Och vad tråkigt det är egentligen när man har hållt på en hel dag och donat för att han ska må bra och så möts man av detta beteendet. (även fast vi självklart visste att det är mer en regel än ett undantag att han reagerar på förändringar, men man vill ju ändå hoppas att han ska gilla det)
Liksom, hade det varit en normal unge så hade han varit överförtjust. Det är ju jättefint.

Jaja... nån gång somnar han väl... Och i morgon har han nog glömt det...

torsdag 18 december 2008

bra människor.

Har varit på Habiliteringen igår och idag.
Igår var det mest prat om sömnen tillsammans med psykologen, och idag var det en så kallad överlämningskonferens.
Alla människor som "bryr sig om" Amir samlades och det redogjordes för vilken diagnos han har fått, vilka svårigheter han har, vilka behov han har, vilken träning han behöver, etc.

Vi lämnade konferensen alldeles hänförda.
Jag har aldrig i mitt liv varit med om att någon har brytt sig om mitt barn så mycket.
Dessa människor är verkligen engagerade från topp till tå.
Jag är så himla överlycklig över att jag råkade placera Amir på en så bra förskola, jag är så överlycklig över att han har hamnat hos människor som ser honom, som förstår honom, och som är 100% villiga att hjälpa honom!
Jag är dessutom överlycklig över att bo i denna kommun!
Jag vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om vi bott kvar i vår förra kommun. Aldrig i livet att vi skulle fått så bra hjälp och sånt bra stöd som vi har fått här, inte en chans.

Från den allra första dagen på förskolan så har han blivit sedd.
Specialpedagogen sattes in efter bara två veckor! Jag vet inte om det berodde på att han var så tydlig, eller om det berodde på att personalen helt enkelt var så kompetent. Säkert en kombination visserligen.
Och denna underbara specialpedagog. Jag tror jag vill ge henne en julklapp. Hon har gjort mer för oss än någon annan.
Hon gav oss platsen på autism-avdelningen, utan diagnos, och om Amir inte fått den platsen så vet jag inte hur allting hade sett ut. Men det var liksom en självklarhet. Han skulle in där och hon bara bestämde det, och då fick rektorn rätta sig efter hennes beslut, det var liksom bara så.
Jag tror jag vill ge alla en julklapp förresten. Amirs läkare till exempel. Jag har aldrig träffat en så kompetent läkare. Allting han säger är liksom vettigt. Han tänker till. Han förstår. Han lyssnar!

Nu satt dom alla där idag; specialpedagogen på förskolan, Habiliteringens egen specialpedagog, läkaren, förskolepersonal, psykolog. Och, hör och häpna, REKTORN.
Rektorn hade tagit sig tid att gå dit! Av alla människor. Jag vet inte om det är något som hon brukar, men jag tycker det låter ovanligt, har aldrig hört något liknande.
Hon sa att hon representerade kommunen.
Jag blev rädd. Jag är lite rädd för kommunen. Dom har sån makt. Dom kan liksom konsten att förstöra och sparka på den som ligger, det brukar ju vara så med kommuner.
Men nu satt rektorn med där och var så intresserad och så hängiven. Och hon berättade att hon satt där just för att hon vill veta vad vi har för behov, så att vi inte ska få några problem när det gäller barnomsorgsregler och sånt.

Alla var så villiga att hjälpa. Att få veta vad som behövs och hur man gör det.
Amirs läkare berättade att om Amir blir sjuk så ska vi inte åka till vårdcentralen med honom. Istället ska vi komma in till Barnmottagningen (som annars bara tar emot barn upp till ett år) och be att få träffa honom eller någon annan som Amir har träffat förut.
Han ska få komma till samma rum varje gång och han ska få gå före alla köer så att han ska få slippa sitta ute i väntrummet.
Om vi måste åka in akut med honom eller liknande så gäller samma sak, han får (om det inte finns andra mer akuta fall) gå före alla andra, sitta i ett eget väntrum osv.
En sån lättnad! Det är ju värsta ångesten, varje gång Amir blir sjuk så blir jag livrädd för att jag ska behöva åka in till vårdcentralen med honom och sitta ute i väntrummet med massa andra människor och vänta i två timmar. Vi slipper det!

Det var så många positiva besked, jag kunde inte fatta att det var sant.
Muneer var också alldeles chockad, han kan inte heller förstå att alla är så villiga att hjälpa oss och verkligen gör allt som står i deras makt för att göra det.
Det bokades massa tider för att vi skulle få saker fixade. LSS, kortis, avlösning, det ska komma hem en arbetsterapeut till oss och hjälpa oss att anpassa lägenheten, vi ska till lekoteket och låna en massa pedagogiska leksaker och träningsmaterial, med mera, med mera.

Det kändes som att allt bara flöt på.
Jag är medveten om att det inte alltid kommer att göra det.
Jag är medveten om hur mycket jag kommer få slåss i framtiden.
Men som det såg ut idag så var det bara positivt. Det vi behöver allra mest just nu är inte omöjligt. Tvärtom.
Det behövdes verkligen, så orolig som jag har varit för att ingen skulle bry sig, för att Amir skulle glömmas bort, för att ingen skulle ta oss på allvar.
Där hade jag helt fel, i alla fall angående personalen inne på Habiliteringen och på förskolan.
Sen kan man ju vidare säga vad man vill om till exempel Försäkringskassan, men de är ju en särskild sort.
Det kriget tar jag efter nyår.

Nu ska jag sova. Jobbig dag.

bolltäcke

Har fått låna ett bolltäcke från Habiliteringen!
Psykologen tyckte att vi kunde försöka med det innan vi testar någon annan sömnmedicin.
Ett bolltäcke är, precis vad det låter som, ett specialtäcke som är lite tyngre och proppat fullt med bollar. Meningen är att det ska omsluta den sovande personen på ett sätt som liknar en mänsklig omfamning. Det blir då så tryggt i sängen så man inte vill gå därifrån.
Detta täcket har tydligen haft mycket bra lugnande effekter på personer med autism och ADHD.
Tyvärr kostar det 4000-5000 spänn att köpa, så därför fick vi låna ett till att börja med och kolla om det funkar.
Och vi lånade detta igår och i natt har det funkat...
Nu vet vi ju inte om det berodde på just täcket, men Amir sov från 19:00 till 06:30.
Det har han aldrig gjort i hela sitt liv!
Och han låg alltså i sin egen säng hela natten utan att komma in till oss över huvud taget.
Hoppas, hoppas, hoppas att det var täckets förtjänst och att det kan bli lösningen på vårt allra största problem.

I kväll så la jag honom i sängen när han fortfarande var vaken och han såg riktigt nöjd ut när han fick täcket på sig, han hade ett belåtet uttryck i ögonen. Sen somnade han på fem minuter utan att ge ett ljud ifrån sig.

Nu sitter jag här och hoppas på en vändning fast jag inte vågar hoppas ändå.
Ibland känns det liksom lönlöst, han kommer aldrig sova.
Men nu har han ju faktiskt sovit några enstaka nätter så det är ju ett bevis på att det går.

Funkar det så köper vi ett sånt täcke direkt. 5000 är en struntsumma om det ger oss sömn. Inget att diskutera ens, hur fattig man än må vara.

fyra år av sorg, saknad och ilska

Det är fyra år sen idag.
Fyra år sen jag vaknade på morgonen av det värsta sättet man kan vakna på.
Klockan var 06.22.

Telefonen ringde någonstans i fjärran. Jag trodde det var i min dröm, men när den fortsatte att ringa och ringa, så tittade jag på klockan och den stod på 06:22.
Stora feta siffror som berättade för mig att det är alldeles för tidigt att ringa till någon. Vem i helvete kan ringa och störa klockan 06:22 en lördag. Vilket jävla skick! Jag knuffade på Muneer, och han såg förvånad ut, tydligen tyckte han också att det var idiotiskt och samtidigt konstigt att någon ville ringa så här tidigt.
Han svarade. Han pratade engelska. Han kunde ingen svenska ännu. Jag kunde inte höra på honom vem det var på den andra sidan, men vad han sa var helt ofattbart.
”What?? Is she DEAD?...... yes yes, we will come”
Min första tanke: “Katten har dött. Varför ska vi komma dit då? Äsch, nu sover jag”.
Men Muneer kom in sovrummet och tog på sig byxor och tröja i bara farten. ”Gå upp, vi måste åka dit. Fort! Skynda!”

Jag fattade ingenting mer än att det verkade allvarligt. Jag började tänka en alternativ tanke. Men jag ville inte tänka den. Jag ville tänka att det var katten som var död. Jag ville tänka att Muneer fortfarande sov när han pratade i telefon och inte fattade vad han pratade om. Jag ville tänka att personen på andra sidan luren inte fattade vad han själv pratade om. Vad som helst utom DEN tanken.
Jag tog också på mig kläderna, det fortaste jag kunde, och vi sprang ner till bilen. I bilen sa Muneer att han trodde att pappa hade blivit galen.
”Jag vet inte vad han snackade om, han lät helt konstig. Han kanske inte mår bra. Eller så mår mamma inte bra. Han sa att hon inte andades. Jag förstår inte. Snälla kör fort.”
Jag tänkte ingenting. Bara kör, kör, kör.
”Det kanske är ambulanser där, bara så du vet”, sa Muneer och i samma stund svängde jag i en kurva in till mammas och pappas hus, och fick se en äcklig, ful, idiotisk, gul ambulans stå alldeles vid infarten.
Den fick inte stå där. Varför stod den där???? Det ska aldrig, aldrig vara några ambulanser utanför min mammas och pappas hus. Vad i helvete gjorde den ambulansen där????

Jag vet inte hur jag parkerade bilen, troligtvis slarvigt. Utan att stänga bildörren rusade jag in i huset.
När jag öppnade dörren möttes jag av min lillebror. Jag kastade en snabb blick på honom. Han såg stabil ut. Han gick in i ett rum. Jag hann bara se honom lite snabbt, men han såg alldeles lugn ut.
Jag tänkte, ”han är lugn, då kan det inte vara något farligt”.
Samtidigt hörde jag telefonen ringa, och pappa svarade i ett annat rum. Jag hörde inte vad han sa. Korta ord bara var det. Jag ville inte lyssna.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men en känsla sa att jag måste gå upp på övervåningen. Utan att fråga någon sprang jag uppför trappan och möttes på vägen av en man i ambulanskläder. Han ville hälsa på mig, räckte fram handen och sa något, men jag släppte handen lika snabbt som jag tog den, och rusade vidare.
Där uppe möttes jag av en kvinna som stoppade mig.
”Vem är du?” sa hon.
Jag bara tittade på henne och sa ”jag är hennes dotter”.
Jag hade ingen aning om vad som hade hänt, jag visste inte att det gällde mamma, men av någon anledning så svarade jag på det viset.
”Vet du vad som har hänt?” frågade kvinnan och jag bara skakade på huvudet.
Hon tog mig då i handen och sa åt mig att sitta ner.

Jag har bara sett sådant på filmer. När någon säger ”det är bäst att du sätter dig ner”.
Jag trodde inte man brukade säga så i verkligheten. Allting kändes bara som en dröm, som en film, som något som jag inte var med om. Skulle jag någonsin få vara med om något som kräver att man sitter ner?
Men jag satte mig ner. Jag tittade mig omkring. Jag såg inte mamma och jag visste inte var hon var.
Ambulanskvinnan började prata.
”Din mamma blev sjuk igår kväll.”
Jag tänkte protestera. Det blev hon inte alls! Vad fan pratar du om. Jag var ju här, hon var ju helt friskt, vi åt lasagne, sluta prata en massa skit.
Men jag fick inte fram ett ljud och ambulanskvinnan fortsatte:
”I morse ringde din pappa till oss eftersom din mamma inte andades. När vi kommer hit, så lever inte din mamma”.

Min värld stannade. Tiden stannade. Allting bara stannade. Jag ville att hon skulle fortsätta prata. Det fanns en fortsättning på hennes prat. Det skulle finnas det. Nu skulle hon säga att de hade gett henne medicin och att hon nu mår bra. Säg det då!!!
Men ambulanskvinnan sa ingenting, hon bara tittade på mig med medlidsamma ögon. Jag tittade tillbaka, förstod att det inte fanns någon fortsättning. Jag vände bort blicken.
Jag var stum. Jag kände ingenting. Det var bara helt sjukt. Ofattbart. Jag sover fortfarande. Det fattar ju vem som helst att man inte kan ringa klockan 06:22 och väcka någon en lördag. Klart att jag sover.

Sakta sakta sjönk tanken in i mitt huvud. Min pappa kom in i rummet och satte sig bredvid mig. Jag minns inte vad han sa. Jag tror att han sa ”barnet, hur är det med barnet???”.
Jag la händerna på min mage. Barnet. Mamma får inte dö, hon måste träffa mitt barn. Jag ska ju ha barn!
En våg av hopplöshet sköljde över mig. Barnet. Nu är allt åt helvete. Jag kan inte föda detta barnet nu. Inte utan mamma. Hon kan inte vara borta. Nu kommer jag få missfall. Det finns inte en chans att mitt barn kommer överleva där inne nu. Det finns inte en chans att jag kan överleva utan mamma.

Muneer kom in i rummet. Jag vet inte var han hade varit innan. Det kändes som det hade gått en evighet. Jag tänkte, vad lång tid det tog för honom att komma hit.
Men egentligen var det nog inte så lång tid. Sekunderna var bara så långa. Minuterna var så långa. Den stunden som jag hade suttit där med ambulanskvinnans hand i min var inte alls lång, det bara kändes som en evighet.
Och nu kom Muneer efter mig och öppnade direkt dörren till gästrummet.
”Du får inte gå in där!!” ropade jag, medveten om att mamma låg där inne, men han gick in i alla fall.

Jag ville inte att han skulle mötas av sanningen. Jag ville inte mötas av sanningen.
Jag ville inte att han skulle öppna dörren till det där otänkbara och sedan säga åt mig att komma dit och se det.
Om dörren förblir stängd så finns det inte. Om vi inte ser henne så har det inte hänt.
Det var min tanke, men Muneer tänkte annorlunda.

Jag hörde att han började prata arabiska. Han grät. Högt. Han bad på arabiska. Jag kikade på honom genom dörrspringan. Han satt och gungade fram och tillbaka på golvet.
Jag reste mig upp, tog ett djupt andetag och gick in.

Hon låg på golvet. Varför låg hon på golvet?
Hon hade ett täcke över sig. Varför det?
Jag såg mig omkring i rummet. På golvet, bredvid sängen, låg hennes glasögon och en bok.
Ett bokmärke stack upp ur boken. Ett egengjort, laminerat rött bokmärke med ett ordspråk på. Det var jag som hade gjort det bokmärket i skolan en gång, för länge sedan.
Ordspråket löd ”Böcker är en finare värld i vår värld. När jag går in i den eviga vilan, ska mitt huvud vila på en bok”.

Jag tittade på henne. Jag satte mig ner bredvid henne och synade henne noga. Jag var tvungen att se ordentligt, annars kunde jag inte förstå. Jag kunde inte förstå vad det var jag såg.
Igår levde hon. Hon levde mer än någonsin. Hon var helt frisk.
Detta var omöjligt. Man kan inte bara dö, bara sådär. Man kan inte bara dö, en vecka innan julafton. Man kan inte dö när disken står odiskad i köket. Man kan inte dö när det hänger en lapp på anslagstavlan med en planering om vad som ska göras varje dag innan julafton.
Man kan inte bara dö när alla ens barn och barnbarn ska komma och besöka en inför julen.
Man kan inte bara dö, utan att ge minsta lilla varningssignal tidigare. Man kan inte säga hejdå utan att veta att det är sista gången man säger hejdå.
Man kan inte lämna sin familj sådär. Man kan inte lämna sin gravida dotter. Det gör man inte. Inte utan förtecken. Det går inte.
Det var mina enda tankar.

Hon var på topp. Hon levde mer än någon annan. Hon var den sista som skulle dö. Hon skulle inte dö över huvud taget.
Ingenting är färdigt. Det finns så mycket som vi inte har gjort. Det finns så mycket som vi inte har sett. Det finns så mycket som vi inte har pratat om.

Men någon tyckte att det var färdigt. Någon tyckte att det var bäst att lämna jorden när man var på topp. Någon tyckte att hon hade fullföljt sina uppdrag och att hon nu var klar att gå.
Oavsett vad vi tyckte. Vi hade ingen bestämmanderätt. Hon bara rycktes ifrån oss.
”Sådär, då var det jobbet klart, då kan du gå”, sa denne någon och tog henne.
Utan att tänka på oss som blev kvar.
Utan att tänka på hur mycket vi behöver henne.
Utan att tänka på att vi behöver henne mer än någon annan.

Det går inte en dag utan att jag behöver henne. Det går inte en dag utan att jag saknar henne och tänker på henne. Det går inte en dag utan att jag är förbannad och skriker rakt ut i luften: ”Titta här!! Titta här vad du missar, titta vad du har lämnat kvar!”

Det har gått fyra år. Fyra år av denna tomhet.
Fyra år av saknad. Bara saknad.
Ilska. Jag har varit så arg. Jag är så arg.
Sorg. En sorg som aldrig någonsin försvinner, som alltid finns kvar, som alltid finns där som en liten irriterande bit inne i min hjärna. En sorg som hoppar fram och påminner mig om denna saknad, ilska och tomhet, när jag allra minst behöver det. En sorg som jag helt enkelt bara lärt mig att leva med.
Jag har lärt mig att leva med det faktum att min mamma bara försvann, när jag som allra bäst behövde henne.

Men vad kan man göra egentligen. Det finns inte så mycket att göra. Det finns inte så mycket mer än att acceptera. Gråta, skratta, bli förbannad, och sedan vidare acceptera.
När det kommer till döden är man maktlös.
Allt annat kan man kämpa för och slåss för, men döden kommer och förstör utan att ta hänsyn till någon och utan att man kan göra någonting. Då är det bara att acceptera.
Försöka vara positiv. Försöka leva vidare för det som finns kvar, för de som finns kvar, för allting som betyder något idag.
Försöka att hela tiden uppskatta vad man har, för man vet aldrig när man kan bli av med det.

Jag fick en fråga en gång om varför jag bloggar.
Varför man vräker ut sitt liv och sina känslor på internet, till allmän beskådning.
Jag svarade att jag bloggar för min egen skull, för att jag har så mycket tankar som jag vill skriva ner, för att få lite ordning på skiten.
Men det svaret godtogs inte. Då kan man ju lika gärna ha en liten dagbok med lås i sin byrålåda. Frågan kvarstod om varför man lägger ut det till allmän beskådning.

Nu har jag kommit på varför.
Allting som jag har skrivit och skriver i min blogg är saker som jag vill säga till min mamma.
Varje gång som jag känner att mina tankar svämmar över och jag vill få ut det till någon, så vill jag lyfta på telefonen och ringa till min mamma.
Jag vill sitta vid matbordet tillsammans med henne och diskutera. Diskutera så taket lyfter. Så att vi börjar skrika och gråta. Och sedan ta ett glas vin och vara vänner igen.
Eller bara ringa och berätta något roligt som har hänt. Någon konstig tanke jag har. En fundering. Varför är det såhär? Vad kan man göra åt det här? Vad tycker du om detta?

För att inte tala om allting som jag vill prata om barnen.
Jag fick aldrig chansen att låta henne ta del av mina barns liv. Hon hann dra innan dess. Jag fick aldrig chansen att ha en hängiven, underbar mormor där som älskar sina barnbarn och är intresserad av allt som händer omkring dem.
Jag ville så gärna att hon skulle vara där för oss, för mig, i de allra svåraste stunder och i de allra lyckligaste.
Jag skulle med all säkerhet bråka väldigt mycket med henne angående barnen också, för att vi inte skulle ha samma syn på uppfostran, och för att hon skulle komma med alldeles för många ”goda råd”.
Men hellre det än ingenting.

Nu när jag skriver den här bloggen och lägger ut den till allmän beskådning så gör jag det istället för att kunna säga allting till min mamma.
När folk läser, tycker och tänker, och eventuellt kommenterar, så känns inte mina tankar helt kastade ut i tomma intet.
Även om jag inte fick säga det till mamma, så fick jag i alla fall säga det till nån.
På något vis så hoppas jag att hon ändå kan läsa det.
Och jag önskar mer än allt annat att hon på något vis kan se oss.
Utan hoppet att hon kan se oss så kan jag inte leva vidare så här bra.

Det blev långt. Men jag kan älta detta i all oändlighet. Och jag vill älta det i all oändlighet. Dessa tankar tar aldrig slut. När sorgen tar slut, då tar tankarna slut. Men sorgen är oändlig.
Tyvärr är det ingen som vill lyssna. Tyvärr verkar det som att de flesta andra har gått vidare.
Då blir det att skriva i stället. När jag skriver så är det jag som bestämmer.
Då får de lyssna som jag aldrig trodde skulle lyssna.

God jul mamma. Jag kan inte besöka din grav, men nu ska jag åka och köpa hyacinter. Till dig.

tisdag 16 december 2008

ett mirakel har skett så här i juletid

Helt otroligt.
Alla tre barnen sov hela natten i sina egna sängar... samtidigt! På samma natt! Till och med Amir!
Jag vaknade kvart i sju av att Elias kom in i rummet och sa "heeeeeej! godmorgon pappa!".
Då satt Amir ute i soffan och studsade, jag vet inte hur länge han hade suttit där men han var tyst och snäll så det spelar ingen roll.
Det händer väl bara en gång på sisådär tio år och är därför värt att noteras.
Och till råga på allt så behövde jag inte ens skjutsa barnen till dagis för det gjorde Muneer.
Shit vad jag känner mig utvilad. Vilken konstig känsla.
Jag har sovit! Tjoho!!

måndag 15 december 2008

Det här får man inte skriva....

… men jag skriver det ändå, för jag gillar inte att va PK.

Jag var inne på FL och hittade en tråd där det var ett jäkla tjafs (som vanligt). Denna tråd hade i sin tur orsakat en massa nya trådar om samma ämne och det var tjafs i alla.

Tjafset handlade om en brutta som inte ville vara hemmafru men mannen i huset typ tvingade henne till det. Han hade bestämt sig för att han var familjens öfverhufvud.
Eller hade dom bestämt det tillsammans någon gång i början av deras relation när trådstartaren var kär och dum. Vet ej.
I vilket fall som helst så tyckte nu öfverhufvudet att kvinnan skulle vara hemmafru fast hon helst ville jobba och nu beklagade hon sig i tråden (i stället för att beklaga sig för sin man).

Det som då hände i tråden var att alla började tjafsa om ”vaddå överhuvud, här i vååååår perfekta relation fattar vi alla beslut tillsaaaaaammans för vi är så jämställda”.

Varpå TS (trådstartaren, för er som inte är FL-erfarna) och ett gäng andra damer förklarade att en del faktiskt trivs med att mannen är överhuvud i familjen och att kvinnan bara behöver bry sig om mat och barn.
Tro det eller ej. De tycker det är skönt att mannen fattar alla beslut och att de inte behöver bry sig om pengar och sånt tråkigt.
Fine by me, jag bryr mig inte alls vad andra gör, bara folk är lyckliga, så jag la mig inte i diskussionen, men såg på håll hur någon förklarade att enligt Religionen (vilken religion det handlade om vet jag inte men det kan faktiskt ha varit vilken som helst) så är mannen skapad till att fatta beslut för de har en skarpare hjärna och kvinnan blandar in en massa känslor i beslut (för hon är helt enkelt känslosammare) och då kan det gå åt pipsvängen om hon gör det, men det blir lite mer logiskt om det är mannens uppgift.

Detta var det som jag reagerade på.
Nu är det ju ingen nyhet att Religionen tycker att man ska göra så här, så det var ingen nyhet att jag återigen blev upprörd.
Det första man tänker är ”vaddå hallå att mannen har skarpare hjärna det är sånt bullshit, det har han inte alls, KVINNAN är smartare än mannen, om världen styrdes av kvinnor skulle det inte finnas några krig för män tänker bara på pengar, sex och makt” osv osv osv.
För det är ju sant. Det vet ju alla.

MEN jag kom nu helt sonika på att Religionen kanske har rätt trots allt.
Min svärfamilj är det perfekta exemplet på det.

Min svärmor är hemmafru i Indien. Hon är en järnlady.
Hon är gift med min svärfar och har fyra vuxna barn.
Min svärfar är den snällaste mannen på denna jord. Nästan lite mesig kan man tycka.
Deras barn är alltså vuxna och nu börjar de flyga ut ur hemmet och hitta på egna saker att göra.
Detta är fruktansvärt i Indien, för alla dem ska ju stanna hos föräldrarna och hjälpa till med deras pension, alla utom dottern. Men det gör de alltså inte, förutom äldste sonen som nu är gift och bor med föräldrarna.

Och jag blir så himla frustrerad, för var och varannan dag så får min stackars man ta emot telefonsamtal från sin mamma, bror eller syster där de klagar och klagar och klagar och tjatar och tjatar och tjatar om allt möjligt som händer där borta. Och min man blir förtvivlad för att de inte kan hålla sams och för att det alltid är nåt problem.
Just nu är det en massa prat om att äldste sonen är alldeles för auktoritär och bara skriker på alla hela dagarna.
Det snackas också om att de kanske ska sälja huset, om att sonen kanske ska flyga och fara någon annanstans med sin fru eftersom han är helt väck.
Det snackas också en massa om dottern som någon gång måste gifta sig, men frågan är vem som vill gifta sig med henne för hon är sjuk och kan inte bli någon bra hustru.
Samtidigt klagas det på de två bröder som flytt landet och inte vill vara hemma och hjälpa till. Allt detta får min man lyssna på varje dag.
Då pratar han mest med sin mamma. Hon skriker och tjuter och gråter i telefonen och har en massa åsikter om allting.

Häromdagen frågade jag min man vad hans pappa tyckte om saker och ting.
”ööööhhhh…. Det vet jag inte, jag har inte pratat med honom, han är bara ute och röker och syrran säger att han gråter”.
Jag ville spä på lite på Religionens förhållningsregler och sa menande till mannen:
”men, ska inte HAN fatta alla beslut i familjen och med stark hand säga vad HAN tycker, också ska alla rätta sig efter det?”
”ööööhhhh… jooo, kanske det, men, det är mamma som bestämmer allt”.
”Är det därför han bara gråter?”
”Nej det tror jag inte att det är därför, men han gillar inte när folk bråkar”
”Varför kan inte han sätta ner foten och bestämma nåt då? Så behöver dom inte ringa och tjata på dig mer sen?”
”Nej för Gulzar (äldste sonen) tycker att pappa korkad och mamma tycker att han inte fattar nånting. Så det går inte”.

I det här fallet förstår jag mycket väl vad det är Religionen menar.
I det här fallet tycker jag absolut att Religionens regler faktiskt bör råda.
För här är det ett faktum.
De som skriker och gnäller mest i familjen och enligt min man har knäppa idéer och konstiga åsikter, är två kvinnor, som typ aldrig satt sin fot utanför hemmet.
Att de blivit så skrikiga och bestämda är endast pga gener. De har vuxit upp i en familj där alla bara bråkar.

Muneers mamma har varit inne i ett hus varje dag i typ 60 år.
Det växer mossa på hennes hjärna.
Hon har ingen TV, ingen radio, hon kan inte läsa, hon är inte utbildad och när hon köper grönsaker på torget så vet hon inte om hon får tillbaka rätt växel. Hon är helt enkelt obildad.
Det finns en uns intelligens i hennes hjärna men faktum är att det enda hon sett i hela sitt liv är hus och hem, hus och hem, hem och hus. Samt grannar som skvallrar om vem som ska ha barn och vem som har dött.

Snacka om att hon blir inskränkt, får konstiga åsikter och lägger i alldeles för mycket känslor i allt. Så blir det när man sitter inne hela dagarna och aldrig läser eller skaffar sig bildning. Har man ingen bildning så får man ta till känslorna istället.
Och då blir det bara skrik och gap och man kommer ingenstans.

Medan pappan har lång yrkeserfarenhet och en del utbildning.
Han läser tidning, ser på TV och lyssnar på radio varje dag. Han jobbar inom armén och varje dag på jobbet får han veta vad som händer ute i världen. Han får ta del av andras åsikter och tankar. Han får lära sig att det finns en värld som är större än hans egna hem och att han själv och vad han håller på med faktiskt ofta är småpotatis.

Men sen kommer han hem och får lyssna på en massa tjat från frugan. En massa obetydligt skvaller samt ångestprat om vad som ska hända med barnen. Han lär sig förstå att hans erfarenhet och vidsynthet inte betyder något när hans fru sätter ner foten. Och han är alldeles för snäll för att säga emot.

Här är det helt fel. Muneer får lyssna på en massa skit varje dag i telefonen. Tack vare att hans familj inte har lärt sig vad deras egen religion lär ut.
De skulle må mycket bättre om de lät fadern vara överhuvud med stört Ö. För i det här fallet så har han mycket skarpare hjärna.
Och det är så att de bor i ett u-land med stenålderskultur.
Samma kultur som rådde när Religionen satte sina regler.

Antagligen hade profeterna samma erfarenhet vad gäller kvinnor som satt hemma hela dagarna och lyssnade på skvaller. De förstod att dessa kvinnor kan för bövelen inte låtas fatta beslut här i hemmet. Bättre att vi skriver en regel som säger att mannen ska fatta beslut och tjäna pengar och kvinnan får ta hand om barnen.
För då var det faktiskt så att det växte mögel på kvinnornas hjärnor.
Och så är det fortfarande i dag i vissa länder.

Dock inte i Sverige. Här är kvinnorna skarpa och intelligenta och mycket väl kapabla till att fatta beslut.
Men om man som vissa kvinnor i den där tråden på FL faktiskt trivs med att inte behöva bry sig om tråkiga saker som att sätta papper i pärmar och vara ute på arbetsmarknaden, så tänker inte jag hindra dem.
Jag tycker helt enkelt att alla får göra som de vill, bara det inte skadar någon och bara de är lyckliga.
Personligen tycker jag det är bäst om man fattar beslut tillsammans och sköter hem, barn och ekonomi tillsammans.
Men inte heller det är egentligen bra om någon inte mår bra av det.
Här funkar det fint.

Jag skulle vilja skriva detta på FL men det är ju alldeles för långt.
Annars är det ofta så att mina inlägg där blir tråddödande.
Jag säger allt och då kan ingen säga nåt mer.
Men nu ska jag va tyst för ibland orkar man helt enkelt inte bry sig längre.
Det är ju bara konstigt folk där inne i alla fall. Undrar var alla normala människor håller hus.

söndag 14 december 2008

grrrrrrrrrrr

Varför är man egentligen så dum i huvet så man gör ris till middag när man har barn i huset?
Jobbigare mat att torka upp finns ju inte.
Är man lite pedantisk som jag (eller rättare sagt som min man) så vill man torka upp skiten direkt och det går liksom inte för dom faller sönder och kletar ner ännu mer. Så då tänker man att man ska vänta tills de torkat och sen dammsuga upp alltihop. Men givetvis glömmer man att dammsuga och nästa dag så trampar man runt i gammalt ris när man är stressad på morgonen = dagen förstörd.
Jag vet inte hur många gånger som jag har svurit på att jag aldrig mer ska ge barnen ris.
Men sen är vi där igen.
Ska gå och dammsuga nu.

men hjälp va rörd jag blir!

Jag fick ett pris! Jag har aldrig fått ett pris i hela mitt liv. Och det var ett jättefint sådant dessutom, inom den bästa kategorin man kan få! Tack Lena!!!

Det såg ut så här och är från början skapat av Duracellmamman.
___________________________________________________________________

Man brukar säga att bakom varje framgångsrik man, finns där en kvinna. Vilket är sant, utan tvekan! Men ännu sannare är att bakom varje trygg liten Guldklimp (barn) finns en mamma! En mamma som lägger ner hela sin själ i att fostra, trygga och skapa kärleksfulla förutsättningar för sina barn.

En mamma som så ofta får dubbeljobba med att få vardagen att gå ihop… som efter först en lång dag på jobbet, kommer hem, lagar middag, läsor läxor, tvättar, stryker, städar, handlar och inte minst ger sina barn kvalitetstid! När väl kvällen och natten närmar sig, stupar hon i säng av ren utmattning… för att få ork att ta sig igenom ännu en ny dag… med ett leende på läpparna!

Vi alla mammor som lyckas med den här bedriften är UNIKA! Utan tvekan är vi värda ett Nobelpris inom ämnet Mammakunskap!

Det är med en stor ära jag tilldelar Dig det här Nobelpriset! Jag beundrar Dig för Din styrka, för Din glöd och för Ditt engagemang! Var STOLT över Dig själv!

___________________________________________________________________



Nu ska jag göra någon glad och föra vidare detta pris. Jag vet så himla många som skulle vara värda det, och den som är värd det alla mest har tyvärr ingen blogg.
Men det finns tre som har,
Jemima, eisa och lalandakid

Jemima är min svägerska, mamma till tre, och jag kan bara säga att hon är en sån himla bra mamma, en otrolig förebild. Hon har verkligen ett brinnande engagemang för familjen och sina barn. Hon är en järnlady, men samtidigt är hon jättemjuk och har världens största hjärta. Jemima är en fantastisk medmänniska, och vem är inte bättre mamma än någon som inte bara älskar barn utan faktiskt nästan alla människor på hela jorden :-)

eisa känner jag inte irl men jag har följt hennes blogg i ett år och vet vad hon går igenom. Det är ingen småpotatis, och mitt i alltihop har hon fött en son som är hennes allt. Hon är ensamstående och fixar detta med bravur och utan att klaga, samtidigt som hon skriver nätets bästa blogg, om vardagen blandat med humor och ironi. Hennes son ska vara glad att ha henne som mamma, för hennes kärlek och omtanke om honom lyser igenom precis allt som hon gör.

lalandakid känner jag inte heller irl, men det känns verkligen så. Hon är en mamma som är som jag, det vill säga hon har ett barn med speciella behov. Jag har läst hela hennes blogg och jag blir så rörd, så engagerad, så arg, så ledsen, så glad. Varje inlägg jag läser så förvånas jag över hur stark hon är som mamma och att hon verkligen orkar allting som hon går igenom. Men samtidigt så vet jag ju att orkar, det gör man ju, man gör ju det för sitt barn och ingen annan!

Det är likadant för alla mammor... emellanåt så känns det som att man inte orkar, man klarar inte en sekund till, oavsett om man har barn med handikapp eller inte.
Men något är det som gör att man tar sig vidare, man fortsätter kämpa, och man gör det med kraft och energi. Det enda som gör att man fortsätter är den oändliga kärleken till barnet.

lördag 13 december 2008

han kaaan juuuu

Ja, vi var ju ute i eftermiddags (det var en sån sensation för min del så det kommer jag att återkomma till i flera månader tror jag).
Vi har aldrig köpt någon pulka, dels för att det aldrig snöar och dels för att vi har gett upp med att köpa leksaker till Amir som annars är ämnade åt normala barn. Han fattar aldrig vitsen. Till exempel så kan han varken cykla trehjuling eller köra såna där åkfordon.
Men nu tänkte vi att vi har ju faktiskt ett normalt barn också, så vi lånade grannens pulka.
Men Elias ville inte åka pulka, "det är farligt", sa han.
Vi tänkte inte ens försöka med Amir eftersom hissen liksom inte gått ända upp på honom tidigare.
Men Amir gick fram till pulkan och satte sig däri, precis som man ska. Och våra hakor åkte ner i marken.
Vi knuffade ner honom för en liten backe och han tyckte det var jättekul!
Men det var inte det bästa. Det bästa var att han tog pulkan i snöret och drog tillbaka den själv upp för backen!

Det är så lätt att underskatta honom och så får man värsta chockarna emellanåt.
Löjligt att man kan bli så glad för saker som för andra är helt självklara.

flickor ska vara söta och sitta inne och vara stilla

Har varit ute och lekt i snön.
Ja faktiskt, jag ljuger inte, jag lyfte mitt feta arsle och gick ut med hela min familj och lekte i snön.
Jag kan ju inte påstå att det var jätteroligt, men barnen tyckte nog det.
Skönt var det dock att vara ute i luften, och skönast är det ju när man kommer in.
Och barnen är ju så söta när de får rosiga kinder.

Jag började dock frysa efter fem minuter och mina skor släppte in både kyla och snö.
Jag frågade Muneer om inte han var kall men se det var han inte, för hans skor tål både väta och kyla och hans jacka kan stå emot 30 minusgrader.
Som gjorda för att vara aktiv och rulla runt i snö med. Det var annat än man kan säga om min "moderiktiga" jacka och skor.
"Du får väl ta och skaffa dig kläder som är lite mer snövänliga", tyckte Muneer och jag höll med. Barnen vill ju faktiskt vara ute när det är snö och sånt, och då måste jag ju kunna vara med utan att frysa ihjäl.
Jag tittade ner på mina kängor och konstaterade att det är faktiskt vinterkängor inköpta på Stadium... varför är de då inte varma och vattentäta?
Jo men det är ju självklart... det är ju kvinnoskor!
Samtidigt försökte jag i mitt innersta minnas när jag sett ordentliga vinterkängor i damstorlekar. Det finns ju inte!

Precis så som det är med flick- och pojkkläder, så är det ju även med vuxenkläder!
Det är jättelätt att hitta pojkkläder som tål det mesta, som är slitstarka och samtidigt bekväma att leka vilt i. Men alla vi vet ju vilken historia det kan va att försöka hitta flickkläder som är detsamma.
Flickkläder ska man titta på, inte leka i.
Kvinnokläder detsamma.

Kvinnor ska inte leka i snön med barn. De ska vara inomhus och laga mat och vara stilla och tysta.
Det är pappornas jobb att ta med barnen ut och vara tokroliga.
Det är även bara män som har vilda fritidsintressen och som gillar att vara ute i skog och mark bara för att det är roligt. Därför behöver de ordentliga ytterkläder och skor.
Kvinnor ska bara gå från hemmet till affären, eventuellt ska de ta bussen till shoppingcentret. Deras ytterkläder behöver därför bara täcka det viktigaste och vara snygga att se på, moderiktiga och vackra.

Jag fick faktiskt bevis för min teori redan i dag i parken, när jag tittade på alla människor som gick förbi.
Kvinnorna såg ut att frysa, minst sagt. Just för att deras kappor säkert inte var tillräckligt varma och samtidigt hade de ju bara ben och strumpbyxor och kunde knappt gå på isen i sina högklackade stövlar.
Männen däremot marscherade raskt fram på isen och i snön med sina kängor och såg ut som om de aldrig gjort annat.
Kort sagt så såg de ut som vilda rovdjur och kvinnorna såg ut som små puttiputti insekter som inte riktigt visste var de hörde hemma.
Varför ska det vara så?

Jag tycker synd om alla kvinnor som verkligen på allvar tror att de måste vara sådär puttiputti för att bli accepterade.
Men jag tycker också synd om alla män som tror att de måste vara buffliga och maskulina annars är de inga riktiga män.
Men mest tycker jag synd om de stackare som spär på alla dessa könsroller och ideal och tycker och tror att det är för världens bästa som man gör det, fast sanningen är den att de är inskränkta idioter som är rädda för förändring.
Låt oss alla vara människor för guds skull.

Jag ska köpa ett par termobyxor i herrstorlek nästa vecka och gå ut och leka i snön (om den finns kvar) och inte alls skämmas för att jag ser manhaftig ut. *intalar mig själv och tycker synd om mig själv, då jag också tror att ingen accepterar mig om jag inte ser kvinnlig ut*
Vem vinner egentligen på att föra vidare detta trams? Vem?

akuuuuuut

VAR kan man hitta kläder med Byggare Bob?
Det är Elias nya idol. Han tjatar om honom hela tiden och tyvärr så fick han en DVD med Byggare Bob i födelsedagspresent som han ska kolla på dygnet runt... Vilket har resulterat i att jag hela tiden har den sången på hjärnan...
Så nu tänkte jag köpa lite kläder med Skopis och gänget på till honom i julklapp, men överallt så säljs det bara leksaker men inga kläder?
Har kollat nätet men hittar bara utländska webshoppar och det hinner ju inte komma hit i tid innan jul.....
*hjääääälp*

fredag 12 december 2008

träning

Kommentarer som gör mig fundersam:

Joleen: Jag ville mest säga att jag tycker du ska lägga ner alla skuldkänslor över att inte "träna" med amir just nu
Jemima: Jag är en sån där överpositiv människa så jag tror att Amir kommer lära sig prata. :)
Oavsett hur mycket ni tränar hemma.

Ja, jag hoppas verkligen att ni och alla andra som säger liknande, har rätt.
Men samtidigt så tänker jag faktiskt på ett sätt att det nästan vore skönare om det vore som förr, när autism var ett ”hopplöst” tillstånd.

Förr i tiden så var det liksom ”jahapp, han har autism, välkommen till ett helvetes liv, han kommer aldrig prata eller bli självständig”. Det var så hopplöst hela tiden.
Nu är alla jättepositiva, bara för att forskningen visar att det finns evidensbaserad träning som gör att autistiska barn kan växa upp och typ bli som alla andra människor, att det finns vuxna människor som har autism som man inte ens kan märka.
Man blir överöst av forskningsrapporter och artiklar som ska visa på att autism INTE ALLS är hopplöst, utan tvärtom! Det är faktiskt ett av få funktionshinder som nästan går att träna bort HELT!
”Det finns så bra träning nu för tiden, och personalen är så kompetent!”
Med mera med mera.

Snacka om att känna press.
Vad de säger innebär ju precis vad det låter som.
Med träning går det. Utan träning går det inte. Och det är bäst att börja när de är små. IBT till exempel måste man börja innan 5 års ålder annars är det försent.
Rent impulsivt tänker jag då, jävlar vi måste träna Amir innan det är försent och han blir en grönsak.
Sen kommer jag till insikt. När ska man hinna och orka det. Vi hinner inte och vi orkar inte.
Slutsats: Amir blir en grönsak.

Det säger ju sig självt, forskningen säger att det går om man tränar.
Och träningen är ju inte vilken som helst heller, det handlar ju om evidensbaserade metoder som är stenhårda, välstrukturerade och välplanerade. Man ska göra det på riktigt eller så ska man inte göra det alls.

Träning av alla de slag finns det ju. Till exempel TEACCH –metoden är ju någon som man kan blanda in i vardagen och liksom använda sig av hela tiden, dygnet runt, hela vakentiden.
Den kallas för tydliggörande pedagogik.
Den är väldigt bra och den ger bra resultat, MEN den gör inte mycket för det verbala språket.

Och det är det verbala språket som man vill få fart på.
Och denna träning, IBT, det hinner vi inte. Punkt.
Man ska träna 30 timmar i veckan. 20 timmar på dagis och 10 hemma. Man ska sitta vid ett bord tillsammans med barnet och ha riktiga arbetspass.
Jag undrar när jag skulle kunna få tid att sitta med Amir vid ett bord i 10 timmar?
På kvällarna och helgerna? Hahaha.

Nej, det känns hopplöst. Det gör det faktiskt.
Inte blir det bättre av att läsa om alla föräldrar som är så himla engagerade, de som tar minsta lilla minut av sitt liv och ägnar det åt autism, autism, autism. Barnet, barnet, barnet.
De som tränar så intensivt och de som verkligen har resurser och tar sig resurser.
Jenny fucking Lexhed till exempel, vars bok jag har försökt läsa flera gånger men jag pallar inte eftersom jag tänker att sådär engagerad är inte jag i min son, och så får jag dåligt självförtroende och orkar inte läsa om hennes bravader.
Här är Jenny.

Liknande artiklar som man blir superstressad och får ont i magen av att läsa:
En behandling som fungerar
Beteendeterapin räddade min sons liv
Hoppfullt om autism
Kampen för John

Som sagt, ibland tänker man att det på ett vis vore lättare om det var hopplöst istället.

Den enda räddningen kunde vara om man fick beviljad assistent eller avlösare som kunde träna med honom hemma, men det får man ju inte. Jag kan verkligen inte förstå varför.
Kanske är det nåt som jag borde slåss för?
Det där med slåss är ju något som jag borde träna på, så man kan ju börja någonstans där jag verkligen är förbannad och stressad, det kanske är lättare att slåss för något som man tänker på typ dygnet runt.

Är det nån som vet om det går att få assistens beviljad till endast träning?

juletid julefrid?

Jag gillar inte julen. Längre.
Jag brukade gilla den förut, jag var så bunden vid traditioner. Julen såg likadan ut varje år. Det var så härligt när det var på det sättet.
Men sen fyra år tillbaka har julen förlorat sin charm.
Nu snöar det ute, ljusstakarna lyser i fönstren, man kan känna doften av lussekatter i trapphusen.
Man borde njuta, bredvid sin tända adventsljusstake och lite glögg.
Men jag har svårt för det där nu för tiden.

Jag var och handlade igår och kände en välbekant doft. Julblommor. Hyacinter. Jag kände direkt hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Den där doften, den hör bara hemma på en plats.
Det var mitt barndomshem, min mammas och pappas hem.
Mamma hade köpt hyacinter.
Vi kom innanför dörren, slängde av oss kängorna i hallen och möttes av mammas stora leende.
”Hej!! Vad kul att ni kunde komma!”
Och så ledde hon oss in i matrummet, där bordet stod dukat.
Det doftade hyacinter. Som det alltid gjorde framåt jul.
Nu doftade det även lasagne.
Mamma visade mig hyacinterna som hon hade köpt samma dag.
”Titta va fina, jag har köpt dom idag, lukta på dom, dom luktar JUL!”.
Jag log mot henne. Hon älskade julen. Hon gjorde alltid så fint. Hon var inte en hejare på att städa annars, kan man inte påstå, men när det gällde julen så gjorde hon alltid jättefint.
Det fanns ingen annan plats i världen som jag ville fira jul på.
Det var likadant varje år. Samma traditioner. Samma sak varje dag. Samma mat, samma dofter, samma musik, samma stämning.
Jag var gravid och jag sa till mamma att även när jag själv köper hus och har stor familj så kan jag bara fira julen hos er. För det är bara mamma som kan göra den speciella stämningen.
Hon skrattade och tyckte att det var så roligt att vi i år skulle vara så många på jul, och hon tyckte att det var extra kul att göra i ordning inför allting just det här året.

Men nästa dag försvann allting. Julen. Stämningen. Det blev aldrig detsamma igen. Vi försökte vårt allra bästa för att försöka få en trevlig jul det året, men det gick inte. Och det har inte gått sedan dess.
Jag har för min egen skull och för mina barns skull försökt, varje år efter det, att göra det fint hemma, skapa den där speciella stämningen, men det går inte.
Någonstans i bakgrunden finns sorgen, och den gör så att inget blir som förr. Det blir inte äkta. Det är ett plastigt påhitt. Det är ett substitut, en kopia.

Jag tittade på hyacinterna i affären och funderade på om jag skulle köpa ett par. Men jag vände bort blicken. Antingen ska man göra det helhjärtat eller så ska man inte göra det alls.
Just nu känns det som att jag vill försöka pynta, göra det mysigt hemma. Men jag vet inte för vem, och jag vet inte varför.
Jag vill inte att julen ska förstöras egentligen, bara för att hon inte finns.
Men det finns ju ingen som kunde sprida sån julefrid och sån julglädje som hon kunde.
Att jag nu ska försöka ta över hennes roll som julefridsspridare känns bara patetiskt, då jag ändå inte har samma känsla som hon.
Och allting bara påminner mig om den morgonen när allt blev svart. Allting bara påminner mig om den julen som blev den värsta julen som jag någonsin varit med om.
Det blir aldrig samma sak igen. Varför då försöka.

torsdag 11 december 2008

jag vill inte erkänna det.

Men väldigt ofta när jag tittar på Maria så tänker jag "hoppas hon inte har autism".
Det är sånt som man inte tänker på om man inte har varit med om det tidigare.
När Amir kom ut till världen så var det en sån stor lättnad när vi såg honom för första gången och såg att han var välskapt.
Barnmorskan räknade hans fingrar och tår och han fick fullt apgarvärde. Vi blev så glada, vi tänkte, vilken fullträff, han är ju helt perfekt!
Vi hade inte ens en tanke på att det finns funktionshinder som inte syns.
Vem tänker på sånt när man nyligen har blivit föräldrar till en liten person och försöker få det nya livet att fungera med allt vad det innebär?

Just därför har jag inte tänkt på mycket annat sen Maria föddes.
Och jag tänkte inte på mycket annat om Elias heller tills han var ungefär två år.
Hon ser perfekt ut. Men vi vet ännu inte hur det står till i hennes hjärna.
Det är en sån ångest, ett sånt stressmoment.
Jag känner mig hemsk för att jag tänker tanken.
Jag borde inte tänka så.
Som om Amir inte vore nåt att ha, som om det är ett fruktansvärt missöde att ha ett barn som inte är som alla andra.
Det är ju inte så egentligen, och om det är nåt fel på Maria så vet jag ju innerst inne att jag kommer palla det också, det gör man ju.
Men jag vill inte!
Fick jag välja, så skulle jag ju välja att hon var normal.
Om jag fick en chans till att välja med Amir så skulle jag välja att han var normal.
Eller i allafall att han kunde prata!
Är det helt fel av mig?
Nu har hon ju kommit till oss som hon är, och Amir också.
Men jag kan inte låta bli att känna att den största glädjen med barn är ju att kunna kommunicera med dem.
Att ha ett barn som inte kan det, det kan inte beskrivas.
Hur är det att ha två?
Jag skrev ett inlägg i somras där jag sa att jag minsann inte bryr mig det minsta om jag får fler barn med funktionshinder.
Men det är inte sant. Längre. Jag har ändrat mig.
Hur slutar jag att tänka på detta och oroa mig för detta?

julmat

"Akta er nu för julmaten om ni vill tänka på figuren"
"Låt er inte lockas av julens läckerheter"
kan man läsa och höra överallt nu för tiden.

Jag tänker istället att det borde väl vara lätt att banta eller vad man nu gör, vid den här tiden på året. För är julmat så gott egentligen?
Vad är det som är så gott, som man proppar i sig så himla mycket av?
Ända sen jag var liten så har jag mest bara ätit köttbullar och Janssons frestelse på julbordet och det är väl typ det som jag fortfarande gör. Jansson är väl inte så fettfritt men inte äter man Jansson i flera dagar?
Vad är det som man äter i flera dagar som är så hemskt kaloririkt?

Ett av mina löften är att gå ner i vikt.
När man blir gravid så är det ju lätt att tänka att man äter för två och äntligen har man en anledning till att äta en extra macka tänkte jag säga men jag äter ju inte ens mycket mackor ändå. Men ni förstår vad jag menar. Denna hunger som man känner hela tiden för att ungen i magen måste växa.
Likadant när ungen har ploppat så har man ju lätt att tänka att man måste äta mycket för att nu är man ju mjölkmaskin och det måste ju finnas nåt att ta av.
Bvc-tanten säger ju hela tiden "du äter och dricker väl ordentligt nu när du ammar!"
och man vill helst tro att hon menar choklad.
Men hon menar nog frukt och ägg.

Jag har vägt mig för första gången sen ungen ploppade och fick till min besvikelse se att mjölkmaskinen tydligen inte vill ta ifrån mina reserver (var tar den från då?).
Så nu ska jag gå ner i vikt.
Och för att komma tillbaka till dit vi började så är det ju jättebra att dra in på käket precis i dessa tider.
Så kanske man för en gångs skull kan komma i baddräkten i sommar.
Jag har aldrig kommit i baddräkten. Jag har inte badat utomhus i Sverige sen 2001.
Det skulle vara en triumf.

Hur detta kommer gå kan man ju bara ana, säkert åt helvete, men försöka går ju alltid.
Om man bara tänker positivt.
Hahaha.

Sluta va en sån loser!!!

Idag när jag såg mig själv i spegeln på morgonen så tänkte jag helt plötsligt den tanken.
Jag frågade mig själv varför jag är, och varför jag ser mig själv som en sån loser.
Allting är så bedröööööövligt liksom.
Det finns ingen ljusning, inget hopp, ingenting.
Jag lufsar runt i mjukisbyxor och bara tycker att allt suger åsneröv, men det värsta är att jag verkar acceptera det.

Varför ska jag acceptera det egentligen?
Varför ska jag bara fortsätta bete mig som om hela livet är skit utan att göra något bättre av det?
Varför ha så himla dåligt självförtroende och låta "ähvafan" vara mitt mest använda uttryck?

Livet blir ju faktiskt inte bättre än vad man gör det.

Så i morse när jag såg mig i spegeln och återigen muttrade nåt över min stora näsa eller livlösa hår så blev jag bara så förbannad på mig själv.
Sen stressade jag iväg till dagis och efter det har jag inte tänkt på något annat.

Jag ska rycka upp mig!
Trots att det är en klyscha.

Steg 1 är att klippa håret, köpa nya kläder och nån bra hudvårdsprodukt.
Steg 2 blir att gå ut i friska luften VARJE DAG. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, moahahaha.
Steg 3, 4, 5, 6 och ända fram till ungefär elvamiljoner kommer automatiskt om jag bara, snälla snälla låt det funka, FÖRSÖKER tänka positivt.

Jag har alltid haft något emot överpositiva människor.
Men nu tror jag att jag inser varför de är så positiva. Det är för att de är så positiva. (förstår ni? jag gör det.)

Jag ska skriva lite nyårslöften.
Eller varför nyårslöften egentligen, låt det bara bli löften.
Nyårslöften är ju till för att brytas.

Livet kommer aldrig bli bra om jag hela tiden går runt och tror att det aldrig kommer bli bra.
Att det ska ta 25 år att komma på det.

trams-libero

I höst har jag samlat på mig en massa tomma blöjpaket.
Jag tänkte att nån gång kanske dom kommer till nytta, det sitter ju små märken på dem som man för allt i världen inte ska slänga bort då man kan skicka in dem och få fina presenter för dem.
Igår räknade jag påsarna (paketen? tycker inte att det ser ut som paket längre.) och fick det till tjugo stycken. Inte mer.
Nåväl, jag tänkte att dessa tomma påsar har jag faktiskt betalat 2000 spänn för, så nu måste jag väl ändå få något tillbaka för dem.
Jag klippte omsorgsfullt ut alla små märken och la dem i ett kuvert, gick in på Liberos hemsida och tänkte dregla över alla saker som jag kunde välja.
Men snacka om att bli besviken. Eller besviken kanske jag inte blev ändå, för det fattar väl egentligen vem som helst att stora företag inte vill skänka bort grejer hur som helst.
För endast 2000 kronor kunde jag välja på att köpa en ful fjärilsleksak, en ännu fulare pyjamas eller kanske ett par strumpor?
Nej, jag vill hellre ha fler blöjor i så fall, tänkte jag och klickade där det stod värdecheck.
Jag såg framför mig att jag i allafall kunde få två eller tre gratispaket för detta.
Men nej. 50 kronor var det.
Vem är så dum i huvet så man köper 50 kronor för 2000 kronor?
Är det ett skämt?
Varför kan de inte vara lite generösa när man faktiskt köpt så himla mycket blöjor?
Jag ser inget behov av ännu fler leksaker som ligger och dräller så det blev femtilappen sen till slut ändå. Den kanske behövs någon dag innan barnbidrag när man är lite fattig.
Men jag ska aldrig mer sitta och klippa och klistra, och dessförinnan proppa badrummet fullt med tomma blöjpaket när den enda lönen för mödan är en jäkla femtilapp.

Men snart får vi gratis blöjor till Amir levererade direkt hem till dörren. Gud så skönt.

onsdag 10 december 2008

natthelveten

Undrar om man kan skaffa avlösarservice bara till natten.
Eller nån slags avlastning, fast bara på natten.

Har gjort en individuell handlingsplan för vad vi i första hand ska börja träna med Amir.
Muneers kommentar var "dom där grejerna är ju lättare sagt än gjort när man inte får sova om natten".
Men hur ska man få sova då?
Det är faktiskt viktigast av allt.
Vi orkar inte med nån träning om man inte får sova. Det säger ju sig självt.
Men vad jag har hört så går det ju bara att få avlastning och sånt på dagtid och helger.

Amir kommer va en grönsak om tjugo år och då kommer nån läkare säga "jaha men den här mannen han har ju haft potential att bli självständig men hans föräldrar har tydligen inte orkat engagera sig".
Säkert.

skitnatt, skitdag, skitungar

Jag vill adoptera bort mina barn. Nån som vill ha dom?

I natt vaknade Amir vid fyra. Ingen ovanlighet visserligen. Man börjar vänja sig. Om han är uppe innan fyra så får han en melatonin till, men efter fyra så är det försent. Så då blir det till att muntert gå upp, ge ungen välling och sen sätta på technomusik så är han glad i ett par timmar tills vi andra har vaknat.
Men i natt blev Elias febrig och lättväckt, så när Amir började kuta runt på väggar och golv så vaknade även han.
Jag låg i sängen och gjorde allt som stod i min makt för att Maria inte skulle vakna hon också, medans Muneer gjorde allt som stod i hans makt för att få skitungarna att somna om.
Det var lönlöst så han la sig i sängen igen i ren protest.
Då låste Elias in oss i sovrummet. Han låste helt sonika dörren och slängde nyckeln någonstans och jag har fortfarande ingen aning om var.
Självklart började han tjuta i högan sky när han inte kunde öppna dörren, för att inte tala om Amirs reaktion när han, som var på bushumör, nu inte kunde komma in till oss.
Vi fick lite smått panik och försökte ge Elias instruktioner om att han måste hitta nyckeln och öppna dörren.
Elias försökte, men han hittade inte nyckeln.
Vi tänkte då att Muneer skulle hoppa ut genom fönstret och gå runt och bryta upp ett annat fönster för att komma in. Men vi kom på att då kanske någon snokig granne ringer polisen så vi slopade den idén.
Efter typ en halvtimme med massa skrik, gråt och svärord så hittade Muneer ett gammalt gem under sängen som han lirkade upp dörren med.
Där ute var ungarna alldeles förstörda med hög feber, bajs överallt och en uppochnervänd lägenhet efter att Elias letat efter nyckeln.
Det var ingen trevlig början på dagen.

Allt skulle vara frid och fröjd om det inte vore så att Amir har bestämt sig för att vakna klockan 3-4.
Han är alltså hur pigg som helst vid den tiden och det är omöjligt att få honom att somna om.
Sen kommer man till dagis och han springer in som en galning och jag förklarar sömndrucket för personalen att han har varit vaken halva natten så han kanske ska sova middag.
När jag sedan hämtar honom så berättar personalen att han har varit på topphumör hela dagen och inte det minsta trött.

Jag förstår ingenting?
Diskuterade detta med "hans" pedagog idag och undrade hur det kan komma sig att en fyraåring inte behöver mer än 8-9 timmars sömn.
Många fyraåringar sover ju liksom middag och ändå sover dom senare 12 timmar på natten.
Men det är ju självklart som med allt annat med honom. Han är ju inte normal, ingenting med honom är normalt.
Han har troligtvis inte behövt mer sömn än det när han var bebis heller.
Och vi som, ivrigt påhejade av bvc, försökte tvinga honom till 14 timmar sömn om dygnet minst med tanken att bebisar måste sova mycket. Inte konstigt att allt var kaos.

Egentligen är det rätt skönt när man ser och känner hur alla pusselbitar faller på plats.
Tänk om man visste redan när han var liten, då skulle man sluppit alla frågetecken och all ångest.
Istället har man under tre år ständigt tänkt "VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ UNGEN????"
Nu vet vi. Tack.

fredag 5 december 2008

lite mer koll

Nu har vi varit på Habiliteringen och fått lite ordning på torpet och saker och ting förklarat för oss.

Amir har alltså autistiskt syndrom, han uppföljer tillräckligt många av dessa kriterier.
Man ska uppfölja minst 6 av 12 för att få diagnosen autistiskt syndrom, Amir uppföljde 7 av dem.
Aha, men va bra, tänker man då, då är han ju nästan inte autistisk.
Men så roligt ska vi inte ha det.
Saken var att på den första delen, som handlade om samspel, så uppföljde han 4 av 4 kriterier. De andra två delarna, kommunikation och beteende, så uppföljde han 2 och 1.
Anledningen till att han inte uppföljde så många av de andra berodde inte på att han är mindre autistisk, utan för att han är för liten för att kunna uppfölja dem.
Eller om man förklarar på ett annat vis så är han för liten för att bli testad för dessa saker då det handlar om större barn.
Läkaren kunde inte nog poängtera att Amir faktiskt är väldigt liten och mycket kan fortfarande hända med honom. Faktiskt kan vad som helst hända. MEN hon sa att diagnosen autism kan inte försvinna, bara symptomen.
Det tycker jag är lite mystiskt.
Men det finns ju så mycket som är mystiskt med detta funktionshinder.

Han uppföljde alltså 4 av 4 kriterier på samspelsdelen och 2 på kommunikation, och dessa två delar är också de som man tycker är väsentligast vad gäller autism.
Hans brist på tal, ögonkontakt och socialt samspel är helt enkelt väldigt stor. Att han då inte uppföljer mer än 1 av 4 kriterier på beteendedelen är alltså inte så betydelsefullt.

Läkaren visade också upp en skala som de hade gjort som hette CARS - Childhood Autism Rating Scale. Där hade Amir fått 45,5 poäng av 60, vilket på skalan visade på "allvarlig autism".
Denna skalan används i hela världen och är därför väldigt tillförlitlig.
Jag har googlat som en galning för att försöka få fram mer info om denna mätning då det skulle vara intressant att se hur de gör testet, samt hur många poäng man kan få för olika moment, men jag kan verkligen inte hitta.
Det enda som jag kan hitta är det som jag redan vet, att det är en skala helt enkelt.
Läkaren bläddrade bara snabbt förbi detta papperet med CARS och berättade att Amir helt enkelt hade fått 45,5 , sen började hon prata om annat.
Och självklart kom jag inte på förrän efteråt att jag vill veta mer om detta.

Psykologen berättade även att han har kommit fram till att Amir har en utvecklingsförsening, kanske en lindrig utvecklingsstörning men det är alldeles för tidigt att säga.
Just nu ligger han på en 1,5 årings nivå.
MEN psykologen ville också, även han, påpeka att Amir är liten ännu och därför är det väldigt svårt att hitta en utvecklingsstörning hos honom just nu.
Kanske finns den, men psykologen kan inte säga 100% att han ser den, han ser bara antydan till den.
Att han kan se att Amir ligger på samma nivå utvecklingsmässigt som en 1,5åring är ju en bidragande orsak till det antagandet. Men det kan också bara röra sig om en utvecklingsförsening som han senare kommer i kapp.
Psykologen menade däremot att Amir verkar vara väldigt intelligent om han sätter den sidan till. Tyvärr sätter autismen käppar i hjulet för detta. Autismen är ju också det som sätter käppar i hjulet för utvecklingen.
Han tycker därför (såklart!) att det är viktigt att träna bort många autistiska symptom, så har han större möjligheter att utvecklas normalt.

Nu snurrar det i mitt huvud (igen), är inte utvecklingsförsening och utvecklingsstörning samma sak? Jag fattar ingenting.

Vad gäller språket så har Amir inte en språkstörning. Det innebär att hans kommunikationsbrist beror på autismen och inget annat.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Psykologen tyckte att det var bra, antagligen för att om man lyckas "träna bort" vissa autistiska symptom så slår man många flugor i en smäll.
Annars måste man jobba med språkstörningen separat och det var tydligen ännu jobbigare.

Hur det ska gå till att träna är för mig ännu en stor fråga.
Jag har fått känslan att om det har varit jobbigt att vänta i två år för att få veta vad det är för fel på Amir, så är det INGENTING mot att sitta här och veta att han faktiskt har ett funktionshinder och att jag absolut inte kan förstå hur vi ska hinna, orka och lyckas med att träna honom.
Det känns som om att utredningen var bara Kebnekaise och nu kommer Mount Everest.

Något som jag däremot blev uppriktigt glad av att höra var att teamet överöste oss med beröm som föräldrar.
De sa att de aldrig har sett ett föräldrapar till ett autistiskt barn som varit så lugna, accepterande från första varningssignalen, och helt enkelt coola.
Specialpedagogen, som sett Amir mycket på dagis, sa att hon utan tvekan kan se att Amir har det mycket bra och att han mår mycket bra.
Han har ingen ångest och den mesta av tiden är han på topphumör. Hon kunde bara referera det till att han har mycket bra föräldrar, som kan acceptera att han är annorlunda och samtidigt överöser honom med kärlek.
De sa också att lugnet som de ser hos oss är mycket positivt för då går det lättare med allt som följer.
Jag kunde bara svara att tja, två års väntan har ju gjort oss ganska förberedda om man säger så, så en annan reaktion vore inte rimlig.

Jag undrar om de säger så till alla föräldrar.
Eller om det sitter föräldrar där inne och stortjuter och vill adoptera bort barnen. Inte för att den reaktionen är fel!!!! (måste jag bara påpeka)
Alla har ju rätt att reagera olika och det behöver ju varken betyda det ena eller det andra.
Och dessutom, jag kan ju verka på ett sätt när jag sitter där inne men sen är det ju bara jag och min man och i viss mån bloggläsarna som vet hur jag egentligen känner och vilka mediciner jag stoppar i mig emellanåt.

Nu känner jag att autismen står mig upp i halsen.
Förlåt för ett grötigt inlägg, jag vet själv inte vad jag har skrivit.

torsdag 4 december 2008

Nu ska vi vara allvarliga!

Alla människor där ute:
BÄR REFLEX!!!!!!
Ni syns inte!!!!
Jag har varit nära att döda ett stort antal personer redan den här "vintern" och det är något som jag gärna vill slippa! Ni också kan jag tänka mig.
Om man är mörkt klädd och går nära vägkanten eller över ett övergångsställe så syns man inte förrän det är försent, basta.
Och jag måste tyvärr meddela att alla är inte lika bra bilförare som jag och använder huvudet och kör i fem kilometer i timmen eftersom det kan finnas folk utan reflex.
En dag kommer det en stressad kontorsgubbe eller en eftermiddagsfull klimakteriekossa och gasar fram och då har den lilla människan på gatan inte en chans.
Men jag vill INTE ha någons död på mitt samvete. Så istället för att skriva en insändare i tidningen som så många andra redan gör så använder jag min blogg till denna uppmaning.
Kanske någon läser och sätter fast en reflex på jackan, trots att den kanske inte riktigt passar dagens outfit.
Men jag anser att ett liv är mer värt än en matchande klädsel.
Har du en reflex liggandes i lådan som du kanske fick av farbror blå när du var liten?
Ta fram den! Seså, schas!
/livräddaren

Det kom ett brev....

Nej, inte ett brev, men ett häfte. Ett häfte med Luciasånger låg på Elias plats på dagis.
På baksidan stod det: "Välkommen att fira Lucia med oss fredagen den 12e december klockan 7:30. I år firar hela *** förskola tillsammans ute på gården! Barnen måste vara ombytta och klara för att gå klockan 7:15".
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Är detta rimligt???
Ska man vara med på det?
Om man vanligtvis lämnar barnen på dagis klockan 9 och inte har jobb eller skola att gå till, är det då rimligt att istället väcka barnen halv sex och böka på dem tomtekläder ovanpå overallen (michelingubbe) och typ bära iväg dem eftersom de är för trötta för att gå och sedan acceptera tusen utbrott från Amirs sida pga morgonrutinbryt. Är det rimligt?
Jag tycker inte det.
Men barnen älskar ju Lucia och att sjunga ute på gården i regnrusk klockan halv åtta en helt vanlig dag.
Inte.
Och framför allt så älskar inte jag att släpa iväg tre ungar för att stå och huttra och titta på barn som inte vill sjunga utan hellre vara inne och mysa och leka.
Jag vet att dom bara försöker hitta på roliga grejer på dagis (förskolelärare är jätteduktiga och bra och engagerade och jag beundrar dem nästan alltid, så nog snackat om det) och det låter ju trevligt för dem som jobbar och har ett skäl till att ta ledigt. "Det är luciafirande på min unges dagis".
Men för mig blir det liksom inte ledigt.
Men ändå måste jag skämmas öronen av mig när jag förklarar på dagis att jag faktiskt inte vill gå och att vi kommer som vanligt klockan nio.
Det är ju tradition att fira Lucia. Det svenskaste som finns. Det måste alla göra. De som inte gör det är konstiga och dumma i huvet och dåliga föräldrar för att barnen inte får vara med i gemenskapen.
Jamen så låt mig vara det då.
Bitter är jag också. Hum hum.

kräva saker.

Det är ju minsann lättare sagt än gjort.
Här tänker jag hehe, nu jävlar ska dom få, och sätter mig och skriver en patetisk lista på grejer som jag ska KRÄVA som en och annan järnlady.
Jag har nog glömt någonstans att jag är en MES.
Jag är inte en sån som kräver saker.
Nog kan jag dunka näven i bordet och nog kan jag vara envis och säkert ganska kaxig också när det vill sig, men bara mot folk jag känner.
Annars är jag en M E S.
Glöm att jag kommer palla att kräva alla dom där sakerna.
Myndigheterna kommer bara visa på sina paragrafer och pengar och skit och se lite ledsna ut i ansiktet och då kommer jag bara typ att ursäkta min och Amirs existens.
Det är alltid så.
Att jag ursäktar min existens.
Att jag ursäktar vad jag vill eller inte vill.
Jag kan aldrig slåss för min rätt, trots att jag vet att jag har den.
Ta till exempel "kunden har alltid rätt", ja, om kunden inte är jag.
Och förra veckan hade de vikarier på dagis och Elias kom hem med torkat gammalt bajs i blöjan ( + röd rumpa) två gånger. Muneer blev pissed off och sa "händer det en tredje gång ska de få med mig att göra!!!!" och jag vet att när han säger så så menar han allvar. Jag höll med honom på et fjantigt vis och för att hålla honom borta från de stackars pedagogerna (eller ja nu är väl inte vikarierna pedagoger alltid) så sa jag att det ordnar jag, de kan faktiskt få med mig att göra också.
Inte.
En tredje dag samma sak och jag sa inte ett ljud.
Jag bara ursäktar lite med "jamen det är ju vikarier... dom har det säkert jättestressigt..."

Eller om jag ska försöka bråka med försäkringskassan.
Det är bara så naivt att tro att jag ska försöka mig på något som att överklaga.
Det är fruktansvärt naivt att tro att jag ska försöka KRÄVA ibt och kortidsboende.
Jag vet att jag verkligen måste.
Jag måste skärpa till mig, rycka upp mig, ta upp huvudet ur sanden, jada jada.
Men vad gör man när man är född med konflikträdda mes-gener.
Jag blir så avundssjuk på andra personer som är så jävlaranamma. Jag vill också vara det. Egentligen borde jag kunna vara det då jag har gener till det också.
Men jag tänker ju jämt att jag ska vara så mesigt snäll mot alla.
Det kommer slå tillbaka på mig en dag.
I know.

hej och hå, here we go

Att göra-lista:

1) Överklaga vårdbidrag
2) Kräva kortidsboende
3) Kräva IBT eller Son-Rise
4) Komma på hur ha tid till IBT eller Son-Rise
5) Kräva ledsagare eller avlösarservice
6) fortsättning följer

*slipar stridsyxan*

onsdag 3 december 2008

orka bilder.

Jag förstår mig inte på dem som proppar sina bloggar fulla med bilder.
Hur ha energi till sånt?
Vissa måste ju ha kameran framme i högsta hugg hela tiden.
Typ, shit det där måste jag fota och lägga in i bloggen.
Eller, nu ska jag arrangera något kul som jag kan visa i bloggen.
Hur mycket tid har folk egentligen?
När jag skulle lägga in bilden nedan så tog det sammanlagt en halvtimme.
Först skulle jag fota. Det gjorde jag iofs för ett par dagar sen.
Sen skulle jag föra över bilden till datorn medels USB-kabel. Det tog sin lilla tid eftersom datorn hängde sig minst fyra gånger och Elias kom och drog ut kabeln hela tiden.
Sen skulle jag klippa bilden så att vår smutsiga soffa inte syns alls för mycket och efter det lägga in den i bloggen. Bara att överföra till bloggen tog fem minuter. Blogspots eller datorns fel? Inte vet jag.
Det var jobbigt i allafall. Aldrig igen.
Jag blir stressad när jag ser bloggar som består av nästan bara bilder.
Eller för den delen fina och välgenomtänkta bildserier med finurliga kommentarer och texter.
Har de nån speciell metod för att det ska gå smidigt?
Har också hört det sägas att en blogg är inte en riktig blogg utan bilder.
Well, detta är då icke en riktig blogg. Från nu.

lite mysigare inlägg.

Det blev så himla dött i bloggen så jag tänkte lägga in en färgklick.






Här är en bebis iförd klänning (som inte är puttinuttig) i WT-soffa.

depp

Nu när jag läser de två sista inläggen inser jag, hur svart kan det bli?
Gud va trist.
Nu sticker jag och shoppar. Byxor kanske.

...

Folk läser min blogg.
På allvar.
Det är folk som jag känner och inte känner som faktiskt återkommer varje dag för att kolla om jag har skrivit något.
Jag borde åstadkomma något bättre och roligare än det förra inlägget.
Det är inte bara press, jag känner faktiskt själv att jag borde det.
Om jag låter fingrarna busa lite på tangentbordet så kanske jag mår bättre och gladare.
Jag märker att jag mår så mycket bättre när jag får skriva, om vad som helst, vem som helst och när som helst.
Men just nu går jag bara runt som en maskin på rutin.
Hjärnan är som sagt var tom. Och full med skräp.

kanske är dags att skriva nåt

men det är ju inte så lätt att veta vad man ska säga när huvudet mest bara består av ett stort tomt hål.
Eller för all del inte ett stort tomt hål, men en soptipp fylld med en massa mögligt skräp. Det går också.
Just nu är livet bara stress och skit.
Varje jävla dag är det spring hit och dit, ena dagen ska man vara här, andra dagen ska man vara där. Det förväntas en massa och det frågas en massa och det är en massa kallelser hit och dit.
Jag känner att jag bara vill lägga mig i soffan, låta tvättkorgen stå, låta disken stå på bordet och låta telefonen ringa och låta posten vara oöppnad, jag vill bara ligga på soffan och SKITA i allt.
Jag orkar knappt ta mig upp på morgonen, för jag tänker bara "nej, inte en ny dag med alla krav och stress och press".
Ibland när jag lägger mig på kvällen så känner jag att jag inte vill vakna.
Jag vill inte vakna efter 45 minuter av att Amir tjuter, jag vill inte vakna efter 90 minuter av att Elias har mardrömmar, jag vill inte vakna efter 1,5 timme av att Maria vill ha käk och jag vill inte vakna efter 2 timmar av att Muneer svettas som en gris, sparkar omkring sig och slänger alla sängkläder på golvet.
Jag vill inte vakna alls, jag vill sova tills jag dör.
Men på nåt vis så går jag ändå upp och fixar det som ska fixas och skjuter problem efter problem längre bak i mitt huvud. Ibland tittar de fram och säger "hej, här är jag, ta itu med mig!" men då blir jag arg och bankar det ännu längre in.
Jag har börjat ta sömntabletter nu för jag kan inte somna.
Det är inte mina, det är Muneers. Jag går inte till läkaren, jag vill inte veta vad de ska säga.
Eller, jag vill inte betala 300 spänn för att få en alvedon utskriven.

Jag har också börjat få utslag på hela kroppen, jättekonstiga utslag som jag aldrig haft i hela mitt liv.
Jag var på bvc med Maria och passade på att fråga om utslagen, det är antingen stress eller allergi.
Om det är allergi så är det upp till mig att ta reda på vad det är som jag äter eller omges av varje dag som jag helt plötsligt inte tål. Om det alltså är något som jag omges av varje dag så är det rimligtvis också något som jag behöver eller tycker om. Och då måste jag sluta med det. Tack för den.
Det är nästan så jag kan ta det, låta det klia och se ut som köttfärs, för jag pallar inte med mer belastningar.

Nu är det snart jul.
Jag har inte köpt en enda julklapp. Jag har pyntat och bakat pepparkakor men det var minst sagt halvhjärtat.

På dagis möts jag varje dag av underbar personal som strålar av glädje över mina barn. Elias är en sån härlig liten buse, säger dom och pussar på honom. Och på Amirs dagis får jag höra att han gör jättemånga framsteg, att han är världens gladaste och goaste varje dag, att han räknar på fingrarna och börjar se andra mer och mer i ögonen.
Jag känner stolthet och glädje över detta, men också det halvhjärtat.

Hela livet är just nu bara halvhjärtat.

Det är inte roligt.