torsdag 18 december 2008

bra människor.

Har varit på Habiliteringen igår och idag.
Igår var det mest prat om sömnen tillsammans med psykologen, och idag var det en så kallad överlämningskonferens.
Alla människor som "bryr sig om" Amir samlades och det redogjordes för vilken diagnos han har fått, vilka svårigheter han har, vilka behov han har, vilken träning han behöver, etc.

Vi lämnade konferensen alldeles hänförda.
Jag har aldrig i mitt liv varit med om att någon har brytt sig om mitt barn så mycket.
Dessa människor är verkligen engagerade från topp till tå.
Jag är så himla överlycklig över att jag råkade placera Amir på en så bra förskola, jag är så överlycklig över att han har hamnat hos människor som ser honom, som förstår honom, och som är 100% villiga att hjälpa honom!
Jag är dessutom överlycklig över att bo i denna kommun!
Jag vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om vi bott kvar i vår förra kommun. Aldrig i livet att vi skulle fått så bra hjälp och sånt bra stöd som vi har fått här, inte en chans.

Från den allra första dagen på förskolan så har han blivit sedd.
Specialpedagogen sattes in efter bara två veckor! Jag vet inte om det berodde på att han var så tydlig, eller om det berodde på att personalen helt enkelt var så kompetent. Säkert en kombination visserligen.
Och denna underbara specialpedagog. Jag tror jag vill ge henne en julklapp. Hon har gjort mer för oss än någon annan.
Hon gav oss platsen på autism-avdelningen, utan diagnos, och om Amir inte fått den platsen så vet jag inte hur allting hade sett ut. Men det var liksom en självklarhet. Han skulle in där och hon bara bestämde det, och då fick rektorn rätta sig efter hennes beslut, det var liksom bara så.
Jag tror jag vill ge alla en julklapp förresten. Amirs läkare till exempel. Jag har aldrig träffat en så kompetent läkare. Allting han säger är liksom vettigt. Han tänker till. Han förstår. Han lyssnar!

Nu satt dom alla där idag; specialpedagogen på förskolan, Habiliteringens egen specialpedagog, läkaren, förskolepersonal, psykolog. Och, hör och häpna, REKTORN.
Rektorn hade tagit sig tid att gå dit! Av alla människor. Jag vet inte om det är något som hon brukar, men jag tycker det låter ovanligt, har aldrig hört något liknande.
Hon sa att hon representerade kommunen.
Jag blev rädd. Jag är lite rädd för kommunen. Dom har sån makt. Dom kan liksom konsten att förstöra och sparka på den som ligger, det brukar ju vara så med kommuner.
Men nu satt rektorn med där och var så intresserad och så hängiven. Och hon berättade att hon satt där just för att hon vill veta vad vi har för behov, så att vi inte ska få några problem när det gäller barnomsorgsregler och sånt.

Alla var så villiga att hjälpa. Att få veta vad som behövs och hur man gör det.
Amirs läkare berättade att om Amir blir sjuk så ska vi inte åka till vårdcentralen med honom. Istället ska vi komma in till Barnmottagningen (som annars bara tar emot barn upp till ett år) och be att få träffa honom eller någon annan som Amir har träffat förut.
Han ska få komma till samma rum varje gång och han ska få gå före alla köer så att han ska få slippa sitta ute i väntrummet.
Om vi måste åka in akut med honom eller liknande så gäller samma sak, han får (om det inte finns andra mer akuta fall) gå före alla andra, sitta i ett eget väntrum osv.
En sån lättnad! Det är ju värsta ångesten, varje gång Amir blir sjuk så blir jag livrädd för att jag ska behöva åka in till vårdcentralen med honom och sitta ute i väntrummet med massa andra människor och vänta i två timmar. Vi slipper det!

Det var så många positiva besked, jag kunde inte fatta att det var sant.
Muneer var också alldeles chockad, han kan inte heller förstå att alla är så villiga att hjälpa oss och verkligen gör allt som står i deras makt för att göra det.
Det bokades massa tider för att vi skulle få saker fixade. LSS, kortis, avlösning, det ska komma hem en arbetsterapeut till oss och hjälpa oss att anpassa lägenheten, vi ska till lekoteket och låna en massa pedagogiska leksaker och träningsmaterial, med mera, med mera.

Det kändes som att allt bara flöt på.
Jag är medveten om att det inte alltid kommer att göra det.
Jag är medveten om hur mycket jag kommer få slåss i framtiden.
Men som det såg ut idag så var det bara positivt. Det vi behöver allra mest just nu är inte omöjligt. Tvärtom.
Det behövdes verkligen, så orolig som jag har varit för att ingen skulle bry sig, för att Amir skulle glömmas bort, för att ingen skulle ta oss på allvar.
Där hade jag helt fel, i alla fall angående personalen inne på Habiliteringen och på förskolan.
Sen kan man ju vidare säga vad man vill om till exempel Försäkringskassan, men de är ju en särskild sort.
Det kriget tar jag efter nyår.

Nu ska jag sova. Jobbig dag.

2 kommentarer:

lalandakid sa...

Grattis!
Njut :)

Elisabet sa...

Tack! Det gör jag! =)