torsdag 18 december 2008

fyra år av sorg, saknad och ilska

Det är fyra år sen idag.
Fyra år sen jag vaknade på morgonen av det värsta sättet man kan vakna på.
Klockan var 06.22.

Telefonen ringde någonstans i fjärran. Jag trodde det var i min dröm, men när den fortsatte att ringa och ringa, så tittade jag på klockan och den stod på 06:22.
Stora feta siffror som berättade för mig att det är alldeles för tidigt att ringa till någon. Vem i helvete kan ringa och störa klockan 06:22 en lördag. Vilket jävla skick! Jag knuffade på Muneer, och han såg förvånad ut, tydligen tyckte han också att det var idiotiskt och samtidigt konstigt att någon ville ringa så här tidigt.
Han svarade. Han pratade engelska. Han kunde ingen svenska ännu. Jag kunde inte höra på honom vem det var på den andra sidan, men vad han sa var helt ofattbart.
”What?? Is she DEAD?...... yes yes, we will come”
Min första tanke: “Katten har dött. Varför ska vi komma dit då? Äsch, nu sover jag”.
Men Muneer kom in sovrummet och tog på sig byxor och tröja i bara farten. ”Gå upp, vi måste åka dit. Fort! Skynda!”

Jag fattade ingenting mer än att det verkade allvarligt. Jag började tänka en alternativ tanke. Men jag ville inte tänka den. Jag ville tänka att det var katten som var död. Jag ville tänka att Muneer fortfarande sov när han pratade i telefon och inte fattade vad han pratade om. Jag ville tänka att personen på andra sidan luren inte fattade vad han själv pratade om. Vad som helst utom DEN tanken.
Jag tog också på mig kläderna, det fortaste jag kunde, och vi sprang ner till bilen. I bilen sa Muneer att han trodde att pappa hade blivit galen.
”Jag vet inte vad han snackade om, han lät helt konstig. Han kanske inte mår bra. Eller så mår mamma inte bra. Han sa att hon inte andades. Jag förstår inte. Snälla kör fort.”
Jag tänkte ingenting. Bara kör, kör, kör.
”Det kanske är ambulanser där, bara så du vet”, sa Muneer och i samma stund svängde jag i en kurva in till mammas och pappas hus, och fick se en äcklig, ful, idiotisk, gul ambulans stå alldeles vid infarten.
Den fick inte stå där. Varför stod den där???? Det ska aldrig, aldrig vara några ambulanser utanför min mammas och pappas hus. Vad i helvete gjorde den ambulansen där????

Jag vet inte hur jag parkerade bilen, troligtvis slarvigt. Utan att stänga bildörren rusade jag in i huset.
När jag öppnade dörren möttes jag av min lillebror. Jag kastade en snabb blick på honom. Han såg stabil ut. Han gick in i ett rum. Jag hann bara se honom lite snabbt, men han såg alldeles lugn ut.
Jag tänkte, ”han är lugn, då kan det inte vara något farligt”.
Samtidigt hörde jag telefonen ringa, och pappa svarade i ett annat rum. Jag hörde inte vad han sa. Korta ord bara var det. Jag ville inte lyssna.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men en känsla sa att jag måste gå upp på övervåningen. Utan att fråga någon sprang jag uppför trappan och möttes på vägen av en man i ambulanskläder. Han ville hälsa på mig, räckte fram handen och sa något, men jag släppte handen lika snabbt som jag tog den, och rusade vidare.
Där uppe möttes jag av en kvinna som stoppade mig.
”Vem är du?” sa hon.
Jag bara tittade på henne och sa ”jag är hennes dotter”.
Jag hade ingen aning om vad som hade hänt, jag visste inte att det gällde mamma, men av någon anledning så svarade jag på det viset.
”Vet du vad som har hänt?” frågade kvinnan och jag bara skakade på huvudet.
Hon tog mig då i handen och sa åt mig att sitta ner.

Jag har bara sett sådant på filmer. När någon säger ”det är bäst att du sätter dig ner”.
Jag trodde inte man brukade säga så i verkligheten. Allting kändes bara som en dröm, som en film, som något som jag inte var med om. Skulle jag någonsin få vara med om något som kräver att man sitter ner?
Men jag satte mig ner. Jag tittade mig omkring. Jag såg inte mamma och jag visste inte var hon var.
Ambulanskvinnan började prata.
”Din mamma blev sjuk igår kväll.”
Jag tänkte protestera. Det blev hon inte alls! Vad fan pratar du om. Jag var ju här, hon var ju helt friskt, vi åt lasagne, sluta prata en massa skit.
Men jag fick inte fram ett ljud och ambulanskvinnan fortsatte:
”I morse ringde din pappa till oss eftersom din mamma inte andades. När vi kommer hit, så lever inte din mamma”.

Min värld stannade. Tiden stannade. Allting bara stannade. Jag ville att hon skulle fortsätta prata. Det fanns en fortsättning på hennes prat. Det skulle finnas det. Nu skulle hon säga att de hade gett henne medicin och att hon nu mår bra. Säg det då!!!
Men ambulanskvinnan sa ingenting, hon bara tittade på mig med medlidsamma ögon. Jag tittade tillbaka, förstod att det inte fanns någon fortsättning. Jag vände bort blicken.
Jag var stum. Jag kände ingenting. Det var bara helt sjukt. Ofattbart. Jag sover fortfarande. Det fattar ju vem som helst att man inte kan ringa klockan 06:22 och väcka någon en lördag. Klart att jag sover.

Sakta sakta sjönk tanken in i mitt huvud. Min pappa kom in i rummet och satte sig bredvid mig. Jag minns inte vad han sa. Jag tror att han sa ”barnet, hur är det med barnet???”.
Jag la händerna på min mage. Barnet. Mamma får inte dö, hon måste träffa mitt barn. Jag ska ju ha barn!
En våg av hopplöshet sköljde över mig. Barnet. Nu är allt åt helvete. Jag kan inte föda detta barnet nu. Inte utan mamma. Hon kan inte vara borta. Nu kommer jag få missfall. Det finns inte en chans att mitt barn kommer överleva där inne nu. Det finns inte en chans att jag kan överleva utan mamma.

Muneer kom in i rummet. Jag vet inte var han hade varit innan. Det kändes som det hade gått en evighet. Jag tänkte, vad lång tid det tog för honom att komma hit.
Men egentligen var det nog inte så lång tid. Sekunderna var bara så långa. Minuterna var så långa. Den stunden som jag hade suttit där med ambulanskvinnans hand i min var inte alls lång, det bara kändes som en evighet.
Och nu kom Muneer efter mig och öppnade direkt dörren till gästrummet.
”Du får inte gå in där!!” ropade jag, medveten om att mamma låg där inne, men han gick in i alla fall.

Jag ville inte att han skulle mötas av sanningen. Jag ville inte mötas av sanningen.
Jag ville inte att han skulle öppna dörren till det där otänkbara och sedan säga åt mig att komma dit och se det.
Om dörren förblir stängd så finns det inte. Om vi inte ser henne så har det inte hänt.
Det var min tanke, men Muneer tänkte annorlunda.

Jag hörde att han började prata arabiska. Han grät. Högt. Han bad på arabiska. Jag kikade på honom genom dörrspringan. Han satt och gungade fram och tillbaka på golvet.
Jag reste mig upp, tog ett djupt andetag och gick in.

Hon låg på golvet. Varför låg hon på golvet?
Hon hade ett täcke över sig. Varför det?
Jag såg mig omkring i rummet. På golvet, bredvid sängen, låg hennes glasögon och en bok.
Ett bokmärke stack upp ur boken. Ett egengjort, laminerat rött bokmärke med ett ordspråk på. Det var jag som hade gjort det bokmärket i skolan en gång, för länge sedan.
Ordspråket löd ”Böcker är en finare värld i vår värld. När jag går in i den eviga vilan, ska mitt huvud vila på en bok”.

Jag tittade på henne. Jag satte mig ner bredvid henne och synade henne noga. Jag var tvungen att se ordentligt, annars kunde jag inte förstå. Jag kunde inte förstå vad det var jag såg.
Igår levde hon. Hon levde mer än någonsin. Hon var helt frisk.
Detta var omöjligt. Man kan inte bara dö, bara sådär. Man kan inte bara dö, en vecka innan julafton. Man kan inte dö när disken står odiskad i köket. Man kan inte dö när det hänger en lapp på anslagstavlan med en planering om vad som ska göras varje dag innan julafton.
Man kan inte bara dö när alla ens barn och barnbarn ska komma och besöka en inför julen.
Man kan inte bara dö, utan att ge minsta lilla varningssignal tidigare. Man kan inte säga hejdå utan att veta att det är sista gången man säger hejdå.
Man kan inte lämna sin familj sådär. Man kan inte lämna sin gravida dotter. Det gör man inte. Inte utan förtecken. Det går inte.
Det var mina enda tankar.

Hon var på topp. Hon levde mer än någon annan. Hon var den sista som skulle dö. Hon skulle inte dö över huvud taget.
Ingenting är färdigt. Det finns så mycket som vi inte har gjort. Det finns så mycket som vi inte har sett. Det finns så mycket som vi inte har pratat om.

Men någon tyckte att det var färdigt. Någon tyckte att det var bäst att lämna jorden när man var på topp. Någon tyckte att hon hade fullföljt sina uppdrag och att hon nu var klar att gå.
Oavsett vad vi tyckte. Vi hade ingen bestämmanderätt. Hon bara rycktes ifrån oss.
”Sådär, då var det jobbet klart, då kan du gå”, sa denne någon och tog henne.
Utan att tänka på oss som blev kvar.
Utan att tänka på hur mycket vi behöver henne.
Utan att tänka på att vi behöver henne mer än någon annan.

Det går inte en dag utan att jag behöver henne. Det går inte en dag utan att jag saknar henne och tänker på henne. Det går inte en dag utan att jag är förbannad och skriker rakt ut i luften: ”Titta här!! Titta här vad du missar, titta vad du har lämnat kvar!”

Det har gått fyra år. Fyra år av denna tomhet.
Fyra år av saknad. Bara saknad.
Ilska. Jag har varit så arg. Jag är så arg.
Sorg. En sorg som aldrig någonsin försvinner, som alltid finns kvar, som alltid finns där som en liten irriterande bit inne i min hjärna. En sorg som hoppar fram och påminner mig om denna saknad, ilska och tomhet, när jag allra minst behöver det. En sorg som jag helt enkelt bara lärt mig att leva med.
Jag har lärt mig att leva med det faktum att min mamma bara försvann, när jag som allra bäst behövde henne.

Men vad kan man göra egentligen. Det finns inte så mycket att göra. Det finns inte så mycket mer än att acceptera. Gråta, skratta, bli förbannad, och sedan vidare acceptera.
När det kommer till döden är man maktlös.
Allt annat kan man kämpa för och slåss för, men döden kommer och förstör utan att ta hänsyn till någon och utan att man kan göra någonting. Då är det bara att acceptera.
Försöka vara positiv. Försöka leva vidare för det som finns kvar, för de som finns kvar, för allting som betyder något idag.
Försöka att hela tiden uppskatta vad man har, för man vet aldrig när man kan bli av med det.

Jag fick en fråga en gång om varför jag bloggar.
Varför man vräker ut sitt liv och sina känslor på internet, till allmän beskådning.
Jag svarade att jag bloggar för min egen skull, för att jag har så mycket tankar som jag vill skriva ner, för att få lite ordning på skiten.
Men det svaret godtogs inte. Då kan man ju lika gärna ha en liten dagbok med lås i sin byrålåda. Frågan kvarstod om varför man lägger ut det till allmän beskådning.

Nu har jag kommit på varför.
Allting som jag har skrivit och skriver i min blogg är saker som jag vill säga till min mamma.
Varje gång som jag känner att mina tankar svämmar över och jag vill få ut det till någon, så vill jag lyfta på telefonen och ringa till min mamma.
Jag vill sitta vid matbordet tillsammans med henne och diskutera. Diskutera så taket lyfter. Så att vi börjar skrika och gråta. Och sedan ta ett glas vin och vara vänner igen.
Eller bara ringa och berätta något roligt som har hänt. Någon konstig tanke jag har. En fundering. Varför är det såhär? Vad kan man göra åt det här? Vad tycker du om detta?

För att inte tala om allting som jag vill prata om barnen.
Jag fick aldrig chansen att låta henne ta del av mina barns liv. Hon hann dra innan dess. Jag fick aldrig chansen att ha en hängiven, underbar mormor där som älskar sina barnbarn och är intresserad av allt som händer omkring dem.
Jag ville så gärna att hon skulle vara där för oss, för mig, i de allra svåraste stunder och i de allra lyckligaste.
Jag skulle med all säkerhet bråka väldigt mycket med henne angående barnen också, för att vi inte skulle ha samma syn på uppfostran, och för att hon skulle komma med alldeles för många ”goda råd”.
Men hellre det än ingenting.

Nu när jag skriver den här bloggen och lägger ut den till allmän beskådning så gör jag det istället för att kunna säga allting till min mamma.
När folk läser, tycker och tänker, och eventuellt kommenterar, så känns inte mina tankar helt kastade ut i tomma intet.
Även om jag inte fick säga det till mamma, så fick jag i alla fall säga det till nån.
På något vis så hoppas jag att hon ändå kan läsa det.
Och jag önskar mer än allt annat att hon på något vis kan se oss.
Utan hoppet att hon kan se oss så kan jag inte leva vidare så här bra.

Det blev långt. Men jag kan älta detta i all oändlighet. Och jag vill älta det i all oändlighet. Dessa tankar tar aldrig slut. När sorgen tar slut, då tar tankarna slut. Men sorgen är oändlig.
Tyvärr är det ingen som vill lyssna. Tyvärr verkar det som att de flesta andra har gått vidare.
Då blir det att skriva i stället. När jag skriver så är det jag som bestämmer.
Då får de lyssna som jag aldrig trodde skulle lyssna.

God jul mamma. Jag kan inte besöka din grav, men nu ska jag åka och köpa hyacinter. Till dig.

2 kommentarer:

Jemima sa...

Jag håller med.

Jag har inte heller lämnat sorgen bakom mig - trots att hon inte var min egen mamma (och trots att jag ibland känner att jag på något sätt inte har samma "rätt" att sakna henne som ni eftersom jag bara är ingift). Tomheten efter henne kommer nog alltid finnas kvar, även om jag kanske inte tänker på henne varje dag.

Hon skulle ju få se Isaks första steg! Varför fick hon inte det? Och så många saker vi skulle sagt och gjort innan, om vi vetat... Så många frågor vi aldrig hann fråga. Så många svar vi aldrig hann få.

Jag sörjer mycket ur barnens perspektiv, att de inte längre har någon farmor. Kanske för att jag själv har haft en så oerhört bra relation till min egen farmor (och har fortfarande!).
Bara själva ordet farmor gör mig alldeles glad. För mig innebär det ordet kärlek, värme, hemtrevnad och att bli lite bortskämd... Det innebär att bli lyssnad på med största intresse vad man än har att berätta, att bli överöst med beröm för minsta lilla sak man gjort, att ha någon som ägnar en odelad uppmärksamhet, som lär en nya roliga saker, och som tar en med på spännande utflykter på tu-man-hand.

Samtidigt är jag förstås väldigt glad och tacksam över de släktingar och vänner som finns kvar för barnen, som deras mormor, farfar och "bonus"farmor, och Adams gudmor som också blivit något av en extrafarmor - självklart betyder det mycket att dessa människor finns runt omkring oss och barnen, självklart är dessa människor viktiga och betydelsefulla också.

Men trots det finns där ett tomrum efter Inga, som faktiskt ingen annan helt kan fylla.

Och så måste det nog få vara också! Det tar tid att sörja, och man blir nog aldrig riktigt färdig.

Bella sa...

Beklagar , blir alldeles tårögd.ta hand om er