torsdag 11 december 2008

jag vill inte erkänna det.

Men väldigt ofta när jag tittar på Maria så tänker jag "hoppas hon inte har autism".
Det är sånt som man inte tänker på om man inte har varit med om det tidigare.
När Amir kom ut till världen så var det en sån stor lättnad när vi såg honom för första gången och såg att han var välskapt.
Barnmorskan räknade hans fingrar och tår och han fick fullt apgarvärde. Vi blev så glada, vi tänkte, vilken fullträff, han är ju helt perfekt!
Vi hade inte ens en tanke på att det finns funktionshinder som inte syns.
Vem tänker på sånt när man nyligen har blivit föräldrar till en liten person och försöker få det nya livet att fungera med allt vad det innebär?

Just därför har jag inte tänkt på mycket annat sen Maria föddes.
Och jag tänkte inte på mycket annat om Elias heller tills han var ungefär två år.
Hon ser perfekt ut. Men vi vet ännu inte hur det står till i hennes hjärna.
Det är en sån ångest, ett sånt stressmoment.
Jag känner mig hemsk för att jag tänker tanken.
Jag borde inte tänka så.
Som om Amir inte vore nåt att ha, som om det är ett fruktansvärt missöde att ha ett barn som inte är som alla andra.
Det är ju inte så egentligen, och om det är nåt fel på Maria så vet jag ju innerst inne att jag kommer palla det också, det gör man ju.
Men jag vill inte!
Fick jag välja, så skulle jag ju välja att hon var normal.
Om jag fick en chans till att välja med Amir så skulle jag välja att han var normal.
Eller i allafall att han kunde prata!
Är det helt fel av mig?
Nu har hon ju kommit till oss som hon är, och Amir också.
Men jag kan inte låta bli att känna att den största glädjen med barn är ju att kunna kommunicera med dem.
Att ha ett barn som inte kan det, det kan inte beskrivas.
Hur är det att ha två?
Jag skrev ett inlägg i somras där jag sa att jag minsann inte bryr mig det minsta om jag får fler barn med funktionshinder.
Men det är inte sant. Längre. Jag har ändrat mig.
Hur slutar jag att tänka på detta och oroa mig för detta?

4 kommentarer:

Kitty Shark (FL) sa...

Hej! Ville bara tala om att jag laser din blogg och verkligen uppskattar den. Ibland blir jag full i skratt, ibland upprord over din ibland nastan chockerande arlighet, ibland fylld av medkansla for din svara situation. Jag forstar att ni har det hur tufft som helst, men haller inte med om att du verkar se allt i svart. Humorn finns ju dar ocksa, mellan raderna. Och karleken.

camoo sa...

Vi fick diagnos på vår son när han var 3.5 år, och då fanns redan lillebror. Jag har aldrig tänkt så kring lillebror - tänk om - men ofta kring Måns. Vi måste få tänka, men vi måste få andas också. Jag hoppas du hinner de - andas och njuta. För dessa små autistiska killar ger någor speciellt tillbaka. Glöm inte det.
-Camoo

Jemima sa...

Jag är en sån där överpositiv människa så jag tror att Amir kommer lära sig prata. :)
Oavsett hur mycket ni tränar hemma.

Jag tänker på att han är en stor del av sin tid på specialdagis med specialkompetent (och utvilad) personal. Att han sen inte tränas aktivt några timmar på kvällen och morgonen kan knappast skada hans utveckling tror jag! Kanske tvärtom kan vara skönt för honom att få slappna av och "vara sig själv" i hemmet.

Elisabet sa...

Jemima: Kuratorn på habiliteringen sa samma sak som du. Att det inte gör något att Amir har "fri lek" på kvällarna eftersom han får så himla mycket träning och nytta på dagis. Men enligt "metoderna" så ska man träna barnet hela dess vakentid......... vem hinner det?