fredag 12 december 2008

juletid julefrid?

Jag gillar inte julen. Längre.
Jag brukade gilla den förut, jag var så bunden vid traditioner. Julen såg likadan ut varje år. Det var så härligt när det var på det sättet.
Men sen fyra år tillbaka har julen förlorat sin charm.
Nu snöar det ute, ljusstakarna lyser i fönstren, man kan känna doften av lussekatter i trapphusen.
Man borde njuta, bredvid sin tända adventsljusstake och lite glögg.
Men jag har svårt för det där nu för tiden.

Jag var och handlade igår och kände en välbekant doft. Julblommor. Hyacinter. Jag kände direkt hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Den där doften, den hör bara hemma på en plats.
Det var mitt barndomshem, min mammas och pappas hem.
Mamma hade köpt hyacinter.
Vi kom innanför dörren, slängde av oss kängorna i hallen och möttes av mammas stora leende.
”Hej!! Vad kul att ni kunde komma!”
Och så ledde hon oss in i matrummet, där bordet stod dukat.
Det doftade hyacinter. Som det alltid gjorde framåt jul.
Nu doftade det även lasagne.
Mamma visade mig hyacinterna som hon hade köpt samma dag.
”Titta va fina, jag har köpt dom idag, lukta på dom, dom luktar JUL!”.
Jag log mot henne. Hon älskade julen. Hon gjorde alltid så fint. Hon var inte en hejare på att städa annars, kan man inte påstå, men när det gällde julen så gjorde hon alltid jättefint.
Det fanns ingen annan plats i världen som jag ville fira jul på.
Det var likadant varje år. Samma traditioner. Samma sak varje dag. Samma mat, samma dofter, samma musik, samma stämning.
Jag var gravid och jag sa till mamma att även när jag själv köper hus och har stor familj så kan jag bara fira julen hos er. För det är bara mamma som kan göra den speciella stämningen.
Hon skrattade och tyckte att det var så roligt att vi i år skulle vara så många på jul, och hon tyckte att det var extra kul att göra i ordning inför allting just det här året.

Men nästa dag försvann allting. Julen. Stämningen. Det blev aldrig detsamma igen. Vi försökte vårt allra bästa för att försöka få en trevlig jul det året, men det gick inte. Och det har inte gått sedan dess.
Jag har för min egen skull och för mina barns skull försökt, varje år efter det, att göra det fint hemma, skapa den där speciella stämningen, men det går inte.
Någonstans i bakgrunden finns sorgen, och den gör så att inget blir som förr. Det blir inte äkta. Det är ett plastigt påhitt. Det är ett substitut, en kopia.

Jag tittade på hyacinterna i affären och funderade på om jag skulle köpa ett par. Men jag vände bort blicken. Antingen ska man göra det helhjärtat eller så ska man inte göra det alls.
Just nu känns det som att jag vill försöka pynta, göra det mysigt hemma. Men jag vet inte för vem, och jag vet inte varför.
Jag vill inte att julen ska förstöras egentligen, bara för att hon inte finns.
Men det finns ju ingen som kunde sprida sån julefrid och sån julglädje som hon kunde.
Att jag nu ska försöka ta över hennes roll som julefridsspridare känns bara patetiskt, då jag ändå inte har samma känsla som hon.
Och allting bara påminner mig om den morgonen när allt blev svart. Allting bara påminner mig om den julen som blev den värsta julen som jag någonsin varit med om.
Det blir aldrig samma sak igen. Varför då försöka.

Inga kommentarer: