onsdag 3 december 2008

kanske är dags att skriva nåt

men det är ju inte så lätt att veta vad man ska säga när huvudet mest bara består av ett stort tomt hål.
Eller för all del inte ett stort tomt hål, men en soptipp fylld med en massa mögligt skräp. Det går också.
Just nu är livet bara stress och skit.
Varje jävla dag är det spring hit och dit, ena dagen ska man vara här, andra dagen ska man vara där. Det förväntas en massa och det frågas en massa och det är en massa kallelser hit och dit.
Jag känner att jag bara vill lägga mig i soffan, låta tvättkorgen stå, låta disken stå på bordet och låta telefonen ringa och låta posten vara oöppnad, jag vill bara ligga på soffan och SKITA i allt.
Jag orkar knappt ta mig upp på morgonen, för jag tänker bara "nej, inte en ny dag med alla krav och stress och press".
Ibland när jag lägger mig på kvällen så känner jag att jag inte vill vakna.
Jag vill inte vakna efter 45 minuter av att Amir tjuter, jag vill inte vakna efter 90 minuter av att Elias har mardrömmar, jag vill inte vakna efter 1,5 timme av att Maria vill ha käk och jag vill inte vakna efter 2 timmar av att Muneer svettas som en gris, sparkar omkring sig och slänger alla sängkläder på golvet.
Jag vill inte vakna alls, jag vill sova tills jag dör.
Men på nåt vis så går jag ändå upp och fixar det som ska fixas och skjuter problem efter problem längre bak i mitt huvud. Ibland tittar de fram och säger "hej, här är jag, ta itu med mig!" men då blir jag arg och bankar det ännu längre in.
Jag har börjat ta sömntabletter nu för jag kan inte somna.
Det är inte mina, det är Muneers. Jag går inte till läkaren, jag vill inte veta vad de ska säga.
Eller, jag vill inte betala 300 spänn för att få en alvedon utskriven.

Jag har också börjat få utslag på hela kroppen, jättekonstiga utslag som jag aldrig haft i hela mitt liv.
Jag var på bvc med Maria och passade på att fråga om utslagen, det är antingen stress eller allergi.
Om det är allergi så är det upp till mig att ta reda på vad det är som jag äter eller omges av varje dag som jag helt plötsligt inte tål. Om det alltså är något som jag omges av varje dag så är det rimligtvis också något som jag behöver eller tycker om. Och då måste jag sluta med det. Tack för den.
Det är nästan så jag kan ta det, låta det klia och se ut som köttfärs, för jag pallar inte med mer belastningar.

Nu är det snart jul.
Jag har inte köpt en enda julklapp. Jag har pyntat och bakat pepparkakor men det var minst sagt halvhjärtat.

På dagis möts jag varje dag av underbar personal som strålar av glädje över mina barn. Elias är en sån härlig liten buse, säger dom och pussar på honom. Och på Amirs dagis får jag höra att han gör jättemånga framsteg, att han är världens gladaste och goaste varje dag, att han räknar på fingrarna och börjar se andra mer och mer i ögonen.
Jag känner stolthet och glädje över detta, men också det halvhjärtat.

Hela livet är just nu bara halvhjärtat.

Det är inte roligt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Känner igen känslan, tror att tröttheten är en bidragande orsak till att man "stänger av" lite, eller? Man vet instinktivt vad man ska känna och förstår vad som förväntas av en i vissa situationer men det når ändå aldrig riktigt ända dit? Det är liksom inga fel på intelligensen, det är bara känslorna som inte hänger med :)
//Johanna

Anonym sa...

Jag vill inte heller gå upp, varje morgon känns otroligt grym. Orkar inte ta disken, tvätten eller laga mat heller för den delen. Alla möten, kalleser, alla formulär att fylla i där man om och om igen måste beskriva alla svårigheter tröttar ut. Vi måste få sörja våra barn som inte blev som vi trodde. Att våra liv inte blev som vi tänkt. Därmed inte sagt att vi inte älskar våra barn eller vårt liv. Men vi måste få söjra.....
Kram lilla u