torsdag 4 december 2008

kräva saker.

Det är ju minsann lättare sagt än gjort.
Här tänker jag hehe, nu jävlar ska dom få, och sätter mig och skriver en patetisk lista på grejer som jag ska KRÄVA som en och annan järnlady.
Jag har nog glömt någonstans att jag är en MES.
Jag är inte en sån som kräver saker.
Nog kan jag dunka näven i bordet och nog kan jag vara envis och säkert ganska kaxig också när det vill sig, men bara mot folk jag känner.
Annars är jag en M E S.
Glöm att jag kommer palla att kräva alla dom där sakerna.
Myndigheterna kommer bara visa på sina paragrafer och pengar och skit och se lite ledsna ut i ansiktet och då kommer jag bara typ att ursäkta min och Amirs existens.
Det är alltid så.
Att jag ursäktar min existens.
Att jag ursäktar vad jag vill eller inte vill.
Jag kan aldrig slåss för min rätt, trots att jag vet att jag har den.
Ta till exempel "kunden har alltid rätt", ja, om kunden inte är jag.
Och förra veckan hade de vikarier på dagis och Elias kom hem med torkat gammalt bajs i blöjan ( + röd rumpa) två gånger. Muneer blev pissed off och sa "händer det en tredje gång ska de få med mig att göra!!!!" och jag vet att när han säger så så menar han allvar. Jag höll med honom på et fjantigt vis och för att hålla honom borta från de stackars pedagogerna (eller ja nu är väl inte vikarierna pedagoger alltid) så sa jag att det ordnar jag, de kan faktiskt få med mig att göra också.
Inte.
En tredje dag samma sak och jag sa inte ett ljud.
Jag bara ursäktar lite med "jamen det är ju vikarier... dom har det säkert jättestressigt..."

Eller om jag ska försöka bråka med försäkringskassan.
Det är bara så naivt att tro att jag ska försöka mig på något som att överklaga.
Det är fruktansvärt naivt att tro att jag ska försöka KRÄVA ibt och kortidsboende.
Jag vet att jag verkligen måste.
Jag måste skärpa till mig, rycka upp mig, ta upp huvudet ur sanden, jada jada.
Men vad gör man när man är född med konflikträdda mes-gener.
Jag blir så avundssjuk på andra personer som är så jävlaranamma. Jag vill också vara det. Egentligen borde jag kunna vara det då jag har gener till det också.
Men jag tänker ju jämt att jag ska vara så mesigt snäll mot alla.
Det kommer slå tillbaka på mig en dag.
I know.

2 kommentarer:

LENA DE LA RIVERA sa...

Men du säger att du vet att det kommer slå tillbaka. Och jag vet att du har rätt idet. Du är förbenat lik mig i den åldern :)

Har egentligen inget gott råd här, för det som fungerade för mig kanske inte alls fungerar för dig. Och det låter så enkelt att säga och skriva, men det ska ju utföras i verkligheten också.....och det är ju just det som är det svåraste.

Ang. din lista....överklaga inte till FK lämna in en ny ansökan med nytt läkarintyg och diagnos, det går antagligen snabbare. Och utan att veta vad du skrivit i tidigare ansökan så lova att inte mesa i den nya. Hårt och konsist detta behöver Amir hjälp med, och så här lång tid tar det, basta!
Jag har själv varit där och kämpat. En videosekvens skickade jag tillslut med i ansökan (ang min sons matsituation), och efter det har det varit en mer smidig FK för oss.

Jag har skrivit det förr. Letar du lite tips och feedback så hojta till. Kanske har jag något som kan hjälpa?

Elisabet sa...

Nej jag ska inte överklaga, som du säger det är nog bättre att skriva en ny ansökan kom jag på. Med bättre läkarintyg och så. Får väl ta en dag till att bara sitta med det; förra ansökan var 5 A4-sidor, nu kanske 10? Stackars handläggare, hehe.