söndag 14 december 2008

men hjälp va rörd jag blir!

Jag fick ett pris! Jag har aldrig fått ett pris i hela mitt liv. Och det var ett jättefint sådant dessutom, inom den bästa kategorin man kan få! Tack Lena!!!

Det såg ut så här och är från början skapat av Duracellmamman.
___________________________________________________________________

Man brukar säga att bakom varje framgångsrik man, finns där en kvinna. Vilket är sant, utan tvekan! Men ännu sannare är att bakom varje trygg liten Guldklimp (barn) finns en mamma! En mamma som lägger ner hela sin själ i att fostra, trygga och skapa kärleksfulla förutsättningar för sina barn.

En mamma som så ofta får dubbeljobba med att få vardagen att gå ihop… som efter först en lång dag på jobbet, kommer hem, lagar middag, läsor läxor, tvättar, stryker, städar, handlar och inte minst ger sina barn kvalitetstid! När väl kvällen och natten närmar sig, stupar hon i säng av ren utmattning… för att få ork att ta sig igenom ännu en ny dag… med ett leende på läpparna!

Vi alla mammor som lyckas med den här bedriften är UNIKA! Utan tvekan är vi värda ett Nobelpris inom ämnet Mammakunskap!

Det är med en stor ära jag tilldelar Dig det här Nobelpriset! Jag beundrar Dig för Din styrka, för Din glöd och för Ditt engagemang! Var STOLT över Dig själv!

___________________________________________________________________



Nu ska jag göra någon glad och föra vidare detta pris. Jag vet så himla många som skulle vara värda det, och den som är värd det alla mest har tyvärr ingen blogg.
Men det finns tre som har,
Jemima, eisa och lalandakid

Jemima är min svägerska, mamma till tre, och jag kan bara säga att hon är en sån himla bra mamma, en otrolig förebild. Hon har verkligen ett brinnande engagemang för familjen och sina barn. Hon är en järnlady, men samtidigt är hon jättemjuk och har världens största hjärta. Jemima är en fantastisk medmänniska, och vem är inte bättre mamma än någon som inte bara älskar barn utan faktiskt nästan alla människor på hela jorden :-)

eisa känner jag inte irl men jag har följt hennes blogg i ett år och vet vad hon går igenom. Det är ingen småpotatis, och mitt i alltihop har hon fött en son som är hennes allt. Hon är ensamstående och fixar detta med bravur och utan att klaga, samtidigt som hon skriver nätets bästa blogg, om vardagen blandat med humor och ironi. Hennes son ska vara glad att ha henne som mamma, för hennes kärlek och omtanke om honom lyser igenom precis allt som hon gör.

lalandakid känner jag inte heller irl, men det känns verkligen så. Hon är en mamma som är som jag, det vill säga hon har ett barn med speciella behov. Jag har läst hela hennes blogg och jag blir så rörd, så engagerad, så arg, så ledsen, så glad. Varje inlägg jag läser så förvånas jag över hur stark hon är som mamma och att hon verkligen orkar allting som hon går igenom. Men samtidigt så vet jag ju att orkar, det gör man ju, man gör ju det för sitt barn och ingen annan!

Det är likadant för alla mammor... emellanåt så känns det som att man inte orkar, man klarar inte en sekund till, oavsett om man har barn med handikapp eller inte.
Men något är det som gör att man tar sig vidare, man fortsätter kämpa, och man gör det med kraft och energi. Det enda som gör att man fortsätter är den oändliga kärleken till barnet.

3 kommentarer:

lalandakid sa...

Tack!

Jemima sa...

Men tack! *rörd* Vad gullig du är!! Tycker du förtjänade din egen utmärkelse till hundratio procent!

Novellskrivarn sa...

Jag måste säga att jag är inte ett dugg förvånad över att du tilldelades den här utmärkelsen, du förtjänar den verkligen till 100%!

Varenda gång jag läser din blogg så häpnas jag över hur stark du är, vilket tålamod du har.

Min sambo jobbar med barn som har diagnoser inom autismspektrat och jag vet hur slut han kan bli efter en arbetsdag... men dina dagar tar ju inte slut vid klockan 16, snarare tvärt om.

Ibland kan jag känna mig som ett fån som klagar över att jag är trött och sönderstressad, särskilt när jag läser din och eisas blogg. Ni är verkligen sanna förebilder!