onsdag 10 december 2008

skitnatt, skitdag, skitungar

Jag vill adoptera bort mina barn. Nån som vill ha dom?

I natt vaknade Amir vid fyra. Ingen ovanlighet visserligen. Man börjar vänja sig. Om han är uppe innan fyra så får han en melatonin till, men efter fyra så är det försent. Så då blir det till att muntert gå upp, ge ungen välling och sen sätta på technomusik så är han glad i ett par timmar tills vi andra har vaknat.
Men i natt blev Elias febrig och lättväckt, så när Amir började kuta runt på väggar och golv så vaknade även han.
Jag låg i sängen och gjorde allt som stod i min makt för att Maria inte skulle vakna hon också, medans Muneer gjorde allt som stod i hans makt för att få skitungarna att somna om.
Det var lönlöst så han la sig i sängen igen i ren protest.
Då låste Elias in oss i sovrummet. Han låste helt sonika dörren och slängde nyckeln någonstans och jag har fortfarande ingen aning om var.
Självklart började han tjuta i högan sky när han inte kunde öppna dörren, för att inte tala om Amirs reaktion när han, som var på bushumör, nu inte kunde komma in till oss.
Vi fick lite smått panik och försökte ge Elias instruktioner om att han måste hitta nyckeln och öppna dörren.
Elias försökte, men han hittade inte nyckeln.
Vi tänkte då att Muneer skulle hoppa ut genom fönstret och gå runt och bryta upp ett annat fönster för att komma in. Men vi kom på att då kanske någon snokig granne ringer polisen så vi slopade den idén.
Efter typ en halvtimme med massa skrik, gråt och svärord så hittade Muneer ett gammalt gem under sängen som han lirkade upp dörren med.
Där ute var ungarna alldeles förstörda med hög feber, bajs överallt och en uppochnervänd lägenhet efter att Elias letat efter nyckeln.
Det var ingen trevlig början på dagen.

Allt skulle vara frid och fröjd om det inte vore så att Amir har bestämt sig för att vakna klockan 3-4.
Han är alltså hur pigg som helst vid den tiden och det är omöjligt att få honom att somna om.
Sen kommer man till dagis och han springer in som en galning och jag förklarar sömndrucket för personalen att han har varit vaken halva natten så han kanske ska sova middag.
När jag sedan hämtar honom så berättar personalen att han har varit på topphumör hela dagen och inte det minsta trött.

Jag förstår ingenting?
Diskuterade detta med "hans" pedagog idag och undrade hur det kan komma sig att en fyraåring inte behöver mer än 8-9 timmars sömn.
Många fyraåringar sover ju liksom middag och ändå sover dom senare 12 timmar på natten.
Men det är ju självklart som med allt annat med honom. Han är ju inte normal, ingenting med honom är normalt.
Han har troligtvis inte behövt mer sömn än det när han var bebis heller.
Och vi som, ivrigt påhejade av bvc, försökte tvinga honom till 14 timmar sömn om dygnet minst med tanken att bebisar måste sova mycket. Inte konstigt att allt var kaos.

Egentligen är det rätt skönt när man ser och känner hur alla pusselbitar faller på plats.
Tänk om man visste redan när han var liten, då skulle man sluppit alla frågetecken och all ångest.
Istället har man under tre år ständigt tänkt "VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ UNGEN????"
Nu vet vi. Tack.

Inga kommentarer: