fredag 30 januari 2009

nu blir det fart på det hela

Sådärja, nu har jag tagit tag i mitt förflutna lite grann, man måste ju göra det ibland. Så nu ska jag inte tjafsa mer om det. Det gäller ju att leva i nuet och blicka framåt, som de vise säger.

Idag har vi fått besök av en arbetsterapeut som hjälper oss med bostadsanpassning.
Vi ska få lås och spärrar på alla fönster, dörrar och skåp, vi ska få avancerad dusch och tvättanordning i badrummet, plexiglas på altandörren och lite annat trevligt. Framför allt ett jättehögt staket! Så man kan vistas lite ute i sommar utan att behöva jaga pojkebarnet halvvägs in till stan.

Och nästa vecka ska vi träffa LSS-handläggaren och diskutera kortids och ledsagare/avlösare, och häromdagen träffade vi kuratorn på Hab som hjälpte oss med tiotusen ansökningar, dispenser, intyg, blablabla…
Kuratorn blev fly förbannad när vi berättade att gubbarna som renoverar våra badrum aldrig blir färdiga och dessutom skräpar ner jättemycket och kommer och går lite som de vill.
”Så ska det inte gå till när man har ett autistiskt barn hemma!! Nu ringer jag till dem och skriker lite på dem!” sa hon och nästa dag var gubbarna här jättetidigt på morgonen och hade dammsugaren med sig.
Det är så trevligt när alla vill hjälpa oss hela tiden.

Jag ville också hjälpa lite, så idag har jag skänkt 3 soffbord, en soffa, 4 säckar kläder, en crosstrainer (hahaha), en spjälsäng och en lampa till Erikshjälpen. För tillfället går alla deras pengar till mödravård och barnhälsovård i Bangladesh. Jag hade ju kunnat sälja prylarna men jag anser att de behöver pengarna bättre än jag. Det kändes bra.
Har dock hört någonstans att man inte ska skryta när man har skänkt något, så glöm det jag skrev ovan.

Trevlig helg på er.

om vi fortsätter lite då

Allting i livet har en mening. Jag tror benhårt på det.
Jag tror att varje dag är en pusselbit i ett skitstort pussel.
Allting i livet är förutbestämt, slumpen är bara trams. Jag vet att det är så och när jag rotade i min gamla Helgon-dagbok så kunde jag bara konstatera att det finns inga skäl att tro något annat.


AUGUSTI 2003

”hej hej, hallå dagboken.

nu är jag deprimerad och har ångest. jag målar i svart. jag vet ingenting. jag har ingen aptit. jag orkar inte. jag vill inte.
fast samtidigt vill jag. gaaaaaaaaaaaah jag vet inte vad jag ska ta mig till.

för bara en vecka sen eller mindre så var jag jätteentusiastisk över att jag skulle flytta till uppsala. och jag köpte en viktig almenacka och jag har betalat första hyran och köpt överstrykningspennor och tänkt att nu jävlar nu börjar livet för mig. nu ska jag bli en bra människa. det är nu min nya framtid börjar, det är nu allt avgörs.

men dom senaste dagarna har jag typ tänkt att nej. jag vill ju inte. det är ju inte det här jag vill. just nu. jag kan inte. jag vågar inte. eller jo vågar gör jag ju verkligen och jag vill inte bo kvar i den här sketna hålan längre!!! jag står inte ut!! där alla verkligen känner alla och man går till utposten på lördan och där är det bara hockeyäckel och trettiåringar och det känns som att jag är ensammast i hela stan om att va som jag. det finns liksom ingen jämlik och det vore så skönt att slippa det. jag passar inte in här. verkligen inte.
men jag vill ju inte plugga, jag vill inte jag kaaaaaaaaaaan inte!!! det kommer inte gå jag kommer nog må sämre där uppe än vad jag gör här nere ändå eftersom jag inte vill det till hundra procent.
och slösa bort studielån på nåt som jag inte vill till hundra procent.

men vad ska jag göra då? jag har sagt upp mig från jobbet betalat hyran och allting. dom har iofs sagt på jobbet att jag får komma tillbaka precis när jag vill, men frågan är om jag vill det...
ska jag stå där då igen och allt va som vanligt?
och bara börja om på samma gamla visa. det kommer ju inte bli nån förändring trots att dom säger det. dom lockar med löneförhöjning, arbetsledare hela köret... men det kommer ju ändå inte bli så.
och så alla jävla gäster... fan vad jag hatar dom. fan fan fan.

jag vill sticka. nu.
jag vill ut i världen. det är vad jag vill. det är vad jag vill!!!!!!!!!
det är vad jag är mogen för. jag är inte mogen för nåt annat än att ta dagen som den kommer, leva lite hipp som happ, va lite flummig... leva livet bara.
jag vill göra det innan jag måste ta tag i allt, börja plugga.
tänk om jag bara sitter där en dag och så liksom ”är jag vuxen nu?”.
och så har man amorteringar och volvo och fast jobb och så ska det va hela livet.
jag vill inte va vuxen. jag vill va ett barn som kan göra precis som hon vill. jag vill det.

jag vill verkligen sticka.
typ till thailand eller nåt. eller bahamas.
jag har en vän som ska till bahamas. han har köpt en biljett enkel för 3400. så ska han hitta nåt jobb där och stanna där typ bara så länge han vill.
det vill jag med.
men jag har inga pengar. det är det som är problemet. jag har inga pengar. inga kronor inga ören. jag har inte råd.
med nånting.


jag tror fan att jag går och köper en trisslott.

adjö.”



Jag vann inget på trisslotten, och inte åkte jag till Uppsala heller. Jag tänkte istället ”leva livet på ett härligt flummigt sätt” (???) i London men av någon konstig anledning så fegade jag ur där också.
Och…


MARS 2004

”vad fan är det för fel på alla jävla killar?????
ALLA ALLA ALLA är ju helt jävla dumma i huvet... eller upptagna.......
killar är som toaletter..... upptagna eller fulla med skit...

har aldrig i hela mitt liv träffat en kille som är normal och ledig. eller jo det har jag. men sen har han av en konstig anledning blivit onormal eller oledig. och jag blir över som nån jävla äppelskrutt som ingen vill ha. tack för den.

funderar allvarligt på att bli lesbisk. men om jag ska va ärlig tror jag nog inte att situationen blir bättre då. för då kommer jag troligtvis tycka att alla tjejer är svin också. alla är svin. varenda jävla människa är svin. människan är ond. kvar är jag. jag är säkert också ond. fast jag försöker va snäll. har då aldrig gjort nåt dumt mot nån. eller jo det har jag ju. men inte med mening. fan inte med mening. alla killar är dumma med mening. det vet jag!!!!
om jag träffar nån som jag tror är underbar och det enda undantaget på jorden så visar det sig alltid senare att han också är ett svin. hur kunde jag tro nåt annat? sitter alltid och förbannar mig själv för att jag är så jävla naiv och tror att han skulle va annorlunda. MEN! han är precis som alla andra! hur kunde jag tro nåt annat? när fick jag den turen att träffa nån som var annorlunda när hände det? nej PRECIS! det händer inte! upptagna eller fulla med skit! that´s it!

vad gör man då?

funderade lite på att gå i kloster.
gör ju inget.
det enda man får ta avstånd från i kloster är bara saker som ändå gör mig illa. alkohol och killar.
ser inget negativt i begreppet klostervistelse.
absolut inte.
skulle bara va skönt att slippa all skit som ändå bara gör mig illa.
varje gång jag är full gör jag saker som gör mig illa. fast ibland har jag skitkul också men när det visar sig så har jag klantat mig i allafall eller så får jag värsta bakfyllan dan efter.
killar är bara skit. alla killar gör mig illa. spelar ingen roll om jag inte får va i närheten av dom. det gör inget. dom är inget å ha ändå. jag saknar dom inte. dom gör mig bara illa. dom är inte snälla. ger mig inget av värde.
om man går i kloster...... så får man va för sig själv. tänka. odla lite grejer. man behöver inte alls sitta med dom andra nunnorna och be och greja. man kan bara göra som man själv vill, utan att onda ting kommer i vägen.

herregud. jag ska nog gå i kloster.
helt plötsligt fick jag en känsla som skrämde mig.
en känsla som bara sa att jag skulle kunna gå i kloster.
det känns inte alls främmande eller otäckt. tvärtom kändes det ganska bra. lustigt.
har tidigare bara inte fattat hur man kan gå i kloster. inte kolla på tv, inte festa, inte träffa killar................ å andra sidan... vad är det som gör dessa ting så himla speciellt?
är tv så himla nödvändigt egentligen? tv visar ändå bara en massa skit som inte jag vill se! det är pinnsmala modeller och amerikanska filmer med 15åringar som ser ut som 30åringar och är jättesmarta poeter fast de egentligen inte vet ett skit om livet, åsså är det bara porr våld terror george bush och en massa skit. det kommer stunder då jag inte vill slita mig från tvn då det visas nåt skitkul men när jag tänker efter är detta också bara en massa patetiska amerikanska sitcoms som bara har en mask men som egentligen bara talar om för folk hur man ska vara och leva. sen emellanåt är det reklam reklam reklam. mode och slaveri och köpa köpa köpa. skönhetsideal. anorexi. media. usch. självmord. död.
kom precis på att tvn och all dessa jävla media har gjort den världen vi lever i. det är media som har skapat den. media har skapat dåliga självförtroenden. media har skapat självsvält och självmord. media har skapat sjuåringar med stringtrosor. media har skapat våldtäkt, porr och kvinnoförtryck.
media är egentligen inget å ha. media är bara skit.
kom helt plötsligt på att jag inte skulle sakna media. jag skulle inte sakna att se folk tala om för mig dag ut och dag in hur jag ska leva och se ut. jag skulle inte sakna att se hur folk krigar och dödar och jag skulle absolut inte sakna att se george bush snacka skit.

jag skulle inte sakna spyor, ord som aldrig skulle blivit sagda eller dumma ibland oförlåtliga gärningar som man gör när man är full.
jag skulle inte sakna några killar. aldrig. aldrig aldrig. finns inte en kille som har bringat något gott till mitt liv (som inte är min släkting då, haha).

hm. jag känner i detta nu att jag är kallad till kloster.
det enda jag skulle sakna är all min älskade musik och en massa böcker. jag undrar om man får ha musik och böcker i kloster. måste ta reda på det. får man inte det kan jag inte vara där, då skulle allt bara kännas meningslöst. får man det, då ska jag nog åka. hmmm.

saken är i allafall den att jag på onsdag ska åka till indien.
ska försöka finna mig själv där lite och fundera över livet. tyvärr finns det en massa killar där, men men, man kan ju inte få allt man pekar på här i livet. jag ska i allafall bara sola, läsa, lyssna på en massa underbar musik (kent och HIM), gå runt jättemycket och äta god vegansk mat. ska bli riktigt trevligt. och dyrt, men sånt är livet.

puss puss.”




Ett år senare var jag gift och hade en bebis.
Det är roligt att resa och se världen, men det där ansvarslösa barnet inom mig som jag ville ta fram och leva livet med, det är ju bara fjantigt att bete sig så. Och jag trodde att jag var jättefilosofisk och bohemisk när jag suktade efter ett sådant liv, ett liv utan krav och utan bekymmer.
Och idag har jag ett meningsfullare liv än någonsin. Kämpigare än någonsin (tonårs”depressioner” är småpotatis om man jämför med kampen för familjen) men det kan inte heller bli bättre.
Slumpen my ass…
Säg INTE att det inte var MENINGEN!

what´s the point?

Det är populärt att offentliggöra sin dagbok nu för tiden har jag märkt.
Min brorsa skrev ett inlägg på sin blogg som var taget från hans gamla Lunar-dagbok, och jag tänkte, haha va roligt, jag måste kolla min. Men min Lunar fanns tydligen inte längre, synd för däri låg det nog ett par guldkorn.
Dock hade jag fortfarande kvar min gamla Helgon, och där fanns det också en dagbok.
Jag började läsa och herregud vad tragiskt.
Det var från 2003 och jag hade världens meningslösaste liv.
Jag publicerar två inlägg här bara för att visa hur otroligt meningslös jag en gång var (var, var, var).

”livet är nästan roligt.

tänk att jag är fortfarande bakfull fast det är typ 24 timmar sen jag slutade dricka. lite tråkigt att jag inte orkade gå ut idag också. tänk om nåt skoj hade hänt som jag missade nu. kiss.
jag hade jätteroligt igår. bara så ni vet.

på torsdag åker jag till kreta. det ska bli trevligt. hoppas jag är brun som bajs när jag kommer hem. annars ska jag långsamt strypa solen.

undrar om jag kommer komma till uppsala i höst.
jag vet inte vad jag vill. jag vill jättegärna flytta dit. fast jag vill annat också. suck.

nej om man skulle ta å skära halsen av sig.”



Eller


”jag kunde precis ha kommit hem från en blöt kväll och jag skulle vinglat in genom dörren och bara kastat mig på sängen och hela rummet skulle bara ha snurrat... runt runt runt... och sen skulle jag känt att magen vände sig ut och in och jag skulle krälat iväg på alla fyra till badrummet och bara spytt hela natten...
sen kunde jag gå och lägga mig i sängen igen alldeles tom och alldeles... tom.
och tänka, fan vad kul jag hade ikväll.

men det gör jag inte.
istället ser min kväll ut som följer: jag äter grekisk sallad med mina päron. jag kollar på robinson och mannen som log med brorsan. jag sätter mig vid datorn. jag äter chokladmousse. jag sätter mig vid datorn. jag äter chokladmousse. och jag sätter mig vid datorn igen. och klockan är nu halv två och så här fint har man slösat bort en hel värdefull lördagskväll. min vän ringde innan och jag tror hon ville att jag skulle följa med ut men jag ville inte svara för jag visste inte vad jag skulle säga för jag ville inte med ut... ”nej, jag ska äta grekisk sallad med mina föräldrar”. eeehh?
men nu ångrar jag mig fast salladen var himmelskt god.

jag var på utposten på juldagen. jag hade jättekul. tack vare att jag hittade en massa roliga jobbarkompisar som jag kunde spexa med. men hade jag inte gjort det så hade jag bara irrat runt i ett hav av äckel. och hade jag inte gjort det så hade jag varit på ladan och irrat runt i ett hav av äckel (raggare). och inte där så viktoria. kan ju finnas trevligt folk där, det har det funnits förr. men jag vågar inte kolla efter i fall jag skulle irrat runt i ett hav av äckel där med. så jag gick till up för jag visste att mina spejsiga jobbarkompisar skulle va där allihop.

jaja. mina jobbarkompisar dom är så himla gosiga. det finns ju inte bättre jobbarkompisar. att man kan ha så kul på jobbet alltså. man bara glömmer hamburgare och tjuriga gäster när dom är där.
men ändå så vill jag verkligen byta jobb.
det är nästan så jag vill flytta till blomstermåla och börja jobba på konsum bara för att slippa den här skiten här.
och pappa bara tjatar om katterna att det är sånt besvär med dom.
om jag hade en tio miljoner då skulle jag skaffa ett stort hus på landet direkt och flytta dit med alla mina katter och en massa andra djur så ingen kunde klaga.
fast mitt liv har ju inte ens börjat. mitt konto är undertrasserat gånger tiotusen och jag har ingen inkomst för jag har en SKITdålig lön som knappt räcker till att betala min bajsdyra bil som jag också har.
om jag flyttar till uppsala för att plugga till jurist skulle det va kul men jag skulle aldrig ha råd...
jag är fattig som det är nu, fast pappa betalar mat och hyra och jag behöver bara betala bilen och sprit.

jag VILL inte jobba kvar på McDonalds det är sååååååå tråååååkigt!!!!!!!!!!!
Det finns väl bättre saker man kan göra än att stå där och flippa hamburgare åt lata tjocka jävlar!
Förändra världen! Ja! Det vill jag göra!
Fast jag har ju så roliga jobbarkompisar.........
Men jag hatar min chef så jävla mycket och alla arbetsledare hatar jag gånger tiotusen och så chefen då henne hatar jag mest av allt...... grrrrrrrr...... mitt liv skulle inte va en sån katastrof om det inte var för henne!!!!!!!!!!!!! hon är en JÄVLA KÄRRING!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

nu kokar det snart över för mig och ingen fattar ändå så jag fattar inte varför jag skriver sån här skit här. jag ska äta mer chokladmousse nu sen ska jag sova.
puss. ”



Det var sånt som jag tänkte på.
Det är så tragiskt så man kan börja gråta.

Och inte visste jag vad skiljetecken och stor bokstav var heller.

torsdag 29 januari 2009

ibland undrar man ju.

När jag gick i gymnasiet hade jag en pojkvän som var ett manipulerande svin.
Han var sjukt svartsjuk, våldsbenägen, aggressiv och kontrollerande.
Fast han hade en yta som var sååååå snäll, så när jag sa till folk att han faktiskt inte var så trevlig egentligen så trodde ingen på mig. Typiskt.
Och trots att jag visste allt detta och egentligen inte mådde så bra i hans sällskap, så ville jag för allt i världen inte göra slut med honom. Trots att han aldrig kallade mig fina saker utan bara gnällde på mig hela tiden och tryckte ner mig och fick mig att känna mig som världens sämsta, så tyckte jag av någon konstig anledning ändå att det var bättre att vara med honom än med ingen alls. Helknas.

En kväll när jag var ute på stan med mina kompisar så kom han fram till mig, dundrande som en galning, beskyllde mig för både det ena och det andra och slog ner mig. Mitt framför ögonen på mina kompisar, som blev skiträdda och ringde polisen.
Polisen kom, och vet ni vad som hände?
Det manipulerande svinet satte på sin fina snälla trevliga mask och började skämta med poliserna. Och poliserna skämtade tillbaka och tyckte att det var väl inte så farligt med en liten knuff, han var ju bevisligen bara ”rädd om mig” och jag skulle ju vara glad att jag hade en kille som försvarade mig.
Men i vilket fall som helst så gjordes en anmälan, för mina kompisar propsade på det (tack och lov…). Själv vågade jag väl inte riktigt göra det egentligen, eftersom han stod där och tittade på och jag visste inte hur han skulle reagera.

Dagen efter kom han med rosor och förlååååååt och jag mitt fån tyckte att han var så söt.
Hans mamma hade fått höra allting och blev så förtvivlad, vad skulle hända nu, om grabben var polisanmäld? Han hade ju redan två ”prickar”, fick han en till så kanske soc skulle blandas in? (tack och lov igen…)
Morsan mer eller mindre tvingade mig att ta tillbaka anmälan. Men en anmälan går ju inte att ta tillbaka om den ligger under allmänt åtal, så det enda jag kunde göra var att vackert säga att jag inte stod för mina vittnesuppgifter, och förundersökningen lades ner.
Lokaltidningen hade också skrivit om den lilla ”knuffen” och när morsan såg det så skämdes hon öronen av sig för alla visste ju att det handlade om hennes grabb. Hon beklagade sig en hel kväll och tyckte att tidningen hade överdrivit så mycket! Jag tyckte synd om henne så nästa dag skrev jag en insändare i tidningen där jag bestred det som hade stått tidigare. För upprättelsen liksom.
För en upprättelse som ABSOLUT INTE var behövd.

Och sen kommer det värsta.
Sen gjorde HAN slut med MIG. Efter ungefär 1,5 års manipulering. Och JAG tyckte att livet var skit och ville typ ta självmord.

Varför gör man så? Varför är man så himla dum? Varför tillåter man sig själv att tryckas ner så och behandlas som skit? När man VET att det är helt jävla fel?

Jag förstår inte. Och inte förstår jag varför jag skrev det här heller. Jo, nu kom jag ju på varför. För att jag för inte så länge sedan såg i tidningen att killen nu är gift.
Jag blev nästan ledsen när jag såg det, för jag tänkte på den stackars kvinnan som nu är hans fru.
Stackars, stackars kvinna.
Men sen tänkte jag, han kanske har ändrat sig.
Hoppas verkligen att han har ändrat sig.

tisdag 27 januari 2009

svärmor

Det är ett laddat ord. Svärmor. Säg den kvinna som inte tycker att det är lite komplext. Lite svårt.
Hur många kvinns, fruar, har en perfekt relation med sin svärmor?
Jag tycker bara det klagas på dem hela tiden. Aldrig har jag hört talas om en svärmor som är helt igenom bra.
Varför?
Är det konkurrensen om sonen det handlar om eller vaddå?
Svärmor tycker att ingen kvinna är bra nog åt hennes son, och hustrun tycker att svärmor är överbeskyddande och bör klippa navelsträngen till den nu 30 år gamla sonen.

Men jag gillar min svärmor, det lilla som jag känner utav henne.
Förutom att hon var en jättedålig mamma åt min man när han var liten, och det kan jag bli förbannad på emellanåt. Men what to do, det var andra tider och andra förhållanden.
Tycker i alla fall att det är skitboring att hon och svärfar bor så långt bort, skulle hellre vilja att de bodde här eller åtminstone kom hit på ett långtidsbesök.
”Du gillar henne bara för att du har henne på bekvämt avstånd”, har jag fått höra.
Varför vara så negativ? Är alla svärmödrar monster?

Nu är det så att vi har bestämt att vi ska ta hit dem. Vi har pratat om det i två år men nu ska vi på allvar försöka. Svågern har börjat ordna med pass åt dem också ska de använda den förlorade sonen nummer 2:s bröllopskassa till biljetterna.
Pratade med svärmor i telefonen häromdagen.
-Javisst, javisst, vi kommer, säger svärmor då.
-När då? Frågar jag.
-Snart, säger svärmor.
-När är snart?
-När vi har gjort pass.
-Okej, så då kommer ni hit då? Säkert?
-Javisst, jag lovar.
-Vågar du åka flygplan då?
-Nej.

Jaha. Där sprack den.
Jag undrar hur svärmor har tänkt sig att komma hit. På kamel?

-Men, man måste åka flygplan för att komma hit.
-Nej, jag tar taxin.
-Det tar nog ett år.
-Nejdå, det tar bara sex timmar.

Alltså, svärmor är inte så bildad. Hon tror för det första att vi bor på andra sidan berget.
Sen hur ofta man än förklarar för henne att vi bor i SVERIGE, ett helt annat land, på andra sidan jordklotet, så svarar hon:
-Vaddå jordklotet? Andra sidan? Jag förstår inte.

HUR tar man en sådan till Sverige?
Hon har typ aldrig vitsats utanför sin egen trädgård.
Men samtidigt förstår hon ju att man måste ha pass för att komma hit, vad tror hon då att passet är till för?

Jaja. Svärfar får väl förklara för henne.
Svärmor kommer få en hjärtattack, först när flyget lyfter, och sen andra gången när hon ser att vi köper fryst kyckling i affären och inte bara skär halsen av en som springer runt på gatan utanför huset. To much kulturkrock alltså.

Men. Om det nu är så behändigt att ha svärmor på så långt avstånd, kanske ångrar jag mig om hon kommer hit då? Tänk om hon börjar hänga över mig som en hök. Lägga sig i och sånt.
Dessutom har hon ju en lite konstig uppfattning angående Amirs autism.
Enligt henne, ja enligt hela familjen, så finns det inget som heter autism.
De träffade Amir när han var ett år, då var han helt okej.
Alltså är det bara ett konstigt tillfälligt tillstånd, som beror på att vi kanske gjort fel på nåt vis i uppfostran eller att han blivit rädd för en hund ute på gården. De är övertygade om att Amir kommer bli normal igen bara vi försöker på rätt sätt.
Svärmor tycker på allvar att vi ska skicka dit Amir i tre månader och då lovar hon att han kommer vara ”perfekt” när han kommer tillbaka.

Jag kanske har tagit ett förhastat beslut?

fredag 23 januari 2009

men herregud

Jag har tänkt en massa, angående möglet i våra badrum.
Vi flyttade in här för två år sen och redan då tyckte vi att det luktade skunk i det ena badrummet (det utan badkar), att det var bubbligt under tapeten och sånt. Vid besiktningen av lägenheten sa bovärden något om att det var anmärkningsvärt och att de skulle kolla om något skulle renoveras.
Men sen har de inte gjort det.
Visst blir man sjuk av mögel? Kan få mycket astma, allergier, allmänna sjukdomsbesvär?
Dessutom, jag skrev en tråd på Familjeliv för typ 1,5 år sen om Amirs sömnsvårigheter och fick då ett tips att jag skulle kolla så det inte fanns mögel i huset, för man kunde visst få sömnsvårigheter av det också.

I SÅ FALL så fattar jag ju varför vi har badat i sjukdomar i två år...
Muneer säger att vår lägenhet har dålig feng chui eller vad det nu heter, alltså dålig energi, eftersom vi har varit så fruktansvärt mycket sjuka, speciellt barnen.
För att inte tala om Amirs astma, som började när vi kom hit.
Det var då ingen tillfällighet...

Men man kan väl inte få autism av mögel?

hus ej bra

Jag har länge och ofta sagt att jag vill ha ett eget hus och att jag ogillar starkt att bo i lägenhet.

Jag tror jag ångrar mig nu och jag ska nog bo i lägenhet resten av livet.
Det är nämligen ekonomiskt fördelaktigt, har jag kommit på, när man har autistiska barn.
Ett exempel:
Amir gillar att bada. Mycket. Han gillar att spola vatten i handfatet. Han gillar vatten över huvud taget. Mer än allt annat. Hur det brukar se ut när han tar sitt kvällsbad eller när han i ett obevakat ögonblick tar sig in i något av badrummen, går inte att beskriva.
Det har resulterat i fukt, röta, svartmögel. I båda badrummen.
Jag är tvärsäker på att det är Amirs fel. I alla fall i det badrummet som badkaret finns i. Det andra vet jag inte.
Så nu måste det hänga hantverkare här i flera veckor och riva ut hela badrummen, lägga nytt golv (klinkers! tjoho!), nya väggar, ny inredning.

Och here´s my point. Vad kostar detta? Vill inte tänka på det. Många tiotusen i alla fall.
Många tiotusen som vi inte har.
MEN vi behöver inte betala en krona.
Vi behöver inte heller göra något själva.
Nej, istället ringer man bovärden, som kommer på fem minuter, skriver lite på ett papper, och nästa dag kommer Peab och har börjat fixa.
Och trots att det är Amirs fel, så behöver vi inte betala en spänn.
Sådana fördelar kan man endast få i hyreslägenhet.

Funktionshindrat barn - -> lägenhet.
Tack för den insikten. Nu slipper jag drömma mer.

stackars gravida kvinna.... eller?

Muneers brors fru (alltså svägerska) är gravid.
Svärmor berättade det igår.
När vi fick höra det blev vi inte glada.
Det är ju något sådant som man i vanliga fall blir glad för att höra, men av någon konstig anledning blev vi inte det. Vi satt och funderade på varför, vi vet ju själva liksom hur underbart det är att få barn och hela alltet, varför då inte bli glad när man får höra att de får sitt första.

Svärmor var ju liksom överlycklig, första barnbarnet som hon får vara delaktig i från början.
Och dom bor hemma hos henne och svärfar så dom får ju vara med jämt.
Hon lipar ju varje dag över att hon aldrig får träffa våra barn så nu är hon ju såklart världens lyckligaste över detta.

Men vi bara bekymrar oss.
Min första tanke var… att jag lider med henne. Min svågers fru alltså. Den gravida.
Det är ju så mycket.. känslor, och allt möjligt. Komplikationer som kan uppstå. Tusen frågor som man har. Varje gång man får lite ont i huvudet eller lite ont i magen eller benet eller fingret så vet man inte vad man ska tro.
Jag har alltid satt min tilltro till sjukvården. Jag har alltid varit trygg för jag har haft ett telefonnummer som jag kan ringa om det är något, och då vet jag att jag får bästa möjliga vård och att alla jobbar för mitt barns bästa. Säga vad man vill om sjukvården i Sverige, men när den kommer till gravida kvinnor och bebisar (inte gravida bebisar alltså) så är den förbaskat bra.

Och nu sitter hon där, stackarn, och är gravid i ett u-land.
Hur ska det gå?
Det var Muneers första tanke också.
Vi fick en instinktiv känsla av att vi vill hjälpa dem.
Jag fick en känsla av att jag vill vara där.
Nu vill jag inte tro att jag är världsbäst på medicin, men om man jämför med skrockfulla , hemlärda så kallade barnmorskor så är jag nog bättre än dem alla.
Hon ska föda utan smärtlindring. Bara en sån sak.
Ja, jag vet att majoriteten av hela världens kvinnor föder utan smärtlindring och har gjort i alla tider, och att det bara är i Sverige som vi är så fjantiga och ska ha bedövas från topp till tå.
(jag vill dock inte kalla mig själv fjantig, bara det att varför ha ont i onödan när det finns en möjlighet att inte ha det).

Om det uppstår komplikationer så vet man aldrig vad som kan hända.
Helt plötsligt så kan det komma en läkare och säga ”jahapp, nu är det så att barnet ligger i säte och har navelsträngen runt halsen och dessutom så har du för trångt bäcken, så du kan inte föda vaginalt men om ni har 350 000 rupies så kan jag göra ett kejsarsnitt men har ni inte det så får ni gå hem, alternativt så får du ett kejsarsnitt fast utan bedövning för det är den som kostar pengar och förresten så har jag inte det på lager just nu”.
Och så står dom där utan pengar och antingen kommer mamman eller barnet att dö.

Inte för att jag skulle kunna göra något åt just DET om jag vore där.
Men ändå.
Jag vet att hon kommer överösas med skrönor och konstiga råd och hejsansvejsan som är en ren fara för både henne och barnet. Om jag och Muneer vore där så kunde vi komma med våra evidensbaserade fackliga råd istället. För att ge ett exempel.

Jag blir riktigt riktigt orolig och det blir Muneer också.

Stackars kvinna. När hon föder kommer hela släkten sitta utanför och vänta.
När ungen väl är ute, efter sisådär 48 timmar utan varken smärtlindring eller värkstimulerande dropp eller sugklocka och sedan 7 timmar krystvärkar, och hon typ känner att hon vill sova i tio år, då kommer hela släkten in på stört och skriker.
Vem tar hänsyn till henne? Vill hon verkligen ha det så?
Sen får inte pappan vara med på förlossningen, istället 11 systrar och 27 mostrar.
Och pappan får för övrigt inte träffa mamman på 40 dagar för då kan han inte be.
Det är den egentliga sanningen, men de påstår att det är så för att mamman måste vila och inte vill att maken ska vara där då.

Jag vet att det är deras kultur och traditioner och de tycker säkert att de är jättebra. Eller rättare sagt, hela släkten tycker att det är jättebra, men tycker egentligen mamman det?
Shazia heter hon. Mamman alltså. Hon är 25 år. Det är hennes första barn.
Hon har varit gift med Muneers bror i 8 månader. Innan har hon aldrig ens sett honom. Nu helt plötsligt har hon lämnat sin familj och bor hemma hos dem. Och nu är hon gravid och ska genomlida graviditet, förlossning och spädbarnstid hemma hos en familj som hon knappt känner.

Som sagt, jag känner att jag vill åka dit. Jag har fått tre barn. Jag kunde vara världens bästa stöttning.

Men hon har ju redan 57 kvinnliga släktingar som stöttar henne, visserligen.
Men gillar hon det? Egentligen?
Kanske hon bara vill ta det lugnt, lyssna på sina egna signaler, inte en massa skrock.
Kanske hon vill att hennes make ska vara med på förlossningen och tiden efter. Kanske hon vill ta det lugnt efteråt med bara sin lilla familj och inte miljarder släktingar och grannar.

Fast en sak är ju fantastiskt med detta land och folk, angående alla släktingar.
När den nyblivna modern känner sig om mest överkörd av tåget och vill bara sova, då har hon minst tio betjänter runt henne hela tiden. Förutom att sova behöver hon bara koncentrera sig på att amningen ska funka, i princip. Allt annat sköter alla andra. Hemmet, hushållet, matinköp, viktiga grejer. Och när hon inte orkar vagga den skrikande bebisen, så tar svärmor, syster, moster eller kusin över, och hon kan sova.

Till skillnad från Sverige där vi är så ensamma.
Jag kommer ihåg när Amir var nyfödd och Muneer pratade med sin mamma i telefon. Amir var väl en vecka gammal och jag gjorde mat.
Svärmor frågade hur jag mådde, vad jag gjorde, och sådär. Muneer svarade att jag lagade mat. Jag hörde hur svärmor började skrika på andra sidan jordklotet.
Jag skulle ABSOLUT INTE laga mat, för jag måste vila, och Muneer var ett SVIN som ”tvingade” mig att laga mat, och nu skulle jag minsann gå och lägga mig och sova i tre dagar för så jobbigt var det att laga mat så så länge måste jag ta igen mig efteråt.

Men det är ju inte alls konstigt, att vi svenska kvinnor kommer hem 6 timmar efter förlossning och sätter igång och städar, bakar kakor och allt möjligt.
Kanske lite för att man får överenergi när man är nyförlöst, men också för att vi är så ensamma, och det finns ofta ingen annan som kan göra det (och här måste jag också tillägga att trots att många kvinnor gärna påpekar att Sverige är världens mest jämställda land och att de har så duktiga män, så fattar papporna i fråga för det mesta ingenting och hjälper inte till mer än innan förlossningen).
Och när ungen får kolik och mamman får mjölkstockning och pappan börjat jobba igen efter de 10 pappadagarna, vem finns där då? Ingen.
Då skulle det vara bra att bo i ett u-land istället, det kan man ju inte neka till.

Vet inte om jag tycker synd om henne längre nu.
Nu känner jag mig mest bara avundssjuk.
Fast jag är ändå orolig om något går snett, för gör det det så går det åt helvete snett.

Sen om barnet kommer ut friskt och välgött så ska vi skicka ett stort paket med kläder som passar i Himalayas berg (polarn och pyret ytterkläder tex) och bra barnvänliga leksaker som inte går sönder eller innehåller giftig plast.
Ungarna där är ju lågprioriterade i alla avseenden, inga bra kläder finns det och leksakerna ligger under all kritik i säkerhet och barnvänlighet.

Ja, jag är lite patriotisk ibland.

Ska ringa svärmor nu och träna min kashmiri.
Hej.

söndag 18 januari 2009

rita

Nu ritar han dygnet runt typ.
Om man försöker ta bort honom och få honom att göra nåt annat, tex nåt livsviktigt som äta, så blir han galen.
Visst, jag är glad att han kanske börjar få ett intresse.
Men det känns mer som ett repetitivt beteende, än att det ska vara ett intresse från hans sida. Det är ju bara kladd liksom, inte så att han försöker rita något speciellt.
Låter inte så nyttigt att rita så mycket. Men han är ju jätteglad?
Skumt.
Hur det än blir så blir det bara fel.

Jag tänker aldrig i hela mitt liv acceptera en sådan tillvaro!

Denna veckan har Amir och Elias gått på dagis 8-16 eftersom vi har varit på utbildning på Habiliteringen och en massa annat sånt jox nästan varje dag.
Dagarna har då sett ut som följer;
stressa upp halv sju, äta frukost i all hast, bråka med autismbarn och tvåårstrotsing, tvinga med dem till dagis, lämna dem där med dåligt samvete och sen åka iväg på sitt. Hämta dem klockan 16. Hem. Bråttom bråttom med mat. Amirs kvällsrutiner är livsviktiga. Inget får gå fel där. Elias har varit helt slut efter den långa dagisdagen och suttit och somnat av och till framför Barnkanalen. Amir har bara suttit på sin gunghäst. Vi har stressat med allt kaos i hushållet, mat och såna grejer. Sen är det läggdags och upp till samma historia nästa dag.

Detta är ovanligt för oss eftersom vi alltid har lyckats pussla så att barnen aldrig behövt gå längre dagar än till 14 (förutom Amir då som faktiskt behöver det), även när jag studerade. Man kanske kan kalla det tur, eftersom vad jag beskrev ovan är ständig verklighet för typ 99% av Sveriges småbarnsföräldrar.

Jag har insett detta tidigare men insåg det ännu mer nu efter denna veckan.
Jag tänker ALDRIG ha det så.
ALDRIG!
Till vilket pris skaffar man sig ett sådant liv?
Om man har barn, vill man inte spendera mertiden med dem?
Är det verkligen sunt att prioritera ett heltidsjobb och en heltidslön framför sitt barn?
Är det sunt att låta barnen vara på dagis mer tid än hemma?

Jag kan förstå att det finns till exempel ensamstående föräldrar, eller de som har extremt dålig inkomst, som måste göra på det här viset för att få ekonomin att gå ihop. Det kan jag självklart förstå, vi har själva en väldigt taskig ekonomi och har emellanåt levt på bara en inkomst.
Men jag vet även att väldigt många föräldrar helt enkelt prioriterar ett heltidsjobb för att de tror att de behöver det, de tror helt enkelt att båda föräldrar måste jobba heltid för att få livet att snurra, fast det egentligen inte är så.

Jag har räknat lite på saken.
Om jag tar mig själv som exempel.
Just nu har vi två väldigt dåliga inkomster plus barnbidrag och vårdbidrag. Vi kan inte köpa dyra möbler och kläder, vi kan inte åka utomlands och skaffa oss vardagslyx. Vi måste handla billiga basvaror och kan knappast äta oxfilé en gång i veckan. Vi måste hela tiden tänka på att vi köper det billigaste.
MEN vi överlever ju. En och annan räkning kan bli sen ibland och vissa månader är det surare än någonsin.
Men vi har alltid lyckats överleva. Och det allra viktigaste; barnen har aldrig blivit lidande. Jag kommer skära av mig själv hälsenorna den dagen barnen blir lidande av vår ekonomi.
Så här lär man sig att leva. Rätta munnen efter matsäcken. Prioritera det som är viktigt framför det som är onödigt.
Nu har vi som sagt var två dåliga inkomster, men om vi hade två normala heltidslöner så skulle vi kunna leva dubbelt så lyxigt som vi gör nu. Jag kan inte neka till att det skulle vara skönt att slippa bekymra sig om pengarna räcker månaden ut, men samtidigt så är det ju också en sak som man får lära sig att planera.
Och med detta har jag insett att VI aldrig kommer behöva två heltidslöner, för vi har lärt oss att leva med en mindre summa pengar.

Och jag tror, kanske i min dumhet, att alla föräldrar kan göra det, om de bara vill!
Alldeles för många föräldrar bekymrar sig över att barnen går så långa dagar på dagis, men de måste ju, för båda föräldrarna måste ju jobba heltid.
Då kanske föräldrarna inte ens har dåliga heltidslöner!
Men eftersom de har skaffat sig dyra utgifter, de har vant sig att åka utomlands två gånger om året, köpa märkeskläder till barnen och de dyraste matvarorna. Och på grund av detta så tror de att de måste ha så stora inkomster för att få ekonomin att gå ihop.
De bekymrar sig och gråter över att de inte träffar sina barn oftare än chefen och att barnen är trötta och griniga på kvällarna, men samtidigt köper de sig dyra grejer och ett dyrt leverne.
Då undrar man ju, vad det är som prioriteras?
Är det umgänget med barnen och barnens bästa, eller är det ett liv i lyx?

Det har hänt emellanåt att jag har suttit och drömt om ett liv och om saker som jag typ aldrig kommer ha råd med.
”Ååååhh, va härligt det skulle vara att ha ett stort hus med stor trädgård, kök i ek, jaccuzi, en massa djur som lullar runt där ute, och nära sjön där man kunde ha en båt, och åååh vad jag skulle vilja ha en Volvo Crosscountry eller en stor vinröd Hummer………”
Sen sitter jag och funderar på hur man ska kunna uppnå dessa drömmar.
Kommer fram till att den enda utvägen är ett välbetalt heltidsjobb. Kommer då också fram till att då kommer jag bli en jättetrött och sur mamma (mer än vad jag redan är för tillfället).
Sen lägger jag ner de drömmarna.

Som sagt var så tänker jag aldrig, över min döda kropp, låta mina barn ha så långa dagisdagar.
Eller när de nu börjar skolan, då ska jag kunna, orka, ha tid och lust att hjälpa dem med läxor, skjutsa dem till aktiviteter, vara engagerad i deras skolgång och fritid.
I vår familj handlar det ju också om ork. Vi har en son som är vaken från klockan 02 nästan varje natt. Och allt annat merarbete som han innebär. Ska man någonsin ens ORKA jobba heltid, även om man ville?
Då äter jag hellre pasta hela månaden och har trasiga byxor, för det kan jag leva med.
Men jag kan inte leva med det dåliga samvete som jag får genom att se mina barn genomlida en så stressig tillvaro och att jag aldrig får träffa dem.
Vad är det för liv att leva??
Är pengar och lyx verkligen viktigare?
”I Sverige idag behöver man två heltidslöner annars klarar man sig inte!” säger folk hela tiden.
Men nej, det behöver man inte! Man behöver faktiskt inte det!
Jo, kanske om man har hus, sommarstuga, båt, två bilar och motorcykel, dyra fritidsintressen och årliga utlandsresor.
Men då har man ju också valt att ha det så framför att vara med barnen.
Ja, man är väl med barnen på semestern och på båten till exempel, och de får glädjen att kunna springa runt på en egen trädgård på helgerna.
Men som med allt annat så handlar det om prioriteringar.
De utgifter som man verkligen behöver ligga ute med är boende, mat och försäkringar.
Alla andra utgifter som folk skaffar sig och sedan påstår att man MÅSTE HA, är bara lyx.

Jag tror att i slutändan så kommer detta slå tillbaka på föräldrarna och sedan på barnen.
Det är aldrig sunt att välja pengar framför relationer.
Jag tror att alla lyckas att klara av ett sparsammare och därmed familjevänligare liv, om man bara försöker.

Folk är helt enkelt bara för materialistiska och pengakåta.

Jag deklarerar härmed att jag aldrig ska välja en bättre ekonomi och snyggare kläder om det går ut över mina barns och mitt eget välmående. Den som försöker få mig att inse något annat kan lika gärna ge upp direkt.
Pengar kommer och går. Det gör inte barn.


P.S. Måste bara tillägga för säkerhets skull att jag vet att det finns föräldrar som jobbar heltid och mår bra med det och att deras barn mår bra med det. Till dem kan jag bara säga grattis, det måste vara skönt. Men nu har jag sett det hela utifrån mitt eget perspektiv. I mitt perspektiv funkar det inte så.

lördag 17 januari 2009

härlig förmiddag konstigt nog

Det är helg och då brukar jag i vanliga fall redan vid den här tiden vara helt slut. Men sådant är faktiskt inte fallet för tillfället.
Elias är på ovanligt harmoniskt humör och har varit fast vid Nalle Puh på dvd hela förmiddagen. Säga vad man vill om (för mycket?) tv-tittande men ibland känns det som en räddning.
Maria bara sover och Amir intog en ställning vid köksbordet klockan tio. Han bara satte sig ner där och såg ut att vänta på något. Konstigt.
Tänkte, ren positivism, att han kanske var på ”jobbstundshumör”, så jag gav honom papper och några pennor. Han har inte ritat på ett år, har inte varit intresserad av det, han har väl ritat ett par streck och sen stuckit därifrån.
Men nu började han rita.. och sen dess har han suttit där!
Nu vet jag inte hur jag ska få honom därifrån. Två och en halv timme nu.
Jag tycker visserligen det är jättebra eftersom han övar sin koncentrationsförmåga och han är lugn och sansad. Men i så lång tid… jag vet inte om det är ”nyttigt”?
Jag försökte prova att ta bort honom och leda honom till något annat men då blev han vansinnig så han fick sätta sig där igen.
Så nu sitter han där och ritar papper efter papper fullt och sjunger på ”Nu tändas tusen juleljus”.
Man blir nästan konstigt avslappnad.

Själv ska jag åka till frisören för första gången på 1,5 år. Det ska bli intressant.

tisdag 13 januari 2009

reunion

Jag har fått en inbjudan till en återföreningsträff. Det handlar om de som slutade nian 1999.
Jaja, någon gång skulle den dagen också komma.
Jag funderade mycket på saken men kom fram till att jag inte tänker gå.
Varför egentligen?
Jag får ångest av tanken på att återförenas med dessa människor.
Många är säkert trevliga och sådär, det förnekar jag väl inte.
Men herregud, högstadiet.
Finns det någon människa som gillade högstadiet? Varför vilja minnas det? Varför vilja återgå dit? Varför erkänna denna tids blotta existens?

Högstadiet var för mig bara tre år av ångest.
Man visste ju varken ut eller in.
Man ville vara sig själv, men samtidigt skämdes man över vem man var.
Man ville vara populär, men samtidigt så ville man inte det för att man inte ville umgås med de som var populära.
Man ville inte vara en tönt, men samtidigt så var faktiskt ”töntarna” mycket trevligare och ärligare än de populära.
Man blev betraktad hela tiden. Man skulle synas i sömmarna och man skulle godkännas. Allt man gjorde skulle godkännas.
Ångest över betyg. Man ville ha bra betyg men samtidigt ville man ju inte vara en plugghäst.
Man ville ha en bra relation med lärarna men samtidigt så ville man ju inte vara deras gullegris.
Hur hantera detta?
Det gick inte. Resultatet blev tre år i fullständig ångest och kaos.
Självförtroende som dalar.
Stress.
Gympa! Dans! Hoppa bock!
Klassdagar, friluftsdagar, orientering. Spex. Man visste aldrig om man skulle nämnas i spexet.
Tänk om någon hade skrivit något på skåpet.
Tänk om någon skulle fälla en kommentar när man gick förbi.
Tänk om man inte fick någon plats i matsalen! Så skulle man stå där med sin bricka och se förvirrad ut, och alla skulle flina.
Tänk om man råkade komma försent till lektionen och så fick man sitta på en jättedålig plats längst fram i klassrummet och inte bredvid kompisen.
Alla dessa människor som man hatade, men samtidigt beundrade, men samtidigt verkligen ville hata för att de var så jobbiga och dumma, men samtidigt så beundrade man dem för att de var så starka, coola, snygga.

De flesta människorna var ju egentligen bara puckon. Det var så himla skönt att börja gymnasiet och slippa allihop. Läsa vad man ville läsa. Lite mer frihet, lite mer annorlunda människor, lite mer anonymitet. Man syntes inte om man inte ville synas och man kunde umgås med dem som man ville umgås med. Och ingen tvingade en att gå dit.
Det var underbart att sluta nian och slippa hela skiten.

Så varför, säg mig en enda anledning till att gå dit.
Varför åka dit bort igen och träffa alla ångestframkallande människor. Varför lyssna på folks lyckade livshistorier och sen när folk frågar mig vad jag har gjort så kan jag typ bara säga ”jag har gift mig och fått tre barn men jag är outbildad och pank”. Inte så upphetsande.
Dessutom så har jag ju sett alla på Facebook.

Men lite lockar det också, varför vet jag inte, men det skulle kanske vara kul att prata med en och annan, fast å andra sidan, det kan jag ju också göra på Facebook.
De människor som betyder något har jag ändå fortfarande kontakt med.
Det finns ingen där som jag vill ha kontakt med som jag inte redan har det med, så att säga.
Ska fråga mina vänner om de ska gå dit. Man kan ju alltid gömma sig bakom dem annars om man blir rädd.

Men nej, jag ska nog fortsätta låtsas som att högstadietiden aldrig fanns.
Och om någon mot förmodan skulle undra var prästadottern håller hus nånstans så får dom väl tro att jag inte vågade gå dit för att jag inte hade nån livshistoria att komma med.
Fast om sanningen ska fram så har jag nog faktiskt mer livshistoria än vad dom har.
Men jag bryr mig inte om att låta dem få veta det.

så att ni vet vem ni har att göra med

På Familjetramsliv finns en tråd där man ska erkänna sina synder.
Jag delar med mig av mina här också.

Brott jag har begått:
Misshandel, fortkörning, bedrägeri, urkundsförfalskning, snatteri, rattfylleri (är osäker men kanske), olaga alkoholförsäljning, fildelning, narkotikabrott, ofredande, ärekränkning, förtal, brott mot knivlagen, skattebrott.

Någon gång skall väl vara den första att erkänna.
Tror att den sammanlagda brottsligheten utgör ett straffvärde som kan uppgå till fängelse. Hoppsansa.
Jag som trodde att jag var så hederlig, men jag tror faktiskt att bara man tänker efter så har nog de flesta ett och annat spöke i garderoben.
Mycket har jag dock begått innan jag var straffmyndig.
Hade socialen vetat så hade jag nog blivit omhändertagen. Sicken värsting.

Tur att jag har bättrat mig lite nu.

dum apotekspersonal

Om något irriterar mig så blir jag bara mer och mer förbannad ju mer jag går och tänker på det. Så är det väl för alla. Nu har jag varit förbannad på en sak sen igår och jag undrar om detta är en grej som verkligen är ”tillåten”.

Jag skrev ju tidigare att Amirs läkare var helt handfallen inför Amirs sömn och kunde i princip inte göra något mer. Men han sa ändå att om Melatonin inte funkade så skulle vi ge Circadin en chans till. Trots att det är svindyrt och egentligen gjort för 55-åriga män så skulle vi prova igen, eftersom skillnaden mellan detta och vanlig Melatonin är att det inte går ur kroppen så fort, utan avges sakta under hela natten.
Visst, man måste betala 800 spänn i månaden (som varken täcks av högkostnadsskyddet eller godkänns som merkostnad i vårdbidraget), den smakar illa och måste sväljas hel, ett paket räcker bara i en vecka osv osv… Men prova borde vi göra i alla fall, eftersom det faktiskt är ett helt annat verkningssätt.

Så igår var jag på apoteket för att ta ut medicinen och här kommer min poäng.
Apotekaren tittar på datorn (receptet ligger ju däri). Sen tittar han på mig. Sen tittar han på datorn igen. Sen rynkar han på näsan. Sen säger han ”det är ju inte speciellt vanligt att barn får den här medicinen”.
Jag, som aldrig kan tala för mig, svarar bara ”öööhhh…”
”Är du säker på att det är den du ska ha?” fortsätter han.
”Va?? Öööhh, jaaa” fortsätter jag lika irriterande flummig.
”För som jag sa, det är väldigt ovanligt att den skrivs ut till barn.”
DÅ kommer jag på vad jag ska svara:
”Men han har autism!”
”Jaha okej. Jaja, jag tänkte väl att det var nåt sånt”, muttrar apotekaren och går och hämtar medicinen.

Nu undrar jag. Får apotekspersonalen verkligen ifrågasätta vilken medicin som blivit utskriven?
Det är ju liksom inte vi som hämtar medicinen som har skrivit ut den? Eller skulle det vara ett förfalskat recept? Eller vaddå?
”jag tänkte väl att det var nåt sånt”, sa han ju. Alltså fattar han ju nånstans att det finns barn som faktiskt får den medicinen och varför. Då behöver han väl inte fråga!
Det känns redan jättedumt att hämta ut medicin för medelålders män till min 4åring. Måste apotekspersonalen spä på det?

Nu hade jag sån himla ”tur”, eller vad man ska säga, att jag faktiskt kunde skylla på en diagnos. Det var första gången jag använde mig av det och jag bara kände hur skönt det var. Att jag kunde ge en ursäkt som blir godkänd direkt.
Men detta har hänt tidigare också, och då hade jag ingen diagnos att skylla på.
Amir har ju fått sömnmedicin i två år.
Och en gång när jag skulle hämta Teralen, han var då två år gammal, så fick jag liknande kommentarer.
Jag var där och kände mig jättepinsam och dum och eländig och som världens sämsta mamma, som hämtade ut detta starka preparat till en tvååring.
Inte blir det bättre av att apotekaren säger: ”Den där läkaren som har skrivit ut det, henne känner jag minsann till, hon skriver alltid ut såna där konstiga saker till barn!”
Vad svarar man på en sån sak? Ja jag vet det är jättekonstigt, tror jag struntar i att hämta ut den, hejdå!
Allt jag fick fram var ”jasså”, fast jag egentligen hade velat skrika rätt ut:
”GE FAN I ATT IFRÅGASÄTTA VILKEN MEDICIN VI FÅTT UTSKRIVEN OCH VARFÖR! TROR DU INTE JAG KÄNNER MIG TILLRÄCKLIGT DÅLIG ÄNDÅ SOM INTE KAN FÅ MIN SON ATT SOVA! JAG VILL TALA MED DIN CHEF!!!”
Men som vi alla vet så är jag ju en mes.

Vet inte hur det där funkar egentligen. Är det så, att personalen på Apoteket har rätt att ifrågasätta om de tycker nåt är ”skumt”?
Finns det i så fall inga regler om var och hur och när och varför man får göra det?
Är det så jätteovanligt att en tvååring får Teralen?
Är det så jätteovanligt att en fyraåring får Circadin?
Är det vanligt att folk förfalskar recept?

/förvirrad och förbannad

fredag 9 januari 2009

bvc = kurvfanatiker

Maria går inte upp i vikt, tycker bvc.
Jodå, upp går hon, men inte tillräckligt fort.
Det började när hon var på 3månaderskontroll, då hade hon nästan inte gått upp nånting.
Fick då order att amma som en tok och sen komma och väga igen ganska snart.
Vid den nya vägningen hade hon gått upp nästan för mycket istället.
Så då var det lugnt igen.
Men igår var jag på kontroll igen och då hade hon återigen inte gått upp tillräckligt, när hon hade ätit efter "egen vilja" om man säger så.
Bvc-tanten blev då jättenojjig och tyckte att egentligen så rekommenderas det ju att man ska börja med smakportioner vid 6 månader men nu kunde jag börja snart, för flickebarnet följer ju inte sin kurva.
Fast sanningen är att hon har bytt kurva. Men det får man tydligen inte göra, enligt bvc.
Man måste följa sin egen kurva till punkt och pricka!
Att flickebarnet har storlek 68 i kläder och snart 74 och är jättepigg och glad hela tiden, det spelar ingen roll.
För det syns ju inte på kurvan!
Jag är så himla trött på det där kurvsnacket.
Kurvor hit och dit hela tiden.
På bvc i min förra kommun så var de nästan lite för slappa istället, när man var orolig för nåt så var svaret återkommande "det är ingen fara, så är det ibland" eller "det går över".
Bara barnet åt, kissade och bajsade så var allt okej.
Men här är dom ju helt galna.

Jag tycker det känns helt fel, vad hon säger.
För första gången tycker jag att det känns helt rätt att amma och jag skulle kunna göra det hur länge som helst, jag vill inte alls börja med smakportioner förrän 6 månaders ålder.
Och så kommer hon där och stör och pekar på sina jävla kurvor.
Det är inget fel på Maria! Herregud. Hon har väl bytt kurva, är det helt förbjudet?
Hon VÄXER ju i allafall, det märker jag ju, hon har ju snart storlek 74, hon är större än vad båda dom andra två var i samma ålder.
Och som sagt var, gladare och piggare bebis får man ju leta efter.
Och nu när amningen funkar så bra, varför störa nåt som funkar?
Tänk om vi börjar med gröt eller nåt så vill hon inte amma längre sen.
Och jag HAR ju mat, "problemet" skulle i så fall vara att hon äter för kort stund, problemet ligger inte hos mig.

Usch va arg och ledsen jag blir, när jag tyckte att det funkade så bra för en gångs skull, så ska hon komma där och oroa.
Finns det nåt bra med bvc över huvud taget, förutom vaccinationer och ett telefonnummer man kan ringa i nödfall?
Jag har aldrig då haft nån direkt nytta av dem.
Trams är vad de är!

torsdag 8 januari 2009

hallå vaddå glaskula egentligen

Jag satt och funderade på mitt bloggnamn.
Det stämmer ju faktiskt inte riktigt.
Tanken har bara inte slagit mig tidigare att namnet faktiskt är helt fel.
Det är ju en gammal, vanlig uppfattning som folk hade, att autistiska barn satt inne i en liten glaskula och man typ inte kunde få kontakt med dom.
Folk har protesterat mot den föreställningen de senaste åren, det var väl bara jag som tyckte att det var en himla bra liknelse och valde att ha det som mitt bloggnamn.

Men just idag har jag helt plötsligt kommit på att det stämmer ju inte alls på Amir.
Han var på jättebusigt och keligt humör idag, och så bra kontakt som jag fått med honom idag har jag nog aldrig fått.
Han kramades och busade och när jag inte brydde mig om honom så tog han tag i mitt ansikte och vände det mot honom. Sen såg han mig i ögonen jättemycket och jättelänge.
Han säger ju inte ett ord, men det är ju inte samma sak som att vara i en glaskula, vara helt okontaktbar?
Man kan visst få kontakt med honom. På hans villkor. När hans humör tillåter det. När HAN börjar leken, när HAN tar initiativet.

Fast iofs, annars är det ju faktiskt en bra liknelse på så vis att alla fattar vad man menar.
”Vaddå autism, vad är autism?”
”Tjaa, det är typ som att barnet är inne i en glaskula i sin egna lilla värld”.
Så KAN man ju faktiskt också beskriva Amir.
När han är på det humöret.
Han har ju också dagar då han stänger in sig i den där bubblan. Det känns som att han liksom tar fram autismen och låser in sig med den.
Fast alla människor kan ju ha såna dagar? Då man bara vill vara med sig själv i en glaskula. Vaddå att det skulle känneteckna autism.
Har också fått för mig att det är mer vanligt att autistiska barn faktiskt är jättegosiga och kärvänliga. Det var nån som sa det, men jag kan ju ha fel, eller den personen kanske hade fel.
Alla barn är ju olika, även de med autism.

Vilket dravel. Vet inte alls vart jag vill komma.
Ja just det ja, jag skulle ju komma på om det var ett bra bloggnamn eller ej.
Vi säger så här. Det får stå kvar. För det säger ju väldigt mycket, även om det inte säger allt.
Ja. Bra. Tack.
/flum

jag är handikappad!

Något fruktansvärt har hänt!
Jag kan inte skriva längre!
Det är med stor möda som jag skriver detta och tidigare inlägg.
Jag har skurit av mig själv fingret. Eller nja, det var lite ljug. Inte hela fingret, men det är ett tillräckligt stor jack för att jag inte ska klara av att skriva då jag har ett jättebandage runt typ hela handen.
Jag slant med kniven när jag skulle laga mat. Det är ju som jag alltid sagt. Kvinnor och matlagning är en hopplös kombination.
Detta hände i måndags. Har därför inte kunnat blogga även om jag velat och faktiskt haft jättemycket tid eftersom barnen äntligen börjat på dagis igen, så nu är det bara jag och lillskiten hemma.
Hade jag haft pengar så hade jag stuckit ut och glädjeshoppat, men det får bli lite kaffe i lugn och ro istället.
Men så sätter min klumpighet stopp för det hela.

Inte bara det heller, datorn är dessutom sönder så det går knappt att skriva nånting pga det också.
Elias pillade bort varje tangent på tangentbordet i ett obevakat ögonblick. Det var inte första gången, men lär man sig av sina misstag och lägger undan datorn på en säker plats? Nej.
Så nu är den totalkvaddad. Muneer pillade dit tangenterna igen men det funkar liksom inte.

Jag känner mig verkligen handikappad faktiskt. Varken händerna eller datorn funkar. Mycket hemskt tillstånd.
Det sista jag skulle vilja bli av med på kroppen om jag fick välja är händerna.
Låt det aldrig hända. Vad gör man då liksom?

nästan lite sött

Nuuuu älskar han sitt rum.
Han går in dit hela tiden och stänger dörren. Sen har han kommit på hur man sätter på cd-spelaren, så han gör det och sätter sig i gungstol och bara sitter där och chillar och lyssnar på musik.
Samma skiva om och om igen såklart, men jag är så glad att han har fattat, så mig spelar det ingen roll.
Dessutom när det är läggdags så behöver man bara säga "gå och lägg dig och sov i din säng" och putta lite på honom, så går han rakt in och lägger sig. Ibland sätter han på lite musik innan han ska sova också och ofta är det det första han gör när han vaknar! (även klockan två på natten)
Bättre det än att han hoppar och slår på oss.

Men han sover ju fortfarande inte hela nätterna och täcket funkar ungefär en gång i veckan, så jag ringde läkaren.
Och läkaren var helt uppgiven.
Han sa helt enkelt att han inte visste vad han skulle göra.
Tyckte att vi skulle ta upp det med läkaren på habiliteringen istället, så det ska vi göra.
Men jag tycker ändå att det var konstigt att han inte visste, han som är så kompetent.
Han trodde dock att när medicin inte biter så är det ett djupare problem än bara sömnen i sig.
Och ja det är klart, det visste vi ju, men ska man bara ge upp då eller?
Ska man bara gilla läget och bortförklara det med att det ligger djupare än så?
Ska Amir bara sova 23-02 varje natt hel livet?
Finns det verkligen ingen mer hjälp?
Varför är sömnproblem så bortprioriterade? Speciellt när det gäller små barn.
Jag har fått kämpa och bråka och skrika som en galning för att få lite förståelse för Amirs sömnproblem, trots att han har ett funktionshinder, säkert bara för att han är barn.
Jag har blivit bättre på den fronten nu, men tidigare har jag knappt vågat säga pip angående hans sömn.
Barn ska inte sova, och inte deras föräldrar heller.
Det är nåt man måste räkna med när man får barn. Sömn kan man glömma i 18 år, punkt.
Varför är det så?
Och det är ju klart att medicin inte alltid är det bästa för allting, kan man undvika medicin så gör man ju såklart det.
Men i Amirs fall så verkar det ju som att det inte går att undvika.
OM man inte måste till med drastiska förändringar i hans vardagsliv eller börja gräva i hans hjärna för att ta reda på varför han inte sover. Men det är ju ett jätteprojekt.
Och samtidigt så funkar ju inte vanliga mediciner utan man kanske måste prova nåt starkare, och säg hur kul det är på en 4-åring.
Det är ju som att välja mellan pest eller kolera.

Jag är så förbannat trött på det här med sömn och sömnproblem.
Det tar ju aldrig slut........

söndag 4 januari 2009

efterlysning

Jag såg ett UNDERBART tv-program häromkvällen och nu förbannar jag mig själv för att jag inte har en inspelningsbar DVD-spelare.
Hoppa Högst!!!
SVT hade tagit sitt förnuft till fånga och visat denna klassiker.
Jag tror jag kan den utantill, och det är jag nog inte ensam om.
Tittade då i tablån och såg till min fasa att de också redan visat Ingen rövare finns i skogen, men att jag missat den!
Dessa underbara Astrid Lindgren-klassiker; Allrakäraste syster, Hoppa högst, Ingen rövare finns i skogen, Godnatt herr luffare, Kajsa kavat, Något levande åt lame Karl, vilken är det jag har glömt?
Min stora fråga och poängen med detta inlägg är:
VAR får man tag på dem nu för tiden?
Jag har dem bara på en gammal hackig VHS och vi har dessutom ingen sådan mackapär att spela den i så det är ju lite värdelöst.
Jag skulle så himla gärna vilja att mina barn såg dessa program.
Det är ju en synd att inte överföra Astrid Lindgren till sina barn. Där snackar vi kvalité, både böckerna och filmerna.
Är det NÅN som vet var man kan hitta dem?





Uppdatering: Såg nu att den jag hade glömt var ju den bästa av dem alla: Gullpian! *bankar mig själv i huvudet med nåt hårt*

jag älskar the lågkonjuktur

Kan inte ens stava till ordet, men jag måste säga att det är det bästa som hänt Sverige på länge.
De enda som drabbas är ju de som redan har pengar, äntligen är det lite payback för oss fattiga!
Folk blir av med jobbet till höger och vänster, men vad spelar det för roll när man inte ens har nåt.
Jag får då mina bidrag som vanligt, hahaha.
Och se på den, räntan på lånen har sänkts jättemycket, och nu kostar en tank bensin helt plötsligt bara 500 spänn till skillnad från 900.
Är inte det bra?
Har dock insett att de enda som klagar är ju de som redan har pengar, som sagt.
De som har hus och fonder att oroa sig för, samt älskarinnor som de inte kan köpa presenter till helt plötsligt.
Tråkigt med alla som blir arbetslösa, men jag tror nog ändå att de flesta människor i Sverige tackar och bockar för en bensinräkning som blir typ hälften så dyr.
Jag börjar tro att den där banken som gick i konkurs hade Robin Hood i spetsen.
För mig gör det inte ett skit att stureplanskrogarna inte säljer det dyraste champagnen längre och att Löwengripare inte kan åka på semester till Dubai i sommar.

Ja jag vet, det är säkert svårare att förstå än så här och jag är väl ett oallmänbildat white trash, men så låt mig va det då, jag mår bra av det för tillfället.
Och nu ska jag ut och åka i min bensinslukande MPV och förstöra miljön lite grann.




P.S. ta det med en nypa salt.

fredag 2 januari 2009

aaaahh vad ska man hitta på

Amir går bara runt runt runt.
Han kan inte finna ro, och även om han gjorde det så kommer Elias och stör honom.
Han kan inte sitta med samma sak i mer än fem minuter om ingen tvingar honom.
Han måste aktiveras eller på något sätt underhållas hela tiden, för att få bort tankarna från repetiva beteenden och rastlöshet.
Är det möjligt?
Svar nej.
Vi har två andra barn som också kräver sitt.
Vi tänker oss då att en av oss tar de andra barnen och en av oss sysselsätter oss med Amir.
För vi vill inte att han ska gå runt och vara rastlös, för att sedan falla in i ångest och få utbrott.
Detta system lyckas i cirka tio minuter.
Sen är Amir uttråkad.
Det handlar nu inte om träning eller lek med pedagogiskt material, utan helt enkelt bara en meningsfull sysselsättning. Bara för att han inte ska få utbrott och ångest för att han inte vet vad han ska ta sig till.

Vi försöker att ruta in dagen så mycket som det går, ha rutiner vid vissa moment under dagen, framför allt på morgonen och kvällen, så att han fatta hur dygnet löper.
Vi försöker gå ut med honom varje dag så att han får springa av sig, och så att det finns vissa aktiviteter på dagen som han känner igen.
Men det går ju inte att ruta in ALLT och det går inte att sysselsätta honom exakt hela tiden.
Det är tvärt omöjligt.
Vi kan inte komma på så pass många aktiviteter som passar honom, som kan underhålla honom en längre tid, förutom bad, men han kan ju inte bada hela dagen.
Detta resulterar då i protester.
Först går han runt runt runt.
Sen går han runt lite till.
Sen hoppar han i soffan, klättrar i bokhyllorna, häller socker på golvet och annat som är roligt att torka upp.
Sen gungar han på sin gunghäst och tristessen lyser i ögonen på honom.
Sen tröttnar han på det och går runt lite till. Han har hela tiden försökt att hålla humöret uppe och skrattat och sjungit, men nu tappar han det.
Han börjar gnälla. Sen går gnället över i skrik och sen blir det utbrott.

Medans vi står handfallna och fattar inte vad vi ska ta oss till för att han ska vara nöjd.
Så här är det varje eviga dag när han är hemma från dagis.
Nu ska det vara så här i en vecka till.
Vi kan inte göra bättre än vad vi gör men ändå så tänker vi inte på nåt annat än att vi måste göra något bättre.

Det är svårt att förstå men han mår ju faktiskt inte bra när det är så här.
Men vad ska man göra då?
Jag har tagit upp detta varenda gång som jag träffat psykologer och specialpedagoger och varje gång vi varit på habiliteringen.
De har hela tiden samma svar och jag blir så trött på det!
"Det gör inget att han är rastlös emellanåt för han har det ju så bra på dagis när han väl är där, försök sluta tänka på det där, ni gör ju vad ni kan, det är omöjligt för er att göra bättre".

Men jag vill ju inte att han ska må dåligt!
Jag vill inte att han ska få dessa utbrott och jag vill inte spendera morgon till kväll med att tänka på vad vi ska hitta på för Amir.
Det är bara sån jäkla ångest hela tiden, man tittar ju hela tiden på klockan och undrar när den blir sju så han kan sova.

Men inte heller då blir det bättre för då fortsätter man att titta på klockan och undrar när han ska hoppa ur sängen och komma in och slå oss och skrika i öronen på oss.

Jag vill helst inte erkänna det, men det börjar bli mer och mer vanligt att jag tänker att jag bara vill ha en normal familj. Bara normala barn. Kunna göra saker som man gör i en normal familj.
Jag har inte tänkt så innan, jag har inte tänkt så innan vi fick diagnosen.
Säkert för att jag någonstans hela tiden har hoppats, innerst inne, trots att jag också varit så accepterade, att hans problem ska vara övergående.
Men nu finns det ju ingen utväg och med det kommer också saknaden, sorgen, hopplösheten. Det är väl därför som jag börjar tänka så här.

Jag tittar på gamla kort på Amir när han var ca ett år gammal och tidigare.
Vi hade ingen aning. Han var besvärlig, vi tänkte ibland att han är ju jättekonstig, men ändå hade vi ingen aning, att det skulle bli så här. Han verkade så normal ändå. Han var ju social och ganska pratsam.
Sen var det som om en del av honom dog, autismen kom och tog honom,
och nu finns det längre ingen utväg.

Riktigt. Riktigt. Tråkigt.



Lille plutt, så uppenbart det var, och ändå så blir det en chock.