torsdag 29 januari 2009

ibland undrar man ju.

När jag gick i gymnasiet hade jag en pojkvän som var ett manipulerande svin.
Han var sjukt svartsjuk, våldsbenägen, aggressiv och kontrollerande.
Fast han hade en yta som var sååååå snäll, så när jag sa till folk att han faktiskt inte var så trevlig egentligen så trodde ingen på mig. Typiskt.
Och trots att jag visste allt detta och egentligen inte mådde så bra i hans sällskap, så ville jag för allt i världen inte göra slut med honom. Trots att han aldrig kallade mig fina saker utan bara gnällde på mig hela tiden och tryckte ner mig och fick mig att känna mig som världens sämsta, så tyckte jag av någon konstig anledning ändå att det var bättre att vara med honom än med ingen alls. Helknas.

En kväll när jag var ute på stan med mina kompisar så kom han fram till mig, dundrande som en galning, beskyllde mig för både det ena och det andra och slog ner mig. Mitt framför ögonen på mina kompisar, som blev skiträdda och ringde polisen.
Polisen kom, och vet ni vad som hände?
Det manipulerande svinet satte på sin fina snälla trevliga mask och började skämta med poliserna. Och poliserna skämtade tillbaka och tyckte att det var väl inte så farligt med en liten knuff, han var ju bevisligen bara ”rädd om mig” och jag skulle ju vara glad att jag hade en kille som försvarade mig.
Men i vilket fall som helst så gjordes en anmälan, för mina kompisar propsade på det (tack och lov…). Själv vågade jag väl inte riktigt göra det egentligen, eftersom han stod där och tittade på och jag visste inte hur han skulle reagera.

Dagen efter kom han med rosor och förlååååååt och jag mitt fån tyckte att han var så söt.
Hans mamma hade fått höra allting och blev så förtvivlad, vad skulle hända nu, om grabben var polisanmäld? Han hade ju redan två ”prickar”, fick han en till så kanske soc skulle blandas in? (tack och lov igen…)
Morsan mer eller mindre tvingade mig att ta tillbaka anmälan. Men en anmälan går ju inte att ta tillbaka om den ligger under allmänt åtal, så det enda jag kunde göra var att vackert säga att jag inte stod för mina vittnesuppgifter, och förundersökningen lades ner.
Lokaltidningen hade också skrivit om den lilla ”knuffen” och när morsan såg det så skämdes hon öronen av sig för alla visste ju att det handlade om hennes grabb. Hon beklagade sig en hel kväll och tyckte att tidningen hade överdrivit så mycket! Jag tyckte synd om henne så nästa dag skrev jag en insändare i tidningen där jag bestred det som hade stått tidigare. För upprättelsen liksom.
För en upprättelse som ABSOLUT INTE var behövd.

Och sen kommer det värsta.
Sen gjorde HAN slut med MIG. Efter ungefär 1,5 års manipulering. Och JAG tyckte att livet var skit och ville typ ta självmord.

Varför gör man så? Varför är man så himla dum? Varför tillåter man sig själv att tryckas ner så och behandlas som skit? När man VET att det är helt jävla fel?

Jag förstår inte. Och inte förstår jag varför jag skrev det här heller. Jo, nu kom jag ju på varför. För att jag för inte så länge sedan såg i tidningen att killen nu är gift.
Jag blev nästan ledsen när jag såg det, för jag tänkte på den stackars kvinnan som nu är hans fru.
Stackars, stackars kvinna.
Men sen tänkte jag, han kanske har ändrat sig.
Hoppas verkligen att han har ändrat sig.

Inga kommentarer: