söndag 18 januari 2009

Jag tänker aldrig i hela mitt liv acceptera en sådan tillvaro!

Denna veckan har Amir och Elias gått på dagis 8-16 eftersom vi har varit på utbildning på Habiliteringen och en massa annat sånt jox nästan varje dag.
Dagarna har då sett ut som följer;
stressa upp halv sju, äta frukost i all hast, bråka med autismbarn och tvåårstrotsing, tvinga med dem till dagis, lämna dem där med dåligt samvete och sen åka iväg på sitt. Hämta dem klockan 16. Hem. Bråttom bråttom med mat. Amirs kvällsrutiner är livsviktiga. Inget får gå fel där. Elias har varit helt slut efter den långa dagisdagen och suttit och somnat av och till framför Barnkanalen. Amir har bara suttit på sin gunghäst. Vi har stressat med allt kaos i hushållet, mat och såna grejer. Sen är det läggdags och upp till samma historia nästa dag.

Detta är ovanligt för oss eftersom vi alltid har lyckats pussla så att barnen aldrig behövt gå längre dagar än till 14 (förutom Amir då som faktiskt behöver det), även när jag studerade. Man kanske kan kalla det tur, eftersom vad jag beskrev ovan är ständig verklighet för typ 99% av Sveriges småbarnsföräldrar.

Jag har insett detta tidigare men insåg det ännu mer nu efter denna veckan.
Jag tänker ALDRIG ha det så.
ALDRIG!
Till vilket pris skaffar man sig ett sådant liv?
Om man har barn, vill man inte spendera mertiden med dem?
Är det verkligen sunt att prioritera ett heltidsjobb och en heltidslön framför sitt barn?
Är det sunt att låta barnen vara på dagis mer tid än hemma?

Jag kan förstå att det finns till exempel ensamstående föräldrar, eller de som har extremt dålig inkomst, som måste göra på det här viset för att få ekonomin att gå ihop. Det kan jag självklart förstå, vi har själva en väldigt taskig ekonomi och har emellanåt levt på bara en inkomst.
Men jag vet även att väldigt många föräldrar helt enkelt prioriterar ett heltidsjobb för att de tror att de behöver det, de tror helt enkelt att båda föräldrar måste jobba heltid för att få livet att snurra, fast det egentligen inte är så.

Jag har räknat lite på saken.
Om jag tar mig själv som exempel.
Just nu har vi två väldigt dåliga inkomster plus barnbidrag och vårdbidrag. Vi kan inte köpa dyra möbler och kläder, vi kan inte åka utomlands och skaffa oss vardagslyx. Vi måste handla billiga basvaror och kan knappast äta oxfilé en gång i veckan. Vi måste hela tiden tänka på att vi köper det billigaste.
MEN vi överlever ju. En och annan räkning kan bli sen ibland och vissa månader är det surare än någonsin.
Men vi har alltid lyckats överleva. Och det allra viktigaste; barnen har aldrig blivit lidande. Jag kommer skära av mig själv hälsenorna den dagen barnen blir lidande av vår ekonomi.
Så här lär man sig att leva. Rätta munnen efter matsäcken. Prioritera det som är viktigt framför det som är onödigt.
Nu har vi som sagt var två dåliga inkomster, men om vi hade två normala heltidslöner så skulle vi kunna leva dubbelt så lyxigt som vi gör nu. Jag kan inte neka till att det skulle vara skönt att slippa bekymra sig om pengarna räcker månaden ut, men samtidigt så är det ju också en sak som man får lära sig att planera.
Och med detta har jag insett att VI aldrig kommer behöva två heltidslöner, för vi har lärt oss att leva med en mindre summa pengar.

Och jag tror, kanske i min dumhet, att alla föräldrar kan göra det, om de bara vill!
Alldeles för många föräldrar bekymrar sig över att barnen går så långa dagar på dagis, men de måste ju, för båda föräldrarna måste ju jobba heltid.
Då kanske föräldrarna inte ens har dåliga heltidslöner!
Men eftersom de har skaffat sig dyra utgifter, de har vant sig att åka utomlands två gånger om året, köpa märkeskläder till barnen och de dyraste matvarorna. Och på grund av detta så tror de att de måste ha så stora inkomster för att få ekonomin att gå ihop.
De bekymrar sig och gråter över att de inte träffar sina barn oftare än chefen och att barnen är trötta och griniga på kvällarna, men samtidigt köper de sig dyra grejer och ett dyrt leverne.
Då undrar man ju, vad det är som prioriteras?
Är det umgänget med barnen och barnens bästa, eller är det ett liv i lyx?

Det har hänt emellanåt att jag har suttit och drömt om ett liv och om saker som jag typ aldrig kommer ha råd med.
”Ååååhh, va härligt det skulle vara att ha ett stort hus med stor trädgård, kök i ek, jaccuzi, en massa djur som lullar runt där ute, och nära sjön där man kunde ha en båt, och åååh vad jag skulle vilja ha en Volvo Crosscountry eller en stor vinröd Hummer………”
Sen sitter jag och funderar på hur man ska kunna uppnå dessa drömmar.
Kommer fram till att den enda utvägen är ett välbetalt heltidsjobb. Kommer då också fram till att då kommer jag bli en jättetrött och sur mamma (mer än vad jag redan är för tillfället).
Sen lägger jag ner de drömmarna.

Som sagt var så tänker jag aldrig, över min döda kropp, låta mina barn ha så långa dagisdagar.
Eller när de nu börjar skolan, då ska jag kunna, orka, ha tid och lust att hjälpa dem med läxor, skjutsa dem till aktiviteter, vara engagerad i deras skolgång och fritid.
I vår familj handlar det ju också om ork. Vi har en son som är vaken från klockan 02 nästan varje natt. Och allt annat merarbete som han innebär. Ska man någonsin ens ORKA jobba heltid, även om man ville?
Då äter jag hellre pasta hela månaden och har trasiga byxor, för det kan jag leva med.
Men jag kan inte leva med det dåliga samvete som jag får genom att se mina barn genomlida en så stressig tillvaro och att jag aldrig får träffa dem.
Vad är det för liv att leva??
Är pengar och lyx verkligen viktigare?
”I Sverige idag behöver man två heltidslöner annars klarar man sig inte!” säger folk hela tiden.
Men nej, det behöver man inte! Man behöver faktiskt inte det!
Jo, kanske om man har hus, sommarstuga, båt, två bilar och motorcykel, dyra fritidsintressen och årliga utlandsresor.
Men då har man ju också valt att ha det så framför att vara med barnen.
Ja, man är väl med barnen på semestern och på båten till exempel, och de får glädjen att kunna springa runt på en egen trädgård på helgerna.
Men som med allt annat så handlar det om prioriteringar.
De utgifter som man verkligen behöver ligga ute med är boende, mat och försäkringar.
Alla andra utgifter som folk skaffar sig och sedan påstår att man MÅSTE HA, är bara lyx.

Jag tror att i slutändan så kommer detta slå tillbaka på föräldrarna och sedan på barnen.
Det är aldrig sunt att välja pengar framför relationer.
Jag tror att alla lyckas att klara av ett sparsammare och därmed familjevänligare liv, om man bara försöker.

Folk är helt enkelt bara för materialistiska och pengakåta.

Jag deklarerar härmed att jag aldrig ska välja en bättre ekonomi och snyggare kläder om det går ut över mina barns och mitt eget välmående. Den som försöker få mig att inse något annat kan lika gärna ge upp direkt.
Pengar kommer och går. Det gör inte barn.


P.S. Måste bara tillägga för säkerhets skull att jag vet att det finns föräldrar som jobbar heltid och mår bra med det och att deras barn mår bra med det. Till dem kan jag bara säga grattis, det måste vara skönt. Men nu har jag sett det hela utifrån mitt eget perspektiv. I mitt perspektiv funkar det inte så.

2 kommentarer:

Jemima sa...

Jag håller med, men det vet du ju. :)

Anonym sa...

Oj, jag håller med jättemycket! :-)